Det ljuder från kyrktornet, det är helgmålsringningen vid klockan 18.00. Jag är precis mitt uppe i att slå de första golfslagen detta år. Det har blivit en nyinköpt presenning på 7.5 gånger 5 meter som är på tok för stor. Istället för att mäta innan så går man på en höft och upphängningen blir inte heller bra, när man är alltför ivrig att komma igång. Bollarna går igenom, så det blir att plocka ner och börja om. Så sker två gånger och det blir ialla fall inte bra. Att man inte kan göra rätt från början. Utslagen med drivern går faktiskt så bra som jag tänkt mig. Även järnsjuan och järnnian funkar bra. Det blir bra träffar och presenningen stoppar effektivt bollarna. Ljudet är rent. Konstigt tänker jag och drar till. Bollen stickar rakt upp och sen ut i sjön. Nästa boll följer efter. Efter fyra slag har jag inte träffat presenningen som är fyra meter framför mig och som allltså är 35 kvadratmeter. Detta är golfens värld, ena slaget liknar Tiger Woods, det andra duffar upp en krater i gräsmattan. Det finns med andra ord saker att jobba på, men armen håller och svingen gör inte ont längre. Det är så här man gör. Smygtränar och slår massor med slag på tomten. På Måndag ska vi ut och gå en runda. Då gäller det att baissa och låta andra ha favorittrycket. Golf är psykologins sport. Efter att bollarna har försvunnit en efter en, så är det bara att  fortsätta att slå i luften tills regnet effektivt sätter stopp (innan förbipasserande undrar vad som händer…)