På ytan kan det se ut som en dockteater där alla är fullt sysselsatta med sitt och där figurerna är harmlösa och enkla. Men bakom kulisserna finns det egentliga organisatoriska arbetslivet. Det är som ett isberg, lite syns men det mesta av isblocket är under ytan. De flesta människor lägger också sina egna pussel för att förstå det som inte syns och skapa betydelse.
Det är fascinerande eftersom detta verkar vara ett tolkningsprogram som startar av sig själv. Sannolikt en överlevnadsreflex från evolutionen för att förstå sin omgivning och undvika faror eller risker. Vän eller fiende.
Det jag lärt mig under årens lopp är att alla är väldigt bra på att tolka och se hur saker och ting förhåller sig. De är som man säger i bibeln, man ser sandkornet i sin nästas öga fast bjälken i sitt eget öga ser man inte. Det krävs träning för att kunna gå utanför sitt jag och objektivt kunna se sina begränsningar och möjligheter.
Det är både svårt och enkelt att kommunicera på denna nivå. Risken är att man säger fel och trampar någon på tårna som skedde på mina första jobb. Men när man lyckas synliggöra denna verklighet och ta avstamp från dessa nivåer blir det oftast bra när man ser mer av varandra. Då är det lättare att prata och man kan prata på rätt sätt. Det är en viktig poäng. Då går det att köpa lite felsägelser eller vad det nu är. Ju mer man snackar ihop sig desto bättre går det också att skapa utveckling och förbättringar. Man blir mer ett tajt team som hjälper och sporrar varandra.
Detta var SAS-chefen Janne Carlsson inne på redan under 1980-talet med sin bok ”Riv Pyramiderna”. Att vända isberget och se hela personens kapacitet var ett sätt att släppa loss och skapa ny energi. Just energin var det som skilde människor åt enligt Carlsson. Hans slogan var att engagemang slår klass.
Allt detta slår mig när jag hör ett radioprogram om chefer och medarbetare. Där hör man precis hur alla bedömer, värderar och tolkar läget – tankar som aldrig dryftas i dockteatern, för där ska man inte störa den fina stämningen. Men som hörs i rummen och vid fikabordet. Ett bra ledarskap ska förstå och se detta och utgå härifrån menar man. Idealet är ett byggprojekt där alla vet vad man ska göra och alla kan följa och se resultatet. Här krävs även samarbete som växer fram i byggboden. Att omsätta detta till kontorslandskapet kan väl inte vara så svårt säger någon i programmet…..
Det är en bra liknelse och god målsättning. Det svåra är att kunna visualisera ”bygget” och ha en röd tråd från visionen, företagsplanen till individens kapacitet, system och rutiner som alla kan se och känna lika påtagligt som ett bygge. Oftast börjar man med att ”renovera” det som finns. Vardagen måste fungera och det måste finnas en balans mellan stabilitet och förnyelse. Likaså behövs både dockteater och isbergsfilosofi. Men, det hördes så väl i radioprogrammet, alla registrerar och ser väldigt väl vad som sker, vilka brister som finns, konkreta problem, chefens svagheter, dåliga omdömen eller brist på närvaro. Så det går aldrig att undvika denna verklighet om man vill bygga något över tiden. MEN; processen är inget 100-meterslopp utan ett tålamodskrävande maratonlopp. Det gäller även att dokumentera och ha ritningar på det som sker så att nästa chef vet vad som hänt och kan välja att jobba vidare eller byta spår. Häri ligger skillnaden mellan ett luftslott och en företagskutur.
