Äntligen är väntan över. Efter fem år utan en vedeldad bastu är väntan över! Jag har säkert tänkt på detta, att bygga en bastu 100 gånger under dessa år. Men annat har kommit före och emellan. Till slut efter visst gnetande slog jag till och köpte en färdigbyggd bastu som nu tronar fint på tomten.
Det är ingen dålig sauna. Byggd i Värmland efter finska mått och erfarenheter. Bastun är väl på cirka 4 till 5 kubik och i detta trätempel står en stolt finska Kota på 16 kilowatt. Det motsvarar 16 oljeeldade element på full effekt på en yta på cirka 2 gånger 2 meter. Det är ingen lek, det är hett så in i norden. Från fina fönster ser jag sjön och hur skymningen kommer smygande. Det sprakar om elden, stenarna fräser och ljuset flämtar till när vinden hugger tag i bastun. Att ligga på en lavabänk och lyssna på denna konsert är som att stiga ner i en ungdomskälla. Temperaturen ligger kring 70 grader men det är kännbart varmt på grund av bra ventilation och luftflöden. Väggarna som är drygt 3 centimeter består av gran och ger en härlig känsla med sin rundning.
Att ha ett naturrum, där man kan sitta eller ligga och fundera på saker och ting är guld värd. Det skulle behövas ett ny väggbonad för saunan – ungefär som mitt hem är min borg. Imorgon ska jag fixa ett pennställ så att jag alltid har pennor till hands – för det är i bastun som idéer och nya kopplingar kommer upp för mig. Då gäller det att krafsa ner punkterna så att dessa inte glider iväg.
Mitt i taket hänger en fantastisk fotogenlampa som sprider ett varmt och innerligt ljus från lampoljan. Jag studerar bastubygget och slås av det snillrikt enkla och naturliga. Inget i denna bastu är överarbetat eller onödigt. Allt har en funktion och en tanke. Den är som en poetisk dikt, avskalad och vacker. Jag gillar denna enkelhet och rejäla hantverk.
I denna bastu behöver man däremot vara på nykter kaluv för annars kan det gå riktigt illa. Allt är hett och ugnen upptar en stor del av golvytan. Det gäller att sätta ner fötterna rätt och inte vingla till. Även på utsidan vid dörren finns skorstensröret som man gärna vill stödja sig på. Här gäller alltså vatten i glaset.
Ett bastubad är nog det närmaste en sann meditation man kan komma. Att bara ligga och lyssna på vinden gör att man upptäcker delarna och nyanserna i vinden. Jag förstår verkligen att finländarna blir lakoniska emellanåt, det finns mycket att förundras över. I saunan kommer man närmar sig själv, oavsett om man badar själv eller med vänner. Oftast blir det bra samtal i en bastu – mer personligt och utan mask.
Jag badar oftast en eller två timmar. Tiden mäter jag med ett riktigt timglas som håller 60 minuter på pricken. Ungefär ett sådant som prästen förr använde när han höll sig gudstjänst. När jag går ut lyser stjärnorna och nya molnformationer drar in. Jag tro att många skulle må gott av detta urtillstånd. Det krävs lite kapital, ungefär vad en halv semestervecka kostar. Men bastun håller för tid och evighet och – man får alltid något tillbaka. Det är ungefär som oraklet i Delfi, man lär känna sig själv och får svar på sina egna frågor. Jag förstår finländarna som sätter in en bastu i lägenheter som inte är större än ett rum och kök. Det handlar om prioritering och insikt.
