Så som jag uppfattar det så menar filosofen och kyrkofadern Augustinus (354 e Kr – 430 e Kr) att människan föds med en fri vilja som ger oss möjligheter att i enlighet med våra mål styra vårt beteende och uppnå det vi strävar efter. Vi styr vårt eget självförverkligande. Vi är därmed ensamt ansvarig för att våra handlingar är rätt eller fel.  Gud har ingen inblandning alls. Augustinus framställer gud som bortom allt ansvar för världens ondska. Det innebär att det är människan själv som är ansvarig för det onda i världen som orsakas av oss själva, inte gud.

Augustinus brottas med följande problemställning:

1.Gud är allsmäktig (är oövervinnlig och kan betvinga vad som helst)

2. Gud är allgod

3. Ondskan existerar

Dessa steg går alltså inte ihop. I och med att det finns ondska så är gud antingen allsmäktig men inte allgod eller så är gud allgod men inte allsmäktig. Med hjälp av nyplatonsk kristendom löser Augustinus problemet genom en radikal nytolkning av begreppet ondska. Han menar att ondskan inte existerar, han menar istället att ondskan är frånvaron av godhet – privatio boni. Just att kunna omtolka eller nytolka begrepp på detta sätt är inte sällan fruktbart. Det är oftast så man gör när man ska omstöpa ett varumärke eller ladda om ett produktlöfte. På senare tid tycker jag det verkar ha blivit en politisk modefluga att nytolka begrepp och förändra ideologierna i ett nafs.

Med hjälp av den fria viljan kan människan alltså välja att handla rätt och med godhet. Det är nu det blir intressant. Själva godheten, vad är det för något. Är det en idé, ett vara, en relation eller förnuftet. Det Augustinus gör är att koppla godheten till gud. Han menar att gud är godhet och kärlek. Därmed blir godheten någon form av universell substans som människan kan stå i förbindelse med. Det liknar Platons idévärld.

När människan handlar med godhet så handlar hon på något ändamålsenligt sätt eller förnuftsmässigt sätt som stärker människan. Dessa handlingar skapar i sig själv värde och nyttigheter som vi bara i ringa utsträckning är medvetna om. Det innebär då att vår vilja inte är helt fri utan styrs av tyngre lagar eller nödvändigheter som ger ett bestämt utfall. Det är här som determinismen kommer in. Att det kan finns vissa förutbestämda processer eller lagbundenheter som påverkar oss och som vi inte kan se, lika lite som vi kan se gravitationskraften.

Det innebär hur som helst att Augustinus säger emot sig själv när det gäller den fria viljan och determinismen. Han menar att vi har en fri vilja att välja rätt eller fel. Men när vi väljer rätt eller godheten så står vi i förbindelse med gud. Därmed är inte viljan fri längre.  När vi väljer ont så straffas vi istället av andra konsekvenser så långt kyrkofadern.

Ser man lite mer praktiskt på saken så kanske det inte är så komplicerat. Människan är en instrumentell natur, vilket  innebär att beteenden kan förstärkas eller försvagas och att det sker beroende på konsekvenser av beteendet. Det innebär att vi förnuftsmässigt förstår att det är mer fördelaktigt att vara god än att vara ond. Det ger helt enkelt ett bättre ekonomiskt utfall – ungefär som i en cost-benefit analysis där man ser att det ger mer värde att vara X istället för Y. Detta skulle sannolikt inte Augustinus köpa eftersom det skulle ta bort mystiken i tillvaron.  Det slår mig alltid hur fantastiskt det är att kunna sitta och läsa originalböcker som är 1 600 år gamla och inse hur aktuella dessa fortfarande är. Det är om något magiskt.