Det har nog alltid legat i människans intresse att kunna förutsäga framtiden och därmed reducera risker och tillvarata möjligheter. Framtiden existerar ännu inte och ingen har facit på hur det kommer att bli. Det vanligaste är att det blir precis tvärt emot vad man tror. Vi jobbar just nu i styrelsen med att debattera, diskutera och planera för hur vi ska förflytta oss från ett ÄR-läge till ett BÖR-läge. Vi flesta vill nog också vara en del av framtiden, det som ska hända och ingå i detta förlopp, så att vi inte blir kvar eller akterseglade. Att planera hur det kommer att bli är alltså i det närmaste omöjligt eftersom det hela tiden dyker upp saker och ting som man aldrig kan föreställa sig och som påverkar planer och inriktningar. Men, och det är ett viktigt men, genom en grundlig omvärldsanalys och planering har man lättare att förhålla sig till förändringar och nya situationer som dyker upp.
Den process som vi tar oss igenom kallas för backcasting. Det innebär egentligen att vi tänker oss 2018 och hur vi vill framstå då utifrån våra resurser, ägarkrav och komptens. Sedan backar vi bakåt och ser vilka beslut som ska tas och vad detta får för konsekvenser. Vi tittar på hur vårt fastighetsbestånd ska se ut, hur miljöområdet har utvecklats, hur organisationen ska utformas, ekonomins styrka, medarbetarnas kunskaper, vår innovationsförmåga och våra kundrelationer och inflytande för kunderna i olika processer. I sådana här diskussioner uppstår alltid vägskäl och val som måste göras. Genom att ”öppna” upp bolagen och gå till botten med olika frågeställningar växer det fram en samförståndsbild av vad som är bäst för företaget på kort och lång sikt. Under diskussionen uppstår också helt nya idéer och synpunkter som man aldrig annars skulle ha kunnat fånga upp. När denna ram är färdig tar företagsledning och medarbetare över och fortsätter att knåda och preciserar de olika inriktningarna. Det är en lärande modell från båda håll.
Materialet presenteras i en plan eller bok som innan den trycks går ut på en bred remissrunda som på sätt och vis också är en förankringsprocess. Det får man liksom på köpet. Samtidigt som man fångar upp andra synpunkter och skapar delaktighet. Denna process tar ett tag men i och med att planen ska gälla i fyra år så spelar någon månad hit eller dit ingen roll.
En sak som man oftast glömmer när man diskuterar framtiden är att kontrollera hur det gått med innevarande plan eller andra förutsägelser. Att stämma av planer mot utfall ger många insikter. Vår nuvarande plan som gällt mellan 2009 – 2014 har i princip helt realiserats och blivit nästan som vi tänkt oss. Det vi inte lyckats med fullt ut är att bygga bostäder i samma nivåer varje år, även om totalvolymerna är rätt. Vi har också gjort väldigt mycket mer än vad som vi trodde var möjligt. Det är också något som kommer på köpet när man ser man ser att saker och ting fungerar, då fortsätter man. Att utvärdera och följa upp är alltså minst lika viktigt som att tänka framåt. Här kan det ibland finns många guldkorn som man förbisett i stridens hetta.
När allt är klart så gäller det att fortsätta att kommunicera ut inriktningen till politiker, media, finansiärar, revisorer, lekmannarevisorer, biträdande revisorer, alla medarbetare igen och övriga intressenter. Därefter börjar det roliga, att genomföra det som står i planen. Ingvar Kamprad har sagt att när man planerat klart så finns inga krafter kvar för att genomföra det man bestämt. Det ligger faktiskt något i detta, men hos oss har vi alltid satt genomförandet som ett hederbegrepp och att omsätta idéer i praktisk handling. Det är därför vi betonar att vi ska vara välutbildade praktiker som ser till att framtiden blir ungefär som vi tänker oss.
