Smaka på den rubriken. Det är minst sagt egendomligt när man tänker på alla sina släktingar, som knappast syns i blomsterhavet när de fyllt 50 år. Fotografierna, kläderna, festerna och berättelserna, de finns där. Det är svårt att ta in. Att fylla 50 känns gammalt och att man liksom har kommit dit man har strävat efter. Resten handlar om att fortsätta på den inslagna vägen fram till pension. Jag tror att många känner att det finns en stark bild eller föreställning med att fylla 50 år.
En knepig föreställning som kan hindra initiativ och förändringar. Ibland är det märkligt hur vissa föreställningar eller bilder styr och påverkar vårt liv – de har liksom blivit en del av ens personlighet som är svåra att upptäcka eller skaka av sig. Här behöver man själv bli sin egen upplysningsman och förstå hur föreställningar styr våra känslor och attityder. I annat fall finns det risk att man bara traskar på i dessa förreställningsspår som ligger utlagda i medvetandet.
Själv kan jag inte identifiera mig med denna 50-års bild, fast jag själv är här nu. På sin höjd känner jag mig som 40 år och har inga planera på att sätta mig tillrätta och slå mig till ro. Tvärtom gäller det att stå på och fortsätta att förkovra sig och utveckla sina verksamheter. Jag ska försöka ta ett större VD-jobb inom ett par tre år, gå iland med min nya högskoleutbildning och fortsätta att träna löpning och golf. Och inte minst, skriva en eller ett par böcker kring företagsledning, filosofi eller modern bostadsutveckling. Detta är något som jag verkligen vill och måste göra – även om det tagit 25 år för lång tid att komma till skott.
Det är ju nu, när barnen marscherar ut och börjar stå på egna ben som man äntligen får egen tid och kan odla sina egna intressen. Det är nu som tiden faktiskt finns. Det är enorm skillnad på nuläget och hur det var när allt skulle göras samtidigt. Vi har också många planer på olika renoveringar och hur trädgårdar ska utvecklas. Det finns i princip gränslöst med arbetsuppgifter om man bara vill. Ett fokus som jag på sikt ska utveckla är att bli styrelseordförande i olika bolag när de operativa jobben tar slut. Detta tror jag faktiskt passar mig väldigt bra. Att verka på en strategisk nivå och se till att det blir operativt verkställt. Just att bli mer strategisk och ha en helhetssyn på verksamheten tror jag kommer med åldern. Att kunna urskilja vad som är viktigt och vad man ska prioritera. Denna nya nisch känns väldigt spännande och berikande.
Att fylla 50 för mig var alltså ganska odramatiskt. Jag är ingen firare utan har haft en skön och angenäm paus. En liten egen stund för reflektion och att samla upp vad jag vill rikta in krafterna mot. Att göra det man själv känner för istället för att göra vad andra vill. Som ledare måste man naturligtvis lyssna och samla intryck och kunskaper. Men ytterst måste man följa sin egen övertygelse och sina egna värderingar när man ska styra skutan – i annat fall kommer man aldrig framåt. Det är något som också kommer inifrån med åren.
För några dagar sedan var det en person som gick bort, blott 58 år i kommunen. Vid 50 förstår man att livet har en viss utsträckning och tar slut. Det är därför viktigt att kunna fylla dagarna med lite av förundran, att vi fascineras av småsaker och inte avmystifierar allt som finns i tillvaron. Låt dagarna vara lite mer poetiska, så att allt inte bara handlar om jobbaktiviteter från det att vi vaknar till det vi går till sängs. Visst ska vi göra ett rejält och kvalitetsmässigt jobb varje dag, men också uppleva det som finns utanför denna ram.
Avslutningsvis; det blir vad man gör det till. Det är upp till en själv att ta initiativ och fylla sitt liv med egna bilder och erfarenheter. Man kan aldrig gå i andras bilder/föreställningar för det kommer aldrig att stämma. För den som hittar sitt uppdrag eller sin grej finns inga gränser. Allt handlar om energi och i andra halvleken som nu startar ska jag köra på, för allt vad tygeln håller. Det finns ingen anledning att masa sig fram. Det gäller tvärtom att försöka nysta upp de trådar man hittat. Tack JM vi ses i himlen!
