Idag den 24 juni 2016 behövs en ny William Shakespeare mer än någonsin. En författare som kan tolka och förklara det obegripliga som just nu passerar revyn. Temat är förvisso samma som på 1550-talet. Det handlar om känslor, kärlek och sorg. Om val och passioner. Men dagens tablåer, har ett annat format och storlek. Det är en scen med 27 medlemsländer och över 300 miljoner människor i publiken som betalar entrén. Någon?

Klockan 08.00 kollade jag till på aftonbladet.se i skön förvissning om att stannasidan vunnit en komfortabel seger. Konstigt nog så låg inte nyheten först. En snabb bläddring och så; Brexit-sidan vann. Va? Jag läste igen. 52 procent röstade för utträde. Det blev en chock. Det är sällan jag förvånas men detta var en chock i ordets sanna bemärkelse. Det gick inte att ta in. En skilsmässa mellan UK och EU – omöjligt. På med TV:n. Sakta sjunker allt in,  britterna har röstat för att lämna och chockvågen går över hela världen.

Jag tror att varenda europé ser att det finns stora brister och problem inom EU-systemet – men alternativet att alla länder kör sina egna race med tullar, valutor, handelshinder, etableringshinder med mera är så mycket sämre. Det handlar om samarbete istället för allas kring mot alla. Är detta så svårt att få fram i en kampanj. Det handlar om något större än sig själv.

Det lär bli en tuff skilsmässa, oavsett vad de officiella kommentarerna säger (dessa är det ändå ingen som tror på). Här finns många ömma tår och stor vrede över britterna som dessutom omförhandlat sina villkor. Allt kommer att påminna om en utdragen skilsmässa, med det gamla vanliga kring ekonomi, medlemsavgifter, makt, ägarskap, eftermäle och nya relationer. Dessutom är det mycket stora insatser på bordet just nu. Inte minst en uppumpad fastighetsbubbla och en fortsatt stark skuldsättning och hög arbetslöshet. Det behövs inte mycket förrän någon stöter till bordet.

Jag tycker själv att David Cameron ändå gjorde rätt kring folkomröstningen, även om många nu anser att det var ett felsteg. Så är det alltid. När slaget har skett, så kommer de klämmiga förståsigpåarna och berättar hur man egentligen skulle ha gjort. Sådant betyder ingenting. De är bara väderkvarnar. Cameron var något på spåret.  Jag gillar hans principer och karaktär. Han insåg att EU är tvungen att omstruktureras och drog igång detta. Han kände av misstroendet och svårigheterna inom sitt egna parti. Han tog sats och drog in i EU och körde sin förhandling i brittisk gentlemannastil. Han fick igenom hälften och detta blev stanna-sidans plattform. Det räckte tyvärr inte och direkt tog han konsekvenserna av detta. Ett starkt avskedstal.

Det är svårt för en utomstående att förstå grundorsakerna till Brexit. Det talas om unga och gamla, om London och landsbygden samt över- och underklass, men resultaten skär rakt igenom partierna. Jag tro att det är psykologiska mekanismer som ligger bakom. Så fort något är fel så skyller alla på EU. Det är alltid någon annan. Det är inte vi som gör fel, det är EU. UK har även en stark självbild som stormakt. Ingen ska sätta sig på detta land eller påverka deras självständighet.  De ser sig själva som speciella, speciella med sin USA-relation och historia. De har också haft svårt att hitta sin rättmätiga plats i EU och därmed fått spela andrafiolen. Något som inte gillas. De vill själva bestämma och har svårt att inordna sig i några kollektiva system. Tyvärr satte sig begreppet Brexit snabbt och fick även starkt eldunderstöd av tabloidpressen.

Nu krävs alltså en rejäl omstrukturering och organisationsöversyn av EU. Organisationen är i kris och folk måste plockas bort som sitter på helt fel positioner. Även här behövs ett nytt ledarskap och ny färdplan för hur organisation ska förändras. EU måste fokusera på den inre marknadens bekymmer och svårigheter. Släppa på överstatligheten, alla lagar och juridiska påfund. Alltså fokus på basic som säkerhet, flyktingar , miljö och terrorism samt reducera överstatligheten. Blir detta verklighet, så har britternas utträde sparkat igång en nödvändig förändring som är oundviklig. Ett uppvaknande från byråkrati till förnyelse och tillväxt.

Nyttan med EU måste hela tiden klart framgå. EU kan bli ledande kring konkurrenskraft, innovationer och tillväxt samt kulturell utveckling. EU måste hela tiden visa vad medlemskapet ger på kort och lång sikt och hur OH-kostnaderna ska minskas. Jag är en stark EU-vän som vill ha integration istället för splittring – och ser följande fördelar:

• Säkerhet och fred mellan nationerna och mellan kontinenter
• Verka för att stärka miljöförbättringar, minska arbetslösheten och motverka terrorism
• Stärka tillväxten och konkurrenskraften i hela området
• System som kan tillvarata flyktingströmmarnas potential

Detta kräver samarbete och åter samarbete. Något som britterna nu hoppar av ifrån när det som mest behövs. Det är inte svårt att bli skogstokig på britter.

Tyvärr tror jag emellertid att det blir jobbigast för UK när kampanjdammet lagt sig. Lämna-sidans frontfigur Boris Johnson verkar inte alls fullvuxen uppgiften. Hela Londons finansiella centrum utmanas av Frankfurt eller Paris med oöverblickbara konsekvenser. Exempelvis vill Skottland tillhöra EU och lämna UK. Även finansfrossa, fastighetsbubblor, valutarisker kommer i spel. I vassen lurar Putin med ännu mer splittring. Jag tror att britterna är mer beroende av EU än vad de själva förstår. De lär bli tufft när tyskar och fransmän sätter hårt mot hårt och det går upp för UK att man inte kan ha kakan och äta den.

Detta är alltså ingen vanlig midsommarafton, den 24 juni 2016. Det är en historisk dag. Konsekvenserna är höljda i dunkel.  Det känns som en kulturell skymning och vid horisonten tornar riktigt mörka moln upp sig. Det är tråkigt att UK vill skilja sig. Men nu gäller detta. Det är detta vi har att förhålla oss till. Nu handlar det om hur denna skilsmässa hanteras och vilka relationer man kan ha efter Brexit. Dessa förhandlingar avgöra kanske framtiden för världen. Så stora insatser ligger på bordet.

(En snabbkrönika i chock, så det finns säkert flera stavfel).