Jean-Paul Sartre brukar mer än någon annan förknippas med existentialismen. Även om det fanns föregångare i framför allt Kierkegaard och Heidegger var det genom Sartre termen fick sitt namn.
Existentialismen är en filosofisk rörelse där grundantagandet är att människan är en aktiv skapare av sitt eget livsprojekt, sin egen moral och sin egen mening med livet. Genombrottet för den existentiella filosofin brukar tillskrivas en viss föreläsning som ägde rum 1945 i Paris och som otypiskt för filosofiska tillställningar urartade i kaos då lokalen bokstavligen fylldes till bristningsgränsen.
Varat och intet
Sartres stora arbete som formade den existentiella filosofin hette Varat och intet och utgavs 1943. Det finns givetvis en hänsyftning på Heideggers verk från 1927: Varat och tiden. För Sartre är tillvaron bestående av varat och intet enligt följande uppdelning.
- Varat – avser den materiella världen, det rumsliga.
- Intet – avser oss själva, vårt medvetande, det tänkta och är förnuftsberoende. Termen ”intet” används för att materien egentligen är det enda som finns medan vi själva är överflödiga i form av tänkande medvetanden.
Sartre betraktade varat som kontingent och utan ändamål, vilket får honom att känna ”äckel”. Äcklet ger uttryck åt en känsla av avsky inför denna förmåga hos livet att existera utan mening eller syfte. Sartre skrev även en filosofisk roman med titeln Äcklet (1938) och här upplever huvudpersonen tillvaron som överflödig och icke samhörig med honom själv, vilket inger honom en känsla av äckel. Sartres äckel utreds också av vännen och författarkollegan Albert Camus i Myten om Sisyfos (1942), fast Camus använder i stället ordet ”absurd” om tillvaron och en av hans grundfrågor är om livet är värt att leva.
Sartre undersökte själv meningen med livet och kom fram till att ”existensen föregår essensen”. Med denna koncentrerade formulering menar Sartre helt enkelt att någon mening med tillvaron (essensen) fanns inte före människornas existens utan behövde i stället skapas efteråt, vilket endast kan leda till en producerad mening.
Samma formulering avskaffar också en Gud som (menings)skapare. Existentialismen blir således granne med nihilismen. I Existentialismen är en humanism citeras Fjodor Dostojevskijs berömda tes att ”om Gud inte existerade, skulle vad som helst vara tillåtet” och Sartre fyller sedan i: ”Det är just existentialismens utgångspunkt”.
Frihet och ångest
För Sartre är människan dömd till frihet. Vi är helt och hållet obundna, vi tvingas aldrig till något och därmed fria att handla bortom konsekvenser från högre makter. Våra liv är inte mer än de val vi gör. I detta betraktelsesätt inryms dilemmat att inget spelar någon roll, det råder en total värdeförskjutning där allt strandar i tomhet.
Mot detta livsförnekande synsätt menade Sartre att existentialismen egentligen är livsbejakande. Sartre menade själv att ångesten som detta kan medföra är en naturlig konsekvens av insikten att livet är ett projekt som individen själv måste vara ledare för. Ångesten är således ett temporärt verktyg för att bli varse om den frihet som livet egentligen innebär.
Vi bestämmer våra liv och detta godtyckligt då en veritabel uppgift saknas oss. Detta föranleder också en subjektiv etik där människans eget val står i centrum.
En annan konsekvens av en sådan frihet är att sann kärlek blir omöjlig. Sartre påvisar att det skulle föreligga en motsättning som inte kan kringgås. Den som älskar vill nämligen äga sin älskande, men i samma stund detta sker är den älskade inte längre fri och kan därmed inte göra sitt eget subjektiva val att älska tillbaka, vilket sann kärlek är beroende av. Denna form av kärlek kallar Sartre sadism. Det finns en ytterligare form av kärlek, masochism. I denna form väljer den som älskar att bli den andres och låter sig berövas sin frihet.
Betydelse
Jean-Paul Sartre hade ett stort inflytande på sin samtid. Förutom sina filosofiska arbeten skrev han även romaner, dramer och litteraturkritik. Han grundade tillsammans med andra existentialister tidskriften ”Les temps modernes” (Moderna tider) som fortsätter sin verksamhet än idag. Dessutom var han en politisk aktivist under marxistiska förtecken. Hans tankar bröt uttryckligen med den hegemoniska, franska, kulturella borgerligheten och än idag kan Sartre te sig uppseendeväckande.
1964 tilldelades han Nobelpriset i litteratur, men avböjde dock att ta emot priset med motiveringen att han aldrig tog emot officiella utmärkelser. Det bakomliggande skälet var snarare att Sartre inte hade så mycket till överst för att klä upp sig i frack och fraternisera med borgerligheten.
Då långt Sartre som fångar dagens tid på ett intressant sätt. Jag tror han drev det för långt och tror mer på en kompromiss mellan Platon och Sartre. Det finns något större än människan som inte går vägen över GUD. Laget eller gruppen som utvecklar något större och en gemenskap där helheten blir större än de olika delarna. Hur detta uppstår har jag inga direkt svar på just nu.
Däremot måste essensen föregå existensen enligt min mening. Allt människan gör är i en djupare mening syftesstyrt eller instrumentellt. Däremot uppstår alltid saker på vägen som är slumpartat och som delvis kan förändra tillvaron. Människan strävar efter att skapa mening och denna meningen har också uppstått och fått innebörd och form liksom vår strävan. Vad är egentligen strävan och varför strävar vi? Dessa bakomliggande processer är som jag ser det, essensen och existerar precis som våra oförlösta idéer just nu – en slags förvärld eller struktur. Det som inte uppstått kommer uppstå om det är ”konkurrenskraftigt”. Jag tror Sartre var starkt påverkad av kyrkan och religionen och ville rensa bort allt som var kopplat till detta och inte riktig såg klart här.
