Idag är det Palmsöndag och inledningen på den så kallade stilla veckan. Lyssna på det ordet. Vilken underbar poesi och härligt namn på en vecka när vi ska ha årsstämma, ledningsgrupp, lönesamtal, utvärderingar och nya byggprojekt med mera. Påskveckan har karaktärsfyllda namn på veckans dagar; blå måndag, vita tisdagen, dymmelonsdagen, skärtorsdagen och långfredagen och slutar med påskafton. Kyrkorna går för högvarv i storstäderna och alla dagar har också olika färger. Från kolsvart till gult och vitt samt rött. Påsken är i grunden den största högtiden under det kristna kyrkoåret och firas till minne av att Jesus enligt Nya Testamentet led, dog och uppstod för att den troende människan skulle bli förlåten sina synder och få evigt liv. Även judendomen firar påsk, fast på ett annat sätt. Pesach det osyrade brödets högtid, firas till minne av uttåget ur Egypten och är en av de viktigaste judiska högtiderna.
I vår sekulariserade tid är det knappast några som bryr sig om detta faktum längre. Det är påskägg, fjädrar, ris, bus eller godis och mycket mäklare som håller husvisningar när alla stugorna öppnas för säsongen. Kyrkans roll har tappat mark och saknar i många fall relevans eller aktualitet. En självförvållad inriktning där fokus är tradition, de närmast sörjande och tråkiga gudstjänster. Skulle kyrkan vara i tiden skulle man slå mynt av stilla veckan och bjuda in till många filosofiska samtal, hålla seminarium, driva debatt, erbjuda meditativa retreater, yoga och själavård osv. De bästa predikanterna skulle alla ha öppet hus och finnas i sina kyrkor istället för på seminarium, kontor och konferenser. Fortfarande är cirka 6,1 miljoner medlemmar i Svenska kyrkan eller 61,2 procent av befolkningen. Vilken potential. Kyrkan borde kunna mobilisera ett fyrverkeri av aktivitet med alla tillgångar och deras jätteorganisation för att nå utanför sig själv. Det behövs sannerligen en ny Luther och reformer.
Nåväl, inte desto mindre är frågeställningarna som påsken belyser oändligt intressanta. Jag och sonen Gustaf debatterar alltid olika ämnen när vi sitter i bilen eller när vi är på Öland. Det kan handla om jämställdhet, den fria viljan, målsättningar, frihet, Trump, anpassningsbarhet, kunskapens väsen, djurens medvetande och så vidare. Denna gång var ämnet om det ens är tänkbart med att man kan leva igen eller om det är fullständigt otänkbart. Alltså om uppståndelsen som påsken predikar är metafysiskt möjligt.
Alla vi som lever har en slags gåva, ett unikt liv med ett fantastiskt medvetande och förmåga att planer för framtiden och få det mesta att gå ihop. Genom den starkaste kraften som finns, kärlekens, så uppstår liv. Vi är alla vinnare i kampen om att ha frambringats till vårt liv och kombinationen av genetiskt arv och miljö bildar vår stomme som vi aldrig kan frigöra oss ifrån. Denna uppsättning är helt unik. Att vi skulle ha funnits tidigare och därmed kan uppstå igen, via det genetiska programmet förefaller alltför osannolikt rent matematiskt. I princip skulle det betyda att varje människa bär med sig alla världens människor inom sig och det gör hon inte i sina gener. En människa bär på 22 000 gener och dessa är en sekvens av DNA-kedjan. En gen består av en viss sekvens nukleotider som genom den genetiska koden beskriver en sekvens av aminosyror som i sin tur bygger upp ett protein. Informationen i DNA-molekylen översätts, transkriberas, till olika former av RNA. Dessa styr tillverkningen, syntesen, av proteinet i cellens ribosomer. Ibland räknas även vissa DNA-sträckor som har regulatoriska funktioner, det vill säga bestämmer när det ska tillverkas protein och hur mycket. Ett mäktigt eget skådespel som ändå är logiskt och följer en strikt ritning. Var denna ritning finns är jag inte mannen att svar på.
Vi båda stryker gener som en metafysisk möjlighet för uppståndelsen. Visst, vi finns som delar i våra barn, men det är inte den återfödelsen som vi pratar om. Liksom att askan av oss aldrig försvinner utan uppgår i andra substanser.
Gustaf går istället in på datorn som metafor. Det ligger liksom inte långt bort för honom som blivande spelutvecklare, konstnär och digital programmerare. Om vi människor föds som en hårdvara, vi är alltså en skal med en processor, vi sätts ihop med ett moderkortet, grafikkort, internminnen, nätaggregat och kablar ungefär som den biologiska arten med hjärta, hjärna, muskler och lungor etc. Kanske är det så resonerar vi, att när människans dator är klar så behövs det ett operativsystem för att allt ska fungera och bli ändamålsenligt. Ett Windowspaket (själen) skickas in till processorn från en molnbaserad tjänst vid födelsen och denna tjänst står även för all lagring via en interaktiv kommunikation, typ internet. Detta är verkligen spekulationer på djupt vatten och så här gillar vi att prata. I sin förlängning skulle man kunna tänka sig att alla människors dagar sparas i molnservern som dagfiler och påverkar algoritmen som är ”vår” själ eller en del av något annat. Molnet behöver information som ska förmedlas någonstans i detta universum.
När den fysiska kroppen dör så finns algoritmen kvar. Algoritmen som har förändrats skickas vidare men dagfilerna raderas till nästa liv och så håller det på. Ibland raderas inte allt och då känner vissa individer av detta och kan berätta om olika platser och människor som är i det närmaste omöjligt att förstå. Det påminner lite om generna, men inte riktigt helt och hållet slår vi fast. Ibland är det lätt att man nästan hamnar i cirkelbevis som faktiskt inte leder framåt. Här är ett exempel;
- Alla foliehattar är knäppgökar.
- Alla knäppgökar är konstiga.
- Alla foliehattar är konstiga (rätt)
- Alla konstiga är foliehattar (fel)
Det som gör oss lite upprymda är att det finns en spännande teori om att hela universum är uppbyggda av siffror och information. Det så kallade Hollogramteorin. Mycket tyder på att universum är en form av optisk illusion motsvarande de välkända tredimensionella bilder som strålar ut från hologrammen på våra betalkort. Den slutsatsen har den berömde fysikern Stephen Hawking som nyligen gick bort kommit fram till efter att ha studerat svarta hål.
Våra liv skulle på något sätt, i detta metafysiska resonemang, handla om information och kommunikation mellan oss och en molnbaserad servertjänst där vi är som en arbetsmyra och levererar det som behövs. Kyrkans strategi med uppståndelsen är att ge hopp och skapa en moral så att de flesta sköter sig och kan leva i fred med varandra. En bra och god föresats mellan det praktiska och det andliga. Men, för de flesta krävs bevis för att acceptera en lära i det tjugoförsta århundradet. Det räcker inte med mystiken.
Vår slutsats blir att tänkandet kring digitalisering och Business Intelligence BI och AI kan skapa nya metaforer och perspektiv som kan upptäcka informationskoden i de stora frågorna. Mycket tycks handla om information, kommunikation och iakttagande som kanske tillåter fler liv. Där är vi också hoppfulla. Det är bättre att vara optimist än pessimist.
Så långt samtalet om uppståndelsen. Det är roligt att prata med Gustaf eftersom han är en så mycket bättre tänkare än jag själv. Det är konstigt att en kille på 21 år kan tänka mycket bättre än sin pappa som gjort så pass mycket mer. Det innebär att hjärnstrukturen är viktigare än erfarenhet. Det innebär också att det i princip inte spelar någon roll för tänkandet om man är ung eller gammal. Finns det rätta förutsättningarna så är det bättre att lyssna till en 21 åring än en Vd i femtiotreårs åldern. Jag försöker själv alltid att lyssna till alla människor och förstå deras budskap och vad de säger. Alla har en stor skatt och mycket kunskaper som kan vara viktiga att få del av. Det gäller som alltid att kunna ställa rätt frågor, frågor som utmanar och berikar båda. Att lära sig och fördjupa sin kunskap är bland det bästa som finns. Kunskapen är vid sidan av kärleken den nästa starkaste kraften.
Ps, Palmsöndagen har fått sitt namn efter berättelserna i Nya testamentet om hur Jesus red in i Jerusalem och möttes av människor som viftade med palmkvistar. Det blev hans sista vecka och den sista måltiden med sitt team. Jag ska försöka använda lite tid varje dag åt att reflekterar över de större frågorna som tas upp och sätta in dessa i en modern och vetenskaplig kontext.
