Stockholm Marathon

I fredags bestämde jag mig för att jag springer marathonet om jag kunde fixa en en biljett på blocket (återbud). Sagt och gjort, fast innan dess skulle vi flytta ut Klaras lägenhet med att bära och packa. På väg upp i lördags morse insåg jag vad som väntade. Kyla, regn, storm oh dåliga kläder. Ingen tid att köpa vantar, mössa, regnställ eller täckjacka. Så till slut, efter att hämtat ut startpersedlarna så var det bara att gå upp till startgrupp D.  Redan nu var det kallt occh vått. Tyvärr kom jag i den snabba gruppen, så när startskottet gick drog vi iväg för att få upp värmen och redan här gick loppets disposition fel. Blåsten var till en början värst, sedan dygnsura skor och till sist genomvåta kläder. Men så länge tempot var bra, så gick det att stå emot. Halvvägs, efter 21 kilometer började benen värka, trots bra steg. Tiden den bästa för mig. Runt 1.50 minuter och ingen direkt trötthet.  Även efter 25 kilometer så kändes kylan hanterbar,  fokus låg på nästa vätskekontroll och att projicera  hur sista milen skulle fixas. Det var väl efter dryga 3 mil, med en mil kvar som krafterna försvann. Värken och domningarna kom som hugg och plötsligt gick det inte att ta naturliga löpsteg. Allt blev sakta och iskallt. Då insåg jag hur bortdomnad kroppen verkligen var. Resten var en bokstavlig mardröm eller skräck. Ett tag visste jag inte om jag skulle ramla omkull eller skrika på hjälp. Rädslan höll mig uppe. På något sätt tog jag mig runt, stapplade mig i mål, även om jag inte uppfattade målgången. Kölden var värst. Det gick inte att röra fingrarna, ben eller nått annat heller. Fem plusgrader, ihållande regn, motvind över Västerbron kring 18 m/sek och stora vattensamlingar på gatorna blev det värsta kraftprov jag gjort. Att kroppstemperaturen var kring 34 grader förstod jag efteråt. Men, värre än så här kan det gudskelov inte bli.  Ett marathon är galenskap och dårskap i kubik. Brevid mig i starten stod en biffig finländare (onykter?) med bar överkropp och badbyxor, brevid honom en ”sjökapten” som sprang i våtdräkt och framför oss, inplastade tjejer i glapack? som tejpat alla öppningar med silvertejp och hade cyklop över ansiktet.  Sedan allt folk längs banan, påpälsade och med tjocka vinterrockar som om det var smällkalla januari. Det är ett skådespel att vara mitt i denna kollektiva ansträngning. Alla är lika. Alla är en familj.

Detta blev mitt sämsta sämsta marathon på 7 försök sedan 2004. Men nu ska jag sluta att köpa biljetter i sista minuten och boka ny biljett redan nu och i mitt egna namn. Och, förbereda mig minitiöst så att jag kan klippa min drömgräns 3.45 h. Tyvärr var anmälan till Jubileumsmarathonet som sker i Stockholm den 14 juli stängd. Annars skulle jag tagit en gruvlig revansch, även om jag just nu inte kan gå och har svullna vader och kramp i tårna…..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*