En vandring i barndomsstaden

Vi har alla vår egen väg som vi vandrar. En väg som vi går, men som är påverkad av många och som har förflyttat oss till nya ställen utan vår egen vilja. I livet är valen både medvetna och omedvetna. Livet kan ibland förefalla oöverblickbart, ibland strukturerat. Det är fascinerande att tänka; tänk om jag inte flyttat till Stockholm utan bott kvar i Kalmar, hur hade då livet blivit? Men så slår det mig att geografin eller andra påverkar oss ganska lite till syvene och sist. Vi har ett givet temperament och energinivå som påverkas mycket långsamt av olika förändringar. Kanske bara en mognad av en given struktur. Vi går och resonerar och det börjar klarna. Jag skulle säkert ha bott i en läkarvilla vid Kalmar Sundsparken och haft haft familj precis som jag har nu om jag inte flyttat. Haft ungefär samma jobb och vänner. Geografin och formen skulle vara annorlunda, men livsinnehållet skulle förmodligen varit helt detsamma. När man säger att man går sin egen väg så tänker jag alltid på tid och rum. Nu slår det mig att man bör nog mer tänka på den tredje dimensionen och då skulle egentligen ingeting vara annorlunda. När vi går i barndomslandskapet inser man också att man gärna säger, här spelade vi fotboll för 30 års sedan, och efter en stund, nää, det var ju för 40 år sedan. Det är knappt man fattar det själv hur fort tiden går i det fysiska rummet. Men en sak är säker, i det själsliga rummet står tiden still. Jag är precis samma person nu som då jag lärde mig att nicka och slå hörnor med fotbollskluben. Trots allt man går igenom i livet så är grunddragen  oförändrade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*