Öland

Det finns inte mycket som är bättre än än en varm septemberdag vid en stenmur på Öland. Vinden är ljum och kalkstenarna väl uppvärmda. Ovanför huvudet ett uppspänt paraply av blå himmel och ett smörgåsbord med härliga vyer vart ögat än når. Stenmurar, granitbumlingar från inlandsisen, vindpinade tallar, kalkstensskivor, en kyrktupp i horisonten, en mast långt ute till havs och så fågelstrecken som kommer vinande. Till slut, efter en lång irrfärd vet man när man är hemma. Man känner igen sig i sitt landskap och dunkla minnen tränger fram som inte går att ta på. Oasen är funnen för oss. En källa med en vacker omgivning som gör ont. Intrycken är så pass starka så det blir tidig kväll direkt. Mot suset går inget att göra.  Allt arbete som togs med lämnas åt sidan. Det är ingen idé att börja med något såndant. Vi går till författaren och kyrkan för att förstå husets historia som vi precis köpt. Den första ägaren var en skeppare med egen skuta. Han transporterade kalksten till Stockholm och Europa. Hans namn var Anders Andersson och gick i folkmun under namnet kalkanders. Här var Ölands störst utskeppningshamn för kalksten till resten av världen. Hamnen med sitt djup och skyddande läge var idealisk för denna verksamhet. Nästa ägare var också sjöman och gick under namnet Kalle. Han var en av många fosterbarn från Stockholm som kom till Öland och gick till havs. Hans systerson hette Stig och det var av denna familj som vi köpte huset av. Kedjan är då tillbaka på 1800-talet. Det är alltid bra att känna till historien och bakgrunden till ett hus och dess förändring. Fastigheten innehåller flera byggnader och alla gamla saker, verktyg, fiskeredskap, möbler får sina förklaringar liksom även personerna på tavlorna. Hela platsen är ett ända långt sammanträffande av mer eller mindre osannolika personmöten och släktskap. När man kommer hem så förstår man detta a priori. Det behövs inga undersökningar eller utläggningar. Ganska snart så kommer idéerna av sig själv hur man kan utveckla en vingård, galleri, hus och så vidare.  Det är som att läsa en bok som man själv deltar i. Det är dags at parkera och gör detta till vårt Finistere.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*