Har förnuftet alltid rätt?

I de tidigaste samhällena hittade man svaren på de fundamentala frågorna i religionen. Några fann de religiösa förklaringarna otillfredsställande och började söka rationella svar. De första tänkarna som Thales (ca 625- ca 545 f.Kr) använde förnuftet för att undersöka tillvaron istället för att lita till myter och religiösa föreställningar. Ända sedan den klassiska filosofin med Platon i spetsen (ca 427-347 f.Kr) har förnuftet spelat en central roll inom filosofin. Inom kunskapsteorin som är en del av filosofin förekommer förnuftskunskapen som skäl eller kriterier för det vi kan ha kunskap om. Frågan är alltså vad förnuft är för något och vad det innebär att ha rätt.

I princip finns två dominerande synsätt på förnuftet. Båda avser att det är en form av kunskapsprocess och att förnuftet är en del i medvetandet. Antingen så är förnuftet medfött och något som är oberoende av våra sinnen. Ungefär som matematiken och geometrin, där man genom tänkandet kan upptäcka sanningar eller kunskap som inte påverkas av sinneserfarenheten. En modell som har starka företrädare i Platon, Descartes och Spinoza. Det andra synsättet är att vi föds som en tom tavla och där alla intryck och idéer ordnas med förnuftets hjälp till kunskaper. Förnuftet är i denna modell en form av sinnenas slav och denna linje stöds av lika starka företrädare som Locke, Hume och Leibniz. Dessa menar att det inte finns några medfödda idéer eller förnuft, allt måste vara erfarenhetsbaserat för att ha relevans. Det finns även skeptiker som helt ifrågasätter förnuftet och Immanuel Kant som menar att viljan och förnuftet inte är åtkomliga för mänsklig kunskap. Det är så att säga Tinget-i-sig och ligger bortom vår kunskapshorisont. Vi kan bara uppleva förnuftet genom våra sinnesintryck och åskådningsformer, kategorier och begreppsliggörandet av våra sinnesintryck. Det innebär att vi inte kommer längre och att frågan inte kan besvaras enligt detta synsätt.  

För att uttrycka förnuftet krävs språk eller handlingar. Både språket och handlingarna har begränsningar som även begränsar förnuftet. När man säger att någon har sunt förnuft menar man något positivt och att någon har ett bra omdöme. En form av gyllene medelväg och utan extrema inslag. Att var förnuftig har varit en dygd och något eftersträvansvärt som innebär att det är svårt att stå neutral inför begreppet eftersom det är så pass positivt laddat.  I förnuftskunskapen ligger begreppen deduktion och a priori. Det vill säga hur vi gör när vi drar slutsatser från enstaka händelser till allmänna regler och att vi kan uppfatta verkligheten direkt utan erfarenhet. Processerna är både analytiska och intuitiva och olika från människa till människa.

När det gäller att få rätt, handlar det om hur man definierar spelreglerna och från vilket perspektiv man ser saken. I en domstol finns lagar och där kan man genom prövningar fastställa om man har rätt eller fel. Alltså i botten finns ett regelverk där personer tolkar händelser som andra har gjort. Att man själv får rätt eller fel är en mycket subjektiv uppfattning, kanske rent av en illusion. Det krävs tydliga premisser och att fler bedömer, diskuterar och analyserar för att något ska var rätt eller fel, åtminstone ur en mer objektiv synvinkel.  

Frågan är då hur de stora filosoferna har sett på förnuftet och om förnuftet är en absolut garant för att alltid få rätt. Jag väljer därför ut två ytterligheter, en rationalist i form av René Descartes (1596-1650) och empiristen Johan Locke (1632-1704) för att ta reda på om förnuftet alltid får rätt.

Descartes gjorde tvivlet till sin metod för att nå fram till en säker kunskap och menade att idéerna och förnuftet var medfött och oberoende av våra sinnesintryck. I samband med detta införde han begreppet dualism som är en uppdelning mellan kropp och själ och där själen bestod av en tänkande substans. Här finns någon form av gudomlig tanke att alla svaren finns nerlagda i oss från början. Där det likt matematiken gäller att tänka för att upptäcka svaren. Människor som inte är bra på att tänka eller matematik har då sämre förnuft som gör att förnuftet för dessa personer kan leda fel.    

Eftersom även människans ord och handlingar är begränsade i språk och etik så kan inte förnuftet uttryckas fullt ut. Därav kan man inte fullt ut lita på förnuftet. Hur säker är man på att individen förstått matematiken fullt ut och när når man slutpunkten apropå oändliga tal? Man kanske har förstått en stor del men inte allt. Ungefär som Descartes som bröt ny mark med sitt arkitektoniska system men som inte såg allt enligt min mening. Även Descartes stora filosofiska upptäckt ”Jag tänker alltså existerar jag”, bygger delvis på sinnesförnimmelse och att sinnena i alla högsta grad medverkar när han formulerar detta klassiska axiom. Jag tycker själv det blir självmotsägande och ett svagt bevis på att förnuftet inte påverkas av våra sinnen. Det är mer som ett eko från Platons grotta.

När det gäller Locke så är han tydlig med att allt börjar med en tom tavla. Han menade att ingen människas kunskap kan nås bortom hennes erfarenhet. Vi föds utan några medfödda idéer eller något medfött förnuft. Dessa fylls på i takt med erfarenheten. Däremot menade han att vi har medfödda kapaciteter som gör att vi kan lära oss exempelvis språk. Sinnesförnimmelsen bygger på tre saker, för det första våra sinnesintryck och passioner, för det andra minnet och för det tredje induktiv förmåga (utifrån en eller många iakttagelser bygger vi upp en generell regel). Samtliga faktorer har brister och kan bedra oss. Minnet sviker oss, induktionen är inte bergsäker och varseblivningen är i högsta grad subjektiv. Locke delade även upp föremålen i olika kvaliteter. De primära och sekundära kvaliteterna. Speciellt de sekundära är helt subjektiva och personligt färgade. Alla våra sinnesintryck sorteras och bearbetas av förnuftet för att komma fram till kunskap och sanningar. Här blir förnuftet en frågan om bearbetning eller en produktionsprocess. Eftersom våra sinnen kan svika oss och till och med lura oss, är det inte säkert att förnuftet kan gallra bort dessa fel. Om förnuftet inte kan selektera detta så går det inte heller för denna åskådning att hävda att förnuftet alltid har rätt. Om förnuftet däremot kan sortera ut felen är vi inte medvetna om detta eftersom vi blir bedragna. Här föreligger en osäkerhet.

Slutsatsen är alltså att förnuftet inte alltid har rätt utifrån dessa båda filosofer. Det finns brister i båda systemen som inte kan förbises. Dessutom är förnuftet ett begrepp som vi inte kan se eller i grund och botten ha kunskap om eller definiera på ett klart sätt.  Något som gör det svårt att värdera som rätt eller fel när vi inte har gemensamma spelregler.  Grunden för vår kunskap finns både i sinneskunskap och förnuftskunskap. Båda är också behäftade med vissa brister som gör att man kan tvivla på om förnuftet alltid har rätt. Många förnuftiga idéer och planer brukar aldrig bli lika bra i verkligheten som de är på pappret. Detta kanske beror på våra begräsningar i ord och handlingar eller etisk förmåga. 

hjärnan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*