Blir man lycklig av att leva moraliskt?

moral

Blir man lycklig av att leva moraliskt?

Etik och moral är områden som rör den praktiska filosofin.  Det är en handlingsvetenskap med de goda som princip. Oftast kan de båda begreppen i stort sett vara synonyma, men ibland står moral för hur vi människor handlar och etik för våra tankar och teorier kring vad som är rätt eller fel. Ordet etik härstammar från grekiskans ethos (sedvana) och moral från latinets mos (med ungefär samma betydelse). Moral avser alltså våra seder, vanor och karaktär.

Det innebär att moral och etik främst är något som vi lär oss och som syftar till att skapa goda handlingar och vanor oberoende av yttre omständigheter. Allt strävar efter det goda som övergripande mål. Men är det, det goda för mig, för andra, för gud, för godheten i sig själv. De olika filosoferna och skolorna har olika vägar och olika definitioner på slutmålet för det goda.

För att svara på frågeställningen har jag valt att undersöka vad lycka och moral är utifrån moralfilosofins två centrala frågeställningar; hur bör jag leva (så att jag blir lycklig) och hur bör jag handla.  Målet är sedan att dra slutsatser och bedöma om det är möjligt eller ej.  Till stöd för detta har jag valt att läsa texter från Platon, Aristoteles, Epikuros, Zenon, Kant, Mill och sinnelagsetiken.

Till att börja med var uppgiften enkel och okomplicerad. Men det har blivit svårare och svårare i takt med att man sätter sig in i frågeställningen.

Hur bör jag leva (så att jag blir lycklig)

I Platons (427 f.Kr – 347 f.Kr) Gästabudet refererar Sokrates till Diotimas berättelser och visdom. Hennes budskap är att kärleken är den demon (daimon) som både ger upphov till det goda/sköna och som leder en människa till det goda/sköna. En slags förmedlande dubbelnatur av både gudomlig och mänsklig natur som gör att människan får del av odödligheten. Kärleken är alltså själva motorn för att uppnå lycka. Enligt Platon finns det en lyckotrappa med sju steg eller grader där människan når en högre verklighet efterhand. Stegen går från sinneskunskap via intellektuell kunskap till kontemplation. Denna metod förutsätter en initiation av andra lärare eller filosofer.  Vägen inrymmer många delar och det är få som når de översta stegen. Dessutom behövs kärleken finnas med i alla steg.  Filosofin förutsätter som jag ser det tålamod, att man hela tiden går uppåt samt känner kärleken i de olika stegen. Platons definition på lyckan är alltså att skåda det sköna i sig själv, den sanna idévärlden.

En annan mycket viktig etiker under antiken var Aristoteles (384 f.Kr – 322 f.Kr)  som står för en annan väg än Platon. Han sätter dygden som grunden för lycka. Alltså en mer jordnära och handfast filosofi och menar till skillnad från Platon att lyckan finns i detta liv, inte bortom detta liv.  I hans bok ”Den nikomachiska etiken” betonas vanan att agera dygdenligt och att kultivera den egna karaktären.  Att jobba med sig själv och hela tiden förkovra sig. Ett ganska modernt och individualistiskt snitt.  Aristoteles menar också att människan strävar efter konkreta mål som är goda. Där det praktiska förnuftet hjälper oss att välja mål i olika situationer. Aristoteles verkar mena att utbildning, uppfostran och ett livslångt lärande är nycken till att nå dygden. Han betonar även vikten av att utföra sitt verk eller arbete väl, en form av djup kvalitetssträvan.

Den dygdige lär sig hur man väljer medelvägen mellan två ytterligheter – den gyllene medelvägen. Aristoteles betonar även det personliga valet för att kunna göra övervägda beslut. Aristoteles filosofi står alltså i bjärt kontrast till sin läromästare Platon. För mig förefaller Aristoteles som en modern företagsledare eller ingenjör.

Att bli dygdig/lycklig kan ta ett helt liv men något som flera kan uppnå med sin strävan.  Filosofin förutsätter ständig utbildning eller förkovran, medvetenhet om jaget, strävan efter mål samt att välja och fatta egna beslut.

Utöver dessa två giganter eller fixstjärnor, finns även två filosofiska skolor som också definierat lyckan på sitt sätt. Den ena är Epikurismen efter grundaren Epikuros (341 f.Kr – 270 f.Kr) För dessa så kallade trädgårdsfilosofer var meningen att nå ett lyckligt, lugnt liv, karaktäriserat av frånvaron av smärta och rädsla. För Epikuros var lusten själva målet med tillvaron, dvs. fri från smärta. Han förordade att var och en skulle leva ett självförsörjande liv och vara omgiven av sina vänner. Epikuros hävdade att njutning och smärta är mått på vad som är bra respektive dåligt. Det gällde alltså att frigöra sig från sin existentiella oro och som botemedel fanns fyra principer (frukta inte gudarna, frukta inte döden, man kan inte känna mer smärta än vad man kan uthärda och nöj dig med naturliga och nödvändiga ting). När man behärskar dessa botemedel uppnår man Ataraxia som innebär sinnesro, ungefär samma slutmål som Platons kontemplation fast på olika grunder. Denna skola förutsätter en materialistisk åskådning, är mer grupprelaterad och betonar ett lugnt liv som något eftersträvansvärt.

Sist men inte minst, finns Stoicismen som introducerades i Grekland av Zenon (490 f.Kr – 430 f.Kr) och som varit en filosofisk kraft i hundratals år. Denna filosofi menar att den kosmiska världsordningen är deterministisk, alltså nödvändig och utan möjlighet att påverka. Något som sker utan att vi kan ingripa. Att bli lycklig eller dygdig handlar för denna filosofi om att foga sig i kosmos förnuftsmässiga förlopp och bemästra sina egna passioner och känslor. Just genom att bemästra sina känslor, blir man likgiltig, apati, som i sin tur leder till sinnesro, en form av en autonom självbehärskning. Stoikerna har alltså samma definition på lycka som Epikurismen. Denna lite märkliga men intressanta skola förutsätter självbehärskning, anpassning och ett kosmiskt perspektiv.

Vad är alltså lycka? På något sätt ger både filosoferna och skolorna ganska konkreta råd om hur man bör leva. Det som skiljer dessa från nutidens självhjälpsböcker med snabba quick-fix lösningar är djupet och deras noggranna studier av människan liv. De är vetenskapsmän som vill skapa ordning, struktur och ge livsråd.  Att bli lycklig handlar här om utbildning och ett livslångt lärande. Det krävs egna insatser, mycket flit och stöd från andra för att lyckas. Lyckan verkar för de flesta gå ut på att uppnå sinnesfrid eller kontemplation. För Aristoteles är emellertid lyckan mer jordnära och praktisk.  För att bli lycklig krävs rejäla insatser och att följa anvisningar från dessa filosofer och skolor. De flesta är överens om att det är få som når slutmålet och att det tar lång tid för att bli lycklig. Det påminner om en lång skolgång från förskolan till att man blir klar doktorand på ett Universitet. Den som ligger närmast min egen uppfattning är Aristoteles syn på lycka.

Hur bör jag handla?

Under 1700-talet sker en förnyelse och en nydaning inom området. Etiken blir helt förnuftsbaserad och lämnar tankegångarna om lyckan och hur man bör leva. Istället kommer frågor om hur man bör handla i förgrunden.  Det är med filosofen Immanuel Kant (1724 – 1804) som moralfilosofin får en vändpunkt. Kant menar att det endast är i kunskapsteorin vi kan veta något om världen, något annat kan vi inte ha kunskap om. Därmed kan vi inte veta något alls om yttervärlden. Allt handlar om våra sinnesintryck.

Kant menar att det är människan som står i centrum. Det är vårt medvetande som påverkar yttervärlden och inte tvärtom som man tidigare tänkt. Detta kom att bli början på hans kopernikanska revolution, att gå från en kosmos- till en antropocentrisk ordning, ungefär som astronomen Nikolaus Kopernikus förändrade vår världsbild från en geocentrisk till heliocentrisk världsbild.

Kant menar precis som Aristoteles att det är det praktiska förnuftet som styr våra handlingar.  Att vår moral styrs av inre lagar. Där vi drivs av plikt, en form av inre lydnad till oss själva. Detta är alltså pliktetiken och den förutsätter den goda viljan. Här tycker jag Kant är otydlig och oprecis. Vad innebär en inre lydnad till oss själva? Det känns inte som Kant kommer i mål med sin etik. Pliktetiken kan nästan tolkas som Guds röst eller att riskera att bli helt subjektiv.

Han menar att handlingar inte ska styras av några mål, utan enbart för pliktens egen skull. Det så kallade kategoriska imperativet. Och där människan kan bli värdig att bli lycklig men inte mer. Lyckan finns inte i detta liv. Kant menar att det är förnuftigt att postulera att själen är odödlig och att vi kan bli lyckliga i ett annat liv. Kant framställs som en rationell akademiker men hans filosofi är på många punkter djupt religiös som jag ser det.

En intressant ståndpunkt var att Kant menar att varje handling ska kunna upphöjas till en universell eller allmän lag. Klarar handlingen en sådan definition så är den en god handling. Om jag inte betalar tillbaka ett ficklån så blir det problem om alla som tar lån inte betalar tillbaka detta. Då är det en dålig handling. Ett problem för Kant var när flera plikthandlingar kolliderar exempelvis självförsvar som leder till en annans död. Här finns inga tydliga svar och då blir det problematiskt.

Det var framför allt empiristerna som satte Kants etik i gungning. Dessa menar att man inte kan sätta förnuftet i centrum utan att man måste utgå från människans sinne och känslor när det gäller att handla rätt. Effektetiken eller utilitarismen utgår från att all moral bottnar i våra känslor och sinnesintryck. Och att det är i de konkreta situationerna, där människans gör sina psykologiska erfarenheter, som moralen grundas. Effektetiken strävar efter största möjliga nytta till största möjliga antal. Begreppet nytta ska ses som preferens, lust och frånvaro av smärta. Alltså någon form av lycka. Lusten är för John Stuart Mill (1806 – 1873) det enda som är begärligt för sin egen skull. Alla begärliga ting har en inneboende lust eller är begärliga som medel för att framkalla lust.

Utilitarismen kan löpa risk att bli alltför egoistisk och därför förde Mill in begreppet altruism, så att nyttan också avsåg det allmännas bästa och inte bara individen. Han ville alltså nyansera och bredda begreppet så att det inte endast avsåg ren egoism som hos exempelvis filosofen/författaren Ayn Rand.

Utilitaristen ska alltså maximera nyttan i varje handling till så många människor som möjligt. Då är handlingen moraliskt bra. Men att göra sådana beräkningar eller kalkyler förefaller omöjliga. Filosofin blir i praktiken svår att utföra.  Däremot tycker jag om anslaget att man tänker igenom konsekvenserna av sina handlingar och vilka effekter de kan ha. På så sätt kan man handla  relativt konsekvent och stå för en linje eller filosofi. Men att beräkna sannolikheten för olika handlingars utfall blir lönlöst, det går inte. Det är för många okända variabler som påverkar förloppen.

Avslutningsvis finns sinnelagsetiken som är konsekvensetikens motsatts. Den ser en handlings moraliska värde efter dess konsekvenser. Sinnelagsetik ska inte blandas ihop med dygdetik. Inom sinnelagsetiken så används regeln som säger att det är ens inställning till medmänniskan som är avgörande. Om handlingen utförs för att man vill väl så är det alltid rätt, även om konsekvenserna blir ödesdigra. Det handlar om att göra det som känns moraliskt rätt. Här är det den subjektiva känslan som avgör vad som är moraliskt rätt eller fel.

Slutsats: Blir man lycklig av att leva moraliskt?

Mycket beror på vem man är, vilka förmågor man har och hur man uppfostrats.  Och inte minst hur man själv definierar lycka och moral. De finns de som följer Bibelns tio Guds bud som ett moraliskt rättesnöre och är väldigt lyckliga och kan inte alls bli lyckliga av att följa Platons trappa.

Men utifrån våra underlag och filosofer/skolor kan jag konstatera följande:

  • Det är svårt att bli lycklig och att det tar tid, även om vägarna till lyckan är relativt tydliga. Det krävs enligt filosoferna ett målinriktat arbete som tar tid. På många sätt liknar det en lång utbildning där man sakta men säkert når de högsta stegen. Men detta gäller alltså ett fåtal och inte flertalet. Aristoteles väg verkar mer öppen för fler människor.
  • Våra handlingar är för mig en blandning av pliktetik, effektetik och sinnelagsetik. Att följa en väg förefaller inte leda till god moral i och med att det finns flera komplikationer och problem med dessa handlingar. Om man istället växlar mellan dessa så kan moralen bli bristfällig eller subjektiv.  Sannolikt finns inget system som är komplett och ger svar på alla moraliska frågor. Effektetiken är nog den filosofi som ligger närmast vår kultur och sedvana.
  • Detta betyder att man endast kan bli lycklig av att leva moraliskt om man själv gör sina egna definitioner eller blir introducerad i olika filosofier i tidig ålder, under uppväxten.  Den filosof som jag själv ligger närmast är utan tvekan Aristoteles. När man följer eller berör denna dygdeväg, känns det som om man kan bli lycklig av att leva moraliskt enligt Aristoteles väg. Medan de andra inte leder till samma lycka för mig.  Detta innebär att lyckan är olika för olika människor och att systemet man väljer behöver passa ens läggning och åskådning. På sätt och vis tror jag att dagens människor skulle behöva någon form av plattform eller ”moralsystem” nu när både kyrkan, auktoriteter, vetenskaper och valfriheten har förlorat sina positioner i den postmoderna världen. Här finns ett behov att tillgodose.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*