Hur kan Aristoteles förena vetenskap och metafysik?

 Aristoteles2

Aristoteles (384-322 f.Kr) reste till Aten som sjuttonåring för att studera för Platon vid akademin. Här var han både student och lärare i 20 år fram till Platons död. De båda filosoferna hade olika temperament och grundsyn på tillvaron. Platon stod för idévärlden, matematiken och medfödda idéer. Aristoteles stod för verkligheten sådan den framträder för våra sinnen, naturvetenskapen och att vi föds som en tom tavla.

Som sagt var Aristoteles en empiriker som satte tillit till våra sinnen. All kunskap utgår från erfarenheten och det ligger nära till hands att denna kunskapssyn präglat Aristoteles verklighetsuppfattning. Han verkar ha haft en enorm iver och bildningstörst med ambitionen att systematisera, kartlägga och förstå hela denna värld. Det var livet här på jorden som var hans passion. Han kunde inte förlika sig med Platons uppfattning att ett ting hade särskilda idéer utanför sig själv. Aristoteles enorma bildning la också grunden för flera nya vetenskaper som logiken, biologin, zoologi, etiken med flera. Hans håg stod framför allt till biologin med dess klassificering av alla levande varelser. Här gjorde han sina observationer och utvecklade sin lära om att allt i världen kunde förklaras av fyra orsaker[1] som varje varelse existens beror på. Dessa är materiella (vad sakerna består av), formella (dess form), funktionella (meningen) och de yttersta orsakerna (ändamålet). Aristoteles menar att verklig kunskap har vi först när vi känner dess orsaker om tingen. Aristoteles trodde vidare på att det fanns fyra stycken huvudelement som byggde upp jorden: jord, luft, vatten och eld. Han menar att alla himlar, varje partikel i universum, hade skapats av ett femte element som han kallade för eter som skulle ha varit viktlöst och oförstörbart. Etern var även känd som ”kvintessens” som bokstavligt betyder ”femte ämne”.

Aristoteles grundsyn

Med hjälp av sin klassificering av alla varelser kom Aristoteles fram till att människan är ett politiskt djur[2]. Och att människans särart var förnuftet och att det som är artspecifikt hos oss är vår tankeförmåga (här kan man märka inflytandet från Platon). Aristoteles menar också att vägen till personlig lycka är att leva i dygd och stärka sitt förnuft och följa den gyllene medelvägen[3]. Det innebär att man väljer mod istället för övermod/hybris eller feghet. Även människans val var något som tidigt fångade Aristoteles intresse. Han verkar ha levt som han lärt.  Aristoteles var mycket noggrann med begrepp, logiken, avvägningar, intog en balanserad synpunkt och skriver sakligt och akademiskt.

På sätt och vis kan man säga att Aristoteles flyttar ner idéerna till sinnesvärlden och står för en realistisk och materialistisk verklighetsuppfattning så länge som han håller sig ”på jorden”. När han senare ska förklara de rena formerna och universum närmar han sig åter Platons idévärld och blir metafysisk. Det är en egendomlig utveckling och något som intresserar mig.

Kärnan i Aristoteles verklighetsuppfattning är form och materia som både är motsatta och komplementära. Form betyder både formen och idén med tinget och materia är vad tinget består av. Varje ting har nödvändiga och tillfälliga egenskaper.

Aristoteles tror alltså att tingen i den materiella världen inte är bristfälliga kopior av en ideal form utan att essensen av tingen finns inbyggt i varje exempel. Hos Aristoteles finns bara en värld. Alla enskilda ting existerar och idéerna/formerna finns hos tingen.[4] Filosofen menar att när barnet ser en hund, så registreras begreppet eller idén och när man ser nästa hund läggs nya idéer till. Till slut har barnet definierat en hund och hunden är ett allmänbegrepp som består av många enkla sinnesintryck. Aristoteles menar också att vi bara kan ha kunskap om det generella som alltså består av många konkreta sinnesintryck som integrerats till en helhet i människans tänkande.

Form och materia

Aristoteles metod som jag uppfattar den var att definiera föremålets natur utifrån dess orsaker och ändamål. För Aristoteles var materia något potentiellt och en möjlighet som ännu inte ägt rum. Exempelvis ekollonet eller ett stycke trä. Formen var dess aktualitet och förverkligande, det vill säga eken eller stolen. All förändring i tillvaron, menar Aristoteles sker genom en övergång från något potentiellt till något realiserat. På så sätt löste han förändringens problematik. De han inte säger något om är vad som händer med det som är realiserat om detta också kan betraktas som potentiellt (typ tankarna om återvinning och återanvändning). Som den vetenskapsman och empiriker han var menar han att vara kan inte uppstå ur icke-vara[5]. Han menar också att formen står högre i kurs än materia.

Ren materia är alltså en formlös möjlighet och råmaterialet för all förändring. Aristoteles menar också att en ren form, en ren aktualitet och förverkligande måste kunna antas. En yttersta punkt. Denna rena aktualitet är den punkt mot vilket hela naturen strävar emot. Aristoteles funderade mycket på vad det är som kan orsaka saker och ting utan att själv röra sig. Hans slutsats var att det som är föremål för åtrå eller en tanke inte rörde sig. Återigen hörs ekon från Platon, i detta fall Erosläran. Aristoteles för in begreppet den orörliga röraren som han menar är en form av Gud. Enligt Aristoteles finns det 55 gudar som på olika sätt upprätthåller universum utan att själv förändras. Någon kristen monoteism är det sannerligen inte en fråga om, trots att kristendomen tog starkt intryck av Aristoteles filosofi. Allt handlar om form och materia.

På samma sätt menar Aristoteles att själen finns hos alla levande varelser och att själen är kroppens form[6]. Det innebär alltså att själen är oupplöst förknippad med kroppen och alltså inte kan återfödas eller överleva denna som Platon menar. Hur kan man ha kunskap om något som man inte erfarit (apriori kunskap) eller hur kan idéerna överleva en människa?

Aristoteles inför till slut ett nytt begrepp, det så kallade aktiva förnuftet[7] som inte är bundet till kroppen och själen. Detta förnuft skulle vara odödligt. Det aktiva förnuftet skulle enligt vissa uttolkare, vara en del av den rena formen, av Gud. Här skulle det alltså finnas en översinnlig förbindelsepunkt. Det verkar som om Aristoteles faktiskt kommer Platons idévärld väldigt nära även om deras vägar har varit väldigt olika. Man kan också säga att Aristoteles verklighetsuppfattning antingen genomgår en förändring eller rymmer flera olika aspekter som realist, metafysiker och nästan nominalist.

Slutsats

Aristoteles utforskade i princip alla områden under sitt omväxlande liv. Kanske blev han till slut fången av sin egen kunskap. Hans vetande ter sig nästan svindlande.

Jag kan inte förstå hur han kunnat lära sig allt under sina 62 år. Han bemästrar i princip alla områden från biologi, politik, etik, logik, astronomi, fysik, själen, estetik, psykologi och så vidare. Men på något sätt kom han väldigt nära Platons idévärld[8] till syvende och sist. Det förefaller mig som om han drog konsekvenserna av sitt tänkande fullt ut. Hans bildningsiver visste inga gränser. Han ville komma till den yttersta punkten, den absoluta sanningen och han gjorde inga kompromisser. Dessutom var han modig och vågade sig ut, utanför sin egen box och tog steget ut i det okända. Han var en logiker ut i fingerspetsarna och en absolut motpol till relativisterna.

I detta okända fortsatte han sin process och kom fram till både gudar och odödlighet. Han tog ut vetenskapen i det metafysiska och försökte logiskt koppla ihop sakerna. Hans starka tilltro till de logiska redskapen gjorde nog att han såg världen som ett stycke, fast i olika tillstånd och med olika nivåer på form och materia. På detta sätt förenade han förnuftsmässigt sin vetenskap med sin metafysisk. Han fastnade inte i några fack eller i mikroskopet utan såg till helheten och det stora teleskopet trots sin noggrannhet med detaljer. Aristoteles filosofi och vetenskap kom att gälla i flera tusen år. Vilket är ett kvitto på vilken stark tänkare och filosof han var. Att försöka förstå hans verklighetsuppfattning är både svårt och inspirerande med tanke på att det rör å ena sidan det empiriska och observerbara å andra sidan det mer spekulativa och icke empiriska. Sammantaget ansåg nog Aristoteles att hans verklighetsuppfattning var realistisk och ytterst empirisk utifrån sin kunskapsteori.

 

Källor

 

Stora boken om filosofi (Lind & Co)

Den Nikomachiska etiken, Aristoteles

Tre böcker om själen, Aristoteles

Metaphysik, Aristoteles

www.wikipedia.se om Aristoteles element

Filosofins historia, Svante Nordin om Aristoteles (sidorna 90-115)

Idéernas historia, Sten Högnäs

NE om form och materia

Text av Ylva Holm, Hedbergska skolan

www.filosofer.se /aristoteles

PP-material Newman, Några verklighetsuppfattningar

Om lycka: från Aristoteles till vår tids hjärnforskning, Sissela Bok



[1] Filosofins historia, sidan 102-103 (naturvetenskap och världsbild)

[2] Stora Boken om filosofi, sidan 60-61

[3] Den Nikomachiska etiken,Aristoteles

[4] Idéernas historia, sidan 27 om materia och form

[5] Filosofins historia sidan 100 om Parmenides (Allt är ett)

[6] Tre böcker om själen, Aristoteles

[7] Text Ylva Holm, Hedbergska skolan

[8] NE om Platons filosofi

aristoteles1

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*