Osannolikt

Det är dan efter och jag är trött.  I går var det golftävling som Rotary arrangerat på Eksjös Golfklubb. Ett bra arrangemang för att hjälpa till att utrota Polio eller barnförlamning som sjukdomen också kallas. Där var 25 lag/företag med fyra spelare i varje lag. Jag hade ångrat mig bittert att jag lovat att ställa upp och såg framför mig hur katastrofalt det skulle gå. Att gå och leta boll efter boll och ha de andra lagen hack i häl och slå dåligt som gör att laget förlorar.

Väl framme så var nästan alla på plats och övade. Det puttades, chippades och drogs iväg den ena utslaget bättre än den andra. Det lät som en orkester när träklubborna träffade bollarna. Efter lite anvisningar så var det bara att gå ut till sitt håll, eftersom alla lag startar samtidigt. Jag fick hål 13 och medspelare med 10 i handikapp och ingen bekant.  Jag skulle slå ut först och första slaget en superflopp trots att jag verkligen övat driverslag under en längre tid. Andra slaget en klang och bollen for iväg spikrakt. Jag kom inte sist på första hålet och träffarna kändes sköna. Nästa hål gick utslaget bra och hybriden funkade som den annars inte gör. Efter nästan fem timmar i stekande sol så satte vi oss ner och summerade. Det blev 69 slag och en pallplats i den individuella tävlingen! Att detta skulle ske var så fullständigt otänkbart och osannolikt att knappt begreppen täcker in detta.  Jag skulle gladeligen ha satt min lön på att jag skulle hamna bland de 10 sista i tävlingen utan att blinka. Att istället hålla ihop ett spel på 18 hål, sänka handikapp och slå relativt bra var helt osannolikt.  Det visade sig att vi inte sköt bort några bollar alls och att ingen kom ikapp oss trots en lång fika efter nio hål.  Allt hände, men exakt precis tvärtom mot vad jag gått och gruvat mig för. Ett snabbt beslut och sen iväg för att göra en efteranmälan till stadsloppet på kvällen.

Skallen var som en kokt kräfta, men där fanns en känsla av att detta kan gå. Jag springer nästan varje dag men den sista veckan har rundan varit en plåga. Ont i halsen, blytung i steget och trött efter jobbet.  I startfållen var det varmt, mycket varmt av alla kroppar och adrenalin. Till slut gick starten och nästan 1 000 löpare gjorde det trångt på gatorna och de två första kilometrarna gick makligt. Men, helt plötsligt fanns steget och det var bra att gasa på. Tiden var halvdan på 44 minuter, men loppet gick lätt och när jag gick i mål så kunde jag lätt ha sprungit en mil till på bättre tid.  Alltså helt osannolikt. Varifrån kom detta steg och lättheten.  Jag ångrar att jag inte drog på direkt men jag var rädd för att verkligheten skulle hinna ifatt istället för att lita på känslan.

Kanske är det så att när man inte har någon press på sig och känslan finns där, så blir till och med kroppen överraskad och kan lägga in nya växlar.  Det som vanligtvis är jobbigt, inte fungerar eller inte blir som man tänkt sig rullar plötsligt på av sig själv. Utan någon ansträngning. Det är bara att hänga på och få upp alla segel. Det verkar som om känslan liksom tar kontrollen över både det mentala och det fysiska. Det visar också att allt prat om positiva affirmationer och mental träning är relativ. Sämre förberedelser går inte att ha. En känsla kan tydligen locka fram något som förnuftet säger är omöjligt. Det är en osannolik dag den 31 maj. Sensmoralen är att en känsla tydligen kan bära längre än vad man tror. Till slut har jag kommit över tröskeln till detta spel som jag både gillar och inte gillar.

golf1golf2

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*