Det är midsommar, varmt och soligt. En fundering återkommer gång på gång. Jag har aldrig blivit någon riktig man, en sådan som min morbror, farbror eller svärfar etc. Utan mer än skolpojke som aldrig blir stor trots att åren går. Åtminstone inom familjen. I umgänget med andra kanske det inte är så. Där är jag  socialt vältränad och har mycket erfarenhet. Sin egen mognad eller identitet är ett krångligt kapitet. Det verkar mer som om tiden  pressar fram tankar och insikter hos en själv. Att tiden ger en självförståelse som kommer stegvis utan att man egentligen gör något. Som en mognadsprocess liknande ett träd.  Där trädets grenverk bli större och kan fånga upp mer solljus och växa ut i sin slutliga form utifrån sin omgivning, plantas beståndsdelar och skötsel. Sannolikt fungerar en människa på samma sätt fast hon är i rörelse på ett annat sätt.

Till slut vet man vad man vill och hur saker ska ske. För mig har det varit en omedveten process att förstå sitt ursprung och att hitta en harmonisk plats där man kan slå sig ner. Ungefär som Karl-Oskar som hittade sin plats och bosatte sig vid sjön Ki–Chi–Saga. Nu är det alltså midsommar 2012, flaggan vajar fint i vinden även om lite mer moln har tagit sig in. Fåglar sjunger och gnabbar och från logen syns vitklädda midsommarfirare. Jag har aldrig varit mycket för sådana tillställningar utan trivs bäst i avskildhet. Det är en sannolikt en kompensation, eftersom mina arbetsdagar är helt publika och min rollen extrovert. Då är det inget som går upp mot att sitta en bit ifrån och se på. Att inte vara producent utan konsument på håll.