En människa kan i princip välja två vägar för sitt liv. Antingen sätter man sina egna behov eller så sätter man andras behov i centrum. Ska man ha det så bra som möjligt för sig själv, njuta, ha kul, få kickar och uppleva nya saker och se på andra som medel för sina aktiviteter eller ska man serva, utveckla och göra det bra och glädjerikt för andra? Och vilken av dessa vägar ger mest samhällsnytta på sikt? Diplomaten säger såklart att det gäller att hitta en medelväg ur dessa ståndpunkter, för det är så livet är. Det gäller att vara pragmatisk och utgå från situationen. Den flexibla människan alltså. Men om man ska hårdra det hela, så finns det faktiskt bara två vägar att välja. Antingen den individualistiska vägen eller den kollektiva vägen. Båda vägarna har klara konsekvenser med både för- och nackdelar.
Sedan 1980-talet har nästan alla valt den individualistiska vägen, där man sätter sina egna behov först och främst. Det gäller först och främst att bygga upp sitt eget varumärke och ha starkt CV och många statussymboler omkring sig. Stort hus, fint fritidshus/båt, snygga bilar, många utlandsresor, schysst inredning, bra skolval, märkeskläder, statusmässigt bostadsområde som Bromma, Storängen i Nacka, Lidingö, Täby eller helst Djursholm i Danderyd samt en bra börsportfölj. Big business med andra ord. Det individuella kopplas gärna till det materiella och pengar istället för till det inre och andliga.
Det spelar säkert roll att de flesta tror att vi bra har ett liv. Därför gäller det att maximera våra dagar här på jorden. Skulle man se det annorlunda, att vi har flera liv, så skulle de flesta vara mer noggranna och mer miljömässiga i sina val. Det är ingen som direkt marknadsför miljökonsekvenserna av alla långflyg som många gör.
Men den materiella/individuella vägen börjar kännas som en återvändsgränd. Det blir ungefär som att gå och spela golf ensam. Att träna själv går an, men inte att gå ut och spela en runda själv. Det blir tråkigt och tomt. Det blir ungefär som boken ”Den ensamme Bowlaren” av Rober D Putnam som beskriver hur man förra bowlade i grupp, medans man numera gör det själv.
Kanske är något nytt på väg att födas även om det går långsamt. Alla stora förändringar tar gott om tid på sig innan det slår igenom. Men känslan är att pendel håller på att svänga från det individualistiska till det mer gemensamma. Drivande bakom detta är som jag ser det, den nya tekniken med Twitter, Facebook, Bloggar, Instagram och forum som Flashback med mera. Hela detta system stimulerar gemenskap/nätverk som påverkar vår syn på oss själva och gruppen. Det borde bli mer grupporienterat med dessa verktyg som börjar vid skrivbordet men slutar på torget och gatorna som i Kärrtorp eller på Befrielsetorget Tahrirtorget i Kario. Gruppen blir en faktor att räkna med.
Till syvende och sist, tro jag att det är den kollektiva vägen som ger mest inre glädje och samhällsnytta. Vikten av vänner och sociala sammanhang/nätverk väger över. Jag tror att de flesta människor är konstruerade för samarbete och sätter man andras behov först, så får man flerfaldigt tillbaka. Det är detta som är kärnan, att sätta andras behov först, istället för sitt egna. Det är konstigt att trenderna har varit så pass individualistiska i över 30 år och där jag och de flesta ”köpt” upplägget med materiellt och individuellt fokus. Vi framstår alla som lydiga och välartade aktörer i ett kommersiellt affärssystem. Nu behövs faktiskt mer politik för att balansera marknaden och inte mindre. Behoven och efterfrågan finns så att säga.
