Stockholmsskildring del 2 av 3

Var bor du? Det är nog den vanligaste frågan när man träffar någon i Stockholm nu för tiden. Det är inte längre en fråga om vad man jobbar med, utbildning, familj eller vad man heter. Det handlar om adressen och värdestegringen.  Inte att undra på, när priserna hela tiden stiger och stiger, och den fiktiva förmögenheten håller på att växa till himlen. Boendet är INDIKATORN på var man befinner sig på den socioekonomiska stegen.  Bor man i nyproducerad bostadsrätt i Farsta, så finns man på det pinnhålet, bor man i Årsta är man högre upp och i Hammarby Sjöstad börjar det osa katt. Bäst är så klart innerstaden och gärna vid vatten.  Så har det sett ut i åtminstone 40-50 år, fast allt har förstärkts.  Kvadratmeterpriset har blivit den nya statussymbolen och staden har blivit väldigt skiktad utan att bli segregerad. Man köper läget och håller god min.

Det egendomliga är att man bygger samma tandlösa funkislådor överallt när man bygger nytt, Oftast ljusa färger och funkisinspirerat som innebär enkelt, säkert och snabbt att producera. Arkitektambitionerna är därmed djupt nerskruvade. Det har blivit utspätt och jag saknar all charm, själ, karaktär och  unikitet. Alla nyproducerade hus ser likadana ut oavsett i vilken stadsdel de byggs. De är det nya miljonprogrammet utan vision. Där arkitekturen framträder är på kontor och event. Här finns djärvhet, personlighet och förnyelse. Se bara på de kontor som växer upp vid Karolinska institutet, på Södermalm, Tele 2 Arena, Kista eller vid Värtahamnen osv. Härligt och unikt. Ett utsökt arkitektoniskt område där kvaliteten bär efter 25 år är Nacka Strand. Husen står sig lika fint som när de byggdes. Här har man tänkt långsiktigt (Håkan Birke och Jonas Nyrén) och använt material och byggmetoder som åldras mycket värdigt. Ett område som även använt konst och kultur i sin profilering. Fem plus.

Idag är jag på väg till förorten för att se hur man tagit hand om miljonprogrammet i Farsta Strand. Jag sitter fast vid Åhléns på Ringvägen och tittar bort mot busskuren vid Ringen. Där står en kvinna och väntar på någon. Jag tittar på henne och hon vet inte om att jag ser henne.  Jag tänker på hur hon gestaltas i mitt huvud och hur mycket det går att läsa ut av hennes rörelser och sätt att framträda. Jag förstår precis hur hon är, vad hon tänker på och gör. Bara på denna korta stund, innan trafiken släpper, kan man tolka ut en berättelse av denna kvinna.  Att betrakta någon annan är ett mysterium.

Jag åker runt och förbluffas av hur mycket upprustning som skett i Farsta Strand. Det står FB på alla skyltar och det betyder Familjebostäder. Det ser finare ut nu än när det byggdes. Bolaget har bytt fastigheterna med Svenska Bostäder och säkert lagt ner ett par tre hundra miljoner i denna gigantiska upprustning. Det är en fantastisk omstöpning som kräver KAPITAL och åter kapital. Pengar som dessa bolag har och ANVÄNDER.  Hatten av, vilken kulturgärning allmännyttan. Detta är en modernisering av miljonprogrammet utan chockhöjningar.  Jag tittar även på människorna och förundras. Det jag möter är mycket trygga blickar oavsett unga, vuxna eller gamla. Jag tittar på väldigt många, så många att jag håller på att köra av vägen flera gånger. Det är ju precis samma lugn i blicken som i Eksjö. Detta förvånar mig samtidigt som jag blir innerligt glad. Här finns en trygghet och småstadskänsla som inte existerade när jag växte upp här. Då var det blod i trapphusen och hat i mångas blickar. Stockholm verkar ha lyckats med integration, kriminalitet, gängbråk, vandalism och så vidare på ett helt annat sätt än Göteborg, Malmö och Eskilstuna trots att det är här alla bor. Här borde det vara värst men så är det inte. Det är småputtrigt även på Södermalm och i de andra stadsdelarna. Det verkar finnas politiker och tongivande tjänsteman som spelat en väsentlig roll i ”det tysta” och då blir det alltid bäst. 

Det känns som om medelklassen regerar i Stockholm. Här är man fiktivt rik, jobbar benhårt, hyggliga löner, motionerar, går på gym (SATS) äter smart, umgås på restauranger och kontrollerar sin stad. Fokus är kommunikation och människor. Det sociala är mycket starkare nu än tidigare, trots det digitala samhället eller kanske just därför. Något stort har hänt med Stockholm. Det känns som en arbetarklass som har blivit en medelklass och som gillar livet och stunden.  En klass som även vill vidare in i den digitala och fysiska världen. Staden mår bra. Mycket bra. Detta har inte skett av en slump. Människor, kapital och värderingar har styrt utvecklingen hitåt och utan stora rubriker.