Punkbandet Pussy Riot är en nagel i ögat på Putins anhang. Det är också intressant hur dessa tjejer lyckats gå från lokala aktioner till världsnyheter. De färgglada tjejerna i sina balaklavas utmanar ett alltmer intolerant samhällssystem med en sylvass media- och PR-strategi.
I många artiklar reduceras Pussy Riot till missförstådda musiker och den betydelsefulla bakgrunden till gruppen blir ofta utelämnad. Ursprunget till Pussy Riot hittar man i konstnärskollektivet ”Voina” som sedan starten 2006 i Sankt Petersburg har utfört en mängd olika mer eller mindre extrema aktioner, varav flera har lett till åtal och fängelsedomar. Syftet med aktionerna har varit politisk opposition och inte alltid konstnärligt uttryck. Voina bildades i Sankt Petersburg, men en utbrytargrupp som också genomförde aktioner under namnet Voina etablerade sig i Moskva där också Pussy Riot skapades som ett konceptuellt punkband. Bandet existerar endast vid de tillfällen då de genomför publika framträdanden. Kläderna, och framför allt balaklavas, gör medlemmarna anonyma och utbytbara. Syftet med Voina och Pussy Riot är att protestera mot politisk korruption och förtryck i ett allt mer totalitärt politiskt klimat.
Att genomföra detta i Putins Ryssland kräver något mycket större än mod och övertygelse. Dessa egenskaper tillsamman med att man har nätet som redskap gör att deras aktioner sprids som löpeldar över världen. Är det inte Barack Obama som uttalar något så är det Madonna. Denna rörelse har alltså lyckats med konststycket att integrerar fysiska aktioner, nätaktioner och mediaaktioner och skapat nätverk eller sympatier världen över. Här kan man tala om en modern och offensiv proteströrelse som hela tiden uppdaterar och berättar om vad de gör och sprider detta direkt (https://www.facebook.com/pages/Pussy-Riot/258101530907327).
Pussy Riot har ett mediastöd och en tydlig PR-strategi. De lyckades få rättegångar att handla om stora frågor som mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och jämställdhet vilket bland annat ledde till att Amnesty International klassade dem som samvetsfångar. När de hungerstrejkar så slås detta upp liksom när de syns i Sotji. Jag måste säga att dessa tjejer verkligen är beundransvärda och hatten av för; Nadezhda Tolokonnikova, Maria Alyokhina, Yekaterina Samutseviche som visar hur en liten grupp utan resurser kan utmana en gigantisk maktapparat och ett helt samhällssystem. Till sist musiken; http://www.youtube.com/watch?v=mf1UwSpyfP4 (Kill the sexist).