Dobermannhunden Cassimir är död

En hjälte är död. En underbar och urstark alfa-hane, dobermannhuden Cassimir som vi kallat för Cassi, är borta. Idag på djursjukhuset i Jönköping somnade han in. 12 år gammal. In i det sista såg han ut som en champion. 39 kilo och bara muskler. Inte ett spår av fett trots att han var mycket illa däran. Det var först på slutet som smärtan och värken tog överhand. Det känns som en evighet, sedan jag och Klara var i Tyresö och hämtade lilla prinsen. Då satt han i en kartong och gnölade hela vägen hem. Han ville upp och titta.

Cassi var en ledare med stort L, som aldrig vek undan med blicken. Han stirrade en stint i ögonen och var som granit i kroppen (hundar brukar sällan titta människorna i ögonen). Blicken kunde även bli meditativ och försjunka i sig själv. Benstommen var tung som en brottare. Tassarna var nästan lik stora som mina händer. Man säger lite elakt att dobermannhunden antingen är skällerman, springerman eller huggerman. Han var alltihop- min morbror kallade honom Plåttaxen när han gick på patrull i Ankarsrum. Jag minns hur han flög runt i luften när han vägrade släppa repet som vi drog i. Först när han blödde i munnen gav jag upp. Han liksom låste fast repet med ett saxbett.

Hans psykisk var så starkt och självständigt, att det var jag som fick lirka och nästan alltid gå honom till mötes. I gengäld gav han så mycket av sig själv, av vänlighet och livsenergi. Energi som kunde driva en till vansinne. Det räckte med att man tittade på kläderna så började han yla. Det betydde löpning och ändlösa löpningar genom skog och mark. Jag har säkert sprunget flera tusen mil med honom. Med kopplet runt magen. Det värsta var när han var ung. Då drog han hela tiden. Han liksom grävde sig fram. Speciellt när det var dags för löptider. Vilka udda scener vi skapat. Vi har alltid varit en stående inslag i stadsbilden Cassi och jag. En hund som drar en runners framför sig.

Som ledare var han tydlig, bestämd och viljestark. Han visst direkt vem som var vän eller fiender. En gång gick vi otrevligt besök och då var det gott att ha Cassi som ensam redde ut allt. Hans lojalitet var gränslös. Sådan lojalitet känns när den försvinner. Det är tomt nu. Han hade aldrig tvekat att gå i döden för mig eller sin flock.  Jag kan nog säga att livet med denna trogna vän i tolv år förvandlat mig från att vara chef till att bli en ledare. Cassi har lärt mig ledarskapets ABC och vad som är värt att springa på eller låta bli. Men även instinkter, målinriktning, koncentration, skilja på allvar och skoj samt att aldrig vackla är andra lärdomar som han gett.  Att fostra en sådan gosse har krävt konsekvens och tydlighet, men också mycket kärlek och snällhet.

Cassimir fick sitt namn från brukspatronen Jonas Cassimir Spånberg i Ankarsrum. Ankarsrum var hans plats. Här kunde han röra sig fritt och göra sina raider. Hans pappa var från forna jugoslavien och mamman norska. Hans stamtavla var en av de bästa i Sverige liksom uppfödaren som var en championsvinnare i alla tävlingar. Första tävlingen Cassi var med på vann han överlägset. Han var en vacker hund. Fina proportioner. 70 centimeter hög och 70 centimeter lång. 40 kilo muskler och fint huvud och svans. Till detta kom att han även var barnkär. Han brydda sig aldrig när barnen eller husse och matte drog och slet i honom. Inte en morrning hördes någonsin mot oss.

En så storslagen individ lämnar verkligen ett stort hål efter sig. Det kommer att ta år innan man inser att han inte kommer när man rör vid kläderna eller reser sig hastigt. Då var han startklar. Då visste han var klockan var slagen.

Att följa denna dobermannhund har varit en ära. Det var ett mycket värdig avslut för denna tappra krigare och kämpe. En trognare vän går inte att få. En ledare med den där extra pondusen som utstrålar storslagenhet i alla delar. Trots sin styrka kom han sällan i bråk. Det var bara stackars Choppis (brodern) som blev föremål för rejäla storbråk. Oftast blev Cassi mer skadad bara för han gick bara framåt utan att sydda sig.

En hund lever ungefär en sjundedel av en människas tid. Att följa en hund från valp, till unghund, mognad och den äldre fasen är en mycket lärorik process. Det är en kortversion av våra egna liv och inrymmer mycket visdom. Det gäller att vara rädd om dagarna i livet. Att lära av hundarna som alltid är glada och positiva. Det finns ingen hund som är sur eller vrång.  Cassi var alltid positiv och glad. Det är en enastående lärdom att ta efter för alla människor. Att vara positiva istället för negativa. En annan sak är också djurens ärlighet. De har inga konstigheter för sig. Det snackar inget strunt. De bra är. De lever i nuet och hakar inte upp sig på sådant som varit.

Tack för alla dagar Cassi. Tack för allt skydd och livsglädje. Tack för alla glada lekar, alla kamper. Tack för alla dyra veterinärbesök (idag är de ljuva minnen). Tack för ditt fina omdöme och urskiljningsförmåga. Tack för dina lektioner om ledarskap och positiva sätt. Tack för lojaliteten och din osjälviska sida. Tack för ditt barnkära sinnelag och fina kondition. Du har varit min bästa träningskompis som någonsin kommer att finnas. Vilka pass vi haft. Vilka backträningar vi haft i Trosa. Vilka terränglöpningar vi haft i Ankarsrum, Sörmland, Öland, Småland och Västergötland.

Allt är över nu. Men du finns i våra sinnen och vi kommer alltid att minnas dig som den finaste hunden av alla. Ett ljust och vägledande minne. Tacksam för det fina slutet. Tack Jönköpings Djursjukhus.

Hunden är människans bästa vän. 20160116_130606[1]