Vi kommer till av våra föräldrar och får ett innehåll som vi aldrig riktigt kan förstå. När vi växer upp så sker detta i ett oöverblickbart system som tar lång tid att förstå, bearbeta och anpassa sig till (eller bryta sig ur). Bara att lära in språket och alla underliggande koder och normer är en svindlande kognitiva process.

Det brukar sägas att livet bara låter sig förstås i efterhand och det är en bra insikt och formulering. Så är det för mig. Tydligen behövs bearbetning och mognad innan man ser klart och det som skett. Livet levs delvis i blindo, mellan en vardagslunk och spänning, mellan slump och avsikt, kamp, navigering och energi. Det liknar mest försök, det är alltid första gången med allting. Det är konstigt. Mycket blir alltid första gången. Det är det gåtfulla och något som utmanar oss hela tiden.

Vad är det som driver oss människor?  

En stark drivkraft är det som ska hända, saker som ligger framför oss eller som vi ska göra. Förväntningar. Det kan handla om nästa match, träffa sin partner, föda barn, bygga hus, utveckla golfsvingen eller precis vad som helst. Detta ger stimulans och energi – man har något framför sig som man själv har valt och vill.  Många vill också vara med där det händer. Man gillar när det händer saker i en grupp eller samhälle. Även då blir det spännande. Man är en grupp som påverkar och utvecklar.

Förmodligen, drivs de flesta av oss att skapa något för oss själva eller för andra. Att skapa eller utveckla saker, idéer, relationer eller vad det nu är. Denna kreativa process ger hopp, förtvivlan, energi och oändligt mycket glädje. Även att söka efter ”skatten”, alltså ny kunskap som finns eller kan skapas tror jag driver många människor. I botten är nog alla människor sökare och kunskapens källa är ren glädje.

Varifrån kommer då energin som gör att vi orkar med allt?  Jag tror den kommer från våra tankar och föreställningsvärld. När vi koncentrerar oss på något så bildas en kontaktpunkt som alstrar energi. När vi tränar våra kroppar så bildas mycket energi beroende på vår föreställningsvärld och de mål vi satt upp.

Jag tror inte heller att man måste jaga fram eller sätta mål för att känna mening. Det finns andra vägar till Rom. Den som kan känna av livet, den som kan ta in naturen, mystiken, vänskapen, upplevelsen får precis lika mycket energi i sig. Det är kontaktpunkterna som avgör.

Livsstrategi

På många sätt tror jag att Jean-Paul Sartre med flera har helt rätt om valen. Människan har möjlighet att göra relativt medvetna val. De svåra valen är mellan det omedelbara och det som gagnar på sikt. Kort och lång sikt. De flesta tar det direkta som finns för handen. Rätt eller fel, svår fråga.

Valen är ett resultat av hela livssumman. Det speglar mina upplevelser och hela min bearbetning av livet. I takt med att man blir äldre blir man kanske lite bättre på att förstå sina val och varför man gör det ena framför det andra. Sannolikt finns det inga rätt eller fel. Det finns bra val som gagnar oss bättre än andra. Alternativen går aldrig att utvärdera.

Livet består också av olika möten med människor. Alla möten är viktiga. Det finns alltid något man kan lära sig eller dela med sig av. I ett företag finns alltid en grupp av människor som både hamnat där av en tillfällighet eller att man verkligen sökt sig dit. Men gruppen är slumpmässig.

Gruppen har en stund på jorden, ett kort ögonblick innan allt skingras. Kan man förstå varandra väl och hitta missionen så kan man åstadkomma nästan vad som helst. Däri ligger ett stort ansvar att ta denna chans. Livet är alldeles för kort så det ges inte många sådana chanser. Där gäller att se uppdraget och göra något stort tillsammans.

Livets bild är ett timglas. Det är en bra symbol. Det förbrukas men finns kvar.

En stor vattendelare är det individuella och det kollektiva. För att bli individuellt lycklig så måste du göra något gott för kollektivet. Laget är alltid större än jaget. Det är min grundsyn. Samarbetet är sannolikt en inneboende struktur i våra liv. I den bemärkelse påminner vi om myror.

Allt i livet handlar om det inre livet. Det yttre skänker välmående och ett skönt självbedrägeri. Men i takt med att tiden går så är det inte mer än ett skal. Kärnan är goda vänskapsband, relationer, att man hittat sin uppgift och intresse. Jag själv går inte ut i minus sex grader och över golf i ett uthus om inte intresset finns. Jag slår illa men har ett mål framför mig, att lära mig spela bättre och denna tro gör att jag står där. Jag ser golfen som ett intressant spel och något som man kan göra långt upp i åldern.

Slutligen finns det människor som är troende och tror på en gud. Jag tror att det är helt rätt att tro men någon gud finns inte. Alla människor tror på saker och ting annars är det kört. Om man inte tror på sin affärsidé så är det också kört. Men gud är en föreställning lika mycket som föreställningen om att bli golfmästare.

Slutsatsen;

Det går aldrig fullt ut att förstå livet. Man kan ha ett rikt inre liv eller ett tomt inre liv. Man kan prioritera det materiella eller det immateriella. Eller så kan man göra en blandning som jag gör. Risken med detta är att det inte blir helhjärtat någonstans.

Alla människor är lika. Allt har samma struktur, olika dispositioner och förmågor. En del är mer extroverta andra är mer introverta. Men värdet är lika oavsett färdigheter. Alla kan göra sitt bidrag utifrån sina förutsättningar. Ett rikt inre liv kommer av vänskap, relationer, när man koncentrera sig och utför ett hantverk (skrivandet, idrott, jobb, möbelsnickeri, läsning osv) och när man får prestera och utföra det man brinner för. Då uppstår energi och kreativitet. Det ger mening och det är i grunden därför man lever även om man inte ser det så.

Att leva är en slags resa, ett lärande i tid och rum. Det finns inga skillnader på detta lärande. Det finns heller ingen rangordning i hur man använder sin tid. Vår pilgrimsfärd är till det yttersta individuell, där vi själv har ett djupt personligt ansvar. Så ser livet ut. Det finns ingen annan. Tiden är objektiv. Döden är objektiv. Energin är objektiv.