Bostadskrisen går igen – men lösningar finns i Hammarbyhöjden

Att gå runt i Hammarbyhöjden och njuta av ”den vita staden” är en filosofisk och politisk tidsresa där många av lösningarna finns på dagens problem och bostadskris. De funktionalistiska stadsplaneidealen är i princip intakt och lätta att följa. Här finns svaren hur man bygger sig ur krisen, hur detta kan finansieras, principer för standardisering och gestaltning, tankar om hyresgästens behov och hur stadsdelen skulle integrera kommunikationer och service på ett naturligt sätt. Hammarbyhöjdens nackdel var att det blev linje 17 egen sovstad utan arbetsplatser och villor. Trädgårdsstaden fanns på andra sidan vägen.

Vi backar alltså bandet till början av 1930-talet då Stockholmsutställningen gick av stapeln. Precis då som nu var det bostadskris på allvar. Krisen hade pågått sedan sekelskiftet. Endast en tredjedel av alla innerstadslägenheter hade eget bad och dusch. 85 procent av alla Stockholmare bodde i hyreshus innanför tullarna. Utanför staden låg främst villa- och egnahemsområden.

Makarna Alva och Gunnar Myrdals larmrapport  ”Kris i befolkningsfrågan” blev startskottet till att ta itu med dessa usla och ovärdiga bostadsförhållandena som låg till grund att nativiteten sjönk stadigt. Trångboddheten var mycket stor. 1935 inleddes en ny statlig bostadspolitik med ett särskilt stöd till bostäder för ”mindre bemedlade barnrika familjer”.

Staten kliver fram och subventionerar hyror 

Riksdagen inrättade 1935 en låne- och bidragsfond som gav bidrag till framför allt allmännyttiga bostadsföretag i nära samverkan med kommunen. Detta innebär att hyresgästerna fick en subventionerad hyra. Bolagen fick investeringsstöd mot att man satte lägre hyra, precis som idag. Den ända skillnaden är att stödet inte riktas mot några uttalade grupper.

Om man byggde vissa typer av hus, de så kallade barnrikehusen, fick fastighetsägaren marken gratis. Detta finns inte idag men skulle vara fullt möjligt. Genom statliga lån och bidrag i form av årligt familjebidrag (30 procent lägre hyra om man hade tre barn) kunde bostadskostnaderna hållas nere. Detta kostade alltså staten pengar på kort sikt men gav nya intäkter när fler överlevde, blev friska, kom i jobb och bidrog med skatt. En win-win politik eller affärsmässig samhällsnytta. Hammarbyhöjden är ett konkret och lyckat resultat av en sådan medveten politisk vision att utjämna livsvillkor och skapa ett jämställt samhälle för alla.  Allmännyttiga Familjebostäder och Stockholmshem tog täten och inledde utvecklingen tätt följt av privata byggmästare som byggde både privata hyresrätter och bostadsrätter.

En vacker massproduktion i en genomtänkt stadsplan 

Det var den berömda arkitekten Ragnar Österberg som 1931 gjorde den första stadsplanen för Hammarbyhöjden. Inspiration fanns från Berlin där funktionalismen precis bröt fram som stadsplaneideal. Planen godkändes men som i alla sådana här sammanhang tar det tid. Första spadtaget togs inte förrän 1935 och då hade planen modifierats av arkitekterna på fastighetskontoret. Det var fastighetsdirektören Axel Dahlberg (1882-1967) som var den drivande kraften bakom att utveckla stadsdelen.

Den nya husen som kom att kallas smalhus var en revolution. Det gick att påvisa att det gick att bygga lönsamt under givna förutsättningar. Det handlar mycket om att ytorna utnyttjas mer rationellt. På samma yta som en enrumslägenhet i ett tjockhus gick det att få in en tvårumslägenhet i ett smalhus. Dessa skulle inte byggas högre än 3-4 våningar för att slippa installera hiss vilket sparade pengar. De smala husen som inte var bredare än tio meter gav mycket ljus när lägenheten gick från fasad till fasad. Inga hus har källare utan tvättstugan, cykelrum, torkrum, mangel osv ligger i entréplan.

Husen hade två eller tre trapphus med två eller tre lägenheter per plan. Oftast två. De flesta lägenheter var två rum och kök på 45-47 kvm. Putsade fasader och  flacka pulpettak. Husen byggdes inte i fabrik utan på plats med traditionellt hantverk. Detta tillsammans med placeringen är sannolikt det som gjort denna stadsdel så lyckad. Husen placerades fritt i natur och grönska efter väderstreck för att få maximalt med ljus och luft. Idealet blev hus i park eller skog. Ritningarna var alltså identiska och byggde på upprepning. Olika detaljer eller färgsättning på husen (balkongfronter, entréer, trapphus, fönster osv) gav dem karaktär och egen personlighet. Alla visste hur man byggde ett smalhus och trots högt tempo blev det god kvalitet i utförandet. Känslan och kunskapen för hantverket fanns på byggplatserna.

Styrd produktion men med hyresgästens bästa i fokus 

Smalhusen var ett produktionssystem som byggde på ekonomisk genomförbarhet men utan hyresgästfokus hade det aldrig gått. Det fanns lite ”uppfostringstendenser” i bostadsutformningen men också en stark vilja att erbjuda ett modernt boende för de med svag plånbok.

Köken gjordes extremt små så att ingen kunde ställa in en säng här. Istället tillkom ett litet separat matrum. Vardagsrummet skulle vara allrum och inte något gammalmodigt finrum. Ytorna skulle användas maximalt. De flesta lägenheter fick en balkong. Två rum och kök ansågs vara en bra familjebostad. Alla fick varmvatten, ett eget badrum, centralvärme och kök med kylskåp även om fastighetsnämnden varit emot att mindre bemedlade skulle få en sådan lyx. Fönster år fler håll och med naturen inpå knutarna.

I början av 1950-talet när tunnelbanan drogs så bodde här 13 400 invånare – alltså något mer än idag. Det var mycket folk i lägenheterna och behovet av skolor och ”fritids” var stort. 1939 öppnades Hammarbygården som innehöll barnavårdscentral, barnkrubba och eftermiddagshem. Här fanns en avdelning för småbarn vars mödrar arbetade och här kunde man även få tillfällig barnpassning några timmar. 1943 tillkom till slut Hammarbyskolan som snabbt fylldes upp. Därefter kom service och kommunikationer i vanlig ordning.

Reflektion 

I mitten av 1980-talet var stadsdelen helt sovande och ytterst tråkig. Efter femtio år hade barnrikehusen förvandlats till pensionärsrikehusen med en befolkning kring 5000 personer. De senaste trettio åren har pendeln svängt igen och nu är stadsdelen över 10 000 invånare och på snabb tillväxt. Renoveringar sker överallt och så här fin som den är nu har den nog aldrig varit. Planen framåt är att bygga mellan 2.300 – 2.700 nya bostäder, tio nya förskolor, en ny grundskola, fullstor idrottshall och service. Det kanske är dags för de nya Stockholmshusen.

Idag är Hammarbyhöjden integrerad med Södermalm och Sjöstaden och priserna har därför rakat i höjden. Den vanligaste synen på gatan är yngre människor som är runt 25-30 år. Det är gott om de så kallade hipsters med stort intresse för mode, musik och formgivning, i synnerhet retrotrender. Det som ger stadsdelen karaktär är naturen med sina gröna lövverk i kombination med de ljusa husen. Närheten till Nackareservatet, söder, Globen och tillgängligheten till tunnelbanan och bussystemet är stora fördelar. 

På något sätt kombinerar Hammarbyhöjden en politisk vision men affärsmässig realism. Här finns mycket intellektuellt tankegods som gav resultat och framgång. Att Willy Brandt står staty i stadelen tycker jag är symboliskt. En kansler, fredspristagare och sann intellektuell med humanistiska principer passar stadsdelen. Willy Brandt bodde på Finn Malmgrens väg 23 mellan åren 1941-1945 i sin flykt undan nazismen. Jag tror faktiskt att han påverkades mycket av den norsk och svenska idépolitiken som han tog med sig till Berlin.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

*