Ljusglimtar i segregationsfrågan

Det är dags för första krönikan för bostadspolitik.se och det känns lite pirrigt. Det var ett tag sedan jag skrev regelbundet i Fastighetsnytt och nu är det alltså dags igen med en krönika per kvartal. Första ämnet blir segregation som vi kämpar så oändligt hårt med. Ett tufft sisyfusarbete där stenen oftast rullar tillbaka och där vi stått helt ensamma med våra hyresgäster, progressiva föreningar och först nu på slutet förstärkts med polisen och kultur- och fritidsförvaltningen. Vi har hittills lyckats freda våra områden och Råslätt är det enda som är på Polisens lista över utsatt område. Responsen på krönikan har varit över all förväntan med många positiva reaktioner och tumme upp. En konsekvens av artikeln är att jag nu också inleder ett samarbete med Förvaltarforum om att skriva ytterligare fyra krönikor per år. Fastighetstidningen vill ha uppföljande intervjuer och reportage. Kan dessa krönikor leda till mer diskussion och debatt om de svåra frågorna så är jag mer än nöjd. Detta behövs och är nödvändigt, inte bara under en vecka på Almedalen.

Här kommer således krönikan:

Att segregationen tilltar och utgör ett av de största samhällsproblemen har säkert inte missats av någon. Grundfrågan är var ska de svaga hushållen bo, de som benämns socioekonomiskt svaga hushåll. Gruppen är långtifrån homogen och här ingår nyanlända, familjer med försörjningsstöd, inte sällan ensamboende med flera barn, studenter och även ungdomar utan jobb.

Hur som helst har svaret varit att de ska bo hos allmännyttan om jag tillspetsar det en aning. Hos dessa bolag finns öppna kösystem, där bidrag räknas som inkomst, billiga bostäder och bolagen ska årligen ge ifrån sig ett visst antal lägenheter till socialförvaltningen. Ambitionen är att dessa ska övergå i eget boende med många blir kvar som andrahandshyresgäster och nya hushåll fylls på.

I allt detta gör allmännyttan ett fantastiskt socialt och ambitiöst jobb, långt utöver sitt uppdrag och affärsplan, se bara på Gårdstensbostäder. Det är gott i hjärtat att bidra till trygga miljöer, främja sysselsättningen, bra fritidsmöjligheter, läxträning, bevakning, arbetsträning, trygghetsvärdar, etablering av företag, upprustning av husen och investeringar.  På sätt och vis har detta arbete blivit så framgångsrikt att många av allmännyttans stadsdelar blivit ännu mer segregerade. Vid olika kriser vänder sig också kommunen till sina bolag och ber om lägenheter. Det är oftast bråttom och det finns inga strukturer för samverkan med privata aktörer. Vi, precis som de flesta, har också förändrat uthyrningspolicyn där vi välkomnar hyresgäster med etableringsersättning, försörjningsstöd och sänkt inkomstkraven som förstärker andelen socioekonomiskt svaga hushåll.

Situationen har accelererat sedan flyktingkrisen och förstärkts i och med pandemin där många förlorat jobbet eller tvingats gå ner i arbetstid. Vi har numera väldigt segregerade bostadsområden inom allmännyttan. Vi vet att svaga hushåll med bidrag eller ingen inkomst alls ökar risken för kriminalitet. Vi har också sett i våra stadsdelar en kraftigt ökad drogförsäljning, skjutningar, skadegörelse, vapeninnehav liksom hot och gängvåld. Till detta har polisens definition av utsatta områden, inte främjat attraktiviteten för dessa stadsdelar. Det är en problematisk lista som både har förtjänster och stora nackdelar för våra områden.

Vad vill man egentligen med bostadspolitiken (den som inte finns)? Det som de allra flesta är överens om är att eftersträva en blandad stad med olika upplåtelseformer, storlekar, prisnivåer, påverkan och så vidare. Alltså integrerade områden med mångfald och pluralism där man möts på ett otvunget sätt.

Just nu verkar det som om dessa motsatspar glider längre och längre ifrån varandra istället för att närma sig varandra. Glädjande så finns det ett par positiva tecken på mod och ljusglimtar som pekar på nya möjligheter och vägar framåt.

Allmännyttan behöver avlastning och har på sätt och vis kommit till vägs ände. Jag tror precis som Heimstaden visar med sitt projekt med träningslägenheter och att tre procent av bostäderna i deras koncern öronmärks till sociala kontakt är en otroligt viktig signal och betydelsefullt. Liksom när Volvo Car, Stena fastigheter och Framtiden går ihop om social hållbarhet i stadsdelen Tynnered i västra Göteborg. Suveränt initiativ som bör få fler efterföljare. Jag tror också att kommuner måste ta fram olika hyresgarantier som vi gjort i Jönköping som stimulerar privata fastighetsägare att vilja hyra ut bostäder med ett socialt kontrakt när man vet att hyran kommer in.

Kommuner behöver bli mycket tydligare i markanvisningar att alla som vinner olika kommunala tävlingar ska avsätta exempelvis 10-15 procent av hyreslägenheterna för sociala ändamål. Många säger att detta finns men i praktiken blir det oftast noll lägenheter.

Jag tycker också att allmännyttan bör koncentrera sig på att bygga bostadsrätter i de stadsdelar där man har stor andel hyresrätter eller stimulera andra bostadsrättsbyggare. Det är lika viktigt för dessa områden att det pumpas in investeringar i både nyproduktion och renoveringar vid sidan av den sociala hållbarheten.

Även idén att pröva bilda bostadsrätter i särskilt utsatta områden bör prövas hårdare, även om det är ytterst svårt.

Det krävs alltså någon form av new deal på varje individuell bostadsmarknad i Sverige. Där man samverkar och delar verklighetsbilden. Det finns så många företag som vill hjälpa till men där system och ledarskapet inte finns. Många bolag behöver säkert överväga att endast ta emot hyresgäster med fast jobb i utsatta områden. Alltså säga nej till hushåll med olika bidrag, åtminstone tillfälligt för att stärka sysselsättningen och egenförmågan.  Oftast är de stora bostadsbolagen ytterst välkonsoliderade och har stora vinster. Kanske ska bolagen sätta av halva vinsten i fem år och tillsammans med privata fastighetsföretag hitta nya metoder och lösningar som bidrar till en mer blandad stad som alla önskar. Då tror jag fler ansluter. Jag gillar Framtidskoncernens höga ambitioner att inget bostadsområde i Göteborg ska finnas med på Polisens lista 2025 över särskilt utsatta områden. Bakom detta statement finns ett fullmäktigebeslut och 11 miljarder kronor. Då händer det saker. Alternativet är att de utsatta områdena blir permanenta och då har vi social housing och en extremt segregerad miljö som inte främjar skolresultat, sysselsättning, föreningsliv, trygghet eller framtidshopp.

 

Thorbjörn Hammerth