I samband med jobbytet i våras har jag funderat på varför jag leder som jag gör och hur jag byggt upp mitt eget ledarskap och vem som lärt mig detta. Hur har detta gått till egentligen?  Det har sällan eller aldrig handlat om böcker eller föreläsningar utan mer om gärningar och konkreta handlingar. Det är ledares bearbetning och uttolkning av verkligheten som har fascinerat mig och inte minst lösningarna. Ibland har jag känt mig som en åskådare eller poet som står utanför fönstret och tittar in på alla konststycken. En iakttagare av världen.

Sannolikt formas man mer än vad man tror av dessa viktiga möten. Det är sällan en slump att man slår sällskap en stund på vägen när man har samma ärende. Men och det är viktigt, inget varar för evigt. Alla möten är begränsade, man möts och man skiljs. De flesta förebilderna är män, trots att jag alltid lyft fram kvinnliga chefer i hela mitt liv för att skapa jämställhet och en sund mångfald. Det visar emellertid i vilken värld jag agerat och min referensram i det professionella yrket.

Jag har nu haft tre vd-jobb och efterträtt olika personer som påverkat organisationerna innan jag kom dit. Innan jag kom till Eksjö så hade jag goda förebilder som jag lärt mig mycket av. Det var vd:n Bengt Fogelström på Stockholmshem som var en tystlåten, nästan inbunden ingenjör från Kungliga Byggnadsstyrelsen (som sedan blev Vasakronan). Han styrde med extremt små gester, slet inte ut sig, men var ytterst respekterad på grund av sin faktakunskap och breda intresse. Bengt var dessutom lite av en dubbelnatur vid sidan om jobbet och som inte röjde alla sina planer. När han gick i pension flyttade han raka spåret till Italien för sol, skidor och designen. Hans lyfte konsekvent alla som ville förnyelse och gick sin egen väg.

Kerstin Gillsbro var tung chef på NCC i Stockholm och besatt en enastående förmåga att analysera en situation och sortera upp vad som skulle ske härnäst. En klok strateg som kunde navigera i en stor maktkoncern med tydligt fokus på leverans. En lika viktig person var Mats Adelgren som var en legendarisk bostads-vd i Oskarshamn. Mats var en orädd entreprenör, med hög integritet, mod och handlingskraft, alltså hårdvaluta idag men då var det inget som premierades i kommunen. Mats drev IT och digitalisering femton år före sin tid och utsågs till årets ledare på 1980-talet. Det var alltid fakta och statistik som grund inför olika satsningar.

När jag kom till Eksjö 2008, efter sexton års jobbslit i Stockholm, hade min företrädare Lennart Schöön hastighet avlidit, så jag fick helt forma bolagen från scratch. I denna unika trästad var jag i sju år. Här kom mötet med den extremt dynamiska uppfinnaren och entreprenören Göran Henriksson att lära mig allt vad kvalitet och att följa sin övertygelse utan kompromisser heter. Göran drev Olsbergs Hydraulics som var en av världens ledande bolag på styrsystem och det var heller ingen slump. Görans okuvliga energi och entusiasm visste inga gränser trots hög ålder. Han jobbade oavbrutet oavsett dag eller tid. Han var besatt och visade att det inte finns några gränser i livet. Hans jämbördiga gigant var Lennart Bogren, storbonden som var kommunstyrelsens ordförande för Centern.  Lennart var extremt klok och hade fått talets gåva och en strategisk förmåga som jag dittills nästan aldrig sett, varken förr eller senare. Lennart förenade ödmjukhet med kommunens bästa i alla lägen. Att jobba med den trygga Lennart var en fröjd. Göran gick tyvärr bort när han donerat och byggt evenemangs- och sporthallen Olsbergs Arena som gåva till staden. Lennart avslutade sin långa politiska gärning och det blev tomt och ödsligt. På det mytomspunna Eksjös Stadshotells lunchmatsal var det också en rad original som passerade revyn. Här möttes alla från kommunen, näringslivet, tidningen, fastighetsägarna, besökare, Rotarys medlemmar och politiker i en salig blandning. Redan då var det som scener hämtad ur Strindbergs tid. Under dessa år var vi i tidningen i princip varje dag på grund av hög aktivitet och utan önskan. Tiden i Eksjö räcker för många böcker. Inte bara en bok som skrevs. Här fanns verkligen starka profiler inom kyrkan, militären, lasarettet, kommunen och småföretagarsektorn.

Efter sju år var det så dags för Jönköping och att ta vid efter fastighetskungen Kent Sandén som i både sina egna ögon och andras ögon var mästaren. Kent hade vunnit flest kundkristaller än någon annan, stärkt bolagets ekonomi, införlivade ett blödande Öxnehagahem till en närande del och byggde som ingen annan. Hans CV  kunde få de flesta att blekna. Ett bergatroll i styrka och pondus som dominerat branschen i nästan tjugo år. När vi gick och skulle äta lunch de första dagarna, så kände jag mig som en flugviktare mot en tungviktare. Frågan var nog mest hur stort fallet skulle bli.

Till saken hör också att Kent var i kulissen i flera år och inte trodde eller ville att det skulle funka. Trots att jag fick båda vd-jobben på Region Jönköpings Län och Vätterhem, förslog inte detta och vi connectade aldrig.  Alla förändringar uppfattades som negativa och kritik på det som varit. Den tanken fanns aldrig hos mig. Det var en extremt svår tid i flera år trots att resultatet blev minst lika bra eller bättre. Till slut fick vi ihop pusselbitarna och drog ifrån. Då blev det istället tjafs med kommunen som hindrade oss istället för att hjälpa till, i samband med att CJ Korsås slutade som utmärkt kommundirektör. Den nya ledningen var passiv, byråkratisk och avundsam. Ingen sa något när vi årligen utsågs till Sveriges bästa hyresvärd i landet eller ensamma såg till att Råslätt, Österängen, Öxnehaga inte hamnade högre på Polisens lista. Däremot när vi tog egna initiativ som visade sig vara helt rätt under hela pandemin blev det rörigt på Rådhuset. Styrningen var reaktiv och helt baserad på känslor istället för förnuft. På sex år (2015 – 2021) har nästan alla bolags- och förvaltningschefer slutat en eller två gånger, något som talar sitt tydliga språk (Smuab gånger 2, Jönköping AirPort gånger två, Elmia gånger 2, NkBo, Vätterhem, Gränna Campus, June Avfall, socialchef, miljöchef, stadsjuristchef, destinationschef, IT-chef, ekonomichef, kommundirektör, kulturchef, bibliotekschef, exploateringschef gånger 2, HR-chef, bygglovschef, stadsbyggnadschef, administrativ chef, kommunikationschef). Tre är kvar av 27 chefer från mitt första möte 2015 när jag tittar i deltagarförteckningen. Några har gått i pension, resten har valt att söka andra jobb.

Kontrasten till denna jobbkarusell var mötet med idrottsmännen Tommy Fritz och Fridolf Eskilsson. Tommy som är delägare i Tosito har en ofattbar attityd. Intelligent, energi till max och ligger alltid steget före. Alltid. Positiv, kunnig och numera på väg att bli en riktigt stor fastighetsägare. En hederlig förebild som ger. Så även den mycket kloke vd:n och chalmeristen Fridolf på Jönköpings Energi. En tänkare med fantastisk urskiljning och som läser av spelet på nolltid. En riktig miljövän och som just nu är Jönköping klart lysande stjärna vid sidan av Tommy. Fridolf kan konststycket att få med sig alla och ändå påvisa att vissa saker inte är hundra och måste förbättras.

Till denna duo fanns också Stefan Attefall. Vätterhems ordförande under fyra år. Stefan är den mest kompetenta bostadsminister som existerat och som skulle vara klockren för detta uppdrag igen. I Jönköping fanns det ingen som kunde mäta sig med honom. Extrem kunnig, nyfiken, rolig och konkret samt norrländsk handfast. Det gick inte att svamla runt och utan fakta föll allt platt till marken. När Stefan slutade gick luften ur bolaget. Vätterhems vice vd Tommy Johannesson var en doldis som det tog tid att lära känna. Tommys förmåga att lösa problem, tänka igenom olika alternativ och inte skygga för några svårigheter var oslagbar. Han räddade oss många gånger med sitt lugn och okuvliga ingenjörsarbete. En grym krigare i det tysta. En huvudkloker bland de kloka. Det var duktiga individer som jag observerade med glädje och har lärt mig mycket ifrån. Det förstår jag idag. Det var kamp mest hela tiden och vi fick enormt utrymme i media och inte minst i JP. De förstod läget och jag förstod också hur väl underrättade de var. De visste mer om interiören i kommunhuset än någon annan.

Nu är det sista resan och den sker i Göteborg efter drygt sex år i Jönköping. Det var skönt att ta detta steg och att även klara av rekryteringsprocessen och alla tester som sannerligen inte är nådiga. Det var fjärde gången det gick vägen (NCC, Eksjö, Vätterhem och nu Familjebostäder) och det blir sannerligen inte lättar med åren. Här blir slutstationen och jag ska försöka ge tillbaka så mycket jag kan. Att utveckla andra och bidra till en hållbar samhällsutveckling. Den förra vd:n hade avslutat långt innan så det blev ingen överlämning på det sättet. Däremot hade hela organisationen tagit stort ansvar och detta vidareutvecklas just nu. 2027 är vi det ledande bostadsbolaget och det blir mitt sista bidrag.

Redan nu har jag träffat ytterst kompetenta ledare och personligheter liksom de högsta sextio cheferna vid flera tillfällen. Det är ett enormt universitet och möjlighet att utvecklas tillsammans. En stor förmån som triggar. Det är tur att man inte är helt pinfärsk i dessa sammanhang. Göteborg är som Stockholm, tydliga storstäder. Jönköping ville vara en liten storstad men när det kom till kritan var man en stor småstad. Det är gott nog och så ska nog självbilden te sig annars blir det skevt.

SLUTSATS 

Det är ganska förunderligt hur man formas av andra i en relativt omärklig process som pågår hela tiden. Det är först efteråt som man förstår hur mycket dessa personer påverkat en själv. Det är på sätt och vis så att verkligheten uppstår efteråt. Den behöver tid att mogna innan svaren eller lärdomarna slår ut. Det är en ära att ha fått gå denna väg och träffat dessa lärare som bara sänt ut kunskap och delat med sig. Jag hoppas att jag gett något tillbaka och att 1+1 blev 3.

Det jag uppskattat hos samtliga ledare är deras närvaro och bearbetning av tillvaron. En pågående problemlösning, reflektion och konkreta handlingar för att skapa lösningar som inte är några dussinvaror.  Att skapa något utöver sig själv och tro på det man gör. En passion och övertygelse. Så försöker jag själv göra för att bygga ihop ett lag och vinna matcher.