Hammerth.se

Golfen är faktiskt en bra modell för arbetslivet.  Först måste man lära sig förstå spelet och dess regler, banor och specialiteter. Sedan hur klubborna fungerar och hur man ska hålla och slå. Sedan gäller mängdträning och att gå ut och öva för att bli bättre. Alltså mycket av samma sak för att bli bättre. Liksom att titta på andra som är bättre än en själv och tänka golf.

Att rama in arbetslivet i banor, etapper, klubbor och scorekort skulle göra jobbet mer tydligt och strukturerat.  Hela vägen från företagsplan till hur jag trimmar ogräs vid parkeringen.  Mycket av golfen handlar om detaljer precis som de flesta av våra jobb. Ledarens uppgift är att se till att medarbetarna vill ”spela”, vill gå framåt och utvecklas.  Finns inte denna drivkraft så bör man ömsesidigt avsluta spelet. Alla som jobbar måste kunna bidra med sin kunskap för att allt ska gå framåt. Annars stannar företaget upp och fastnar på sin hcp istället för att hitta nya sätt att bli bättre.

Varje klubba, i regel finns det nio stycken i vagnen, har sina egenskaper som tar sin tid att lära. Dessa är som fina instrument som ska användas på ett bestämt sätt. Man får helt sonika lära sig en klubba i taget och få till slagen för varje klubba. På liknande sätt har varje medarbetare ungefär 10-15 olika återkommande arbetsuppgifter som ska behärskas på rätt sätt. Att tänka på sina arbetsuppgiften är väldigt lärorikt, men oftast något som vi försummar. Det är först när vi tänker jobb/golf som det händer saker, så är det för mig själv. Allt är inte lika viktigt och det gäller att planera sitt spel.

Oftast är det saker som dyker upp och man drar till på volley och så kör man på. Oftast blir det bra, men det kan också bli en hel del fel.  Fel som äter tid och gör att vi får gå och leta boll långt ute i buskarna.  Chefens uppgift är då att ge instruktioner och hjälpa medarbetarna att spela enklare. Att påvisa vad som kan göras bättre och själv visa hur man ska göra. Helt enkelt en pro som chef som genom sin kunskap får en naturlig styrning.  En pro som ser på vilken nivå spelaren ligger på och kan sätta in rätt åtgärder direkt. En sådan detaljstyrning är ok när den görs i rätt sammanhang. Den är inte ok när det görs på mer övergripande företagsnivå.

Att efterlikna golfvärlden är inspirerande.  Men att ta en uppgift i taget och lära sig av denna, innan man går till nästa boll är något som de flesta organisationer slinter med.  På samma sätt måste vi som chefer ge praktiska anvisningar och instruktioner även för de spelare som är duktiga. Då skapas en gemenskap och team som vill förbättras.

Att bli duktig på olika arbetsmoment är lika roligt som att behärska alla klubborna så att bollen puttas i koppen. Då blir arbetsuppgiften en tydlig process och man ser själv att jag går framåt. I tuffa miljöer som på NCC är det en bra regel att hålla sig till grundspelet och bara köra med de klubbor som man känner sig trygg med. Alla arbetsuppgifter kräver träning och tänkande.

Det är Dreamhack Summer 2013 här i Jönköping idag. Det är organiserade rebeller som bär in sina dyrgriper, men alltjämt rebeller och en del av framtiden som får inträdesbandet runt handleden.  Vi ska in i D-hallen, den största hallen där stora scenen finns och där de flesta tävlingar och uppträdanden avlöser varandra.  Det hela är en mix av en rockfestival, Kivik marknad och FRA:s signalspaning. Här finns mängder med restauranger, företag, filmer, scener, butiksförsäljning, tävlingar, storbildskärmar och minst 20 000 datorer som är ihopkopplade i ett gigantiskt nätverk. Fyra manshöga servrar driver hela eventet med de flesta komponenter från Dell lustigt nog.

Detta är alltså ett superlan som ska pågå i tre dygn med invigning i dag Lördag och avslutas på Tisdag förmiddag då Telia-nätet kopplas ur.  Biljetten kostar cirka 1 000 kronor för dessa dagar och det behövs minst lika mycket till. Det är två förväntansfyllda ungdomar som körs in till detta mecka för att träffa sina andra kompisar. De flesta kommer i grupper.  På sätt och vis är det som en stor SKOLAVSLUTNING. Men här finns också folk i min egen ålder märker jag när jag går runt och smygtittar på alla som redan nu har dukat upp och satt igång med olika spel. Det skrattas, monteras, skruvas, plockas, pratas redan för fulla muggar. Det är alltså en speciell vy att se alla dessa  ”nördar” i fyra mässhallar plus andra ytor som är överlastade med vattenkylda datorer, chassin av glas eller pimpade datorer. Den ena lyxåket värre än det andra. Det är dagens bilsalonger fast med rock n roll och partaj.

Om detta är framtiden, så blir allt väldigt bra.  Det är disciplinerat, avskalat och mycket gemenskap. Här finns vakter, sjukvårdare och personal i alla hörn. Nästan alla har t-shirt och kortbyxor i denna grotta. Men här finns också enorm kunskap och vetgirighet. Man hjälper varandra att komma vidare. Det kanske är här, just ikväll som nya idéer föds och som på sikt ersätter Google, Spotify och Twitter etc. Kanske föds här ett nytt utbildningsföretag som bygger på något spelprogram.  Som dessa betraktar världen så blir den.  Här finns faktiskt samma känsla som det som finns hos poeten William Blake. En säregen poet som skapade sin egen mytologi och hyllade fantasin och inbillningskraften som det som gör människa till människa. Folket här ser världen på ett annat sätt än vad jag gör.

Jag drar mig ut ur denna pulserande virtuella värld som redan nu påverkas oss mycket. Ute skiner solen och allt är sig likt. För 30 år sedan, när jag var i Gustafs ålder fanns knappt begreppet datorer, än mindre nätverk eller internet. Den slog igenom först i mitten av 90-talet. På knappt 20 år har denna industri förändrat vårt sätt att kommunicera, producera, administrera, digitalisera, leverera osv på grund av nätverket internet. Det är här man kan se varifrån vinden kommer och vad som är i svang just nu. En bra termometer för framtiden.

MEN, var är media??  Varför direktsänder inte alla mediabolag härifrån hela tiden. De är ju så pigga på att skapa egna nyhetsforum och göra media. Var är SVT, Aftonbladet, Expressen, DN, TV 3, TV 4, radiostationer och allt vad de heter, fattar man inte värdet och storheten i detta. Alltså, världens största festival inom IT, spel, nätverk, datorer, system och mediabolagen sänder små snuttar härifrån. Men det är klart, inget förvånar. Det ligger en bit från Stockholm och handlar inte om sensationer, kungen eller skvaller.

Då är timmen slagen. Det är dagen K, för ett nytt kommunsamarbete. För att detta ska fungera krävs ett konkret och reellt problem i verksamheten själv och inte som något politiskt propå.  Även om det politiska behöver sanktionera upplägget.

Frågeställningen växte fram i kontakter med människor. Det är i dessa nätverk, där människor känner till varandra som broarna byggs. Så har det varit i alla tider. Ibland sammanfaller intressen och något nytt kan uppstå. Jag har själv funderat på nya samarbeten kring fastighetsförvaltningen på Höglandet som gjorde att vi var beredda när frågan uppstod. Frågan var om vi kände till någon som kunde hjälpa till att upprätthålla en god förvaltning under sex månader i Vimmerby. Svaret blev att det kunde vi själva. Jag tror att alla samarbeten måste ha sin grund i konkreta behov och möjlighet till ömsesidig nytta. Där fler vill bryta ny mark och göra något som ingen annan gjort. Då kan man faktiskt förändra världen en smula och göra något som gagnar fler än bara sig själv.

Efter att ha tänkt igenom uppdraget slår det mig vilken enorm effektiviseringspotential det finns när det gäller fastighetsförvaltning. I Stockholm sitter ett litet huvudkontor med cirka 20 stycken högutbildade och styr fastighetsbestånd som är flera gånger större än alla fastigheter på höglandet. Lokalt finns oftast en liten organisation med förvaltare, fastighetsskötare och viss administration och resten köps in. Totalt kanske dessa bolag har ungefär 100 anställda (räknar man in köpta tjänster så blir man ungefär 300 personer).  Bara vi i Eksjö har cirka 50 personer som sköter våra fastigheter. Sedan har vi Vetlanda, Sävsjö, Nässjö, Vimmerby, Aneby, Ydre och Tranås som ligger inom ett par mil ifrån varandra. Jag skulle gissa att vi sammantaget är minst 500 personer som sköter bostäder, kommunens fastigheter och alla industrifastigheter samt specialfastigheter som gamla regementen etc plus att även Nässjö köper in tjänster. Det innebär alltså en enorm möjlighet att på sikt spara skattemedel genom en annan struktur och organisation. Dessutom kan man frigöra mer medel för underhåll och reparationer som de flesta kommuner är i skriande behov av. Och här krävs insatser för att skapa bra arbetsmiljöer, säkra skolgårdar, hälsosamma byggnader och så vidare. Behoven är gränslösa. Vi renoverar en skola som kostar oss nästan 40 mkr och en om- och tillbyggnad av brandstationen för cirka 20 mkr.

Modellen är alltså att ha en liten effektiv ledning inom ekonomi/finans, bygg, underhåll, miljö, kvalitet, ledarskap, personal och uthyrning centraliserat till en ort och sedan ha decentraliserad verksamhet som självständigt kan planera och utveckla den lokala verksamheten. Här finns mycket att lära från den privata sidan med integrerade ledningssystem, ägarstyrning, underhållsplanering, arbetsmetoder och köp/försäljning etc. Sannolikt tvingas detta fram inom 10-20 år på grund av stora kapitalbehov för att renovera och ökade behov av att lägga pengarna på barn, äldre och omsorg. Visserligen kan en kommun sälja av en rad fastigheter men inte alls i några större volymer. Alla kommuner måste räkna med att förvalta stora bestånd framöver och dessutom kunna bygga nytt för att inte tappa invånare.

Nu tar vi första steget. Om vi lyckas eller ej är skrivet i stjärnorna. Vi ska emellertid försöka göra vårt bästa och verkligen bidra till att Eksjö och Vimmerby går i bräschen för något som ingen annan gjort tidigare. Sedan bör nog kommunerna överväga att gå samma väg.

Det är dan efter och jag är trött.  I går var det golftävling som Rotary arrangerat på Eksjös Golfklubb. Ett bra arrangemang för att hjälpa till att utrota Polio eller barnförlamning som sjukdomen också kallas. Där var 25 lag/företag med fyra spelare i varje lag. Jag hade ångrat mig bittert att jag lovat att ställa upp och såg framför mig hur katastrofalt det skulle gå. Att gå och leta boll efter boll och ha de andra lagen hack i häl och slå dåligt som gör att laget förlorar.

Väl framme så var nästan alla på plats och övade. Det puttades, chippades och drogs iväg den ena utslaget bättre än den andra. Det lät som en orkester när träklubborna träffade bollarna. Efter lite anvisningar så var det bara att gå ut till sitt håll, eftersom alla lag startar samtidigt. Jag fick hål 13 och medspelare med 10 i handikapp och ingen bekant.  Jag skulle slå ut först och första slaget en superflopp trots att jag verkligen övat driverslag under en längre tid. Andra slaget en klang och bollen for iväg spikrakt. Jag kom inte sist på första hålet och träffarna kändes sköna. Nästa hål gick utslaget bra och hybriden funkade som den annars inte gör. Efter nästan fem timmar i stekande sol så satte vi oss ner och summerade. Det blev 69 slag och en pallplats i den individuella tävlingen! Att detta skulle ske var så fullständigt otänkbart och osannolikt att knappt begreppen täcker in detta.  Jag skulle gladeligen ha satt min lön på att jag skulle hamna bland de 10 sista i tävlingen utan att blinka. Att istället hålla ihop ett spel på 18 hål, sänka handikapp och slå relativt bra var helt osannolikt.  Det visade sig att vi inte sköt bort några bollar alls och att ingen kom ikapp oss trots en lång fika efter nio hål.  Allt hände, men exakt precis tvärtom mot vad jag gått och gruvat mig för. Ett snabbt beslut och sen iväg för att göra en efteranmälan till stadsloppet på kvällen.

Skallen var som en kokt kräfta, men där fanns en känsla av att detta kan gå. Jag springer nästan varje dag men den sista veckan har rundan varit en plåga. Ont i halsen, blytung i steget och trött efter jobbet.  I startfållen var det varmt, mycket varmt av alla kroppar och adrenalin. Till slut gick starten och nästan 1 000 löpare gjorde det trångt på gatorna och de två första kilometrarna gick makligt. Men, helt plötsligt fanns steget och det var bra att gasa på. Tiden var halvdan på 44 minuter, men loppet gick lätt och när jag gick i mål så kunde jag lätt ha sprungit en mil till på bättre tid.  Alltså helt osannolikt. Varifrån kom detta steg och lättheten.  Jag ångrar att jag inte drog på direkt men jag var rädd för att verkligheten skulle hinna ifatt istället för att lita på känslan.

Kanske är det så att när man inte har någon press på sig och känslan finns där, så blir till och med kroppen överraskad och kan lägga in nya växlar.  Det som vanligtvis är jobbigt, inte fungerar eller inte blir som man tänkt sig rullar plötsligt på av sig själv. Utan någon ansträngning. Det är bara att hänga på och få upp alla segel. Det verkar som om känslan liksom tar kontrollen över både det mentala och det fysiska. Det visar också att allt prat om positiva affirmationer och mental träning är relativ. Sämre förberedelser går inte att ha. En känsla kan tydligen locka fram något som förnuftet säger är omöjligt. Det är en osannolik dag den 31 maj. Sensmoralen är att en känsla tydligen kan bära längre än vad man tror. Till slut har jag kommit över tröskeln till detta spel som jag både gillar och inte gillar.

Det knattrar på fönsterrutorna när regnbyarna drar in från havet. Det är en vanlig dag och plötsligt får man en sådan där känsla av något obestämt, en förnimmelse av något som bara är en skymt av en bild. I mitt fall är det en förnimmelse av ett hus, idylliskt familjeliv och i närheten av hamnen i Kalmar, tror jag. Delarna går inte att sätta ihop.

Kanske är det spår av en dröm, kanske fragment av saker man sett eller en upplevelse som man haft. Kanske något man velat uppnå eller en del av en berättelse från en kompis i skolan.

Jag tänker på våra välutvecklade sinnesorgan som vi har som människor. Vi är som en biologisk filminspelning som går igång så fort vi stiger upp ur sängen. Allt kring manus, redigering, omtagningar, scener görs av våra celler och blir till minnen och beteenden. Undra hur många som är inblandad i denna filminspelning, säkert ett par miljoner aktörer för att nu inte tala om ”personalen” i arkivsystemet som ska arkivera varje timme och se till att det är strukturerat och ändamålsenligt.

Vem är regissör? På ytan kanske det är jag, men jaget liknar mer jätten i Gullivers resa som är infångad av smånissarna eller generna. Det är ingen dålig ingenjör, evolutionen, som mejslat fram dessa arvsanlag. Mycket handlar om information, bränsle och specialisering. Kanske finns ett huvudkontor eller så finns det bara självständiga regionkontor. På något sätt hänger vi samman och kan fånga upp mycket små nyanser i tillvaron och tolka dessa med våra inre organ. Men HUR allt detta går till är alltjämt ett smärre mysterium. Vi kan förklara vad som händer, vilka organ det avser och varför det bör ske och förutsäga förloppen. Men hur kan cellerna lagra hörselintryck och koppla det till en specifik situation 30 år senare är svårare att förstå.

När estetiken blev en egen disciplin på 1700-talet var detta en uppvärdering av våra sinnen på förnuftets bekostnad. Tyvärr är det oftast så, att en större förändring har en tendens till att det blir antingen eller istället för både och. Det som försvann blev konstens uppfostrande, politiska, etiska och religiösa del För mig är sinneskunskap och förnuftskunskap två sidor av samma mynt.

I en framtid kommer säkert det estetiska att lyftas fram som en mycket viktig nyckel för hälsa, välbefinnande och insikt.  Kanske blir det till och med ett rättesnöre och moralisk norm längre fram tillsammans med etiken och miljön. I det sköna finns sannolikt en outvecklad kanal in till vårt medvetande som gör att vi kan förstå hela vårt maskineri bättre än idag och då kanske min förnimmelse går lättare att förstå.

Jag möter min gamla kollega Rolf mitt på gatan och han mår prima och är precis så där tokig som bara han kan vara. Det slår mig att en liten småstad inte längre är förlegad eller en plats där tiden står still. Det var inte länge sedan som småstäderna var rena rama sömnpillret och där det gick att ta på tristessen. Men något är helt annorlunda. Jag kan se fem förändringar.

För det första har det skapats nya mötesplatser, eller nya scener i form av moderna restauranger, verandor, caféer, menyer som droppats ner från storstäderna till småstäderna. Dessa gör att människor kan komma ihop och träffas på ett annat sätt än tidigare. Förr gick man in till grannen eller på middag hos en gammal skolkompis. Nu går man oftast ut och träffar eller ser andra människor i relativt väldesignade matställen. Kontakterna fortsätter sedan på Facebook där man ”känner av varandra”.

För det andra så har det likformiga butiksutbudet gjort att man kan köpa samma sortiment i småstaden som storstaden. Det är samma saker som körs runt. Det innebär att skillnaderna i mode och design är väldigt små nuförtiden. Visst finns det udda butiker med det där lilla extra som aldrig kommer att existera i småstäderna men dessa butiker har en så obetydlig målgrupp att det inte spelar någon roll. Även i småstaden kan det dyka upp lite udda butiker som har hittat något koncept i England eller Italien och tagit med sig det hem.  Även våra resvanor är också väsentligt annorlunda där resandet ger nya impulser.

För det tredje har tekniken och sociala medier i form av datorer, mobiltelefoner, Facebook, bloggar, Instagram, Twitter, Internet, surfplattor och all annan elektronik trängts ut i hela samhällskroppen. Här finns inte längre någon skillnad mellan en småstad eller storstad. Alla lever verkligen i en global by. Beteendena har gått ihop när alla har möjlighet att ha tillgång till samma information. Det fysiska rummet spelar ingen roll längre. Samma sak med alla TV-kanaler som gör att världen krymper eller alla nya distansutbildningar som sköljer över världens utbildningssystem. Även all form av elektronisk handel gynnar också småstaden.

För det fjärde har samhället förändrats till ett informationssamhälle. Detta innebär mer fokus på upplevelser, tjänster, service och kultur/nöjen.  Många städer har stadsfester, musikfestivaler, vattenfestivaler, TV-inspelningar,arenor, dansfester osv. Dessa nya företeelser skapar nya gemensamma upplevelser och artisterna som kommer är stekheta och syns nästa dag i spalterna eller i TV. Det blir spännande. Utöver detta så har de flesta småstäder en enorm evenemangskalender som storstaden aldrig kan mäta sig med.

Sist men inte minst så tror jag också att konsumtionsvanorna har förändrats. Numera är det många som unnar sig en ny bil, ett restaurangbesök, renovering av hus eller fritidshus eller en ny cykel som man inte gjorde för 15 år sedan. Det är naturligtvis många 40-talister som numera har både pengar och tid att kosta på sig det där lilla extra. Men det är många som följer med och intrycket blir modernt. Husen ser fräscha ut, bilarna ser fräscha ut och då blir allt de andra också fräscht.

Småstaden har alltså blivit rejält uppdaterad på säg 10-15 år. Till detta ska sedan läggas småstadens komperativa fördelar som fortfarande finns för handen. Att det oftast är en trygg uppväxtmiljö, att småkommunerna har relativt bra skolor och personal, bra fritidsanläggningar, bra idrottsföreningar, god tillit mellan människor, rimliga hus- och bostadsrättspriser och en relativt god gemenskap mellan invånarna. Samhället är fortfarande överskådligt, kyrkan är mitt i byn och föreningslivet är starkt. Det gnälls då och då på politikerna men i grund och botten är man nöjd och vill egentligen inte ha några alltför djärva politiska förändringar. Vårdcentralerna fungerar bra, äldrevården är bra och skötseln av  gator och parker är acceptabel. Hemlöshet finns knappast den sociala kontrollen fungerar fortfarande som en dämpande faktor.

Att småstadens tid är nu, är nog inte för mycket sagt. Den kommer under överskådlig tid att bli mer och mer populär om jobben kan behållas och till och med växa till sig i det nya informationssamhället som mer premierar prestation än den fysiska platsen.

Förr var bilsalongerna befolkade med säljare som pratade hästkrafter, man hängde över motorhuven, kollade bagageutrymmet och visst fanns det en och annan finess med mugghållaren. Men idag liknar bilförsäljningen den som sker i butikerna hos 3, Telia, Tele 2 osv. Allt handlar om hytten som blivit som en stor Iphone- eller Ipadmeny. Allt går trådlöst och går att synka med telefonen och dess appar, kontakter och Spotify. Det finns kameror när man backar, sensorer över hela bilen som via ultraljud kan fickparkera sig själv eller köra in mellan två bilar och hålla exakt samma avstånd. Det finns även sensorer som känner av om man håller på att tappa greppet. Då tänds den lilla lampan med en varm kaffekopp och då är det nog dags att ta en paus. Bilen har alltså tagit steget in i den digitala världen och blivit mer som ett flygplan. Man synliggör gamla saker som oljetemperatur, specifika trafiknyheter till trycket i däcken. Smart och anpassat efter dagens informationsbehov. Det är en bra utveckling och ett av många sätt att skapa nya värden för kunderna. Till och med reservdäcket är ett minne blott och ersatt med tryckluft och lagningskitt som sprutas in i däcket (kompressorn drivs med 12 voltsuttaget).

Bilen har alltså på ett par år genomgått en rejäl uppdatering där fokus är kommunikation, design och användarvänlighet. I motorrummet finns tre saker att göra. Olja, spolarvätska och kylarvätska. Till och med batteriet är väl inslaget och liknar IKEA:s koncept med deras filmer/omslag som finns på många av deras bokhyllor, bord och garderober. Däremot har det kommit en ny app, som möjliggör att man kan göra sin egen felsökning och identifiera olika problem via sin mobiltelefon.

Det lustiga med nya bilar är också att prisnivån legat kring 250 000 kronor sedan mitten av 90-talet. Skulle bilbranschen följt byggbranschen så skulle bilen har kostat strax över 1 mkr och i princip sett lika dan ut nu som då. Global konkurrens och statliga miljöincitament verkar ha haft en positiv inverkan på prisbilden. Även sättet man bygger och producerar bilar skulle göras till modell i byggbranschen. Alltså jobba mer med standardisering, internationella samarbeten, kundpåverkan och även finansieringsmöjligheter. Det känns faktiskt som om bilbranschen ligger ljusår före byggindustrin, trots sin negativa miljöpåverkan. Skanska, NCC, Peab och andra behöver rekrytera ledande bilchefer som helt sonika inför en helt ny affärsmodell och kastar ut det gamla och sätter konsumentens väl före byggbolagens ägare eller ingenjörernas egna intressen.  Att ALLTID bygga hus i skala 1:1 verkar vara ett tvångsbeteende och något som måste förändras. Varför inte börja gräva där man står och titta på småhusbranschen som bygger sina hus i fabrik efter billiknande förhållanden. Här finns förvisso en enorm potential för effektivisering, MEN ett embryo till standardisering. Det krävs alltså kreativitet, nya chefer och mer konsumentfokus om byggvolymerna ska matcha behoven istället för att älta om detaljplaner och bolånetak. Dessa går att lösa på en kafferast med att ta betalt när man överklagar och att ersätta bolånetaket med amorteringskrav. Att uppdatera sig handlar om att överleva och utveckla sin bransch efter kundernas önskemål. Då blir det klirr i kassan och det som idag ligger och slumrar kan bli nya resurser och skapa stora mervärden för samhället.

Filosofiska rummet i P1 är verkligen en guldgruva och ett allt starkare ljus i vår samtid. Idag lyssnar jag på det intressanta programmet Fronesis i välfärden där en polis, journalist och filosof diskuterar vilken kunskap som krävs för att gör ett bra jobb, under en seg löparrunda. Hur kunskapen förs vidare och hur den värderas. Det blir ett intressant samtal och jag blir nyfiken på det där ordet ”fronesis” som jag aldrig hört talas om tidigare.

Begreppet ”fronesis” kommer från det antika Grekland och avser en praktisk form av kunskap. Aristoteles skilde mellan den tekniska kunskapsformen ”techne”, som var instrumentell, den logiska kunskapsformen ”episteme”, som var skild från handlingen, och klokhetens och eftertankens dygd ”fronesis”, som var motiverad utifrån sig själv.

Samtalet kommer att handla om hur man jobbar inom välfärden. Där just den spontana handlingen, det goda omdömet och att göra det rätta, inte alla gånger stämmer överens med manualer och instruktioner som cheferna vill ha. Där den individuella kunskapen, som så att säga finns i kroppen ska premieras och inte gå förlorade i känslolösa mätmetoder eller mallar. De medverkande som är alltför överens i min smak, menar att det är för mycket ”episteme” och ”techne” som styr när det istället bör vara den praktiska kunskapen som bör ha minst lika stor plats inom välfärden. Det bli också tydligt hur marknadsekonomins sätt har nästlat sig in i dessa mjuka sektorer och hur lagen om offentlig upphandling (LOU) underblåser standardisering av arbetssätten, hur människor prissätts, förpackas och marknadsförs. Det är en ganska obehaglig bild som växer fram långt bortom diskussionen om vinst eller inte i välfärden – där relationer håller på att ersättas med kontraktuella avtal.  Alltså big business, där grundbehovet är att hjälpa människor.

Det är också lätt att känna igen sig själv, tyvärr. Jag försöker också skapa riktlinjer, anvisningar om hur jobben ska skötas och gå till. Målsättningar, styrsystem, uppföljningar, tidsmätningar och mycket annat. Hur våra processer ska går till.  Men det gäller också att göra en avvägning, där just ”fronesis” måste ges plats och få eget utrymme.  Ungefär som när man bygger hus. Går det att standardisera 60-70 procent så är det gott och väl. Resten får lösas på plats, utifrån individens karaktär och kunskap.  Allt går inte att malla in, då blir jobbet själslöst och varken brukaren eller den som utför tjänsten känner sig nöjd.  Aristoteles eko och visdom dyker helt oväntat upp även här.

Radioprogrammet finns att lyssna på http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/188784?programid=793

Medverkande: Göran Rosenberg, författare och journalist, Jonna Bornemark, filosof och föreståndare på Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola och Markus Antonsson, stationsbefäl vid Södermalmspolisen. Programledare och producent den alltid skickliga och kloke Peter Sandberg. Lästips: Plikten, profiten och konsten att vara människa av Göran Rosenberg.

Vi har kommit en bit in i maj och det är vackert så att det gör ont. Man säger att det inte finns några vanliga dagar och det ligger mycket visdom i det påpekandet.  Varje ny dag är värd sin speciella uppmärksamhet och förundran. Idag den 10 maj klipper vi gräset för första gången och det är väl säkert två eller tre veckor senare än normalt. Björkarna håller på att slå ut i sin skira grönska. Löven är som de gamla tjugofemöringarna i form.  Gräsmattan skimrar i det starkt ljuset som faller in mellan de stora ekarna. Ovanför huvudet surrar det av bin som verkligen ligger i, långt uppe i trädkronan. Det livgivande ljuset är tillbaka och allt är nytt och fräscht för denna säsong. Nu är de inga problem att köra igenom gräsklippningen och att missa hockeyn (ingen speciell uppoffring).  Så här års vill man bara vara ute. Jag har därför spänt upp ett nät som fångar in golfbollarna när man slår mot nätet. Ett par dåliga slag eller bollar i vattnet spelar ingen roll när man kan vara ute i denna stund.  Det är märkligt att man tycker att det är lika fint år ut och år in. Här finns ingen mättnadskänsla eller att man blir likgiltig för naturen.  Det verkar istället som om man uppskattar naturens skönhet ännu mer ju äldre man blir. Kanske är detta skådespel större än vad vi just nu förstår och något som kommer att uppvärderas i en annan framtid.  En slags renässans för det skönas inverkan på våra sinnen och dess estetiska funktion som gör oss mer mottagliga för varats medvetande.

Men just nu är det puls. I fågelholkarna är det full rulle och jag tror att det är en rörsångare som är i gång. Våra dobermanhundar rullar sig fulla av gräs på sina ståtliga pälsar och vill inte komma in. De nosar och spanar efter allt som prasslar i marken. Och när inget händer vill de gärna gå och lägga sin i solskenet. Plötsligt hörs en gök genom luften.

Maj är förmodligen den bästa månaden av alla. Den inleds dramatiskt med valborgsmässoeld och mösspåtagning och arbetarna dag den 1 maj.  Att vara i Uppsala vid denna tidpunkt är som att bli ung på nytt. Sedan kommer allt slag i slag. Som tur är, är allt lite försenat så nu finns det tid att hänga med svängarna.  Speciellt uttrycket ”mellan hägg och syren” förknippas ofta med en särskilt njutbar del av försommaren, perioden mellan blomningstiden för hägg respektive syren. Uttrycket kan ha sitt ursprung i den årliga period då skomakargesäller enligt skråbestämmelser skulle friställas för att ge sig ut på vandring. Vissa skomakerier stängde då under gesällens frånvaro för att njuta av den bästa tiden på året. Den ofta citerade historien om skomakaren som satte upp en skylt med texten ”stängt mellan hägg och syren” är säkert en skröna. Men alla förstår andemeningen.

Det är alltså en bra månad som ger extra energi. Just i maj inleds alla stadslopp, cykeltävlingar, turneringar, golfsäsongen, orienteringen, utomhussäsongen för tennis, härliga kvällslöpningar och inte minst grillsäsongen. Maj är den månad som lockar fram minnen av sitt liv och tankar om framtidens jobb, boende och utbildning och så vidare. Även gör-det-själv säsongen drar igång på allvar liksom alla plantskolor. Själva ska vi renovera gamla fönster och lägga om taket med ett byggföretag. Plantor ska köpas, nya rosor som gått åt i vinter ska kompletteras och nya träd ska planteras.

Det är alltså mycket som ska göras och det spritter verkligen i en. Men, det gäller också att uppleva maj. Att ta en dag i sänder och känna av att det inte finns några vanliga eller normala dagar. Alla har sin karaktär och sitt speciella drama. Maj rundas sedan av med annalkande skolavslutningar, baler och studentmössor precis som den börjar. Maj är nog grönt och vitt som färg.

Det är sent i livet som jag inser vad vetenskap är och hur man utvecklar denna disciplin. Tidigare, under skolgången har jag alltid tagit det för givet och aldrig satt mig in i vad teorierna eller forskningen egentligen bygger på eller varför man forskar på ett visst sätt.

Redan filosofen Francis Bacon (1561-1626) byggde sin vetenskap på den induktiva metoden. Alltså enskilda och konkreta observationer som bildar mönster och kan ge grund för att dra riktiga slutsatser. Detta förstår ett barn.

Galileo Galilei, naturvetenskapens fader, grundade en ny ordning som kallas för hypotetisk–deduktiva metoden i slutet av 1500-talet. Den görs i två steg, först en hypotesbildning som går ut på att utveckla en genomarbetad idé som formuleras som ett påstående. Exempelvis: Svenska kyrkans medlemmar har minskat sedan separationen från staten 2000. Därför minskar kyrkans inflytande/opinionsroll i samhället. Under nästa fas, hypotesprövningen ska man verifiera om hypotesen håller eller inte. Metoden som Galilei utformar har krav på motsägelsefrihet, verifierbarhet, rimlighet, relevans och enkelhet. Hypotesen bygger på något som vi ser i samhället eller i naturvetenskapen och som vi försöker bevisa eller förkastar. Det ligger när till hands att det blir ett cirkelresonemang där man bevisar det man redan tror på eller känner på sig. Att kasta bort flera års forskning känns inte så bra.

Thomas Kuhn (1922.-1996) menar att den vanliga bilden av vetenskap innehåller två missuppfattningar. Att forskningen bygger på det gamla tänkandet och förs vidare i nyare teorier och att forskarna är kreativa och fantasifulla. Inget av detta stämmer enligt hans bok ”De vetenskapliga revolutionernas strukturer” från 1962.

Han menar istället att alla forskare inom en vetenskap har samma åsikter och ideal. Att de sällan går utanför boxen och testar naturlagarna. Det som får vetenskapen att förändras är istället den revolutionära vetenskapen, den som Galilei stod för. Alltså starka individer som har en annan verklighetsuppfattning och kunskapssyn än den gängse. Galilei var övertygad om att naturens lagar inte var så komplicerade som den katolska kyrkan och dåtidens naturvetare påstod. Dessutom hävdade han att om man kunde bevisa att en teori stämde i verkligheten, så var alla andra teorier felaktiga.

Boken med titeln Dialog om de två världssystemen, som Galilei gav ut 1632, skapade kaos. År 1633 ställdes han inför inkvisitionens domstol, där han blev tvungen att avsvärja sig allt rörande den så kallade ”felaktiga läran”. Den katolska kyrkan lärde att det var jorden, som var världsalltets centrum (den geocentriska världsbilden enligt Ptolemaios och Aristoteles). Det sägs att han efter domen mumlat ”och väl rör hon sig!” (italienska E pur si muove!), men för detta finns få belägg. Tack vare den dåvarande påvens Urban VIII beskydd, och kanske även på grund av Galileis ålder och sjuklighet, blev det ett milt straff för Galilei. Han fick husarrest under resten av sitt liv. Men Galilei fortsatte sitt vetenskapliga arbete och gav år 1638 ut boken Samtal och matematiska demonstrationer om två nya vetenskaper, där han skrev ner sina fysikaliska teorier som blev Newtons stora genombrott.

Jag håller alltså med Kuhn att det är paradigmskiftet som drivs av få och envisa personer, gärna i opposition till det rådande, som driver vetenskapen framåt. Att vetenskap handlar om någon form av rationellt konstnärskap och är en process som börjar med observationer och experiment och blir generella regler (deduktion) när de fungerar. På samma sätt tror jag det förhåller sig med matematiken även om denna inte är empirisk till sin karaktär.

Men även här uppfinner man nya symboler och tal för att axiomen och teorierna ska fungera som det är tänkt (lustigt cirkelresonemang). Logiken ligger i samma svep. Vetenskaps- och samhällsfilosofen Karl Popper (1902-1994) menar att det som kännetecknar en vetenskaplig teori är att den är öppen för motbevis. Vetenskapen är alltså mer påverkbar och föränderlig än vad jag tidigare trott.

I sitt inledningskapitel rättvisa och opartiskhet skisserar Rawls några av grunddragen i sin rättviseteori. Han beskriver först rättvisans roll i det sociala samarbetet och därefter går Rawls in på rättviseteorin där samhällskontraktet ersätts av en begynnelsesituation (där ingen får känna sin plats i samhället utan bedömer rättvisa utifrån vad som är bäst för samhället).

Rawls skriver att rättvisan är den främsta dygden för samhällets institutioner, på samma sätt som sanningen är dygden för ett tankesystem. Varje person har därför en på rättvisan okränkbarhet som inte ens samhället kan ställa sig över. Rättvisan innebär att man inte kan offra några personers rättvisa även om fler kan få dela på något större värde. Rättvisan får alltså inte ske på någon annans bekostnad eller bli föremål för köpslående eller kalkyler över samhällsintressen. Det finns undantag men bara om dessa är sämre eller man undviker en ännu större orättvisa. Kärnbegreppen sanning och rättvisa går inte att kompromissa om.

Rawls menar att dessa påståenden är alltför tillspetsade och uttrycker vår intuitiva uppfattning om rättvisan. Han vill alltså undersöka dessa teser och se om dessa är rimliga och hur man i så fall kan förklara dem.  Första steget är därför att fundera över principernas roll för rättvisa. Även om ett samhälle fungerar klanderfritt med ömsesidig respekt och samverkan finns det alltid motstridiga och sammanfallande intressen. Att samarbete ger mer än om var och en ska göra allt själv.  Alla vinner på detta sätt och därför finns det sammanfallande intressen. Men det finns också intressekonflikter om hur de gemensamma vinsterna ska fördelas. Därför menar Rawls behövs det ett antal principer för hur fördelningen ska ske som har sin grund i social rättvisa. Detta innebär ett sätt att fördela rättigheter och plikter i samhällets basinstitutioner och dessa bestämmer i sin tur hur samarbetets vinster och skatter ska fördelas.

I nästa moment adderar Rawls till den offentliga rättviseuppfattningen vid sidan av att samhället inte bara ska främja sina medlemmars bästa. Det innebär att alla känner till och respekterar spelreglerna och att det finns en gemensam synpunkt från vilket deras krav kan bedömas. En gemensam rättsuppfattning skapar balans och tydliga gränser enligt Rawls.

Samhället är nu sällan så välordnat. Det råder oftast diskussion om vad som är rättvist och orättvist och hur man ska definiera principerna för grundvillkoren för samhället. Trots detta så har vi alla en rättviseuppfattning om grundläggande rättigheter och plikter och hur samarbetets vinster ska fördelas. Rawls menar att det därför är naturligt att skilja rättvisebegreppet från de skiftande rättviseuppfattningarna.  Rättvisebegreppet blir en syntes av alla rättviseuppfattningar.  De som har olika rättviseuppfattningar kan i alla fall ställa sig bakom att institutioner behandlar alla lika och inte gynnar vissa på godtyckliga grunder. Medborgarna kan därför acceptera rättvisa institutioner eftersom det kan tolkas av var och en enligt de rättviseprinciper som man godtar enligt Rawls. Distinktionen avgör inte några viktiga frågor utan hjälper oss istället att se vilken roll de sociala rättviseprinciperna spelar.

Det är inte bara en viss överensstämmelse mellan rättsuppfattningar som är viktiga för ett samhälles utveckling. Det gäller också att kunna lösa sociala problem som har att göra med samordning, effektivitet och inte minst stabilitet.  Områden som är förknippade med rättviseproblemet.

Aristoteles (384-322 f.Kr) reste till Aten som sjuttonåring för att studera för Platon vid akademin. Här var han både student och lärare i 20 år fram till Platons död. De båda filosoferna hade olika temperament och grundsyn på tillvaron. Platon stod för idévärlden, matematiken och medfödda idéer. Aristoteles stod för verkligheten sådan den framträder för våra sinnen, naturvetenskapen och att vi föds som en tom tavla.

Som sagt var Aristoteles en empiriker som satte tillit till våra sinnen. All kunskap utgår från erfarenheten och det ligger nära till hands att denna kunskapssyn präglat Aristoteles verklighetsuppfattning. Han verkar ha haft en enorm iver och bildningstörst med ambitionen att systematisera, kartlägga och förstå hela denna värld. Det var livet här på jorden som var hans passion. Han kunde inte förlika sig med Platons uppfattning att ett ting hade särskilda idéer utanför sig själv. Aristoteles enorma bildning la också grunden för flera nya vetenskaper som logiken, biologin, zoologi, etiken med flera. Hans håg stod framför allt till biologin med dess klassificering av alla levande varelser. Här gjorde han sina observationer och utvecklade sin lära om att allt i världen kunde förklaras av fyra orsaker[1] som varje varelse existens beror på. Dessa är materiella (vad sakerna består av), formella (dess form), funktionella (meningen) och de yttersta orsakerna (ändamålet). Aristoteles menar att verklig kunskap har vi först när vi känner dess orsaker om tingen. Aristoteles trodde vidare på att det fanns fyra stycken huvudelement som byggde upp jorden: jord, luft, vatten och eld. Han menar att alla himlar, varje partikel i universum, hade skapats av ett femte element som han kallade för eter som skulle ha varit viktlöst och oförstörbart. Etern var även känd som ”kvintessens” som bokstavligt betyder ”femte ämne”.

Aristoteles grundsyn

Med hjälp av sin klassificering av alla varelser kom Aristoteles fram till att människan är ett politiskt djur[2]. Och att människans särart var förnuftet och att det som är artspecifikt hos oss är vår tankeförmåga (här kan man märka inflytandet från Platon). Aristoteles menar också att vägen till personlig lycka är att leva i dygd och stärka sitt förnuft och följa den gyllene medelvägen[3]. Det innebär att man väljer mod istället för övermod/hybris eller feghet. Även människans val var något som tidigt fångade Aristoteles intresse. Han verkar ha levt som han lärt.  Aristoteles var mycket noggrann med begrepp, logiken, avvägningar, intog en balanserad synpunkt och skriver sakligt och akademiskt.

På sätt och vis kan man säga att Aristoteles flyttar ner idéerna till sinnesvärlden och står för en realistisk och materialistisk verklighetsuppfattning så länge som han håller sig ”på jorden”. När han senare ska förklara de rena formerna och universum närmar han sig åter Platons idévärld och blir metafysisk. Det är en egendomlig utveckling och något som intresserar mig.

Kärnan i Aristoteles verklighetsuppfattning är form och materia som både är motsatta och komplementära. Form betyder både formen och idén med tinget och materia är vad tinget består av. Varje ting har nödvändiga och tillfälliga egenskaper.

Aristoteles tror alltså att tingen i den materiella världen inte är bristfälliga kopior av en ideal form utan att essensen av tingen finns inbyggt i varje exempel. Hos Aristoteles finns bara en värld. Alla enskilda ting existerar och idéerna/formerna finns hos tingen.[4] Filosofen menar att när barnet ser en hund, så registreras begreppet eller idén och när man ser nästa hund läggs nya idéer till. Till slut har barnet definierat en hund och hunden är ett allmänbegrepp som består av många enkla sinnesintryck. Aristoteles menar också att vi bara kan ha kunskap om det generella som alltså består av många konkreta sinnesintryck som integrerats till en helhet i människans tänkande.

Form och materia

Aristoteles metod som jag uppfattar den var att definiera föremålets natur utifrån dess orsaker och ändamål. För Aristoteles var materia något potentiellt och en möjlighet som ännu inte ägt rum. Exempelvis ekollonet eller ett stycke trä. Formen var dess aktualitet och förverkligande, det vill säga eken eller stolen. All förändring i tillvaron, menar Aristoteles sker genom en övergång från något potentiellt till något realiserat. På så sätt löste han förändringens problematik. De han inte säger något om är vad som händer med det som är realiserat om detta också kan betraktas som potentiellt (typ tankarna om återvinning och återanvändning). Som den vetenskapsman och empiriker han var menar han att vara kan inte uppstå ur icke-vara[5]. Han menar också att formen står högre i kurs än materia.

Ren materia är alltså en formlös möjlighet och råmaterialet för all förändring. Aristoteles menar också att en ren form, en ren aktualitet och förverkligande måste kunna antas. En yttersta punkt. Denna rena aktualitet är den punkt mot vilket hela naturen strävar emot. Aristoteles funderade mycket på vad det är som kan orsaka saker och ting utan att själv röra sig. Hans slutsats var att det som är föremål för åtrå eller en tanke inte rörde sig. Återigen hörs ekon från Platon, i detta fall Erosläran. Aristoteles för in begreppet den orörliga röraren som han menar är en form av Gud. Enligt Aristoteles finns det 55 gudar som på olika sätt upprätthåller universum utan att själv förändras. Någon kristen monoteism är det sannerligen inte en fråga om, trots att kristendomen tog starkt intryck av Aristoteles filosofi. Allt handlar om form och materia.

På samma sätt menar Aristoteles att själen finns hos alla levande varelser och att själen är kroppens form[6]. Det innebär alltså att själen är oupplöst förknippad med kroppen och alltså inte kan återfödas eller överleva denna som Platon menar. Hur kan man ha kunskap om något som man inte erfarit (apriori kunskap) eller hur kan idéerna överleva en människa?

Aristoteles inför till slut ett nytt begrepp, det så kallade aktiva förnuftet[7] som inte är bundet till kroppen och själen. Detta förnuft skulle vara odödligt. Det aktiva förnuftet skulle enligt vissa uttolkare, vara en del av den rena formen, av Gud. Här skulle det alltså finnas en översinnlig förbindelsepunkt. Det verkar som om Aristoteles faktiskt kommer Platons idévärld väldigt nära även om deras vägar har varit väldigt olika. Man kan också säga att Aristoteles verklighetsuppfattning antingen genomgår en förändring eller rymmer flera olika aspekter som realist, metafysiker och nästan nominalist.

Slutsats

Aristoteles utforskade i princip alla områden under sitt omväxlande liv. Kanske blev han till slut fången av sin egen kunskap. Hans vetande ter sig nästan svindlande.

Jag kan inte förstå hur han kunnat lära sig allt under sina 62 år. Han bemästrar i princip alla områden från biologi, politik, etik, logik, astronomi, fysik, själen, estetik, psykologi och så vidare. Men på något sätt kom han väldigt nära Platons idévärld[8] till syvende och sist. Det förefaller mig som om han drog konsekvenserna av sitt tänkande fullt ut. Hans bildningsiver visste inga gränser. Han ville komma till den yttersta punkten, den absoluta sanningen och han gjorde inga kompromisser. Dessutom var han modig och vågade sig ut, utanför sin egen box och tog steget ut i det okända. Han var en logiker ut i fingerspetsarna och en absolut motpol till relativisterna.

I detta okända fortsatte han sin process och kom fram till både gudar och odödlighet. Han tog ut vetenskapen i det metafysiska och försökte logiskt koppla ihop sakerna. Hans starka tilltro till de logiska redskapen gjorde nog att han såg världen som ett stycke, fast i olika tillstånd och med olika nivåer på form och materia. På detta sätt förenade han förnuftsmässigt sin vetenskap med sin metafysisk. Han fastnade inte i några fack eller i mikroskopet utan såg till helheten och det stora teleskopet trots sin noggrannhet med detaljer. Aristoteles filosofi och vetenskap kom att gälla i flera tusen år. Vilket är ett kvitto på vilken stark tänkare och filosof han var. Att försöka förstå hans verklighetsuppfattning är både svårt och inspirerande med tanke på att det rör å ena sidan det empiriska och observerbara å andra sidan det mer spekulativa och icke empiriska. Sammantaget ansåg nog Aristoteles att hans verklighetsuppfattning var realistisk och ytterst empirisk utifrån sin kunskapsteori.

Källor

Stora boken om filosofi (Lind & Co)

Den Nikomachiska etiken, Aristoteles

Tre böcker om själen, Aristoteles

Metaphysik, Aristoteles

www.wikipedia.se om Aristoteles element

Filosofins historia, Svante Nordin om Aristoteles (sidorna 90-115)

Idéernas historia, Sten Högnäs

NE om form och materia

Text av Ylva Holm, Hedbergska skolan

www.filosofer.se /aristoteles

PP-material Newman, Några verklighetsuppfattningar

Om lycka: från Aristoteles till vår tids hjärnforskning, Sissela Bok

Vi kliver in i en Nissan Leaf som är en riktig elbil. Förarmiljön har samman känsla som en Iphone och bilen har fått en mer digital look. Bilen är pigg och accelererar bra och vi kommer snabbt upp till 100 km/h utan ansträngning. Maxfarten ligger vid 145 kvm/h. Räckvidden är upp till 22 mil på en laddning och att snabbladda batterierna tar cirka 15-20 minuter. Att ladda upp batterierna, de är 60 stycken och väger 250 kg, tar cirka 10-12 timmar från ett vanligt eluttag. Kostnaden för att köra är 2 kronor per mil. Alltså 2 kronor milen. Dessutom är service och underhåll billigare. Bilen använder ingen olja och har inga utsläpp. Nissan Leaf drivs med en elmotor på 80 kW, 108 hk. Och den kan laddas där det finns ström. Alltså överallt.

Att sitta och köra en elbil är en fantastisk upplevelse. Det är alldeles tyst och behagligt. Det susar fridfullt och farten är lätt att hålla. Det man märker är att omkörningar och rejäla uppförsbackar tar mycket energi/batteritid så det gäller att planera körningen, ungefär som en flygförare som ska ta ut sin rutt. Priset för en ny bil inklusive den statliga miljöbilspremien är knappt 300 000 kronor.

Den japanska fabriken tillverkar nu Leaf i en årstakt på 50 000 bilar och 2013 ska det tillverkas lika många till i en fabrik i England. Försäljningen startar snart i Japan och USA och på våren 2011 ska Leaf finnas i England, Irland, Holland och Portugal. Från sommaren 2013 ska Leaf gå att köpa i Sverige. Inför den svenska lanseringen får Nissan Leaf utrustning för kallt väder: elvärme i framstolar, ratt och backspeglar. Hur det svenska vinterklimatet påverkar räckvidden är lite oklart.

Det som är svårt att förstå är varför inte alla biltillverkare gör allt vad man kan för att snabblansera elbilarna. Driftskostnaden är låga och motiv nog för att köpa en ny bil och ställa den gamla. Det är lika obegripligt varför man inte bygger ut laddmöjligheter gemensamt med bilbranschen. Hur trögt och förstockat kan det vara? Alla vinner på en god miljö, på låga kostnader och att alla köper nya bilar. Tänk bara på miljövinsterna i alla storstäder där köerna är timslång. Prata om tomgångskörning. Varför fortsätter man med den gamla tekniken som fördärvar miljön och skapar konflikter kring oljan? Olja känns väldigt gammaldags när man kört en elbil. Ungefär som en gammal oljepanna som är utslängda ur nästan alla fastigheter och ersatta med värmepumpar, fjärrvärme och pellets. Bilbranschen verkar inte fatta samtiden och sitter fast i gammalbilens romantik om mullrande motorer, snabba omkörning, hästkrafter och bensinstationer. Och så verkar även bilbranschens journalister göra. När det gäller räckvidden så är det väl en fråga som i sinom tid kommer att lösas. Här finns också hybriden för de som reser långt (de flesta använder bilen för kortare sträckor). Min nästa bil ska definitivt bli en elbil.

Det är inte lätt att bena ut vad kunskap är eller att ens definiera begreppet. Oftast tar man sin utgångspunkt i Platons klassiska definition som att kunskap är; sann, välgrundad övertygelse. Alltså tre led, men även denna definition öppnar för nya frågor om vad exempelvis sanning är. Är det en sak som är i överensstämmelse med verkligheten (korrespondens) eller är det en sak som ingår i ett enhetligt system (koherensteorin), en pragmatisk sanning att det fungerar i verkligheten eller är det ett konstruktivistiskt begrepp och så vidare.

När det gäller vårt språk så har människan en enorm förmåga att lära in detta. Och då menar jag både semantiken och semiologin. Att inte bara lära in ljuden och uttalet, utan att förstå betydelser och kunna referera till verklighetens begrepp och förstå ikoner, symboler, signaler, tecken osv.  Till detta ska vi även lägga vår förmåga att kunna tolka andras ord, förstå ironi och att vi kan tänka och prata parallellt med andra människor. Ett barn lär sig i snitt tio nya ord per dag och denna utveckling fortsätter hela livet. Vi har 28 bokstäver i vårt alfabet och antal möjliga ord är i det närmaste obegränsat. I svenska finns ungefär 170 000 aktiva ord. En tredjedel av ett språk ersätts med nya ord/begrepp på 1 000 år.

MEN, hur vi lär oss detta språk är fortfarande oklart och något som man empiriskt bör gå till botten med.  Det handlar mycket om ett socialt samspel där det finns relationer och sammanhang. Barnet lär sig genom leken, genom att göra saker, tolka och avläsa nyanser och prova. Kanske är sången och dansen en föregångare liksom vårt kroppsspråk. Oavsett detta så är språket och denna inlärning helt fantastisk. En inlärning som använder hela kroppen och där känslor, passioner och lust spelar en väsentlig roll. Att fler sinnen är med gör det lättare att minnas och bygga kunskap.  Det här slår mig i bilen upp till Uppsala, där jag själv ska skriva en tenta. Att inlärningen blir så pass mycket svårare när det bara handlar om att sitta och läsa för sig själv. Denna väg funkar och har alltid funkat men frågan är vad som skulle hända om inlärningen blev flera gånger effektivare.

Här skulle pedagogiken se till att all utbildning skulle vara mer sinnlig och ha ett stort inslag av mentorskap (som vid distansutbildning) och att böckerna skulle var mer ”dataspel” och kompletteras med  youtube-klipp med roliga filmsekvenser som fokuserar på kärnorna istället för allt boksvammel.  Något som skulle aktivera alla sinnen och där man skrattar och ”leker” tillsammans. Det förefaller som språkinlärningen sitter inne med nyckeln att göra kunskapen levande och spännande. Här finns en ny marknad för ett nytt kunskapsäpple (Apple) att presentera kunskap på ett nytt sätt utan att förlora innehåll.

Kunskapens grunder är fortfarande varseblivning, minne, induktion, deduktion och omedelbar insikt (apriori). Det gäller alltså att anpassar formatet så att inlärningen kan ”lekas” fram med alla sinnen. Och där passioner och lust ges viktiga inslag som kan föda helt nya och djärva tankar. Steg 1 är att börja med empirisk grundforskning kring språkinlärningen.

Det slår mig att det på sikt blir huggsexa om investeringsbudgeten i vår kommun. Det är många åtaganden som krävs när en kommuns alla vägar, hus, avloppssystem, vattenreningsverk ska förnyas och renoveras. Det är lätt att bygga upp och bygga nytt men att förvalta i hundratals år är en annan sak.

Hur gör man egentligen i andra branscher och på andra håll? Lösningen är oftast att leasa utrustning så att den hamnar i omkostnadsbudgeten istället. Alltså i resultaträkningen. Oavsett företagets storlek är leasing näringslivets största externa finansieringskälla för bland annat fordon, verktygsmaskiner, datorer, lant- och skogsbruksmaskiner enligt Finansbolagens föreningar.

Jag tänker på vår bransch, bostads- och fastighetsbranschen. Hur skulle vi kunna tillämpa detta? Vi bygger och investerar i hus och säljer begagnade hus för att klara soliditetskrav och bolagets långsiktiga stabilitet. Det är en bra formel som fungerar när vi bygger lönsamt. Vi öppnar upp för mer mångfald, konkurrens och minskar riskerna.  Visst blir vi av med flera fina hus men ägarförändringar tillhör spelets regler.

Men kan vi gå från balansräkning till resultaträkning? Det finns en väg och det är bygga bostadsrätter istället för hyresrätter. Vi har mycket bra bankförbindelser, vi har ekonomiska muskler för detta och är den aktör som kan tjäna pengar på detta. Inför varje byggstart gäller 75 procent tecknade kontrakt innan vi kör igång (ännu säkrare än idag). Kunden betalar direkt 65 procent av produktionskostnaden och resten 35 procent lånas upp av föreningen som därmed får mycket låga hyror. Om vi kan hålla i byggkostnaden och landa kring 20 000 kronor och skapa smarta energilösningar så blir alla vinnare. Kunden betalar strax under 1 mkr för en splitterny 3 rum och kök på 80 kvadratmeter. Månadshyran blir 3 900 kronor. Lånar man till allt blir boendekostnaden under 8 000 kronor. Hela denna operation är dessutom lönsam och ger oftast en marginal på 3-5 procent i vinst till oss, som blir organisatör av detta. Dessutom kan vi sälja förvaltartjänster och annan service.

Här finns alltså en ny linje och utvecklingsmöjlighet. Vi kan bygga, vi kan finansiering, vi har bra kontakterna med bankerna (det är vi som har hjälpt till att få igång andra projekt) och vi kan hjälpa till att skapa en stabil bostadsrättsförening. På detta sätt skapar vi nya bostäder utan att ta upp dessa i vår balansräkning och ägarskapet ligger inte på oss utan på den enskilde.

Invändningen mot ett sådant upplägg är att bostadsrätter inte fungerar i vår kommun och att det saknas traditioner plus att många har misslyckats. Marknaden är liten och priserna låga. Detta är rätt. Men om vi som långsiktig aktör kan utveckla kostnadseffektiva byggprojekt och sitta med i föreningen i fem år kan säkert saker och ting förändras. Då finns tryggheten och säkerheten. Här finns dessutom många nya möjligheter. En intressant notis i sammanhanget är att vi genom en sådan åtgärd skulle sluta vår egen cirkel.  När bolaget startade var det precis detta som skedde.  Vi byggde och sålde villor i hela kommunen i början av 1970-talet för att vi saknade pengar för stora fastighetsinvesteringar. När räntesubventionerna infördes förändrades bilden. En sådan här inriktningen skulle så att säga vara back-to-basic och vi skulle helt minimera bolagets risker och balansräkning. Dessutom skulle vi gå hela vägen till och bli ett offensivt bygg- och utvecklingsföretag som skulle förändra bolaget i grunden. Här ligger sannolikt framtiden.