Hammerth.se

Vi börjar få en bra kontur på informationsmaterialet som ska gå ut till olika arkitektkontor som vi har förtroende för. Syftet är att testa om vi är på rätt väg och samla in mer kunskaper innan vi går vidare. Att jobba med samhällsutveckling kräver en bredare kunskap och att skapa/organisera nätverk än vad som är fallet när ett företag ska utveckla eller uppdatera en produkt. Det är breda områden som handlar om drift, investeringar, miljö, kultur, infarter, detaljplaner, samarbeten med invånare, kommuner och inte minst media. Så är det med projektet Barnfilmbyn, där alla som ingår jobbar ideellt och ställer upp för konceptet. I vårt tågset finns tre lok som utgörs av Allan Larsson, Anna Mellergård och vår utmärkte ordförande Claes Markstedt. Beroende på frågeställningar så stiger vissa på och vissa av och så fortskrider processen. Själva grundarbetet, innan något syns tar uppskattningsvis två tredjedelar av ett projekts totala tid. Nedan följer en beskrivning kring projektet;

1. Ett nationellt centrum för barnfilm

Barnfilmbyn är en planerad besöksanläggning i Mariannelund i Eksjö kommun. Den bygger på filmtraditionen från 1970-talet när filmerna om Emil i Lönneberga spelades in i Mariannelund och dess omgivningar. Projektet utvecklas i dialog med Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby, Saltkråkan, Svensk Filmindustri och Rabén och Sjögren och många andra.

Avsikten är att anläggningen ska byggas under 2015-2016 och invigas på försommaren 2016. Den kommer att innehålla en utställningsdel, en aktivitetsdel och en servicedel.

Verksamheten i Barnfilmbyn riktar sig under skollovstider till barn/ungdomar/barnfamiljer. Under resten av året är Barnfilmbyn en konferensanläggning, som ska erbjuda näringsliv, kommuner och organisationer en attraktiv miljö för möten, seminarier och konferenser. Emil-traditionen av klurighet och entreprenörskap och Barnfilmbyns utställningar ger mervärde till konferensverksamheten.

I Barnfilmbyn ska ett nationellt centrum för barnfilm etableras och utvecklas. Barnfilmbyn ska också kunna bli ett innovationscentrum för besöksnäringen genom att på ett nyskapande sätt använda digital teknik och mobil mottagning. Barnfilmbyn är inte bara en besöksanläggning – den har också ett antal ”satelliter” i form av inspelningsplatser i Mariannelund och dess omgivningar. Dessa är redan i dag en del av besöksmålet och ska synliggöras i Barnfilmbyn. 

 2. Inbjudan till dialog med utvalda arkitektkontor

Vi har valt ut 23 arkitektkontor som vi antingen har eller haft ett samarbete med under årens lopp och som vi känner stort förtroende för. Syftet med dialogen är att lyssna på de erfarenheter ni har av motsvarande upplevelseanläggningar, se om vi tänker rätt, liksom hur vi går vidare med upphandlingar, tävlingar eller parallella uppdrag.

Tanken är både att sprida information kring projektet och att samla in kunskaper som gör att vi kan skapa en arkitektur som skiljer ut sig och förstärker Barnfilmbyns grundtankar. I PM:et har vi gjort en preliminär beskrivning av projektet, organisation, finansiering och en grov tidplan. Mer information finns även på www.barnmfilmbyn.se

 3. Barnfilmbyn – mitt i Småland

Barnfilmbyn ska ses som en spets i en ”kulturtriangel” i Jönköpings län, där de andra två spetsarna utgörs av kulturhuset för scenkonst, SPIRA, i Jönköping och Centrum för Konst och Design, Vandalorum, i Värnamo.

Barnfilmbyn etableras strax utanför Mariannelunds samhälle vid riksväg 40 mot Vimmerby. Där finns tomtmark som Eksjö kommun har detaljplanerat och som är tänkt att rymma minst två anläggningar, dels Barnfilmbyn, dels Karamellkokeriet i Mariannelund som kommer att byggas 2015/2016.   Vi utesluter inte heller att andra aktörer vill bygga i området, se antagandehandling från Eksjö Kommun. 

Detaljplanen är flexibelt utformad för att passa flera typer av byggnader och layouter. Förutom prickmark (byggnad får inte uppföras) 4,5 meter längs fastighetens gräns är den enda begränsande faktorn höjdregleringen. Inom området är det tillåtet att bygga med en maximal taknockshöjd av 8 meter. Marken får användas för handels-, industri och hantverksändamål. Den totala byggrätten för området är ca. 15 000kvm byggnadsarea. Området benämnt med parkering är även tillgängligt för gemensamhetsanläggning då området delas in i fler fastigheter. Ytan för gemensamhetsanläggningen är flexibel och bestäms av fastighetsägarna vid  bildandet av gemensamhetsanläggningen,

Söder om platsen för Barnfilmbyn finns en campingplats. I Mariannelunds samhälle finns pensionat. Det finns mark i anslutning till Barnfilmbyn för att utveckla boendet.

 4.Barnfilmbyn – kundunderlag

Våra analyser visar att anläggningen efter ett par år kommer att attrahera minst 30.000 besökare, de allra flesta under sommartid/skollov, dvs i genomsnitt 300 per dag, men med toppar på 500-600 personer.  Detta är en försiktig kalkyl och vi behöver ha beredskap/flexibilitet för att Barnfilmbyn kan komma att dra en ännu större publik, upp till 50.000 besökare, när den är väl etablerad.

Siffrorna är byggda på information om trafiken på länsvägen, mellan 2.500-4.200 bilar per dag under sommaren, dvs 5.000-10.000 personer. Analysen bygger också på besökssiffror för Karamellkokeriet i Mariannelund, 50.000 under ett år, kanske dubbelt så mycket om ett par år, när den nya anläggningen är klar. Vi har också jämfört med publiksiffror för andra näraliggande besöksplatser.

Astrid Lindgrens värld som ligger cirka två mil från Mariannelund har cirka 450 000 besökare varje år och Katthult som ligger cirka 5 kilometer från platsen har cirka 30 000 besökare.

5. Barnfilmbyn – ett preliminärt koncept

I våra preliminära diskussioner om behovet av yta och möjligheterna att finansiera byggnad och utställning har vi kommit fram till att vi ska planera för cirka 800 kvm, dvs dubbelt så mycket som vad den nuvarande provisoriska utställningen har tillgång till. 

 Barnfilmmuseet med utställningarna

En del av Barnfilmbyn, museet, kommer att innehålla utställningar om barnfilm. Den delen bedömer vi omfattar cirka 300 kvadratmeter av byggnaden.

Det kommer att finnas en permanent utställning om hur det gick till ”när Emil blev film” på 1970-talet. Detta delprojekt finns redan i form av utställningen i nuvarande Barnfilmbyn om inspelningarna i Mariannelund, Katthult och alla de andra platserna. Denna utställning kommer att utvecklas med hjälp av digital och mobil teknik och göras mer interaktiv. Det ska också finnas plats för tillfälliga utställningar, ”årets utställning i Barnfilmbyn”, baserad på Astrid Lindgrens filmer och andra barnfilmer, svenska såväl som utländska.  

Filmstudion med den skapande verksamheten

”Filmstudion” är arbetsnamnet för den del av byggnaden som ska vara Barnfilmbyns aktivitetsplats.  Den kommer att omfatta cirka 300 kvm av byggnadens yta. Denna del av anläggningen ska sommartid erbjuda barn och ungdomar möjlighet att delta i olika skapande aktiviteter med anknytning till film i form av berättande, uppträdande, inspelning mm – med allt från den enklaste tekniken i form av mobilkamera till mer avancerad med möjlighet att skapa sina egna scener och egna effekter.

Arbetsnamnet ”filmstudion” ska ha sin motsvarighet i den interiöra designen, som ska erbjuda samma höga flexibilitet som finns i en filmstudio med möjlighet att lätt ställa om från en scen till en annan. I vårt fall ska ”filmstudion” kunna ställas om från besöksplats med flera hundra gäster under sommaren, till konferensplats, dit man gärna söker sig under andra tider av året för att den erbjuder bra mötesfaciliteter med mervärden i form av utställningar.  Här ska också finnas plats för ett utvecklingscentrum för barnfilm. ”Filmstudion” ska också kunna ställas om från konferensplats till en attraktiv festlokal.

 Servicefunktioner: Entré, café, shop, personalrum, toaletter mm

Denna del av anläggningen ska  ha plats för ett stort antal besökare under högsäsong utan att det blir långa köer och brist på sittplatser. Den måste byggas så att det finns plats under tak när det är regniga dagar och plats i sol/skugga under soliga och varma dagar, när alla vill sitta utomhus.

I shopen säljs böcker och film i samarbete med Rabén&Sjögren och SF. Shopen integreras med receptionen/kassan. Man ska kunna besöka café och shop utan att betala entrébiljetten för utställning och aktivitetscentrum. Anläggningen ska inte utrustas med restaurangkök; serveringen kommer att vara baserad på catering från restauranger i Mariannelund.

Uterummet: plats för kafé och lekplats

Ett område på cirka 3.000 kvadratmeter kommer att finnas för en ”green park” som kan vara en lekplats men också en förlängning av ”filmstudion”. Området ska också ha plats för kaféets utomhusservering.

Barnfilmbyn – en digital, visuell och interaktiv upplevelse

Barnfilmbyn ska vara en digital, visuell och interaktiv utställning och aktivitetsplats. Barnfilmbyn ska bli ett innovationscentrum för besöksnäring/upplevelseindustri, där ny kommunikationsteknik tas i anspråk för att förstärka upplevelserna på plats och för att nå ut till och engagera en intresserad publik. Den ska vara en del av den snabba omvandling som pågår och som innebär att information och kommunikation allt mer sker via mobil utrustning. Vi vill förena 1970-talets teknik för filmskapande för barn med 2010-talets nya tekniker och koncept för interaktivitet och kommunikation så att barn blir medskapande – på plats och på distans.

När det gäller att göra Barnfilmbyn till ett innovationscentrum samarbetar vi med Campus i12 Eksjö/Tekniska Högskolan Jönköping. Campus i12 är Sveriges största eftergymnasiala utbildningsanordnare med fokus på digital visualisering med ett program inriktat mot film och visuella effekter. Integrerat med Campus i12 finns Visualization Park som är en företagsinkubator som fokuserar entreprenörskap och teknikspridning inom teknikområdet (www.vispark.se).

Modern arkitektur med stort grönt inslag 

Vi är öppna för nya tankar och idéer och vi strävar efter hög modernitet när det gäller energi, miljö, material, innovation. Vi vill diskutera hur man kan kombinera det genuint småländska med moderna uttrycksformer. Vi vill gärna också att filmens attribut kan sätta sin prägel på anläggningen.

Vi eftersträvar att bygga något specifikt, som ger anläggningen en form och ett innehåll, som gör att barnfamiljer väljer Barnfilmbyn som en attraktiv destination. Fastigheten ska utstråla medveten arkitektur och säkerhet men också ha en småländsk koppling till klurighet och sparsamhet.  Alltså en kombination av god tradition och modern arkitektur som tillsammans skapar en fin atmosfär för platsen. Fastighetens signatur och röda tråd är god kvalitet i alla materialval.  

Verksamheten i Barnfilmbyn ska vara igång hela året. Lokalerna ska därför byggas flexibla och ha möjligheter att kunna locka olika typer av publik under verksamhetsåret. Kärnverksamheten är Barnfilmbyn, den filmiska verksamheten med utgångspunkt från Astrid Lindgrens verk.

För att fastigheten ska bli en uthållig och bärkraftig verksamhet ska den även ge plats för konferensverksamhet, för vilken Barnfilmbyns utställningar skapar mervärden.

Vi vill också att fastigheten ska ha en vass hållbarhetsprofil, hög bredbandskapacitet och ha några spjutspetsar som exempelvis utomhusmiljön.  En tydlig profilfråga för fastigheten bör vara att använda solen som energikälla i så hög utsträckning som möjligt, kanske även vinden och vattnet som finns runt husknuten.  När det gäller utomhusmiljön vill vi bygga en ”green park” med lekutrustning, olika nivåskillnader och en fin trädgård. Bilarna ska ligga bakom anläggningen så att det är barn, vuxna och arkitektur som man först och främst ser från vägen.

Arkitekturen bör ta avstamp i den småländska trätraditionen. Fastigheten ska byggas från barnets ögonvrå och upptäckarglädje och inte bli en tillrättalagd vuxenbyggnad.  

6. Preliminär tidtabell

Här följer en mycket preliminär tidsplan:

Maj 2014: PM skickas ut till 23 arkitekter/byråer som en inbjudan till dialog

Maj-Juni 2014: Dialog med arkitekter som vill veta mer om Barnfilmbyn och platsen där anläggningen ska byggas.

Augusti 2014: Sammanställning av dialogerna – grunden för upphandling och arbetssätt framåt.

September-november 2014: Upphandlingsfasen. Utse jury.  

December 2014- januari 2015: Utse arkitektkontor som får uppdra att rita anläggningen – hus, park, omgivning.

Februari-mars 2015: Upphandling av byggföretag och delentreprenörer, inklusive utställningsbyggare

April-maj 2015: Byggstart (om finansiering klar).  

Juni 2015-mars 2016: Byggperiod på 7-8 månader. Inköp av inventarier.

April – maj 2016: Uppstart, intrimning

Juni 2016: Invigning

7. Barnfilmbyn – organisationsform, delägare och finansiering

Barnfilmbyn är i dag ett projekt inom ramen för Emilkraften, en ekonomisk förening som stöds av Eksjö kommun – ett projekt som utvecklar koncept och verksamhet. Barnfilmbyn stöds av ett not-for-profitbolag, Snickerboa i Mariannelund AB, som har till uppgift att planera, projektera och finansiera anläggningen, låta uppföra den och upplåta den till Barnfilmbyn på för verksamheten gynnsamma villkor.

Förebilden för detta sätt att stödja den kulturella verksamheten finns på Gotland, där till exempel  Bergmancentret stöds av ett lokalt utvecklingsbolag, Fårö Utveckling AB.

Snickerboa AB genomför en nyemission och har för närvarande 120 delägare med ett aktiekapital på cirka 350.000 kronor. Innan nyemissionen är avslutad hösten 2014 ska aktiekapitalet vara minst 500.000 kronor, vilket vi räknar med att uppnå och överträffa. Det finns ett stort intresse att engagera sig i bolaget, såväl lokal som nationellt. Det stora flertalet av delägarna finns i Barnfilmbyns närmaste omgivning, i Eksjö och Vimmerby kommuner. Bland aktieägarna finns också personer som Björn Ulvaeus, George Riedel, Christina Jutterström, Olof Johansson, Ingvar Carlsson, Leif Pagrotsky.

Med ett aktiekapital på uppemot en miljon kronor, kan Snickeboa AB söka finansiering från kommun, Regionförbund, EUs strukturfonder, Allmänna Arvsfonden, Postkodlotteriet och andra offentliga och privata finansiärer. Snickerboa AB har ambitionen att få ihop cirka 20 milj kr för att finansiera anläggningen. Därmed får Barnfilmbyn tillgång till en anläggning av högsta klass utan att belastas av dryga kapitalkostnader.

Det är styrelsen för Snickeboa som beslutar om investeringen i anläggningen och ledningen för Barnfilmbyn som bestämmer om verksamheten. Projektledningen har plats i styrelsen för Snickerboa och styrelse och projektledare arbetar hand i hand.

 8. Kontakta oss för mer information!

Vi hoppas att ni tycker detta projekt är minst lika fascinerande som vi. Att vara med om att gestalta historierna och den spännande framtiden i Mariannelund med utgångspunkt i Astrid Lindgrens filmverk.  Vi vill alltså komma i kontakt med er för en informell dialog och är tillgängliga på mail och mobil.

Följande personer kan kontaktas för dialog om uppdraget:

 Byggande och arkitektur: Thorbjörn Hammerth thorbjorn.hammerth@eksjo.se

Verksamhet i Barnfilmbyn: Anna Mellergård anna.mellergard@gmail.com

I Bruksparken i Ankarsrum finns en staty som avbildar en gjutare och som heter; Till arbetets ära. Jag har alltid stannat upp inför dessa ord och gjutaren som är i full färd med att fullborda sitt verk. Det är en svunnen tid men en tidslös sanning – att arbetet kan lyfta oss till nya insikter och ära. Monumentet tillkom 1955 då Ankarsrums Bruk firade 300 års jubileum och skänktes av invånare i Ankarsrums samhälle, brukets anställda och Hallingebergs kommun som det står på minnestavlan.

Idag är det den första maj och arbetarrörelsens har sin högtisdag. Det blev en fin och solig dag även om det faktiskt var snö i luften på golfbanan i morse. Numera är det inte så enkelt att definiera vad ett arbete är och vad en arbetare är.

Begreppet arbetare är definitivt inte så enkelt. Jag tror att de flesta förknippar sig med låg, medel eller hög medelklass numera. Det var många år sedan jag hörde någon säga att jag är en arbetare. Det har liksom försvunnit i vårt politiska språk. I storstäderna är det åtminstone sällsynt. Även om vi flesta faktiskt är arbetare oavsett om vi är VD, forskare eller busschaufför. Därför skulle man kanske kalla den 1 maj för Medarbetarnas dag och verkligen hylla alla som sliter med jobb, familj, barn, fritid och försöker lägga ihop alla dessa bitar på bästa sätt. Många som pratar om arbetare har också en väldigt romantisk syn på ordet. Min morfar var en arbetare, en gjutare och han slet och fick ingen lätt resa i livet. Där fanns enormt många umbäranden och mycket tuffa villkor. Min farfar var kapitalägare och såg livet på ett nästan diametralt sätt.

Aristoteles menade att verksamhet var livets mening. Att arbetet gav oss mening och kraften i våra liv. Att vi skulle odla oss själva och stärka vår karaktär och våra dygder för att våra handlingar skulle vara moraliska. Aristoteles tog alltså avstamp i vår strävan efter verksamhet eller arbete. Det ger oss människor en identifikation och uppgift. När vi träffar rätt, så är det nästan som om vi blir uppslukade.  Att kunna brinna för något är nog det som de flesta av oss vill. Då är vi på andra sidan och glömmer allt vad tid och rum heter. Den ”koncentrationen” eller lågan finns i alla jobb när vi är på rätt ställe. Det är närmast en andlig process och den gör oss nog mer dygdig och ödmjuk som Aristoteles menade. Kanske är det detta vi ska tala om denna dag,  hur vi kan våga och försöka hitta vår ”lägereld” som gör ger oss meningsfullhet. Det finns inget som är så roligt som att göra ett bra jobb som uppskattas. Däri ligger en djup tillfredsställelse som kanske inte kan överträffas.

Men vad är egentligen ett arbete? På något vis måste det vara en fråga om ett utbyte, en slags transaktion. Någon gör en verksamhet och får en form av ersättning för detta. Det är ett ömsesidigt beroende, till syvende och sist. Arbetet bör därför handla om någon typ av värdeskapande eller en lustupplevelse som ger avkastning. Det finns alltså en ekonomisk aspekt och även en maktaspekt i begreppet som påverkar på ett subtilt sätt. Men vad är ett bra eller dåligt arbete?  Det finns knappast någon universell måttstock att mäta med och ett arbetsresultat är relativt osynligt i dagens informationssamhälle. Det är svårt att synliggöra arbetet och det tror jag många upplever som väldigt frustrerande. Vem kan rätt bedöma kvaliteten på arbetet? Kunderna, chefen eller ägaren? Förr var arbetet mer förknippat med yrkesskicklighet och hantverk, där man såg vad man gjorde och därmed fick man själv en bekräftelse på om det var bra eller inte, nästan med en gång. Det måste varit befriande om man var duktig.  Idag mals mycket ner i långa processer eller annan utveckling som är svår att bedöma. Ett bra ledarskap ser arbetet och kan bygga en berättelse i både ord och bild som gör det mer påtaglig och gripbart.

Grattis Gustav 18 år den 27 april 2014! Att Gustaf fyller 18 år är nästan helt overkligt. Det har verkligen gått snabbt på slutet och detta har förstärkts av att han dragit upp i längd och plötsligt blivit en vuxen ung man med självständiga åsikter och tankar. Det är verkligen berikande med en son som man kan följa på nära håll. Det som slår mig är hur fint han mognat och förstått betydelsen av att ta ansvar och sätta skolan och träning i första rummet. Just gymnasieutbildningen går galant och det har varit ett lyckokast här i Eksjö.  Den första dagen var han klar med sin analys: ”Pappa jag har hittat mitt folk och här vill jag vara”. Det var en glad pojke som skuttade nedför trapporna och hoppade upp i bilen. Där föll en sten från mitt hjärta. Äntligen. Gustaf har fått hänga med på alla flyttar och en sak har han lärt sig från botten och det är vad förändringar innebär och betyder. Kanske har det varit för mycket av den varan men trots allt så har allt funkat. Han har kompisar snart sagt i hela Sverige. Och med nätets egenskaper så går det faktiskt att behålla kontakten och alltid träffas, även med stora avstånd.  Nu står vi inför en ny fas när vi måste bryta upp för att Gustaf ska plugga vidare, men det är en lättare förändring. Det han vunnit är ett stark psyke att klara av nya situationer och att utveckla nya relationer och tolka koder.

Att se Gustaf idag är som ett trolleri. Idag är han minst lika stark som jag själv, större och högre, springer minst lika bra på våra löparrundor och tränar både tennis, går på gym och ligger i på gymnastiktimmen i skolan. En fin egenskap som han har är att han inte ger upp. Gustaf tänker alltid långsiktigt och att saker och ting tar tid.  Trots att matematiken är väldigt svår (jag kan inte längre hjälpa till) så gnetar han på och läser och tar hjälp av lärare och nätet.  Han ger inte upp. Detta är enastående och väldigt bra gjort. De andra ämnena går alla jättebra. När det gäller hans engelska kan jag bara avundas och låta Gustaf ta hand om språket när vi åker iväg. Han har även fått sin mammas fina sätt, sättet av vara ödmjuk och lyssna in, innan man far iväg. Han har också alltid gått sin egen väg och stått för detta. Här har han någon innerboende insikt och kraft som imponerar. Ibland när jag blir galen på honom (när vi pluggar tillsammans) så tittar han väldigt lugnt och medlidande på mig och låter sig inte provoceras. Där har han en annan nivå är jag själv. Jag är mer primitiv och ryckig. Gustaf är mer logisk och har en fantastisk affärsnäsa. Är det någon som ska bli en affärsman så är det han. Det finns väldigt många dråpliga historier om detta. Han är i djupet av sin själ, en brukspatron som är mycket vänlig men ohyggligt svår i affärer. Han har en psykologisk förmåga att ”se motståndarnas” argument och motiv. Det är en gåva och ett mycket specifikt seende. Detta har han alltid haft.

Men just nu är Gustaf mer inriktad på att bli arkitekt och det kanske inte är så ologiskt. Så mycket hus som vi tittat på i våra liv och barnen har alltid varit med. Gustaf har alltid protesterat att åka med, men när vi väl åkt runt så har han tittat storögt på husen och miljöerna. Han är också en konstnärsnatur som direkt kan se vad som är vackert eller fult. Han ser bättre än vad jag själv gör och har en fin förmåga att förstå material och färger. Vill han bli arkitekt så blir han en odödlig sådan. Han är uppvuxen på kontor och byggen samt husprojekt.

Att fylla 18 år är en milstolpe. Det innebär att han får rösta och det gör han säkert på miljöpartiet. Han får framför allt börja övningsköra och det ska vi göra. När vi går ut på restaurang får han också prova på lite vin eller cider. Nu ska vi ordna upp ekonomin och lägga upp nya konton till veckan som kommer. Nu är han självständig och vill styra över sin egen ekonomi. Att han lärt sig att bygga sina egna datorer och beställa alla kluriga delar och göra ”vattenbyggen” som är hur svårt som helst. Här har han lärt sig allt själv. Helt fantastiskt. Det blir mycket tid framför datorn men också att ströva omkring på tomten och prata för sig själv, där han inte syns. Det har han alltid gjort och det gillar han.

Idag för första gången, ville han själv köpa nya kläder och förnya sin garderob. Tidigare har vi släpat in honom i affärerna och trugat på honom några persedlar. Men nu var detta ägg klart alltså.

Vi tycker alla väldigt mycket om vår gubbe, Gustaf Hammerth. Han döptes i Lövstabruk i Uppland av ärkebiskopen till Gustaf, Molle, Boris Hammerth. En bättre son kan man inte ha och varje dag blir man nästan förundrad över hur mycket saker som kan vecklas ur en människa. Både Gustaf och jag fungerar väldigt bra tillsammans. Vi gör våra egna saker och sedan gör vi saker tillsammans och sedan gör vi våra egna saker igen.  Jag är oändligt tacksam att det gått så bra, trots alla flyttar och skolbyten.  Gustaf är en affärsman, konstnär och medmänniska. Han lär bli en viktig person nu när han tar sina första steg ut i vuxenvärlden. Arkitekt passar nog hans grundnatur enormt bra. Nu firar vi och födelsedagen blir i solsken!

Det har blivit mycket golf i påsk, en riktig golfpåsk och på sätt och vis hänger dessa ihop i form och färg.  Vädret har också hjälpt till och att gå ut klockan åtta på morgonen och ha tio grader i luften känns nästan som man är på solkusten i Spanien. Banorna har varit fantastiska och nu när vitsipporna exploderat så gäller det att man håller sig på fairway, för annars ser man golfbollar överallt. Jag har även kommit igång med min egen golfträning och anlagt en egen drivingrange som går från 20 meter till 140 meter samt möjligheter att göra utslag med drivern och spoon-klubborna. Det blir ett par timmar per dag när man är ledig och en timme på vardagarna . Målet är under 80 slag inom två år. Just nu är hcp 13.1.

Men det gäller också att prestera på banan så att de fina slagen inte fastnar på övningsfältet. Ögongodis på träningsrangen är en sak men karameller på banan är en helt annan sak. Till syvende och sist är det trots allt den mentala biten, golf är nästan alltid knivskarpt och en mycket jämn sport beroende på handikappsystemet, och då är det huvudet det handlar om. Då gäller det att vara både avslappnad och totalt fokuserad.

Golf är lika med mängdträning. Många bollar. Många miljontals bollar. Det finns liksom inga genvägar eller klubbor som kan parera dåliga svingar eller slag. Det krävs tålamod och mycket tid. Och det tar tid innan man får rätsida på alla dessa instrument. Det är också en materialsport. Går järnsjuan och järnåttan bra, så går hybridklubban dåligt eller så blir det tre-putt där man alltid knackat i på två. Det är ett inget understatment att säga att marginalerna är mycket små. Golf är ett precisionsarbete, nästan som kranskärlkirurgi och det gäller att hantera sig själv. Det är inte roligt när bollen hänger över hålet men inte vill gå in. Innan har man slagit tre spikraka slag på femhundra meter och så kan man stå och missa en 30 centimeters putt. Då gäller det att ha en avslappnad attityd och gå glad till nästa tee (hahahaha).  Det är precis som ett proffs sa, 95 procent av alla rundor är dåliga – men rundorna är så mycket mer än bara golf – gudskelov.  Det är tveklöst ett socialt spel där man lär känna ny personer hela tiden. Det är ett naturligt nätverksbygge skulle man kunna säga. Golf är också en renodlad marknadsföringsprodukt som passar mig väldigt bra.

Hux flux har jag även åkt in i styrelsen där jag sitter som ledamot. Där jobbar man i olika grupper och jag har ansvar för medlems- och fastighetsgruppen. Att utveckla en stark klubbkänsla och få in fler medlemmar står överst på agendan. Vi har definierat ny erbjudanden, nya värvningskoncept och nya aktiviteter som gör det roligt för medlemmarna att komma ut till golfbanan. Vi har definierat golfåret och ska göra flera saker vid sidan av alla tävlingar och annat matchspel som äger rum. För närvarande har vi drygt 800 medlemmar och den nivån ska upp till minst 900 personer. Det finns tre kategorier som är mer disponibla för golf än andra grupper rent generellt. Dessa är åldrarna 10-20 år, 40-50 år och 65 år och uppåt. Alltså ungdomar, medelålders och seniorer. Här gäller det att använda befintliga medlemmar och göra dessa till säljare. Kan man värva två personer under året sänks medlemsavgiften med 500 kronor det påföljande året. Om tre år ska vi tillhöra den främsta golfklubben i Småland. Styrelsen är mycket kompetent och det har utkristalliserat tydliga ansvarsområden som alla driver och då händer det saker och ting. En golfklubb kan ibland fastna i gamla hjulspår och då behövs förändringar för att komma tillbaka och åter bli relevant. Vårt uppdrag är att genomföra ett förändringsarbete tillsammans med medarbetare, styrelsen och för medlemmarnas bästa. Närmast på tur står en digital medlemsenkät.  

Golf är alltså något man kan börja med i vuxen ålder. Det är så klart bra om man börjar i unga år men risken är att man tappar sugen och lämnar sporten. Börjar man lite senare och kroppen håller så tror jag på en livslång bekantskap. Min egen ambition är att kunna spel långt upp i åren och ha detta som en bra motions- och fritidsform. De flesta banor är också härligt anlagda och att golf inte är friskvård är rena rama galenskapen. Att gå 18 hål i stekande sol och koncentrera sig hela tiden är en rejäl prövning. Det är minst lika jobbigt som att spring 12-14 kilometer.

Idag gick golfen åt skogen. Jag lyckades pricka bunkern hela tiden och bolluslingen la sig i knepiga lägen i bunkern. Men, det är bara att svälja förtreten och på det igen. Nästa gång är det lika roligt och då har man snabbt glömt det dåliga spelet. På något vis så måste man vara lite korkad eller nördig och ha lätt för att glömma dålig saker, för annars går det inte.

Det är som en egen fågelholk fast den är förankrad på marken. Jag har ställt bastutunnan mitt i naturen och ser rakt ut över sjön från de stora härliga fönstren. Det är som att sitta i en högtalare och lyssna på naturens uppvaknande när allt ska hända.  Ljuden slår in och bastuväggarna känns verkligen lövtunna.

Inne i bastun sprakar elden och doften av björkved går inte att ta miste på. Det är som att sitta i sin egen kyrka. Lufthavet är fyllt med fåglar som tävlar i sin egen mello. Det är konkurrens på hög nivå. Det är kul att sitta och lyssna på hur många läten det är och inse vilken trafik det är i träden. Plötsligt avbryts allt av kyrkklockorna som ringer helgmålsringningen. Klockorna slår 144 slag och jag gissar att det tar cirka fem minuter innan de sista tonerna dånar ut över nejden. Här kan man verkligen tala om att man kan följa tonerna, ljudvågorna långt bort.

Från sjön klyvs ljudet av en saktmodig utombordare som strävar fram och sätter kurs mot viken. Två svanar plogar prövande upp en vattenvirvel när de närmar sig land. Långt bort hörs skrik och skratt från badplatsen. Det är årets första dop. En tyst besökare som dyker upp är solen. Det är en viktig varelse. Den livnär verkligen jorden och med sin fina ljussättning får den gräsmattan, träden, kullarna och vattnet att leva upp. I bastun kan jag sedan följa solens gång och det känns också skönt att slippa fotogenlampan. Långt ovanför hörs ett dovt dån från en cigarrformad stålfågel som sannolikt är på väg till någon spansk destination.

Den stolta KOTA:an som är på 16 kilowatt är inget att leka med. Det är ett vedeldat muskelpaket som gör så att huden nästan krullar sig. Här gäller det istället att hålla igen och ha omdöme. Just nu är det 70 grader och det kan inte bli mer perfekt än så.

Att bara sitta här, titta, lyssna och registrera det som sker gör att tiden försvinner. Man liksom tonar in i naturen och blir nästan ett med sjön eller ljuset. Det är en enkel meditation utan några krångliga manualer eller dyra retreater. Det är bara att sätta sig och hänföras av naturens egen scen och skådespel. Det bästa av allt är att det bara händer och naturen bryr sig inte ett dugg om att jag sitter och tittar på. Det också märkligt hur många idéer som kommer som en skänk från ovan, utan att man anstränger sig.  Kanske blir vi mer mottagliga när vi är öppna för det närvarande.  Oavsett vilket så är det rogivande och något man inte kan köpa för pengar. Inga produkter kan heller matcha dessa upplevelser.  Livet är en lång resa och det gäller att förstå att det finns tid, även om racet och familjepusslet känns svårt för alla.  Jag tror emellertid att man vinner mycket på att försöka stanna upp och reflektera.  En enkel meditation kan kanske ge nya perspektiv och en god återhämtning både fysiskt och psykiskt.

Det är påsktider och kyrkorna går på högvarv. Det är roligt att se välfyllda kyrkor till skillnad från den normala lunken, då kyrksalarna gapar tomma. Att satsa när det finns ett intresse och att dra ner när det inte finns folk borde vara en självklarhet även för kyrkan. Risken är att man hamnar i ” stuck in the middle”, där man inte är bra för någon, man fastnar så att säga i mitten. Påsken är också en stark berättelse om att gå från död till liv – en berättelse som berör och uppskattas. Det är en dramatisk och symbolisk storytelling.    

Mycket av ett ledarskap handlar även det om en berättelse och att använda informationen för att förklara vart vi ska, hur det ska gå till och inte minst varför. Här är informationen den kanske enskilt viktigaste ”produktionsfaktorn” i dagens informations- och kunskapssamhälle.

På våra företag, Eksjöbostäder och Eksjö Kommunfastigheter, har vi skapat ett eget sätt som jag tror mycket på. Inför varje styrelsemöte skickar jag ut ett ganska digert material som baseras på de balanserade styrkorten. Det vill säga information kring medarbetare, kunder, ekonomi, fastigheter och processer som avslutas med konkreta beslutspunkter. Efter styrelsemötet går jag igenom samma material med kontorets medarbetare på våra arbetsplatsträffar.  Vi gör ingen skillnad på informationen trots att det vid någon enstaka gång kan vara dumt att säga som det är. Men i långa loppet vinner man på att vara transparent, ärlighet varar som bekant längst. Man slipper svekdebatter och kan ta frågor vid bordet istället för att det pratas i korridoren. Efter genomgången med kontoret tar de tre arbetsledarna samma material och går igenom med sina medarbetare. På detta sätt använder vi ett informationspaket som alla får del av. Det finns alltså ingen annan information än detta och alla kan lita på informationen. Detta har varit ett bra sätt och alla ser att det inte finns dubbla agendor i företagen. Nyckelordet är att vara öppen och transparent för samtliga medarbetare. Till detta kan även läggas snabbhet. Får jag ett mail eller telefon från någon medarbetare svarar jag direkt. Jag ligger aldrig på informationen utan spelar hela tiden tillbaka informationen så at medarbetarna kan kör vidare.

Har man en enhetlig information så är det också lättare att utveckla sin storytelling  – berättelsen om företagsresan.  En berättelse fastnar också lättare i minnet och är lättare att relatera till. Alla blir mer insatta och får en god överblick över hur företagen styrs. En del kanske tycker att vissa medarbetare inte behöver all denna information eller att man ska ha olika nivåer på informationen. Allt detta tycker jag är larv. Varje medarbetare hos oss kan tänka själv och är minst lika duglig som jag själv. Alla förstår väldigt mycket av det som sker, även om det inte syns. De psykologiska processerna som finns i varje organisation påverkar mer än vad man tror. Därför är det enklare att köra en rak linje och få upp allt till ytan. Hittills har jag aldrig sett någon som inte kan hantera denna information.  Tvärtom så gynnas lagbygget av att alla har samma information och att man respekterar samtliga medarbetares kunskap och insikter.

Det finns också ett värde av att man skriver ner informationen. Vi håller just nu på att ta fram en framtidsplan för 2014-2018, där vi jobbat med begreppet backcasting. Där vi skisserar vem vi ska vara 2018 och vilka beslut som vi måste fatta för att bli detta företag. Vi backar oss tillbaka till nuet, istället för att börja i nuet och gå framåt. Även här har vi haft öppna diskussioner i styrelsen för att ringa in strategiska frågor, vad vi inte ska göra och vad vi ska prioritera. Nu ska allt skrivas ner och sedan processas med alla medarbetare så att vi får in mer synpunkter och förslag.  Hela denna process tar cirka sex månader . Förra planen sträckte sig mellan 2009-2014 och det är intressant att nästan allt är genomfört med råge och det var en rejäl förändringsplan.  I detta arbete deltog alla medarbetare och alla fick kommentera och ha hur mycket synpunkter som helst.  När denna process var klar så visst båda företagen vad som gällde och hur vi skulle göra olika förändringar. Trots att vi förändrat det mesta i våra företag så har alla varit med på tåget hela tiden och aldrig satt några käppar i hjulet. Jag tror att detta beror på att vi kört med öppna kort, haft delaktighet på riktigt och att vi lever som vi lär. Det är laget som skapat de små förändringarna och som gjort att vi kommit väldigt långt på vägen. Det finns ett uttryck som heter, ska man gå snabbt ska man gå själv, men om man ska gå långt ska man gå tillsammans.

För att skapa ett välskött företag krävs att man sätter medarbetarna i centrum. Att man själv tar fler steg bakåt och låter andra ta plats och realisera sina idéer. Att leda handlar väldigt mycket om att utveckla och stärka andra. Att ha bra processer som fungerar i praktiken och var noggrann med ekonomin och administrationen.

En grundregel på Eksjöbostäder är att alla är precis lika viktiga och betyder lika mycket för att laget ska fungera. Det är som en orkester där allas insatser påverkar resultatet. Det handlar om att få alla att dra åt samma håll och stimuleras av målen och strategierna.

Som ett led i detta satsar vi medvetet på utbildning, att lära oss nya saker och lära oss att samarbeta med våra hyresgäster. Just att skapa en lärande organisation som kan lära från fler håll skapar en väldigt bra jordmån för nya idéer. Hos oss är det inget konstigt om man gör fel. Det är tillåtit att göra fel, bara dessa fel inte upprepas.  Vi ska vara så trygga att vi alltid vågar förändra och prova nya saker. Framgångsrika bolag är bolag som hela tiden är i rörelse och vill framåt. Det är så jag försöker leda.

Lite mer konkret innebär det att våra fastighetsansvariga just nu går en ettårig förvaltarutbildning så att vi kan ta skötseln till en ny nivå.  Sannolikt har vi inom ett år Sveriges mest kompetenta fastighetsskötsel som ger både medarbetaren och företaget stor nytta. När man kan är det också roligare och mer utvecklande, det vill säga välutbildade praktiker.

Vi har i dagarna förändrat arbetsledningen på Eksjöbostäder när det gäller våra fastighetsansvariga. Från och med den första april har Lennart Hägglöf tagit över stafettpinnen från Fredrik Persson som går vidare till uthyrningen. Lennart kommer bland annat att uppdatera den så kallade fastighetsdimensionering, som talar om vad vi ska göra och hur detta ska ske. Han genomför också ett nytt ronderingsprogram och tittar på hur vi ska ta oss till nästa nivå.

När det gäller vår städorganisation har även dessa genomgått flera utbildningar så att vi städar rätt och har en god arbetsmiljö. Medarbetarna på kontoret genomgår också olika utbildningar inom besiktning, juridik, social arbete, ekonomi och jag själv och vår ekonomichef går en högre styrelseutbildning. Måleriorganisationen har också nya tankar om utbildning. Det är klart att det ibland kan uppfattas som mycket, men sådan är vår vardag.  Det gäller att både hantera det löpande och även hålla ett öga på det nya. Det som blir morgondagens utmaningar och möjligheter.

Jag har nu varit VD i bolaget i snart sex år och varje år har vi gjort en liten vinst. Vi har aldrig haft en bättre ekonomi än idag. Alla kurvor pekar åt rätt håll och hyresgästernas ”buffert”, soliditet är högre än någonsin. Grunden för detta är alltså en väl fungerande styrelse, utmärkta medarbetare och bra ägare som prioriterar att vi utvecklas och bryter ny mark.

Det är bråttom och vi hinner precis slinka in, innan föreställningen börjar. Orkestern har slagit an de första tonerna. Precis när jag sjunker ner i fåtöljen så känns allt rätt och naturligt. Sedan börjar föreställningen Don Giovanni och som den börjar. Scenografin är makalös och trollbinder mig helt. Den är ny, djärv och minst lika kaxig som Mozart själv. Det är genomtänkt och ”filmduken” förstorar både scen och rummet. Prestationerna på scen går långt över det gängse och när till och med orkestern gungar med i de vackra sångpartierna förstå jag att detta är en extraordinär föreställning. Jag känner operans doft och atmosfär och det är faktiskt som om jag skulle velat stanna tiden nu. Det är saligt.  Jag ser hur ett liv, ett liv som består av målinriktat och rationell ”verksamhet” och ett oändligt vänligt/snällt ”vara”, går ihop med en yttre skönhet till det vackra. Det flyter ihop och jag förstå syntesens innebörd och betydelse.  Hur vi dras till det vackra, det som är heligt och vackert och kanske föremålet för vår längtan.  Det är länken mellan det poetiska och naturliga skönheten som går ihop här. Berättelsen Don Giovanni handlar om att den karismatiske adelsmannen Don Giovannis dagar är räknade. Det är ingen direkt trevlig historia i sig själv. Den av kvinnor besatte serieförföraren är ett offer för sin heta drift. Döden andas honom kallt i nacken. Och tre kvinnor sätter stopp för hans hänsynslösa framfart. Donna Anna avslöjar honom som kallblodig mördare. Zerlina genomskådar hans förförelsekonster. Donna Elvira överger honom när hon inser att han är oförmögen att älska på riktigt.

Regissören Ole Anders Tandberg har satt en ny standard som pulserar av poesi och längtan efter kärlek. I Mozarts värld är människan precis så farlig och vacker som i verkliga livet. Det är minst sagt en kontrastfylld inramning efter att par dagarnas intensiv styrelseutbildning och resonemang kring ägarskiften, hållbarhetsfrågor, strategival och tillväxtfrågor. Men det är en härlig kontrast som förstorar och fördjupar livet.

När föreställningen är slut bryts förtrollningen och vi ramlar ner i det praktiska, där begränsningar och de krassa valen finns. Man är åter på spelplanen, i marknaden och här gäller andra sociala masker eller konstruktioner som spelas utan musik och estetiska ambitioner. Det är som en tyst pantomin som både är syrefattig och utan bra manus. Som företagare och ledare tror jag man skulle bland in det estetiska och konstnärlig mycket mer i organisationer och verksamheter. Prata om det vackras betydelse och hur man kan låna av operans och teaterns värld när man ska utveckla strategier, produkter, processer,  prissättning och ekonomiska nyckeltal. Helt enkelt försöka få in det ”översinnliga” för att stimulera nya grepp och andra perspektiv. Det låter lite flummigt men för mig känns det helt rätt efter Don Giovanni.

Att förstå skönhetens natur och mening är en av nyckelfrågorna inom den filosofiska disciplinen estetik. Tonsättaren och kritikern Robert Schumann skiljde mellan två typer av skönhet, naturlig och poetisk skönhet. Den förra återfinns i mediterandet av naturen, medan den senare finns i människans medvetna och kreativa ingripande i naturen. Schumann antydde att båda typer av skönhet förekommer i musik och annan konst, men att naturlig skönhet endast är sinnlig njutning. Poetisk skönhet börjar där den naturliga skönheten slutar. Det kanske är denna länk som jag snuddar vid i kväll.

Filosofen Immanuel Kant, vars estetikteori har varit inflytelserik, noterade att skönhet tycks inneha både subjektiva och objektiva egenskaper. Kant argumenterade för skönhetens subjektiva natur och skrev: ”Smakens omdöme är därför inte ett kognitivt omdöme, och därför inte logiskt, utan är estetiskt – vilket innebär att det är någonting vars bestämmelsegrund inte kan vara annat än subjektivt.” Kant lade emellertid även märke till att när någon kallar ett ting skönt, så anser han inte sitt omdöme gälla endast för han själv, utan för alla människor, och talar om skönhet som om det vore en egenskap hos tinget självt. Det är jag beredd att hålla med om.

Konceptet Barnfilmbyn är ett fint exempel på vad som händer när olika människor med olika erfarenheter springer på varandra och drar igång en energivåg som igen kan förutsäga förloppet av. I botten finns Astrid Lindgrens hembygd och olika inspelningsplatser i och omkring Mariannelund. Kulturentreprenören Anna Mellergård ser allt detta och tar helt sonika tag i saken och skapar konceptet Barnfilmbyn, ett småländskt centrum för berättarkonst inom rörliga bilder med utgångspunkt ifrån Astrid Lindgrens verk. Tillsammans med bland annat Allan Larsson har konceptet och affärsmodellen utvecklats och innebär att eventuella vinster ska återinvesteras i verksamheten (not-for profit) och att ägandet ska vara brett, för att få del av offentlig finansiering. För närvarande finns det över ett hundratal delägare varav Ingvar Carlsson, Allan Larsson, Björn Ulvaeus, Olof Johansson, Lars Engqvist och Leif Pagrotsky alla är delägare i Snickerboa Mariannelund AB. För mer information https://sv-se.facebook.com/Barnfilmbyn

För min egen del handlar det om att hjälpa till med fastighetsfrågan. Det gör jag mer än gärna. Dels för att det är fantastiska människor som deltar men också för att hjälpa bygden Mariannelund att skapa något nytt och bärkraftigt för framtiden. Jag ser också hur mycket som skapats utan några resurser alls. Hur nätverk, kompetens och engagemang är minst lika betydelsefullt som kapital. Projektet drivs av den skicklige ordföranden, Claes Markstedt som lyckas hålla ihop alla idéer och gör så att projektet hela tiden går framåt.

Så här ser en preliminär beskrivning av fastigheten ut. Detta ska bearbetas och knådas i många olika omgångar innan allt har landat.  Fastigheten ska så att säga stödja konceptet och förstärka initiativtagarnas visioner.

Vi ska sträva efter att bygga något specifikt, något som särskiljer oss och gör att man väljer Barnfilmbyn som en destination. Fastigheten ska vara modern, utstråla medveten arkitektur och säkerhet men också ha en småländsk koppling till klurighet och sparsamhet.  Alltså en kombination av god tradition och modern arkitektur som tillsammans skapar en fin atmosfär för platsen. Fastighetens signatur och röda tråd är god kvalitet i alla materialval, ungefär som Olsbergs Arena.   

Verksamheten i Barnfilmbyn ska vara igång hela året. Lokalerna ska därför byggas flexibla och ha möjligheter att kunna locka olika typer av publik under verksamhetsåret. Kärnverksamheten är Barnfilmbyn med Astrid Lindgrens verk. Kan vi sedan utveckla nya kulturella grenar i fastigheten så har den större möjligheter att bli en uthållig och bärkraftig verksamhet. Sådana grenar är unika konferensupplevelser, eventuellt operaföreställningar via länk, olika konstutställningar eller författare/filmare som kan hyra in sig, typ Sigtuna-Stiftelsen.

Fastigheten bör ha en vass miljöprofil, hög bredbandskapacitet och ha några spjutspetsar som exempelvis utomhusmiljön, där man kan göra väldigt många spännande saker för relativt låga kostnader.  En tydlig profilfråga för fastigheten bör vara att använda solen som energikälla i så hög utsträckning som möjligt. Kanske även vinden och vattnet som finns runt husknuten.  Hos antroposoferna i Ytterjärna i Södertälje finns fina trädgårdar med rinnande bäckar och små dammar. Kan vi använda naturens källor och nya tekniska innovationer i en spännande kombination så lockar vi säkert många människor även genom dessa satsningar.

När det gäller utomhusmiljön bör vi bygga en ”green park” med lekutrustning, olika nivåskillnader och en fin trädgård, typ Nääs i Vimmerby. Bilarna ska ligga bakom anläggningen så att det är barn, vuxna och arkitektur som man först och främst ser från vägen (bilarna kan skymta fram men inte dominera).  Husen bör med fördel ställas upp som en hästsko med ”green park” i mitten mot vägen.

Arkitekturen bör ta avstamp i den småländska trätraditionen. Träet är fint material som går att bearbeta på olika sätt. Träet kan vara den minsta gemensamma nämnaren som håller ihop området även om det finns en stark variation mellan husen. Färgsättningen, om vi ska gå så långt in på detaljerna, kan med fördel var slamfärger i olika valörer.

Fastigheten ska byggas från barnets ögonvrå och upptäckarglädje och inte bli en tillrättalagd vuxenbyggnad som de flesta andra kulturhus.  Därför bör man ha med sig fler barn eller skolklasser i det kommande arbetet. I fastigheten ska finnas massor av teknik, små innovationer och material som passar behoven.  Barn är idag väldigt uppdaterade med mobiler, appar, paddor och datorer samt spel.

Nu återstår diskussioner om fastighetens form och funktion ,ekonomi, utomhusmiljön, byggmetod och samarbeten med andra aktörer.

Det har nog alltid legat i människans intresse att kunna förutsäga framtiden och därmed reducera risker och tillvarata möjligheter. Framtiden existerar ännu inte och ingen har facit på hur det kommer att bli. Det vanligaste är att det blir precis tvärt emot vad man tror. Vi jobbar just nu i styrelsen med att debattera, diskutera och planera för hur vi ska förflytta oss från ett ÄR-läge till ett BÖR-läge. Vi flesta vill nog också vara en del av framtiden, det som ska hända och ingå i detta förlopp, så att vi inte blir kvar eller akterseglade. Att planera hur det kommer att bli är alltså i det närmaste omöjligt eftersom det hela tiden dyker upp saker och ting som man aldrig kan föreställa sig och som påverkar planer och inriktningar. Men, och det är ett viktigt men, genom en grundlig omvärldsanalys och planering har man lättare att förhålla sig till förändringar och nya situationer som dyker upp.

Den process som vi tar oss igenom kallas för backcasting. Det innebär egentligen att vi tänker oss 2018 och hur vi vill framstå då utifrån våra resurser, ägarkrav och komptens. Sedan backar vi bakåt och ser vilka beslut som ska tas och vad detta får för konsekvenser. Vi tittar på hur vårt fastighetsbestånd ska se ut, hur miljöområdet har utvecklats, hur organisationen ska utformas, ekonomins styrka, medarbetarnas kunskaper, vår innovationsförmåga och våra kundrelationer och inflytande för kunderna i olika processer. I sådana här diskussioner uppstår alltid vägskäl och val som måste göras. Genom att ”öppna” upp bolagen och gå till botten med olika frågeställningar växer det fram en samförståndsbild av vad som är bäst för företaget på kort och lång sikt. Under diskussionen uppstår också helt nya idéer och synpunkter som man aldrig annars skulle ha kunnat fånga upp. När denna ram är färdig tar företagsledning och medarbetare över och fortsätter att knåda och preciserar de olika inriktningarna. Det är en lärande modell från båda håll.

Materialet presenteras i en plan eller bok som innan den trycks går ut på en bred remissrunda som på sätt och vis också är en förankringsprocess. Det får man liksom på köpet. Samtidigt som man fångar upp andra synpunkter och skapar delaktighet. Denna process tar ett tag men i och med att planen ska gälla i fyra år så spelar någon månad hit eller dit ingen roll.

En sak som man oftast glömmer när man diskuterar framtiden är att kontrollera hur det gått med innevarande plan eller andra förutsägelser.  Att stämma av planer mot utfall ger många insikter. Vår nuvarande plan som gällt mellan 2009 – 2014 har i princip helt realiserats och blivit nästan som vi tänkt oss. Det vi inte lyckats med fullt ut är att bygga bostäder i samma nivåer varje år, även om totalvolymerna är rätt. Vi har också gjort väldigt mycket mer än vad som vi trodde var möjligt. Det är också något som kommer på köpet när man ser man ser att saker och ting fungerar, då fortsätter man. Att utvärdera och följa upp är alltså minst lika viktigt som att tänka framåt. Här kan det ibland finns många guldkorn som man förbisett i stridens hetta.

När allt är klart så gäller det att fortsätta att kommunicera ut inriktningen till politiker, media, finansiärar, revisorer, lekmannarevisorer, biträdande revisorer, alla medarbetare igen och övriga intressenter. Därefter börjar det roliga, att genomföra det som står i planen. Ingvar Kamprad har sagt att när man planerat klart så finns inga krafter kvar för att genomföra det man bestämt. Det ligger faktiskt något i detta, men hos oss har vi alltid satt genomförandet som ett hederbegrepp och att omsätta idéer i praktisk handling. Det är därför vi betonar att vi ska vara välutbildade praktiker som ser till att framtiden blir ungefär som vi tänker oss.

Filosofen Anselm försökte hela livet att hitta ett grundaxiom, ett slutbevis på guds existens. Jag imponeras kanske inte så mycket av resultatet som av hans brottning och analys av tillvarons fundament och varat som är. Han tog tankestriden och till slut fann han sitt bevis. Det var en strid som pågick ett helt liv och elden slocknade aldrig. Det gillar jag. Ett uppoffrande liv som får sin kröning och belöning. Anselm filosofi drivs hela tiden in i religion om guds vara eller inte vara. Anselm har också mycket att säga om den fria vilja och vad som händer när Satan vill ta kommandot av guden.

Satan var sannolikt det högsta av alla änglar, det vackraste av alla guds skapelser och fick därmed allt gott av Gud. Anselm menar att Satan inte har ståndaktighet att ”stå kvar” i det rätta eller framhärdar att göra det rätta och att gud inte har ansvar för detta. En märklig uppfattning.

Satan har tydligen en stark drivkraft och strävan att ta över ”ledarskapet” från gud och hans stolthet verkar göra så att han tappar omdömet eller så är han avundsam på människornas makt och fria vilja (guds avbild). Själva strävan borde inte vara grund för att bli utkastad från himlen. Hans stolthet och vilja att bli gud, handlar om makt och vem som ska bestämma och här är det uppenbart att Satan gör grova och fatala missbedömningar. Jag tycker emellertid att mycket faller tillbaka på gud. Det handlar om guds eget ledarskap på hemmaplan och på något sätt så tycker jag det är gud som sviker Satan och inte tvärtom. Ängeln verkar inte ha fått rätt förutsättningar eller så är gud naiv. I och med att Satan faller så börjar Satan intrigera med Adam och Eva vilket måste betraktas som ett misslyckande från guds sida.

På ett övergripande plan handlar ondskan om makt och svek och hur stoltheten kan slå över i övermod när människan vill bli gudalik, något som oftast leder till ondska och katastrofer. Guds allsmäktighet och godhet borde att kunnat fånga upp Satans natur och maktambitioner.

Här följer en analys av Anselm gudsbevis:

Anselm har ungefär samma ansats som Descartes, att hitta ett enda argument som för sin giltighet inte förutsätter något annat, utom endast sig själv och som ensamt är tillräckligt för att bevisa guds existens. Han gör det inte enkelt för sig. Han vill alltså visa att gud existerar och som allt annat behöver för sin existens genom ett enda påstående.

På något vis är Anselm väldigt modern. Han börjar först med att formulera en slutsats (vision) och sedan bygger han upp visionen med konkreta argument. Detta ger visionen en styrka och öppenhet som saknar de vanliga begräsningarna.  Anselm bygger visionen på ett han har fått en insikt om tron och att han menar att gud är såsom Anselm tror och att gud är just detta som Anselm tror. Till saken hör att Anselm väldigt målinritat vill bevisa guds existens. Här handlar det inte om någon vetenskap och att förhålla sig objektiv till det undersökta föremålet. Däremot blir resultatet vetenskapligt i så måtte att han vill förklara, argumentera och faktiskt förutsäga vad gud är och inte är.

Om man tittar närmare på Anselms system så finns det en klar slutsats och minst två premisser om vi följer modellen från ”Sokrates är dödlig” följer ur premisserna ”Alla människor är dödliga” och ”Sokrates är en människa”.

Anselms slutsats eller vision som jag heller kallar det är; ”Det går inte att tänka något större än gud”.  Premisserna i detta system, de som kan härledas från slutsatsen är som jag tolkar detta, premiss 1; ”Gud är evigheten och det som är” och premiss 2: ”Det går inte att tänka bortom evigheten”. Dessa två premisser är väldigt svåra att komma runt och förstärker faktiskt slutsatsen. Det innebär också att gud existerar eftersom det som kan tänkas också kan finnas i verkligheten eftersom det är större än att bara finnas i förståndet. Om gud bara skulle finnas i förståndet så skulle det i princip kunna tänkas, att det går att tänka något större än gud. Detta blir skälet till varför gud existerar enligt Anselm. Gud är något som har större vara än allt annat. Gud är det som är och står för evigheten. Anselm har samma uppfattning om varandet som exempelvis Sokrates.

Anselm menar också att det som finns i förståndet existerar. Han ger ett exempel med en målare som inte inser att det som han ännu inte har utförts existerar. När han väl har målat sitt verk så ser han att det existerar. Här menar Anselm att idéerna är lika verkliga som möbler eller tavlor. Det finns ingen skillnad i detta vara.

En svårighet i Anselms slutsats är att han inte definierar vad han egentligen menar med saker och ting. Vad innebär begreppet större och vad innebär detta? Om det inte finns något som är större än gud hur har Anselm själv kommit fram till denna slutsats. Vad innebär gud, vad innebär att tänka och vad innebär att gud existerar. Om gud existerar varför går det inte att tänka något större då? Om något existerar, borde det finnas risk för undergång och död för guden trots evigheten? Här får man inte mycket vägledning av Anselm.

Han liksom glider undan dessa definitioner och går direkt in i argumentationen för varför inget kan vara större än gud. I princip så accepterar jag premisserna och därmed slutsatsen som logiska företeelser ska betonas.

Anselm menar också att de som har fått insikten om gud omedelbart inser att gud existerar. Det som finns i förståndet måste alltså existera och detta är det yttersta skyddet mot att gud inte kan icke existera. Den som förnekar gud känner inte begreppet eller har rätt insikt, därför förstår man inte att gud existerar.

När man styckar upp texten i olika avsnitt så ser man också att det finns en väldigt stark beviskedja som väl hänger ihop.  Det som från början ser ganska enkelt ut att ifrågasätta blir faktiskt ganska svårt.  Så här blir beviskedjan:

1. Gud är något sådant att inget större kan tänkas

2. Detta går att tänka, alltså finns det i vårt förnuft. 

3. Allt som finns i förnuftet existerar i någon mening (jämför med Anselms målare).

4. Om det bara finns i förståndet ” Det går inte att tänka något större än gud” så kan något större tänkas, vilket delvis medges av Anselm. 

5. Därför måste gud existera både i förnuftet och i verkligheten, för att det är större och handlar om varat och evigheten.  

Detta är som jag ser det en väldigt stark beviskedja som är sammansvetsad med få svaga länkar. Jag ska försöka peka på vissa brister som gör att det ändå går att ifrågasätta detta gudsbevis. Det vi kan tänka finns i vårt förnuft eller i vårt språk. Människor tänker på olika sätt och har olika begåvningar. De som inte kan tänka detta, kommer då att förneka och säga att gud inte existerar. Anselm har skapat en ”kyrkolära” för de redan förnuftiga och invigda som innebär att många inte kommer att förstå budskapet. Därmed är slutledningen inte allmängiltig eller universell vilket är en brist. Den bekräftar endast vad de invigda vill höra. Den har svårt att övertyga nya anhängare som förnekar gud.

Anselm menar att allt som finns i förståndet existerar. Det är en fin tanke men stämmer sällan med verkligheten. Jag har tänkt i många år att jag ska bli storbolagschef i Amerika. Men detta existerar inte trots att jag tänkt detta många gånger.

Allt om vi tänker existerar inte i verkligheten. Allt som sker i verkligheten existerar dock i våra tankar och förnuft.  Jag uppfattar att Anselm menar att allt som vi tänker existerar i verkligheten och här finns även en brist.

I vårt förnuft kan vi fantisera, tänka och inbilla oss att det alltid finns något större än större. Det är mer en fråga om språk och begreppsutveckling. Så långt håller jag med Anselm. Däremot tycker jag han begår ett misstag när han säger att det som finns i förnuftet också måste existera för att vara större. Bevisen för guds existens bygger på detta och här finns en svag koppling till varat och evigheten.  Det är emellertid logiskt att gud borde existera både i förnuftet och i verkligheten om slutsatsen att inget större kan tänkas ska gälla.

Jag tror säkert att Anselm skulle ha kunnat bemöta dessa invändningar i och med att premisserna är så pass starka. Det skulle ha varit fascinerande att ”översätta” hans språk och tankar till vårt moderna språkbruk och samtida kontext. Anselm har som jag ser det svagheter i sin slutsats eftersom han inte ger någon vägledning till hur han kommer fram till detta. Premisserna och argumentationskedjan är däremot svår att överbevisa. Man kan skjuta in invändningar men det finns en logisk kraft i argumentationen som jag inte sett från början. Tittar man på Tomas av Aquino så bygger han upp bevisen på ett annorlunda sätt med att gå från guds verkningar till orsakerna. Han redogör tydligare för begreppen och är lättare att följa eller bemöta. Anselm ger däremot inte alla svar utan är återigen relativt modern i och med att man själv måste var en del i processen. Nackdelen är att han har svårt att övertyga de tveksamma eller dåren.

Summan av kademumman – Anselm gör det bra, mycket bra men det finns för många tveksamheter som gör att det inte går att utesluta felaktigheter och då håller inte beviset fullt ut.

Det spelar ingen roll hur man vänder och vrider på sakerna. För mig framstår Aristoteles som höjden av visdom, kunskap och sanningssägare. Han är filosofins nestor och regent. Det ända problemet med Aristoteles är att hans texter är så mördande tråkiga och omständiga. Tankarna skär igenom allt och bitvis är källan kristallklar och frisk, men för det mesta är språket ett sänke.  Att hans skrifter legat till grund för den grundläggande undervisningen på samtliga universitet i Europa under cirka 600 år bär syn för sägen och säger en del om vilka krafter denna extraordinarie person hade. Det bästa är att läsa böcker om Aristoteles som andra har skrivit, det är en fröjd och underbar läsfest. Jag har just nu plöjt igenom logikskriften som heter De Interpretatione  (sug på den titeln) av Aristoteles egen hand. I denna bok finns en av filosofins mest omdebatterade kapital som handlar om ett sjöslag och här är det filosofi på högvarv. Här är min reflektion från detta och mellan varven får det bli lite gamla KENT-låtar (exvis Columbus, Berlin, Ingenting, Dom Andra, Dom som försvann, Jag ser dig) som håller uppe humöret.

http://www.youtube.com/watch?v=vYl5T44lvxw http://www.youtube.com/watch?v=djjAIHLIGt0

http://www.youtube.com/watch?v=5IdPdQTwSDA http://www.youtube.com/watch?v=fWxUr_vDwwE

http://www.youtube.com/watch?v=7NdzoDhzLOM http://www.youtube.com/watch?v=mnlGmsoOBn0

Nödvändiga sjöslag Kapitel 9 i Aristoteles verk De Interpretatione

Det här är en riktigt filosofisk nöt att knäcka. Jag börjar med att ge lite bakgrundsbeskrivning till Aristoteles innehåll och går sedan vidare med egen analys. Hela boken är en logisk skrift där han undersöker grundbegrepp och egenskaperna i namn, verb, negationer, affirmation, vad påståenden är och vad satser är för något. En viktig ingrediens är att det för varje affirmation av ett påstående alltid finns en motsvarande negation. Exempelvis, imorgon kommer solen att skina enligt X, medan Y säger att det istället kommer att regna.  I kapitel nio är Aristoteles fokus inriktat på framtiden. Två personer påstår olika saker. Den ena personen hävdar att det imorgon kommer att ske ett sjöslag. Den andra personen hävdar lika bestämt att det inte kommer att ske något sjöslag. En av dessa personer kommer att få rätt och därmed tala sanning. Den som får rätt, har sagt något sant och därmed är det nödvändigt att detta sker. Allt som är sant är nödvändigt att det sker. Om jag förstår Aristoteles rätt så menar han vidare att det inte i sig själv är nödvändigt att det sker ett sjöslag. Han är mer intresserad att undersöka sanningen från en sats som förutsäger något om ett sakförhållande och följer med nödvändighet att sakförhållandet måste förverkligas, annars så skulle det inte vara sant. Här har han en språklig poäng.

Detta betyder då att inget sjöslag som sker skulle kunna vara sådant att det inte skedde. Det innebär att varje realiserat sjöslag sker med nödvändighet och alltså att det inte finns några framtida kontingenter. Då skulle man i princip kunna räkna ut framidens förlopp om man hade full kunskap om alla variabler. Problemet är att vi saknar denna överblick och att komplexiteten är alltför omfattande.

För att förstå kapitlet nio behöver man förstå begreppen om individ och universalie samt att ett påstående kan vara universellt och icke universellt. Aristoteles bär spår av Sokrates tänkande kring motsatser. Om man gör ett kontradiktoriskt påstående om något som är universellt och universalie så kan det bli en sats som; ”Alla människor har två armar” och ”Det är inte så att alla människor har två armar”. Det ena påståendet är sant och det andra är falskt. Samma sak gäller om man kombinerar det som är universellt och individuellt. Men påståenden som görs icke-universellt följer inte samma mönster. Tar vi det kontradiktoriska påståendet ”En man är blek” och ”En man är inte blek”, så kan man inte säga att det ena är sant och det andra falskt. Här finns en skevhet.

Det som jag själv har upptäckt efter många läsningar är också tidsfaktorn. Aristoteles teser och teorier fungerar för dåtiden och den närvarande tiden, alltså nuet. Här kan man direkt avgöra om det är sant eller falskt. Just nu skriver jag eller just nu skriver jag inte. Igår spelade jag golf, igår spelade jag inte golf. Dessa påståenden går alltså att avgöra om de är sant eller falskt. Men saker som handlar om framtiden fungerar inte på detta sätt. På vilket sätt skiljer sig kontradiktionen om framtiden från det som har hänt och just nu händer?

Jag uppfattar det som om Aristoteles undersöker ett enskilt föremål, sjöslaget och vad som ska hända med detta i framtiden. Han ställer två påståenden, att ett sjöslaget kommer att äga rum imorgon och ett att det inte kommer att äga rum. En person kommer att få rätt. Den som får rätt har alltså sagt något sant och då menar Aristoteles att det är nödvändigt att detta sker. Här finns en dubbelsidighet mellan verkligheten och språket. En sats om sjöslaget är sann om sakförhållandet har realiserats i verkligheten och om detta har skett, så är det sant att säga om detta sjöslag att det har realiserats. Om det är så att en disjunktion i en kontradiktion om framtiden är sanna innan det har skett, så är processen nödvändig och som jag ser det deterministisk. Frågeställningen är fascinerande och föder många nya tankar kring hur språket fungerar och påverkar eller symboliserar verkligheten.

När det gäller mycket enkla påståenden, om vem som kommer att vinna en fotbollsmatch imorgon, så kan man genom olika sannolikhetsläror beräkna sannolikheten för detta utfall. Men när saker blir mer komplexa är de oöverblickbara för oss människor och vi har ingen förmåga att förutsäga saker med hjälp av språkets logik. Om vi skulle ha denna förmåga och kunna analysera alla variabler och scenarios så kanske Aristoteles har rätt i alla fall. Att utifrån givna förutsättningar så sker saker och ting med viss nödvändighet istället för som slumpartade händelser.

Hos Prawitz finns en bra formalisering av Aristoteles argument:

1. A är sann eller A är falsk

2. Om A är sann, så är A nödvändig (sanningen innebär nödvändighet)

3. Om A är falsk, så är icke-A sann.

4. Om icke-A är sann, så är icke-A nödvändig

5. A är nödvändig eller Icke-A är nödvändig

Denna formalisering handlar egentligen om hur man ska tolka Aristoteles och hur filosofen undviker den logiska determinismen.  Det finns två uppfattningar, antingen den antirealistiska eller den realistiska. En antirealistisk förnekar premiss 1 och den realistiska förnekar premiss 2. Jag lutar åt den antirealistiska positionen.

Nog för att Aristoteles var en gigant, men det kanske var så att hans logik inte fungerade lika bra på framtiden som på dåtiden eller nutiden. Det är ett annat ramverk när saker inte inträffat eller när det finns en tredje faktor som är okänd.  Påståendet; ”imorgon kommer jag att spela golf”, och ”imorgon kommer jag inte att spela golf” kommer att realiseras. Det är inte nödvändigt att jag ska spela golf men något av de två påståendena kommer att gälla. Det som blir sant behöver i så fall vara sant för alla tider och därmed nödvändigt, vilket det inte är. Frågan är vad Aristoteles lägger i begreppet nödvändigt. Jag tolkar detta som att nödvändigheten är lika med sanningen.  

Det som är sant är nödvändigt. På sätt och vis tycker jag att Aristoteles har ganska små skillnader med Platon när det gäller begreppet sanningen.  Precis som Sokrates och Platon menar i Faidon, tycks Aristoteles mena att det som är, är det nödvändig och sanna.  Det innebär att vi också kan ha kunskap om dåtiden och det som är, men inte det som är på väg. Vi kan inte ha kunskap om det som är potentiellt i Aristoteles begreppsvärld utan endast det som har förverkligats och realiserats, det som är.

Jag uppfattar också som att Aristoteles själv medger att det inte går att förutsäga framtiden utifrån hans egen text;

”I fråga om dessa är det nämligen visserligen nödvändigt att endera sidan av kontradiktionen är sann (eller falsk), däremot inte att den här eller den här sidan är sann (eller falsk), utan vilken som faller sig; och visserligen kommer någotdera påstående att vara sant snarare än det andra, dock är det inte redan nu sant eller falskt” (jag hittar inte alla tecken på datorn som ska var med i citatet, 20).

Alltså han säger att det inte redan nu är sant eller falskt. Det måste först ha realiserats förrän man definitivt kan säga om det är sant eller falskt. Aristoteles kräver alltså någon form av utfall för att det ska bli nödvändigt.

Filosofen säger också i slutet av kapitlet att framtida händelser som har ”förmåga att vara eller inte vara” är just sådana att de hindrar att vi vid tidpunkter innan dessa händelser har skett kan tilldela dem ett sanningsvärde och detta är inte en kunskapsbrist (eller sanningsbrist) utan ligger i sakernas natur. Språket och logiken kan sannolikt bara jobba med saker som skett och som pågår. Det som ligger framför oss, handlar enbart om sannolikhetsläror och spelteorier.

Intuitivt gillar jag Aristoteles samband mellan sanningen och nödvändigheten. Det är nödvändigt att allt som är sant har skett eller sker.  Jag spelade golf igår, det är sant och det har skett. Jag skriver just nu och det är sant och det sker. Igår hade jag flera val, jag kunde varit hemma och pluggat, jobbat, tvättat bilen eller spelat golf. Jag valde att spela golf och därmed är detta sant och nödvändigt. Kanske är det på samma sak på en mer övergripande nivå som vi inte kan hantera. Det kanske finns strukturer och system som fungerar på samma principiella sätt och då är allt som sker mer eller mindre nödvändigt och vår fria vilja är klart begränsad. Jag har en fri vilja att spela golf men det är nödvändigt och därmed sant att jag gör detta för att kunna tävla, spela bra med vänner och sänka mitt handikapp. Att jag spelade golf var ingen slump utan en kombination av yttre och inre påverkan. Jag tror att Aristoteles menar att vi har valmöjligheter och kan påverka vår framtid, men att det bygger på allt som vi tidigare gjort. Det begrepp som bryter fram mest i detta kapitel är sanningen och det verkar nästan som om detta är urprincipen för De Interpretatione vid sidan av språkets relation till verkligheten.

Platons texter är något helt annat än den vanlig skönlitteratur, ekonomi- eller managementlitteratur som jag vanligtvis läser. De här texterna är ungefär som en arkeologisk utgrävning där man sakta men säkert får mejsla fram skatterna. Platons böcker är alltså riktiga källor och kunskapsbrunnar som man kan lära sig mycket av. Här kommer lite friskt källvatten från Faidon;

Det behövs ett par omläsningar innan man kommer in i texten och förstår Platons poäng och syfte. Enligt dialogen Faidon så verkar Sokrates nästan lycklig av att slutet närmar sig. Han frågar varför visa människor ska fly när man kommer till nya gudar och avlidna visa som är vida överlägsna de människor som finns på jorden.

Sokrates menar att de som ägnar sig åt filosofi på det rätt sättet förbereder sig för att dö (64a). Han ser döden som att själen lösgör sig från kroppen och blir sig själv. Filosofen ägnar sig inte åt kroppen och att smycka denna med skor, kläder och andra attribut utan vänder sig mot själen och förnuftet. Sokrates menar att kroppen till och med är ett hinder för att förvärva klokskap. Han menar att synen, hörsel eller känsel (alltså sinnesförnimmelserna) inte bidrar till sanningen. Detta tycker jag är lite väl förenklat. Däremot kan jag hålla med om att kroppen med sina sjukdomar och försämrade sinnen kan begränsa möjligheten att utveckla klokskap. Sokrates hyllar tankarna och förnuftet (här finns starka drag av Platons lära) och att själen resonerar bäst med sig själv när den inte störs av kroppen eller yttre begär. Bäst är att bryta alla förbindelser och kontakt med kroppen och sträcka sig efter det som är (65 c).

Sokrates menar alltså att kroppen stör och förirrar själen på ett negativt sätt. Han menar också att sanningen inte kan fullbordas med kroppen i släptåg. Han tycks mena att människan ägnar för mycket tid åt att tillreda mat, äta, bota sjukdomar, drivas iväg av sina lustar, begär och rädslor som helt enkelt fjärmar oss från det rena sanningssökandet. Han menar även att krig och strider uppkommer från kroppen och dess begär att skaffa rikedomar och makt. Det finns kort och gott ingen möjlighet att nå ren kunskap så länge vi lever utan detta kan bara ske efter döden (i annat fall kan vi aldrig nå detta överhuvudtaget).  Jag uppfattar att Sokrates (67a) menar att detta sker då själen skiljs från kroppen och blir själv för sig själv i döden. Det är bland annat därför filosofen Sokrates inte frukar döden utan hoppfullt ser fram emot detta ögonblick. På sätt och vis är detta en positivistisk livsåskådning. Han menar att det finns en existens för de döda och att tillvaron blir mycket bättre för de goda än för de onda (en moralisk markering av Platon).

Konsekvensen av detta är att filosoferna som filosoferar på det rätta sättet över sig för att dö och att dessa minst av alla fruktar döden. Sokrates menar att de som blir upprörd av att dö inte är någon riktig filosof. De är rädda för att berövas njutningar och begären. För Sokrates är det istället hoppet att uppgå i ett rent tillstånd av klokskap som hägrar. Här på dödsbädden menar Sokrates att han livet igenom har strävat efter vishet, klokskap och sanningen på samma sätt som backanterna. Jag tror faktiskt att Sokrates själv tror att han blir belönad av gudarna i och med hans livsval och fromhet. 

Sokrates får en berättigad fråga från Kebes om inte också själen löses upp vid dödsögonblicket (70 a). Filosofen tar sig an denna fråga och nu är det allvar. Inte ens komediförfattarna menar Sokrates kan längre påstå att han håller utläggningar om sådant som inte angår honom.

Sokrates börjar med frågan: Finns de döda människornas själar i Hades eller inte? Därefter börjar han med sin omistliga fråge- eller påståendemetod: att motsats föds ur motsats och aldrig ur något annat. Exempelvis menar han att det sköna är motsats till det fula, det rättvisa till det orättvisa och så vidare. Hans grundbevis blir att sakerna uppstår ur varande och det ena blir alltid den andra, den andra alltid till den ena. Alltså en dubbelriktad process. Motsatsen till att leva är att vara död menar Sokrates och motsatsen till att vara död är att var levande (71d). På detta sätt menar Sokrates att döden ger upphov till livet och att leva upp på nytt innebär att födelse går från de döda till de levande.

Sokrates menar att det finns någon form av kretslopp (han nämner cirklar) och om det inte skulle finnas, skulle det bara finns en rak födelseriktning från det ena till det motsatta som aldrig gick tillbaka till det ena och svängde runt.  Då skulle alla ting till slut se likadana ut menar filosofen och därmed skulle allt befinna sig i samma tillstånd och upphöra att födas och bli till (72b). Här finns en begreppslig eller språklig poäng som jag delar.

Sokrates menar att allt detta är fakta, återvändandet till livet, de levandes födelse ur de döda och att de dödas själar finns till. Kebes knyter ihop Sokrates lära med det som han tidigare har sagt, nämligen att kunskapsinhämtningen är en återerinring från föregående tid (73a).

Sammanfattning

Sokrates slutdom är alltså att själen är odödlig och återkommer till livet. Han menar att kroppen begränsar själen från att nå full sanning och klokskap. Kroppen distraherar själen och för den på villovägar. Sokrates menar att allt måste födas ur motsatser. När något blir mindre är det först större innan det blir mindre. Jag tycker själv att Sokrates ”bevis” stämmer väl in på begreppen, tingen och dygderna. Men att det döda ligger till grund för livet är alltför mycket metafysik även om det ger oss hopp och en moralisk grund att stå på.

Idealet för Sokrates är att söka kunskaper, söka klokskapen och vägen till sanningen. Däri ligger lyckan och därmed en belöning när det är dags för döden. Det finns en tydlig moralisk halt i dialogerna. Jag tycker att Platon skymtar fram i Kebes och Simmias frågor.  De förefaller mig som om Platon vill utveckla Sokrates grundtankar och dra ut konsekvenserna fullt ut. Detta medför att Sokrates inlemmas i Platons idévärld. Jag tror själv att Sokrates var en mer praktisk man som var mer fokuserad på språket, begreppen, sanningen, debatten och klokskapen. Han ansågs ju av oraklet i Delfi som den visaste på grund av att han insåg sin egen okunnighet och strävade efter ny kunskap. Att han då skulle kunna ha kunskap om döda själar, återfödelsen och tidigare liv verkar inte rimligt med tanke på hans livsgärning.

Om Sokrates skulle ha benat ut frågorna om återfödelse och våra döda själar så tror definitivt att han skulle ha skrivit ner detta. Men så skedde inte. Det är istället Platon som analyserat och utvecklat Sokrates grundtankar som kommer fram till dessa slutsatser. Han har ett annat utgångsläge och kan ta vid där Sokrates slutade. På detta sätt får han också en annan distans och kan verkligen fullborda Sokrates tankegångar. Det som är intressant med Sokrates är hans sökande efter sanning och att han ser sanningen som absolut till skillnad mot sofisterna. Det påminner om när ett företag strävar efter absolut kvalitet. Det finns faktiskt en absolut kvalitet som mäts som noll fel per tusen transaktioner. Detta är omdiskuterat men går att uppnå även om det krävs enorma ansträngningar.

Jag kan också tycka att Sokrates nedgörning av kroppen är underlig. Han måste ha insett att människan använder sina sinnesförnimmelser för att fånga in det som förnuftet bearbetar. Utan våra sinnen har vi sannolikt inget förnuft. Våra sinnen och förnuftet hänger ihop i ett system. Kanske beror det på att Sokrates som det sägs, var ganska ful och stördes av det ytliga livet i Athen liksom på det förljugna maktsamhället som faktiskt dödar honom.  Allt detta fick kanske representera kroppen. Det går också att vända på detta och säga att kroppen är en förutsättning för vårt förnuft. En energisk och frisk kropp utvecklar sannolikt förnuftet och våra tankar.

Styrkan i Faidon är att den ger oss hoppet och drömmen om evigt liv eller evigheten. Att vi aldrig går under. Det finns avsnitt i dialogerna som är svåra att förbigå (exempelvis begreppet återerinran).  Alla människor föds med olika begåvningar och gåvor som sannolikt inte bara kan handla om krass materialism. Det är denna svåra dimension, det översinnliga, som både Sokrates och Platon brottas med under sina liv. Att dö är alltså inget problem om man har filosoferat på rätt sätt. Sokrates är säker på att det väntar någon form av belöning och att han återvänder till livet. Beviset för detta är att motsats föds ur motsats. Här är jag mer tveksam eftersom det inte finns några människor som stigit fram och berätta om denna process. Sokrates hävdar att återerinringen är tecknet på detta, men även här är jag tveksam. Avslutningsvis så finns det en styrka i dessa argument som levt kvar långt in i vår egen tid, vilket kanske kan tala för att de slår an något hos oss som vi inte kan värja oss mot.    

 ”Likheten själv” –  från dialogen Faidon

När det gäller begreppet ”likheten själv” börjar Platon med minnet eller det han kallar för återerinran. För att kunna återerinra sig något behöver vi ha haft kunskaper om detta tidigare. Jag ska byta från vinterdäcken till sommardäck och för att kunna göra detta så måste jag ha någon form av tidigare kunskap. Platon menar också att man kan återerinra sig det som är lika och det som är olika. Sokrates beskriver att en flicka som ser en lyra kan förknippa denna lyra med pojken som spelade på denna. Även när man ser Simmias kan man även tänka på Kebes. Ser man en bild av Simmias kan man också återerinra sig Simmias själv menar Sokrates. Man kan alltså återerinra sig ting som är lika och ting som är olika (74a). Sokrates menar dock att det finns något som är det lika självt och något som existerar och som lika föremål aldrig kan uppnå.  Detta är utgångspunkten för hans undersökning varifrån denna kunskap egentligen kommer. Är det från de konkreta föremålen, träbitar, stenar eller kvistar som vi ser och uppfattar som lika som ”konstituerar” begreppet likhet ?  Eller, är det att stenar och träbitar som är lika kan framstå som både lika och olika, fast de förblir desamma. Sokrates menar att det alltid finns en diskrepans mellan saker som vi uppfattar som lika och det lika självt. Att det inte är samma sak. Det paradoxala tycks Sokrates mena är att det är från föremålen som är annorlunda än det lika självt som vi har fått kunskap om det lika självt eller mer rätt; iakttagelsen har ”väckt” upp en dold insikt. Så länge åsynen av en sak får oss att tänka på en annan, likt eller olikt, så handlar det om återerinring. När det gäller föremål som vi uppfattar som identiskt lika så finns det alltid ett gap mellan föremålens likhet och det lika själv. Här skulle det ha vara intressant att höra Sokrates uppfattning om eventuella brister på likhet när det gäller två identiska trianglar, kvadrater eller två identiska matematiska tal, typ Pythagoras sats.

Sokrates menar att vi måste ha en förhandskunskap om det lika före den tid då vi för första gången ser saker som är lika (75a). Här tycker jag att Sokrates har ganska svaga bevis för sin ståndpunkt. Det kan lika gärna vara så att sinnena samlar in information som förnuftet behandlar och att begreppen utvecklas i takt med språket växer fram. Sokrates för inget resonemang kring språkets betydelse och relation till världen. Däremot så har Platon en poäng eftersom begreppsutvecklingen inte kan komma till av sig själv. Men frågan är vad som är hönan och ägget eller både och. 

Vi kan bara använda våra sinnesförnimmelser för att uppfatta att det lika strävar mot det som är likt men också se att det aldrig lyckas nå det. Det som Sokrates inte tar upp är hur våra sinnen fungerar och tolkar verkligheten. Vi kanske uppfattar skevheter som inte finns eller så är skevheterna en del i likheten. Likväl som sinnena kan styra oss fel så kanske de också kan styra oss rätt?  Jag tror i och för sig att Platon redan har dömt ut sinnesvärlden och våra sinnen innan han skriver Faidon. Han fortsätter istället sin bevisföring med att vi måste ha kunskap om likheten självt innan vi börjar se, höra och använda våra sinnen.

Kunskapen måste alltså finnas före våra sinnen och därmed måste vi ha fått den innan vi föddes enligt Sokrates. Han menar att alla dessa begrepp som likheten självt har vi med oss från ”andra sidan” (75d). 

I resonemanget med Simmias och Kebes hamnar man vid ett vägskäl: Antingen föds vi med dessa kunskaper (likheten självt) och bär med oss dessa insikter eller så är allt vi lär oss från födelsen och framåt, ständigt en återerinran av vad vi lärt oss från första dagen osv.  Vi kan alltså inte ha kunskap om något annat än det som vi hittills lärt oss i våra liv. Samma sak gäller med vårt språk och våra tankar. Jag tycker det är en klok uppställning som Sokrates gör och framtvingar på detta sätt ett ställningstagande av Simmias.

Jag tycker däremot att Sokrates kommer undan lite för enkelt när det gäller resonemanget om själarna (76c). Sokrates menar att våra själar inte kan ha fått kunskap om dessa begrepp efter det att vi fötts. Varför inte? Här skulle Simmias varit lite mer på hugget. Sokrates konstaterar nu att själarna finns och att dessa finns innan de uppgår i den mänskliga kroppen. Invändningarna från lärljungarna blir inte bra när de ifrågasätter vad som händer med själen efter döden. Detta kan Sokrates lätt förklara; att allt levande föds ur det döda. Sokrates går ni vidare och reder ut varat självt som måste vara oföränderligt och befinna sig i exakt samma tillstånd. När det gäller mångfalden som hästar, kläder, hus eller med saker som är lika så är dessa föränderliga. Samma sak gäller för själen och kroppen, där kroppen är föränderlig och själen något osynligt och oföränderligt. Sokrates menar att själen är en del av det rena varandet, den rena formen eller rena idéerna och att det är därför som människan kan urskilja det sköna, likheten, rättvisan osv. Själen tar med sig denna kunskap och livsvisdom från tidigare liv till kroppen och har alltid denna visdom inom sig. Därför kan man uppfatta likheten i sig självt, innan sinnena tas i bruk och även när sinnena används.

Detta hänger också ihop med att Platon inför en tredje kategori, mellan ”det som inte är” och ”det som är” som han kallar ”det som blir”. Skillnaden mellan det blivande och det varande handlar om sinnevärlden och idévärlden.  Platon inför också begreppen deltagande och avbildande. Platon anser att ett vackert ting, är vackert i kraft av det deltar i det vackra självt. Och att varje vackert ting efterliknar det vackra i sig självt. Det vackra tinget deltar i skönheten som gör att det blir vackert.

Sammanfattning

Hela tanken kring återerinringen handlar till slut om återfödelsen och människans enorma möjlighet att odla fram dygderna som finns nedlagda i människans själ. Om man undervisas på rätt sätt eller filosoferar på rätt sätt så kan man mejsla fram denna karaktär som skapar ett lyckligt och eftersträvansvärt liv. Det är en väldigt hoppfull och positiv livsåskådning. Sokrates vill visa att det spelar ingen roll om vi betraktar stenar som lika eller olika.

Vi har alltid enligt honom en ”universell” och tidslös kunskap kring likheten i oss själva, och det är med denna lins eller glasögon som vi bedömer stenarna.

Dessa kan se lika ut men kommer aldrig att vara lika i verkligheten vid ingående undersökning. Vi relaterar alltså enskilda föremål till ett gudomligt begrepp.  Sokrates vill visa en logisk kedja från återerinran av kunskaper, till att likheten för oss kan var både lika och olika till att själen är oföränderlig precis som idéerna är. Likheten i sig själv är en grundidé som själen tar med sig från den rena varat till kroppen och gör att människan kan uppfatta vad begreppet likheten i sig självt innebär trots att det inte finns något som är precis lika i verkligheten.

Jag tror att det är exakt tvärtom. Vi suger in kunskap om enkla ting till att börja med. Dessa utvecklas i takt med att våra liv. Till slut har vi en omfattande tanke- och språkvärld som vidgar de enskilda tingen till begrepp och principer etc. När vi föds har vi inget språk. Det är ingen nyfödd som talar något språk. Efter födseln utvecklas språket och vi kan börja namnge olika föremål. Till slut har vi ett språk och en begreppsapparat som kan beskriva fantastiska saker som Platon gör i Faidon. Tankarna och idéerna är en relation till språket. Jag tror att likheten i sig självt först och främst är en ren språklig konstruktion som Sokrates undersöker. Det skulle kunna vara möjligt att likheten i sig självt existerar som Sokrates säger, men att vi i sådana fall inte kan uppfatta denna med våra åskådningsformer och kategorier. Lika lite som vi kan förstå tinget-i-sig självt. Det blir onåbart för vår kunskapssträvan även om det skulle kunna vara möjligt att det existerar. Eller så är det bara vissa som exempelvis Platon som faktiskt kan nå en visdom som öppnar sådana perspektiv.

Bilden på onslaget visar hur Platon pekar mot himlen, gud och de högre idéernas värld medan Aristoteles pekar mot jorden och spelreglerna som finns i moralen, lagen och i de mänskliga relationerna. Här fanns en skillnad mellan filosofernas synsätt och utgångspunker.

Det är bara att konstatera att det är ett privilegium att få läsa filosofi och kunna ta del av enastående tankesystem, filosofins historia, logiken, kunskapsbegreppen och inte minst språkets relation till verkligheten. Egentligen skulle alla utbildningar ha filosofi som först ämne. Så har man det på Leland Stanford Junior University, vanligtvis känt som Stanford University utanför San Francisco, där nästan alla utbildningar startar med två ”fria år” och där filosofin finns med på nästan allas schema innan det blir dags för specialisering. Detta skulle man verkligen ta efter i Sverige. Filosofin är på sätt och vis gränsöverskridande och föregår alla specialiserade vetenskaper.  

Det är också ett märkligt ämne som egentligen inte leder till något mål eller till någon som är nyttoinriktat. Detta är ovant och det är heller inte någon jättestor efterfrågan på filosofer i vårt samhälle.  Filosofin handlar mer om att odla sig själv och stärka sin till självkännedom, liksom att förundras över tillvaron och ifrågasätta olika samhällsföreteelser och förstå vad som ligger bakom och vad detta består av. Just denna undersökande del, att reflektera kring den fria viljan, moral, förändring, mångfald, dygder, lyckan är både inspirerande och krävande. De stora giganterna är enorma och har verkligen tänkt och skapat tankesystem som inte är möjlig att skapa idag. Här handlar det inte om att läsa igenom en text i ett svep, här krävs det kanske  5-6 omläsningar för att förstå poängen och vad som gömmer bakom språket.  Att kunna fundera kring deras idéer, deras koncept och relation till språket, det är ett privilegium.

Så här tänker sig Aristoteles en fundering:  

”För det är på grund av undran som människorna börjar och först började att filosofera; de undrade ursprungligen över de mest uppenbara svårigheterna, sedan fortskred de till svårigheter om större frågor, t.ex., om månens och solens och stjärnornas fenomen, och om universums ursprung. Och en människa som är frågande och undrar vet med sig själv att hon är okunnig … således filosoferade de för att bli fria från sin okunnighet, och sökte alltså vetande för att veta, och inte för något nyttigt ändamål. Detta bekräftas också av fakta; för det var när de flesta livsförnödenheter och saker som bidrar till livets bekvämlighet och fritid uppnåtts, som man började söka sådant vetande.”.

I två kommande blogginlägg kommer jag att presentera filosofiska spörsmål från Sokrates och Platons tankar om filosofin, livet och döden samt en del kniviga passager från Aristoteles och Anselms texter. Generellt borde praktiserande filosofer vara mycket mera aktiva i samhällsdebatten och ta debatten om skolan, miljö, äldrevården, militär, ekonomi, politiken, digitaliseringen, globaliseringen och belysa konsekvenser, risker och möjligheter ungefär som filosofen och mediedebattören Torbjörn Tännsjö gör.  Det finns mycket mer inom exempelvis ekonomiområdet där filosoferna skulle kunna spela en ledande roll.   

Alla svenska börsbolag ska tillämpa koden för bolagsstyrning (Koden) som tillkom i slutet av 2004. I detta arbete skulle även filosofer kunna bidra med många färdigheter om bolagens samhällsansvar, moraliska och etiska grunder samt hur ett sunt värdeskapande ska gå till. Även när det gäller styrelsearbete och företagsledning skulle filosofer kunna bidra med kunskaper och principer kring arbetsvillkor, fysisk miljö, mänskliga rättigheter, affärsetik och korruption. Här finns en slumrande potential som även kan bli affärsmässigt lönsamt.  

När något är sant så förefaller det som om det är nödvändigt. Igår spelade jag golf, detta är sant och därmed nödvändigt.  Det var inte nödvändigt att jag spelade golf men om man ställer upp två påståenden; ”jag spelade golf igår”, eller ”jag spelade inte golf igår” (kontradiktioner) så måste ett påstående vara sant och ett falskt. Det som är sant är alltså nödvändig, åtminstone när det gäller dåtid och nutid. När det gäller framtiden och förutsägelser om denna tid är det inte lika enkelt även om Aristoteles har gjort sina försök.

När man ska göra en förändring som vi planerar att genomföra i Eksjö GK, så är det sant att det behövs en förändring. Det inser alla, och när man inser något så kan man inte säga att det inte existerar behov av en förändring. När de flesta inser att det behövs en förändring så är detta sant och nödvändigt. Det är sannolikt därför saker och ting förändras. Många förändringar misslyckas men dessa bygger inte på något sant utan är mer godtyckliga eller personliga önskemål. En förutsättning är att flera delar uppfattningen om  förändringen. 

Till att börja med gäller att diskutera fram en framtidsbild och en grundläggande strategi för framtiden som både styrelsen och verksamheten kan skriva under på. Efter detta bör man alltid genomföra en kund- eller medlemsundersökning för att fastställa behov, brister, möjligheter och vad medlemmarna vill fokusera på. När detta ligger på bordet så är det väsentlig att skapa en kortfattad vision som blir ryggraden för alla insatser som ska ske framåt. Vision, mål, strategi och konkreta aktiviteter ska hänga samman som en röd tråd. Nästa steg i denna förändring är att dela upp ansvarsområden och ta fram konkreta åtgärder inom respektive områden. När allt är klart skriver man ihop en plan som kommuniceras med alla inblandade personer och även samtliga medlemmar. Just avsnittet om kommunikation är underskattat och något som behöver skötas på ett mycket proffsigt sätt när man genomför en förändring. Är kommunikationen tydlig och konkret så undviker man olika missförstånd och kan istället stärka klubbkänslan och identifikationen för klubben. En aktiv dialog ger en känsla av att man är inkluderad i det som pågår.

Det som ligger framför oss är att utveckla medlemserbjudanden, ny koncept, nya angreppssätt för att locka till oss sponsorer, banutveckling, tävlingsutveckling, ungdomsutveckling, utveckling av restaurangen, utvecklingen av organisationen och arbetssätt samt utveckling av kommunikation och hemsidan samt fadderskap för nya medlemmar. Det är en del och allt kan man inte göra på en gång. Det viktigaste är att det hela tiden sker något och att förloppet rullar på i ett jämnt flöde.

En grundläggande sak är att alla verksamheter går upp och ner. Det är därför det är så viktigt att man ständigt förnyar sig så att man plötsligt en dag inte upptäcker att tiden har sprunget förbi än. För detta krävs det engagemang, påhittighet och förmåga att samarbeta. Alltså mänskliga egenskaper vid sidan av strikt företagsmässiga och ekonomiska kunskaper. Om vi fixerar och verkligen tror på vår nya vision innebär det att den redan existerar innan den har förverkligats. Det vi kan tänka finns i vårt förnuft och därmed existerar tankarna och här handlar det mer om att var barnmorska och förlösa dessa idéer.

Att jobba med en golfklubb handlar till 100 procent om ideellt arbete. Här finns inga pengar eller andra förmåner. Det måste bygga på intresse och att åstadkomma något bra för andra. Denna inställning är gynnsam när man ska åstadkomma förbättringar. Den nya visionen som ej är klubbad lyder därför:

”Eksjö GK ska ha flest nöjda medlemmar av alla golfanläggningar i Småland. Verksamheten bygger på anrika traditioner, kompetenta medarbetare och framgångsrika spelare som utvecklar banan till en inspirerande golfupplevelse för våra medlemmar och gäster,  det vill säga pärlan i Småland”.

Det är också viktigt att förstå att vi inte är de första som har kämpat med denna anläggning. Här ligger mängder med praktiskt och administrativt arbete nerplöjt av hängivna medlemmar under årens lopp. Det är från deras arbete vi nu ska lyfta anläggningen och åstadkomma en nödvändig förändring. Företag som går framåt är företag som är i rörelse.