Hammerth.se

Jag fick en plötslig förnimmelse när jag var ute på Skedhult idag. Jag var ute och tränade och upptäckte att jag var helt ensam på golfanläggningen. Inte en ända bil på parkeringen eller någon som smög runt och tjuvtränade som jag själv. Det var när skymningen kom och jag stod och tittade på den fina herrgårdsbyggnaden som jag erfor att upplevelsen är min egen, men ändå ligger den förborgad för mig själv. Solipsismen är sannerligen inte enkel att krångla sig ur, även om den är omöjlig.  Vi är huvudpersonen i vår egen pjäs och den som agerar på olika scener.  Vårt sätt att tolka och bearbeta verkligheten är subjektivt och silas genom våra sinnen. Vi är en del av det vi iakttar, via vårt medvetande och här finns en egendomlig växelverkan som både mottagare och sändare.  Det verkar finnas två substanser av materia och icke materia som samexisterar i och utanför oss själva. På något sätt verkar vårt medvetande/liv likna en mobiltelefon som är uppkopplad till någon mast eller system.

Innan gick jag och tänkte på hur fina gräsmattorna är och att allt ser ut som i somras.  Då var här tjockt med folk, fyrbollar på varje hål och mängder med gästspelare. Nu är här folktomt. Allt tjoande, utbrott, hejande och livsglädje har tystnat. Kvar i den talande tystnaden står jag själv och måttar slag mot flaggan.  Det är egendomligt hur de flesta definierar golf. På hösten ställer man undan klubborna för då är säsongen över. Trots att det går jättebra att spela långt in i november. Det är våra föreställningar som styr oss istället för att vi ska styras av det vi känner är rätt.

Jag tänker också på höga chefer som plötsligt avgår och ser lättade ut. Konstigt att de ger upp dessa möjligheter. På senare tid har jag börjat förstå bevekelsegrunderna. Det är ganska ihåligt på toppen och man måste själv uppfinna meningen och jobba med både form och innehåll. Dessutom ta ansvar för helheten och detaljerna och ha kunskap om allt. I större organisationer krävs en enorm arbetsinsats. Till slut har alla potentialer genomförts och då är det ovillkorligen slut och det känner man av sig själv, därav lättnaden i mångas ansikten. Oket är borta och illusionen död.  Det var inte guld som man såg i sin ungdom utan en arbetsbörda tung som i en kolgruva.

Varje organisation är i oavbruten förändring. När man nått ett tillstånd vill man vidare till nästa. Ungefär som i golfen. När man nått ett visst handikapp vill man vidare till nästa. En inneboende strävan. Till slut börjar alla organisationer kärva eller har kommit till en punkt då helt nya personer behöver ta över för att på nytt skapa en ny nivå eller situation. Var sak eller person har sin tid.

Det mesta tyder på att livet är som ett timglas. Jag tror vi föds andliga och dör fysiska . All vår sand som vi har från början används som vår livsenergi och det som håller igång oss. Ser man blicken i ett nyfött barn så förundras man över viken livsvisdom som ligger förborgad.  I den försvinnande människan är blicken tom. När sanden tar slut så finns ingen mer energi och vi blir mull på nytt. Det är ett märkligt kretslopp som jag kände en förnimmelse av utan att kunna klä det i språk. En miniblixt på bråkdelen av någon mikrosekund som öppnade en oändlighet.

”En aktiv samhällsutvecklare som sätter miljön i fokus när vi renoverar, bygger nytt och utför den dagliga driften av våra fastigheter för att stärka attraktionskraften i Eksjö Kommun. Ambitionen är att bli ledande på hållbarhetsfrågor som gäller energi-, drift- och samt materialfrågor.  Våra fastigheter ska alltid vara sunda och hälsosamma för användarna och ta hänsyn till den omgivande närmiljön”.

Så ser vår miljövision ut som vi ska uppnå inom fem år. Att blicka framåt och tänka efter vilka mått och steg vi måste ta för att komma hit är både strategiskt och kreativt. Det gäller att identifiera vilka beslut som nödvändiga och hur de ekonomiska sambanden ser ut. Att ha en vision gör att framtiden framträder lite bättre och att alla ser vilken väg vi ska köra. Det börjar med tankar och funderingar till att saker och ting materialiseras. Det abstrakta blir konkret när det utförs och då liknar det mer hantverk än pappersprodukter. Man liksom talar och tänker fram framiden.

Att ha en övergripande bild gör det sedan lättare för alla att placera in olika uppgifter och förändringar. Det skapas ett sammanhang som gör jobbet mer begripligt och meningsfullt.

Eftersom miljön oftast får stryka på foten är det angeläget att lyfta upp den till högsta nivå. Vi lägger alltså in miljön i vårt ledningssystem som också omfattar kvalitet, arbetsmiljö, säkerhet och ledning. Det är som ett pussel där alla bitar behövs för att få fram helheten. När allt är klart så har vi ett komplett verksamhetssystem som fungerar i praktiken.  Varje år kommer det att ske en en granskning av externa revisorer. Ett bra sätt att hålla alla delsystemen i topptrim och att se till att miljö har kommit för att stanna. Att jobba med hållbarhetsfrågor ger en extra dimension i den redan breda samhällsutvecklarroll som vi har.

Äntligen är väntan över. Efter fem år utan en vedeldad bastu är väntan över!  Jag har säkert tänkt på detta, att bygga en bastu 100 gånger under dessa år. Men annat har kommit före och emellan. Till slut efter visst gnetande slog jag till och köpte en färdigbyggd bastu som nu tronar fint på tomten.

Det är ingen dålig sauna. Byggd i Värmland efter finska mått och erfarenheter. Bastun är väl på cirka 4 till 5 kubik och i detta trätempel står en stolt finska Kota på 16 kilowatt. Det motsvarar 16 oljeeldade element på full effekt på en yta på cirka 2 gånger 2 meter. Det är ingen lek, det är hett så in i norden. Från fina fönster ser jag sjön och hur skymningen kommer smygande. Det sprakar om elden, stenarna fräser och ljuset flämtar till när vinden hugger tag i bastun.  Att ligga på en lavabänk och lyssna på denna konsert är som att stiga ner i en ungdomskälla. Temperaturen ligger kring 70 grader men det är kännbart varmt på grund av bra ventilation och luftflöden. Väggarna som är drygt  3 centimeter består av gran och ger en härlig känsla med sin rundning.

Att ha ett naturrum, där man kan sitta eller ligga och fundera på saker och ting är guld värd. Det skulle behövas ett ny väggbonad  för saunan – ungefär som mitt hem är min borg.  Imorgon ska jag fixa ett pennställ så att jag alltid har pennor till hands – för det är i bastun som idéer och nya kopplingar kommer upp för mig. Då gäller det att krafsa ner punkterna så att dessa inte glider iväg.

Mitt i taket hänger en fantastisk fotogenlampa som sprider ett varmt och innerligt ljus från lampoljan. Jag studerar bastubygget och slås av det snillrikt enkla och naturliga.  Inget i denna bastu är överarbetat eller onödigt. Allt har en funktion och en tanke. Den är som en poetisk dikt, avskalad och vacker. Jag gillar denna enkelhet och rejäla hantverk.

I denna bastu behöver man däremot vara på nykter kaluv för annars kan det gå riktigt illa. Allt är hett och ugnen upptar en stor del av golvytan. Det gäller att sätta ner fötterna rätt och inte vingla till. Även på utsidan vid dörren finns skorstensröret som man gärna vill stödja sig på. Här gäller alltså vatten i glaset.

Ett bastubad är nog det närmaste en sann meditation man kan komma.  Att bara ligga och lyssna på vinden gör att man upptäcker delarna och nyanserna i vinden. Jag förstår verkligen att finländarna blir lakoniska emellanåt, det finns mycket att förundras över. I saunan kommer man närmar sig själv, oavsett om man badar själv eller med vänner. Oftast blir det bra samtal i en bastu – mer personligt och utan mask.

Jag badar oftast en eller två timmar.  Tiden mäter jag med ett riktigt timglas som håller 60 minuter på pricken. Ungefär ett sådant som prästen förr använde när han höll sig gudstjänst.  När jag går ut lyser stjärnorna och nya molnformationer drar in. Jag tro att många skulle må gott av detta urtillstånd. Det krävs lite kapital, ungefär vad en halv semestervecka kostar.  Men bastun håller för tid och evighet och – man får alltid något tillbaka. Det är ungefär som oraklet i Delfi, man lär känna sig själv och får svar på sina egna frågor.  Jag förstår finländarna som sätter in en bastu i lägenheter som inte är större än ett rum och kök. Det handlar om prioritering och insikt.

Jag kan verkligen inte släppa tanken på universum som ett hologram. Det är en alltför svindlande tanke att det skulle finnas en yttersta rand med enbart siffror och information som vi är en del av och som vi medvetet och omedvetet kommunicerar med. En form av världssjäl.

Det som inte har hänt, har inte hänt och om det vet vi ingenting. Så säger oss vår logik. Vi får vänta och se hur morgondagen blir. Ett linjärt schema. Men det finns en del avancerade forskare som menar är att dåtid, nutid och framtid är samma sak.  Det finns inga skillnader på ett djupare plan om universum fungerar som ett hologram. Då är tiden en gemensam ”bit”, då handlar det bara om, från vilket håll man ser saken. I ett hologram innehåller varje del hela systemet.  Det är en svår tanke att smälta. Att vi i princip skulle kunna se hur våra liv blir innan det har hänt (utifrån vår nuvarande position).

Denna forskning menar också att verkligheten inte finns, mer än som en sekundär kuliss. Den primära verkligheten är en otydlig blandning av frekvenser. I ett holografiskt universum kan en högre ordning av information vara invävt i rum och materia/energi. Poänger är att allt kommunicerar omedelbart oavsett om det är en mil eller en miljard mil.  Ungefär som en cell i vår kropp omedelbart kommunicera med andra celler. Vi är så att säga uppkopplade hela tiden men förstår inte vilka koder eller signaler som går till vad.  Så kan man nog känna lite till mans.

Kanske står vi inför ett större begreppsmässigt paradigm. Mycket av våra begrepp, kognitioner, föreställningar, allegorier, språkvanor, beteenden liknar i stort sett livet från medeltiden och framåt. Jag kan själv känna hur begränsad man är av våra tankekonstruktioner och hur svårt det är att inte tänka logiskt och inte använda förnuftet. Det finns en rädsla, åtminstone hos mig, att släppa greppet och att det blir lite för flummig. Jag vill ha konkreta bevis och siffror. Möjligtvis kunna erfara företeelserna med kroppen eller med egen erfarenhet. Först då kan jag lita på företeelsen. I annat fall blir resonemangen alltför metafysiska. Men detta kanske är fel spår dessvärre. Ta bara en sådan företeelse som separerade enheter – tänk om det inte alls är så, utan att det är ett gemensamt system som vi inte alls ser.

En grundsats som jag tror på är att vi kan påverka framtiden genom att projicera på en händelseutveckling. När vi koncentrerar oss mot något, fokuserar våra tankar på vad som ska ske så bygger vi upp en bild eller ett koncept. Detta koncept har någon form av liv eller betydelse och utgör en del i framtidens gestalt. Konceptet som är en bearbetning av tankar, information och strukturer kanske också kan kommunicera trots att den saknar liv i egentlig mening. Åtminstone så ger projiceringen oss en mer aktiv roll i nästa scen.

Det går inte att låta bli att tänka på vilken visionär en sådan som Rudolf Steiner måste ha varit. Hans filosofi bygger mycket på flera världar, hur allt hänger ihop och hur man kan göra för att nå fram till förståelsen av tillvaron. Det var en föregångsman som besatt enorma gåvor och insikter. Det är något som jag nu förstår.

Det blev ett genombrott och en händelseutveckling som var i det närmast helt otänkbar. Det har blivit ett 100-tal rundor, medlemskap i två klubbar och nya Ping-klubbor, bag, skor och byxor. Alltså hela kittet. Dessutom ett hyggligt hcp på 15,1 och där målet att nå singelhandikapp, under tio slag, plötsligt ligger inom räckhåll.  Skulle jag satsat på en vadslagningsbyrå skulle oddsen ha varit en på tio miljoner att detta skulle ha inträffat.  Eller ännu mer. Men så blev det alltså och nu är det så kul att det enda som stoppar mig är snön. Det kunde han inte veta, Rolf Abelsson som drog igång detta i och med Rotarytävlingen i maj. Det går med andra ord att lära sig en helt ny sport även om man inte är purung längre. Speciellt om man övar och åter övar.  Det handlar om mängdträning och vilja. Plötsligt hittar man en pegg eller scorekort i byxfickan och i bilen finns golfbollar istället för parkeringsmynt. Tänk om jag börjat med golf i tio årsåldern när vi flyttade till Stockholm och bodde i närheten av golfbanan. Men då var det en strebersport och knappt möjligt för ett medlemskap och spelrätterna kostade skjortan. Det fanns ingen bland mina kompisar som hade råd. Det var en stängd värld och mycket höga trösklar. Något som nu är förändrat i och med att golfen har  blivit en folksport. En bra utveckling.

Alltjämt stämmer inte alla slag men jag kan hantera alla klubbor och när dessa instrument fungerar blir det som en orkester.  Då är det ljuv musik.  Däremot är det precis lika kämpigt när det inte stämmer. Man blir så förbannad på sig själv att man kan kasta bag och klubbor över ända.  Det är en psykologisk uppgörelse med sig själv och där marginalerna är hårfina. Går det dåligt så syns det lång väg på kroppsspråket.  Det är svårt att maskera och den andra spelaren får direkt övertag. Under de hjärtliga fraserna ligger tävlingsdjävulen på lur. I princip är man aldrig nöjd med något slag. Allt kan bli bättre och är man nära pinnen så går det att komma ännu närmare. Slagen ska liksom inpräntas i kroppen. Golfen säger mycket om vem man är. Det gäller att koncentrera sig och få ut sitt bästa på varje slag. Om man slår cirka 85-90 slag på en 18 håls runda, så får de inte vara mer än fem sex stycken som är dåliga.  Varje slag är en akt och är man inte med så går det åt skogen. Även det sinnrika hcp-systemet gör att man både tävlar mot sig själv och de andra som man spelar med. Alla har samma chans utifrån sitt handikapp.

Med golfen kommer också helt nya perspektiv som jag aldrig haft en tanke på.  Paradiset är Costa de Golf som man skämtsamt kallar den trettio mil långa Spanska solkusten för. Här råder just nu FYNDLÄGE och för de mäklare som finns kvar efter kraschen är inget omöjligt. Bostadsmarknaden har helt fallit samman och priserna ligger cirka 60-70 procent under 2007 års nivå som gör att frusna nordbor köper som aldrig förr. Ett nytt radhus i två plan med ett par minuter till stranden kostar cirka 60 000 – 80 000 euro. En nolla till så är det i svenska kronor. Då ingår 320 soldagar per år och en medeltemperatur på 18 grader och golfbanor sida vid sida. Fördelen är också att det går fort att flyga hit. På drygt tre timmar är man på plats och det bästa av allt är alla lågprisflyg. Det kostar cirka en tusenlapp tur och retur om man är ute i hygglig tid och det är många bolag som flyger billigt. Det kostar alltså lika mycket att flyga till Spanien som att tanka bilen och köra till Öland. Driftskostnaderna för el, värme, vatten, el, data osv är ungefär som Sverige. Det innebär till och med att man kan sänka sina kostnader för ett fritidshus om man säljer i Sverige och köper ett splitter nytt hus i Spanien (inkluderat flygresor). Våra fritidshuspriser är relativt höga, svenska kronan är stark, räntorna låga och möjlighet till lån är väsentligt större här än där. Så fönstret är så att säga vidöppet. Det är minst lika overkligt som golfen.  Sökprocessen går ut på att hitta en kombination av genuin spansk kultur och utländsk turism med golf, bad, stränder och nöjen som gör att man kan få ut det bästa av två världar.

Begreppet städ håller sannerligen på att förändras. Från att ha varit skurhink, trasa och värkande axlar till ett intensivt motionspass av hushållsnära tjänster med en timdebitering kring 300 kronor. Att städa har så att säga blivit rumsrent och en bra försörjningskrok. Det är faktiskt en bra utveckling som alliansen drivit igenom, även om detta kanske inte var avsikten. Numera lärs det ut rätt teknik, materialen är miljövänliga och utrustningen är vässad. Det har nästan blivit en materialsport. Och jobben är lärorika. Hemma hos oss städer vi allt själva och anlitar ingen. Vi är alldeles för småländska och ser istället inbesparingen som en poäng.

Men det vi märker är hur eftersatt städbranschen är, om man tar den i vid bemärkelse.  Här finns snart sagt en innovationsmöjlighet för varje städmoment.  Tänk bara på dessa evinnerliga avlopp och rör som proppar igen. Plaströr som blir geggiga och kletiga.  Att skruva upp dessa och rengöra tar i värsta fall timmar om de inte spricker.  Varför gör VVS-leverantörerna inte enkla system som går lätt att städa ur eller rengöra. För det här är inte roligt. Fältet ligger öppet. Jag tänker på Thermotech som kom från ingenstans och blev ledande på att utveckla smarta, snygga och effektiva golvvärmesystem innan någon fattade någonting.  De såg ett problem som ingen löste. Även dammsugningen är tidsödande och så fort man vänder ryggen till så är det lite skräp som man missat. Detta tar tid. Jag vet att det finns bra robotdammsugare men dessa har problem att fungera med möbler, trösklar, mattor osv. Det borde inte vara så svårt att utveckla dessa när man numera kan parkera en bil utan att hålla i ratten eller starta och landa ett flygplan utan att hålla i spakarna. Här finns mycket tidsbesparing. Vem?

Sophanteringen har blivit tidskrävande med all sortering och hantering. Tänk vad intressant om man kunde använda avfallet till att göra energi som man gör på elbolagen. Bara i mindre skala. Men det är att gå ett steg för långt i och med att man knappt kan sätta upp solceller eller en vindsnurra och koppla in denna på sitt nät.

Ett annat område som redan finns är nanoteknik (materialteknik). Tänk vad tidsbesparande det skulle vara om man kunde behandla sina fönster, kylskåp, toaletter, badkar, bänkar mm med denna teknik och på så vis slippa att tvätta, putsa och torka. Tekniken finns på vissa bilfönster men inte på städmarknaden. Även här finns det plats för innovationsföretag.

Alla dampartiklar skulle också kunna sugas upp av en ljudlös iClean så att man slapp att torka av möbler med mera. En annan sak är alla trasiga glödlampor som man märker när hösten dykt upp.  Dessa LED-lampor som ska hålla 5 000 eller 10 000 timmar enligt den klämkäcka reklamen. I verkligen finns ingen skillnad mot de gamla med undantaget från att priset är tre fyra gånger högre.

När det slutligen gäller förvaring så har IKEA satsat på detta under cirka femton år med bra garderober, skåp och annat för kläder, handukar, täcken osv. Arkitekterna borde däremot tänka på att skapa en bättre kommunikation mellan tvättenheten och klädförvaringen som är smidig och praktisk. Här skulle man vinna mycket tid på att organisera bättre. Sedan skulle Electrolux kunna sälja robotar som stryker alla kläder och bäddar sängar. Ungefär samma arbetsmoment som robotarna på industrin. Här finns också tid att spara. Frågan infinner sig: Är det inte bättre att betala för dessa tjänster och göra andra saker. Det ligger en poäng i detta. Men jag vill ha egen kontroll och själv är bäste dräng. Dessutom är det kul när det blir fint.

Det är inte enkelt att förstå det lilla ordet värde även om det ser så självklart och oförargligt ut. Vad är ett värde och vad är det som förändrar värdet. Ett värde är någon form av större tillgång (med framtida avkastning) eller något som man värdesätter och uppskattar. Något som man har eller gärna vill ha och är beredd att backa upp med köpkraft.  Oftast är värde kopplat till idéer och pengar.  Någon ser något i en företeelse eller i ett föremål och vill gärna ha detta.

Är det många om budet så stegras värdet och blir ännu mer begärligt. På lite sikt ökar nästan alltid värdet åtminstone inom fastigheter, konst, aktier, fonder, företag och så vidare. Det är mänskliga beteenden och psykologiska processer som skapar värden. De finns som hjärnspöken hos oss människor. Den skickliga säljaren som kan dechiffrera koden och koppla värden till starka emotionella önskemål och behov skapar nya affärer. Det finns alltså inga direkta yttre orsaker till att värdet ökar över tiden utan det mesta sitter i medvetandet.  Ändå är det ur dessa drömmar som värden uppstår. Drömmar om en social identitet, att bli älskad, få status, känna makt eller dominans. Universella drivkrafter som verkar gälla i alla tider och alla folk.

Själva ämnet ekonomi handlar nog mer om att bringa ordning och reda och strukturera upp dessa drömmar och önskemål.  I Dagens Industri  tecknas oftast starka riskkapitalistporträtt som tjänar enorma mängder pengar på grund av att de kan skapa värden ur tomma intet. De påminner om gamla tiders trollkarlar som med hjälp av olika illusionskonster kan trolla fram kaniner ur näsdukarna.

Och visst blir man grön av avund när man läser dessa skrönor. Men oftast missar journalisterna vad som ligger bakom framgången och hur dessa bolag egentligen tänker och agerar. De är ytterst rationella och träffar i sju fall av tio mitt i prick. De ser saker som ingen annan ser. Ungefär som en duktig konstkännare som kan se helheten och vad bilden verkligen säger. Det som vi andra inte ser. De ser vad bilden föreställer och hur man kan drar nytta av detta.  Det handlar om varseblivning och perception. På sätt och vis är både konstkritikern och entreprenören samma andas barn.

Trots att vi står mitt uppe i ett informationssamhälle är det förmågan att kunna omvandla och tolka information till kunskap och handling som skiljer agnarna från vetet.  Det är så riskkapitalisterna jobbar. Informationen finns där men det gäller att varsebli betydelsen.  De tar sällan ut utdelning eller andra stora förmåner. Allt återinvesteras och förädlas så att helheten blir större än delarna. När detta jobba är klart efter fem till sju år är det dags att avyttra och det är då vinsterna kammas hem.  Då blir det big business.

Egentligen skulle vi som privatpersoner vara ännu mer måna om att förädla våra privata tillgångar på ett mer aktivt sätt än vad vi gör. Att vi blir veckohandlare på börsen men egen depå, att vi jobbar aktivt med våra pensioner och utvecklar våra övriga tillgångar.  Och även aktivt jobba med att drar ner kostnader för onödig konsumtion som telefoner, el och bilar och istället använda dessa pengar till att satsa i olika företag där värden ökar över tiden. Det jag vill säga är att det finns mycket att göra på hemmaplan.  Att man gräver där man står. Över tid blir det stora förändringar som kan komma  många till del.

Det är höst och diset börjar bädda in landskapet. Jaktsäsongen närmar sig och träden lyser som guld när solen tittar fram. Det magiska datumet – den första november börjar närma sig. Det är då Sveriges befolkning ska räknas av Statistiska Centralbyrån och bli till underlag för skatteberäkningar och utjämningsbidrag. Det är många kommunalråd som bitar på sina naglar i väntans tider. Ska man öka eller minska? För en kommuns självförtroende och självbild är det viktigt att man går plus och har tillväxt i en kommun. Det ger en bra grundkänsla och en starkare plånbok. Hos oss är vi just nu inne i en bra trend och kan se tillbaka på fem bra år.

På ett år flyttar cirka 800 personer iväg och något fler flyttar in till vår kommun varje år.  Det är knappt tio procent av hela befolkningen. Ytterligare tio procent byter bostad inom kommunen. I en vanlig svensk kommun är det alltså en rejäl trafik på människor och på tio år har en stor del av kommun bytts ut (och då är inte alla nyfödda och de som dör medräknade). Det finns också en grupp kärninvånare på cirka tio procent som bor livet ut, men de flesta kommer och går. Ibland tycker man att man nyligen informerat om vissa saker, men det visar sig att det var för var för sju eller åtta år sedan och sedan dess har halva befolkningen förändrats och inte hört förra informationen.  Det tål att tänkas på.

Det är ju ingen som ser denna ström av människor med blotta ögat, lika lite som man ser alla lastbilar som kör in till städerna med varor och förnödenheter. Dessa samband syns bara i statistiken. Där syns också många andra okända samband. Nu ska emellertid den utmärkta Coop-föreståndaren flytta till Göteborg och driva en butik som är ett par gånger större än nuvarande butik. Det är inte konstigt. Det är en klipsk kille med stark energi och vilja som nu lämnar stan. En person som satt butiken på fötter och sett till att ha en god lönsamhet trots ökad konkurrens från lågprisbutikerna. Som utökat öppettiderna, utvecklat en bra chark och tvättat bort den gamla Konsumstämpeln. Numera handlar alla här för att varorna faktiskt är bra. De politiska förtecknen är för länge sedan borta.  Numera är det en riktig mötespunkt.  Butiken har byggts om och fått ett rejält ansiktslyft. Allt ordnat på sju år.

När nu Mattias flyttar så lämnar han inte bara ett utan flera hål efter sig. Föreningar och klubbar som mister en sponsor, aktiv medlem och initiativtagare på flera områden.  Det är nog inte så många som tänker på detta, för allt rullar ju på i alla fall, men duktiga entreprenörer är svåra att ersätta eftersom de har förmåga att hitta på saker och skapa sysselsättning för många. De kanske inte är så kameralt duktiga eller bra på bokföring, men de är kreativ, har mod och kan gör nya saker som ingen gjort tidigare.

Det är inte lätt för en liten stad att behålla dessa människor. Storstäderna och möjligheterna drar. Den lilla staden är liksom en platskola för de stora städerna. Därför gäller det att suga åt sig kunskaper och idéer när det kommer ”resande chefer” till stan, för en dag lämnar de, och då är det gott om lokala krafter kan ta över och jobba vidare på ett nytt sätt.

På sätt och vis liknar en stad en stor ankomsthall på en flygplats. Det är mycket folk som rör sig hit och dit. Det bestående är husen och stadsrummet som bara sakta förändras över tiden. Människorna kommer och går men husen består. Därför är det viktigt att vårda och ta hand om detta arv och föra det vidare. Husen har man till låns liksom allting. Husen överleva alltid människan. Arkitekturen och stadsrummet har så mycket detaljer att berätta som man sällan uppmärksammar.  För att förstå en stads historia och kynne ska man titta noga på husen och dess planering. Där finns alla texter och ledtrådar som gör att man kan förstå själen och det specifika funktionssätt som just denna stad har.

Det har blivit Sveriges största skördefest och man är nu inne på 17de året i rad. Hur har detta blivit möjligt att man kan 10 dubbla befolkning på tre dagar? Förr i tiden, pratade man alltid om halvtokiga ölänningar och folks som stod och tittade bakom gardinerna. Här var det nästan inavel, smutsigt och skräpigt på bongårdarna och väldigt mycket ungkarlar som ville härifrån.  Så sa man åtminstone i Kalmar när jag var liten, innan bron kom till.

Som i alla lyckade projekt finns det alltid starka initiativtagare och riktiga entreprenörer. Så är det även här. Förebilden var matfesten ”Good food festival” på skatteparadiset Jersey i engelska kanalen. Det var härifrån som journalisten Sven Ekberg gjorde ett inspirerande reportage för radioprogrammet Meny i P1. Sven skrev ner konceptet och lanserade även detta för Öland.  En rad duktiga lokala organisatörer och kreatörer tände på idén som sedan la grunden för festen som idag innehåller drygt 900 aktiviteter över hela ön och drar till sig över 250 000 besökare!  Alltså 10 gånger öns hela befolkning. Men hur gick det till?

Det gäller alltså att snegla på andra lyckosamma projekt och lära av andra. Men det gäller att betingelserna finns på hemmaplan och att man gräver där man står. I annat fall finns det inga förutsättningar att bli duktig över tid. Dessutom behövs ”egna spelare” som kan tala med bönder på bönders sätt och på latin med de lärda. Initiativtagarna är alltså inget businessfolk utan människor som brinner för mat och de egna produkterna.  Personer med engagemang och stark energi.

Öland definierades innan skördefesten helt och hållet med sol och bad. Punkt slut. Med skördefesten har ”erbjudandet” breddats och innefattar numera mat, konst, kultur, vin och olika upplevelser. Det är inte illa gjort. Prata om att komplettera och vässa sin positionering. Förr visste man att landets finaste råvaror som fisken, jordgubbar, potatis, tomater, bönor, gurkor, vitlöken, gullöken, sparrisen, lammen osv fanns här men ingen gjorde något åt saken. Det är egentligen dessa basvaror som skördefesten uppmärksammat och förädlat till att omfatta nya affärer, restauranger, kokböcker, konstnätter, matlagningstävlingar, näringslivsutnämningar, stolthet och mycket annat. En våg har sköljt över Öland och man har lyckats med konststycket att mobilisera allt från rörmokare, konstnär, lantbrukare, kommunpolitiker, artister till campinganläggningar och restaurangägare steg för steg. Alla är med på tåget och nya idéer uppstår som driver utvecklingen framåt.

Konceptet liknar ett modernt franshissystem där utställarna betalar en summa till konceptägaren Ölands Skördefest som sedan marknadsför allt och där utställaren behåller sin egen förtjänst. Det är med andra ord upp till var och en hur mycket man kan tjäna. Därför brinner marschallerna långt in på natten och alla ger allt denna sista helg innan sommarhusen bommas igen. Mötet med konstnären, bonden eller utställaren ger en extra knorr.  På varenda grindstolpe finns en pumpa som är den grafiska profilen för hela festen. I och med skördefetsen har man också återupplivat en gammal tradition som handlar om Mickelsmässa som förr satte punkt för odlingsåret. Då skulle både skörden och djuren vara under tak.

En rundresa i denna 17de skördefest ger syn för sägen. Det är puls, festligt och fullt med aktiviteter överallt. Vägarna är tjocka av bilar och husbilarna liknar alltmer turnébussar. På restaurangerna är det knökafullt och även kring de olika arrangemang som Fårets Dagar på Borgholms slott är det fullsmockat redan vid öppningen. En annan arrangör som fått sätta lapp på luckan är Ekerums slöjd- och matmässa. Här har till och med golfen fått stryka på foten. Det är alltså en glad fest och mellan de olika besöken varierar vädret som om man satt i en liten skuta på sjön. Ena stunden sol, andra sekunden är det en regnskur och så håller det på. Öland har verkligen förändrats från kusinen från landet till en modern kung i matriket Öland.

Det är tidig söndagsmorgon på Öland. Denna ö påminner just nu mer om en start- och landningsbana än något annat. I luften är det fullt med fågelsträck som startat sin resa mot varmare länder. Arlabilen kör förbi och det blir väldigt tydligt att det är härifrån man hämtar råvaran som sedan förpackas och säljs i stadens butiker. Utanför är det olika scener. Det är ett typiskt öväder som går från sol, regn, moln till uppsprickande.

Jag slår på radion och vem är där om inte Godmorgon, världen! Denna publicistiska institution som verkar överleva alla möjliga och omöjliga omorganisationer på SR. Tack och lov för det. Jag vet inte hur länge man sänt detta program men det känns som om det funnit i hela mitt liv.  Varje söndagsmorgon mellan 09-11, rullar man oförtrutet ut nya inrikes och utrikes nyheter. Det är här hjärtat finns, i den lite bedagade public service kroppen. Här finns det journalistiska hantverket som är värt all respekt. Sändningstiden finns liksom i min egen kropp.

Det verkar inte spela någon roll vem som är programledare, formatet bär med sina aktuella nyheter, egna reportage och oftast skojig satir. Här kan man prata om en god succession och vikten av att jobba långsiktigt. Det är ett bra veckomagasin som ger både överblick och summering.

Till och med signaturen är sig lik. Hur många program har kvar sin signatur efter ett par år? Grundregeln är att man är klåfingrig och gärna gör storslagna ändringar på ytan medan innehållet sakta tynar bort. Här är det tvärtom. Innehållet vässas och signaturen och formatet är kvar. Redaktionen jobbar ungefär som en gedigen möbeltillverkare och det är inget snack om att detta är flaggskeppet i hela koncernen. Känslan för hantverket finns där. Trivialiseringen är motad i grinden.

Det är också lustigt att det ibland kan gå år eller åtminstone ett par månader mellan programmen man lyssnar på. Och sedan stämmer körschemat och då kan man lyssna på programmet tio veckor i streck. Det är som en gammal vän eller person som alltid finns på ett visst ställe. Ungefär som en hamnkapten som man känner till och småpratar med. En som kan och vet hur sakerna ska skötas inom sitt fögderi. Idag handlar det så klart om den tragiska terroristattacken i ett köpcentrum i Kenya, att Tyskland går till val, Sveriges förhållande till religionen, en rättegång i Kina och så vidare. Det är relativt långa inslag och redaktionen jobbar med många av sina kollegor. Man går så att säga inte över ån efter vatten. Man gör kort och gott ett utomordentligt gott hantverk.   Det är bra att lyfta på hatten för redaktionen.

Utanför fönstret ser jag hur man rustar för Skördefesten som går av stapeln nästa helg. Det sätter liksom punkt för denna sagolika sommar.

Så var det dags för en ny hyresgästträff i ett område där vi investerat cirka 16 mkr under tre års tid. Här har vi gjort en rejäl förnyelse. Reparerat och färgat om alla fasader, lagat alla balkonger, tilläggsisolerat alla gavlar, byggt nya garage, iordningställt gårdsmiljöerna, bytt undercentral och fräschat upp källarna med mera. Jag själv och mina kollegor är nöjda med resultatet.

Intresset är stort till denna träff efter renoveringen. Vi brukar vanligtvis vara cirka 30 hyresgäster från varje område. Vårt upplägg är att berätta om kundundersökningen från området, vad som är bra och dåligt, vilka åtgärder vi planera att göra och om det är några nyheter på gång. Intresset för dessa möten har ökat hela tiden.  Men jag märker också att hyresgästerna gärna vill vara med och påverka på ett annat sätt än tidigare. De vill ha mer dialog, påverkansmöjlighet och återkoppling.

Salen är full när vi kommer in. När vi riggat upp alla datorer och projektorer så kommer vi dessvärre inte in i skåpet där mikrofonen finns. Någon har hängt ett stort hänglås över handtagen. Det blir irritation i och med att många har svårt med hörseln. Det börjar liksom inte bra. Till slut ställer jag mig mitt bland hyresgästerna och börjar prata. Det känns som om jag står på en platta som snurrar runt, men kontakten är etablerad.  Jag tar själv upp de problem som finns och som vi inte är nöjda med. Det handlar om sopor, fastighetsskötseln, tvättstugan, gårdsmiljön, belysningen och säkerheten. Det är lika bra att gå på offensiven direkt och få upp saker och ting till ytan.

När vi har presenterat oss och våra idéer är det hyresgästerna tur att ta till orda. De har nerskrivna listor och många åsikter och synpunkter. Vad vi borde ha gjort och varför saker och ting är på ett visst sätt. Här står vi, mitt bland våra hyresgäster och lyssnar. De är både våra kunder och ägare, och framför allt, betalar de våra löner och ger oss resurser som gör att vi kan synas och höras i landet. Det är lätt att man hamnar på olika sidor, vi och dom, när vi får kritik. Men jag tycker dessa timmar är oöverträffade. Att få synpunkter på vårt jobb är givande. Vi försöker alltid ge klara besked under dessa möten. Alla som har budgetansvar är med. När alla kritiska och kloka synpunkter är slut, sammanfattar de flesta en och samma sak. ”Vi trivs ju så otroligt bra här i området”. Att se detta engagemang värmer ett bostadshjärta. Medelåldern är relativt hög men fortfarande finns gnistan och energin hos dessa erfarna hyresgäster, alla med sin unika levnadshistoria och situation. De är vid dessa tillställningar som man lär sig att bli ödmjuk och inser vilket betydelsefullt jobb vi har. Boendet berör och påverkar så många olika dimensioner. Alltifrån trygghet till identitet, vänner, tillgänglighet, status och frihet.Vi skriver alltid protokoll från dessa möten och skickar tillbaka till våra hyresgäster. När man läser varje protokoll lär man sig alltid nya saker. Bland hyresgästerna finns alltid nya impulser till innovationer och nya synsätt. Det gäller att vara ute och upptäcka pärlorna. Jag har därför alltid prioriterat dessa möten.

Kvällen lider mot sitt slut och jag tänker på hur viktigt det är att ha med sig hyresgästerna inför en renovering. Att vi öppnar upp och låter de som vill vara med och jobba får göra detta. Det verkar som om vi är mer nöjda med resultatet än vad hyresgästerna är. Här krävs nya arbetssätt och just nu går vi i bräschen bland alla bostadsföretag. Att både kunna driva en rationell bygg- och projektledningsprocess samtidigt som hyresgästerna är med och påverkar på ett seriöst sätt kräver samarbete och en prestigefri organisation. Det är sannolikt inte den billigaste lösningen på kort sikt men en mycket lönsam investering över tiden.  Jag ser också hur kompetenta och professionella våra medarbetare är och vilka framsteg som tagits.

Solen sticker igenom sina strålar i de roströda träden. Det kommer en svag vind och från träden släpps en virvel av tunna löv. Det som ut som ett musikstycke, där löven är som toner som lämnar kompositionen och far iväg. Det är poetiskt. När vinden matar på och mängder med löv snurrar runt så liknar det ett crescendo.  Marken bli gul istället för grön. I horisonten samlas tunga moln upp och ger en mörk botten – det är klara färger på hösten. Det är snart dags att börja packa ihop alla utomhussaker och dra sig inåt mot kakelugnarnas och kaminernas värme. För mig behövs hösten för att kunna börja läsa. Jag är alldeles för aktiv på sommaren och då har jag svårt att sitta still med en trave böcker. När tempot går ner går även skrivandet och tänkandet bättre.  Det är en bra tid för att fundera på sina mål och reflektera på det som sker.

Den här sommaren har gått i golfens tecken. Det bara blev så och målet hcp 15 ligger plötsligt inom räckhåll. Det kunde jag aldrig drömma om. Jag är verkligen glad för att det blev så och här finns också en bra sysselsättning för äldre dar. Även golfbanorna ömsar nu skinn och blir mer likt ett älgpass. Nya färger tränger fram från ruffen, dikena och även på greenerna tar smålöven över.  Plötsligt blir det mycket färger – gult, brunt, grönt och blått dominerar synfältet från tee.  Det som hänger kvar från sommaren och fortsätter är löpningen.  Numera är Gustaf med och han knaprar in varje gång och det blir svårt att hålla jämn steg med honom om något år.  Jag som sprungit i tjugo år och han i ett år, är redan ifatt (trots min sex Stockholm Maratonlopp sedan 2005). Det är konstigt och säger något om kroppens livscykel. Han är mjuk och vig medan jag är stel och tar tid innan jag kommer igång. Löparmålen revideras. Nu är det 45 minuter på en mil istället för 40 minuter när det var som bäst. Inte så illa kanske men inte alls vad jag vill. Det är lite av höstens budskap. Allt har sin tid och till slut blir både naturen och människan mull även om det inte låter så skojigt. Sensmoralen är att ta tillvara tiden och göra något bra och viktigt för sig själv och alla andra människor. Att se till att göra samhället bättre än vad det är. Att inte spilla bort tid på nonsens utan att försöka leva varje dag som om det vore den sista. Så långt höstens musikstycke innan efterordet.

I höstlandskapet väller mängder av sinnesintryck in. Bara man blundar och tittar igen så inser man hur oändligt mycket vi varseblir på en sekund. Hur det strömmar in sinnesintryck i vårt medvetande. Vart tar allt vägen, eftersom informationen inte kan försvinna? Är människan ett gigantiskt USB-minne eller är allt projektioner och reflektioner från den yttersta randen? Regndropparna väcker upp mig i funderingarna och det är bara att ta långa älgkliv till bilen innan man blir helt dygnsur. Höstens prolog har börjat.

Det var ett tag sedan sist. För att vara på den säkra sidan, får man välja gator som man vet inte grävs upp just nu och då blir det några extra kvarter. Det som slår mig är vad mycket folk det finns i Stockholm och vilken explosion av caféer och matställen som numera svämmar över trottoarerna. Även mörka stadsdelar har fått helt nya liv som exempelvis Hornstull och Fridhemsplan. Nästa stora förändring är den väldiga löparkulturen och promenerandet som intagit Stockholm. Det verkar nästan som om det pågår något Stockholm halvmaraton för det är fullt med löpare som är insnodda i sina hörlurar och lunkar på. Löpare som verkar snöra på sig skorna först när det blir mörkt.  

Klädseln är däremot ganska sig lik. Liksom svårigheterna att hitta parkering. Trots att bostadsbyggandet står still i förhållanden till behovet så har staden vuxit med mängder med hotell, kontorsfastigheter och affärer. Luckorna har effektivt täppts till. Nya siluetter som sätter knorr och blir ögongodis när mörkret faller. Staden har byggt på sig fina arkitektoniska skapelser.

När jag går i staden funderar jag osökt på begreppet tiden. När jag själv bodde här var jag mitt i samtiden och då var den tiden aktuell och framtidsmässig. Idag är den tiden bortglömd och något som står för dåtiden. En tid som för oss var höjden av det moderna. Starkt närvarande.  Men just här och nu, är det denna tid som är aktuell. Det är märkligt hur tiden kan förändras och liksom dö bort.  Idag är staden annorlunda liksom människorna och utbudet. Kanske skulle det vara kul att flytta tillbaka och med en annan distans utforska den på nytt. Kvarteren är så bekanta och fyllda med mängder av minnen. Hurtigs konditori, Blå tornet, Myrorna och så vidare. Men butiker, restauranger och människor är faktiskt annorlunda sedan jag var här för tio år sedan.  Det är en annan mjukvara och den är lätt att upptäcka när man se Stockholm från periferin. Nu står man utanför fönstret och tittar in, där man förr satt och tittade ut.

Även på barerna har lejonen slagit sig ner sig ner vid borden. De pratar och gesterna är mer europeiska än förr. Få sitter med sin Ipones och de flesta samtalar ledigt, obesvärade om morgondagen.  Stockholm börjar mer och mer likna en stor huvudstad med ett självmedvetet självförtroende som har hittat sin roll.  Staden verkar må väldigt bra och är som gjord för nya och spännande möten som kan överraska.

Det är nästan lite svårt att ta in att det är höst när dagarna är som de är nu. Soliga varma dagar och en temperatur som ligger på en stadig bit över 20 grader. Det kan man kalla Indiansommar. Men när jobben kallar töms landsbygden och Öland är tillbaka i sin vanliga lunk. Från myller i varenda stuga till igenbommade torp med låg utnyttjandegrad. En märklig scenförändring som tar tid att fatta. Det behövs snart NYA politiska tankar kring hur mycket man ska jobba och vart med tanke på de senaste tjugo årens enorma produktivitetsvinter inom alla sektorer.

Hur som helst är det terminsstart för landets alla elever och studenter, så även för mig. Det är dags att fortsätta distansutbildningen i filosofi (fritidsstudier). Jag läser 15 poäng per termin och om allt går som det är tänkt så är det examen först om sex år i detta ämne. Filosofin har lustigt nog gått väldigt bra trots att jag har en uppgift kvar. Det har varit intressant att läsa om filosoferna, om idéernas och tänkandets historia, mål och mening med livet etc. Jag har kommit i kontakt med tänkare som jag aldrig tidigare hört talas om och som gett motstånd och nya perspektiv. Visserligen är det mycket att läsa men när det är intressant så orkar man ta sig igenom även de tjocka böckerna. Det är synd att jag inte upptäckte filosofin långt tidigare i livet. För här finns det mesta och inte minst djup kunskap om ledarskap, ekonomi, politik, styrning och strategi.

Förmodligen är det bättre att läsa filosofi än ekonomi om man vill jobba som VD eller chefer som har med människor att göra. Det är symptomatiskt att det bara är amerikanska universitet som exempelvis Stanford University som har en bred filosofisk utbildning i sin entreprenörsutbildning. Det är också hisnande att upptäcka hur bildade filosoferna var förr. De kunde viga sitt liv åt forskning och skrivandet. De var närmast encyklopediska i sin kunskap med enorm överblick över sina ämnen, men kunde också avhandla biologi, matematik, politik, religion med mera. I jämförelse med dessa giganter framstår man själv som en enkelspårig myra. Deras tankar och system är lika aktuella idag fast det skrevs för tusen eller hundratals år sedan. Att läsa originalböckerna är mycket fascinerande. Högskolor och universitet som verkligen vill utbilda kunniga ekonomer skulle infoga filosofin som en viktig modul i sitt programutbud. När jag själv läste ekonomi fanns inga kopplingar till andra fakulteter. Det var ren och skär amerikansk ekonomi som gällde och inget annat. All litteratur kom därifrån. Men för att bli en duktig ekonom måste man förstå vad det är som skapar och bygger upp ekonomin.

I centrum för all ekonomi står människan med sina ambitioner, riskvillighet, passion, nyfikenhet, vilja, lust och mycket annat och det är dessa kvaliteter som man måste förstå. Det räcker inte med att förstå konsumentbeteende eller hur man gör en marknadsundersökning eller hur teknik, lagar och branschregler, finansiell redovisning eller produktions- och distributionssystem påverkar. Det gäller att gå till källan. Ekonomerna skulle behöva läsa massor med skönlitteratur, filosofi och psykologi för att förstå vad som konstituerar både makro- och mikroekonomin. Här är ekonomins blinda fläcken. Jag vet att detta har sagts MÅNGA gånger tidigare men nu ser jag själv med egna ögon och inser vilken hjälp det skulle vara för blivande chefer att förstå mer. Att läsa filosofi ger en helhetsbild och ökar dessutom förståelsen för det man läser idag. Här finns mycket att göra och de olika fakulteterna på högskolorna skulle må bra av en genomgripande förändring och att man använder all kunskap som finns för studenternas bästa. Dagens modell verkar gå ut på att det är fakulteternas behov som styr och inte dem man utbildar. 

Det är Klaras dag idag, den 31 augusti. Det är oftast sommar den sista augusti och höst den första september. Så brukar det vara, men i år ser ut att bli annorlunda. Jag minns 1991 som igår. Det var varmt och Stockholm hade precis haft sin första Vattenfestival. Vi bodde på söder, ett stenkast från Södersjukhuset i en ny lägenhet.  Vi tågade upp för backen och allt var stillsamt när det var dags. Jag skulle börja undervisa i marknadsföring och läste om människans behov och preferenser (då gjorde man allt undervisningsmaterial på OH-film, skrev för hand med speciella pennor och visade detta på en OH-projektor).  Ordet entreprenör var nästan ett skällsord och Percy Barnevik var min husgud. Carl Bildt skulle snart bli ny statsminister och efterträda Ingvar Carlsson som haft det tuff.  1991 präglades av varsel, uppsägningar och nedläggningar. Men det var inget vi var speciellt oroliga för.

Idag blir Klara 22 år och läser sista året på sin fyraåriga ekonomiutbildning efter tre intensiva gymnasieår på Europaskolan i Strängnäs. Körkortet är bärgat, en bostad är fixad och engelskan sitter snart på plats. Jobben har droppat in vid sidan av skolan. Kompisgänget håller ihop och träningen har kommit igång.  Det har inte varit några stekta sparvar utan hårt arbete i botten. Där finns hos Klara en kombination av envishet och ett genuint intresse för läsning och kunskap. Ett släktdrag av lärarkall.

När man ser sina barn flygfärdiga så inser man också att man själv är äldre. Jag var ung på 1980-talet och det var för 30 år sedan. Det ger en tankeställare eftersom man känner sig lika ung som när man gick på högskolan. Jag minns när Ulf Lundell sa att han runt 50 upptäckte vilken ocean av tid som öppnades framför honom. Vad tusan ska man fylla denna tid med? Skriva, tjäna pengar, motioner, bygga hus, pensionsspara, åka på turné, resa, dricka mer eller mindre eller vad. Han menade att andra halvlek blir helt annorlunda. De flesta av oss lever ett hyperaktivt liv mellan 25-45 år. Då ska man göra jobbkarriär, träffa sin partner, göra bostadskarriär, bygga eget varumärke, skaffa barn, skolgång och läxhjälp, aktiviteter, hålla kontakt med vänner och släkt. Till detta ska läggas alla inköp som kläder, möbler, bilar, cyklar, trädgårdsredskap och leksaker med mera. Det är inget lätt livspussel direkt. Att prata om gränssättning är nästan komiskt. Det gäller att överleva och tiden är flaskhalsen. Numera behöver man också ha tid till sociala medier. Det finns alltså ett självtryck och det gäller att parera och hålla alla tallrikarna i luften.  Andra halvleken handlar nog mer om att planera och veta vad man ska göra när tiden plötsligt finns där. När trycket inte finns och man själv måste skapa och stå för trycket.

Klara brukar säga att det gäller att göra rätt från början och det har vi haft svårt för.  Vi har tutat och kört, alltid med små eller inga resurser. Ett ständigt nollsummespel och kniven på strupen. Som tur är verkar det som om barnen sett vad som fungerar och inte fungerar. Både Klara och Gustaf har blivit ytterst självständiga och har lärt sig att tänka först. De är bra på att analysera, dra slutsatser och få saker och ting utförda. Precis i den ordningen och inte tvärtom.

På sätt och vis har vår roll varit att vara en bro för våra barn.  Där vi velat ge bättre förutsättningar än vad vi själva haft.  Vår egen nivå är väl en slags medelklass. Vi har siktat högre men fastnat i trädtopparna. Klara kommer säkert att stiga i graderna och en vacker dag bli statsminister enligt Gustaf. Skönt att vi klarat av dessa år. Vi säger grattis gumman. Det viktigaste är att må bra och ha en bra hälsa, det andra ger sig. Bilden från JP när Klara handlar.