Hammerth.se

På ytan kan det se ut som en dockteater där alla är fullt sysselsatta med sitt och där figurerna är harmlösa och enkla. Men bakom kulisserna finns det egentliga organisatoriska arbetslivet. Det är som ett isberg, lite syns men det mesta av isblocket är under ytan. De flesta människor lägger också sina egna pussel för att förstå det som inte syns och skapa betydelse.

Det är fascinerande eftersom detta verkar vara ett tolkningsprogram som startar av sig själv. Sannolikt en överlevnadsreflex från evolutionen för att förstå sin omgivning och undvika faror eller risker. Vän eller fiende.

Det jag lärt mig under årens lopp är att alla är väldigt bra på att tolka och se hur saker och ting förhåller sig. De är som man säger i bibeln, man ser sandkornet i sin nästas öga fast bjälken i sitt eget öga ser man inte. Det krävs träning för att kunna gå utanför sitt jag och objektivt kunna se sina begränsningar och möjligheter.

Det är både svårt och enkelt att kommunicera på denna nivå. Risken är att man säger fel och trampar någon på tårna som skedde på mina första jobb. Men när man lyckas synliggöra denna verklighet och ta avstamp från dessa nivåer blir det oftast bra när man ser mer av varandra. Då är det lättare att prata och man kan prata på rätt sätt. Det är en viktig poäng. Då går det att köpa lite felsägelser eller vad det nu är. Ju mer man snackar ihop sig desto bättre går det också att skapa utveckling och förbättringar. Man blir mer ett tajt team som hjälper och sporrar varandra.

Detta var SAS-chefen Janne Carlsson inne på redan under 1980-talet med sin bok ”Riv Pyramiderna”. Att vända isberget och se hela personens kapacitet var ett sätt att släppa loss och skapa ny energi. Just energin var det som skilde människor åt enligt Carlsson.  Hans slogan var att engagemang slår klass.

Allt detta slår mig när jag hör ett radioprogram om chefer och medarbetare. Där hör man precis hur alla bedömer, värderar och tolkar läget – tankar som aldrig dryftas i dockteatern, för där ska man inte störa den fina stämningen. Men som hörs i rummen och vid fikabordet. Ett bra ledarskap ska förstå och se detta och utgå härifrån menar man. Idealet är ett byggprojekt där alla vet vad man ska göra och alla kan följa och se resultatet. Här krävs även samarbete som växer fram i byggboden. Att omsätta detta till kontorslandskapet kan väl inte vara så svårt säger någon i programmet…..

Det är en bra liknelse och god målsättning. Det svåra är att kunna visualisera ”bygget” och ha en röd tråd från visionen, företagsplanen till individens kapacitet, system och rutiner som alla kan se och känna lika påtagligt som ett bygge. Oftast börjar man med att ”renovera” det som finns. Vardagen måste fungera och det måste finnas en balans mellan stabilitet och förnyelse. Likaså behövs både dockteater och isbergsfilosofi. Men, det hördes så väl i radioprogrammet, alla registrerar och ser väldigt väl vad som sker, vilka brister som finns, konkreta problem, chefens svagheter, dåliga omdömen eller brist på närvaro. Så det går aldrig att undvika denna verklighet om man vill bygga något över tiden. MEN;  processen är inget 100-meterslopp utan ett tålamodskrävande maratonlopp. Det gäller även att dokumentera och ha ritningar på det som sker så att nästa chef vet vad som hänt och kan välja att jobba vidare eller byta spår. Häri ligger skillnaden mellan ett luftslott och en företagskutur.

Att vara ledare eller chef är egentligen en ganska egendomlig sysselsättning. Dels ska man kunna verksamheten på detaljnivå inom alla områden och sedan ska man i princip inte lägga sig i det operativa utan koncentrera sig på övergripande frågor, följa upp och säga ifrån. Se till att andra driver, utvecklas och har skoj samtidigt som man ska se till att det är effektivt och ger vinst.

Att sätta fingret på denna förmåga är verkligen inte lätt. Det blir ett hopkok av seende, energi, tävlingsinriktning, strukturförmåga och sorglöshet. I grund och botten måste varje organisation ha en positiv och optimistisk attityd. Tyngdpunkten är att göra saker och ting, att agera och verkställa i olika handlingar. Ett chefskap bör uppmuntra och sprida trivsel men framför allt jobba med att det görs rätt saker. Justera så att alla delar blir starka och hänger ihop som ett biologiskt urverk.

Utöver detta är själva kommunikation och intern och extern marknadsföring väsentlig. Ett både svårt och lätt område. Oftast glömmer man bort att lyfta fram bra saker. Fast man borde veta bättre. Min känsla är att de flesta VD:ar och höga chefer i större företag är ytterst medelmåttliga. De saknar utbildning inom ledarskap och har aldrig haft någon mentor eller coach för att diskutera svåra vägval eller konceptutveckling. De har sällan kämpat med egna företag eller kniven på strupen. Dessutom kan många chefer vara duktiga i en situation av ledarskapet men helt oduglig i andra faser. Det är stor skillnad på att vara VD i ett start-up företag än i ett traditionellt förvaltningsföretag eller i en internationell koncern eller i ett fusionerat IT-företag. Kanske är det så att man måste var lite knäpp för att bli chef eller som min morbror Jan sa; man får inte vara dum för då blir man bas.

Jag har själv oftast funderat på vilka beståndsdelar ett chefskap egentligen har. En av de dominerande delarna är att välja ut rätt medarbetare. Att vara en fena på rekrytering och att bygga roller med rätt arbetsuppgifter som stämmer överens med individens kapacitet. Där läggs grunden för ett bra lagarbete och framgång precis som en fotbollsmanager lever och dör genom sin värvningar. Rätt individer gör så enormt mycket skillnad medan fel individer skapar större problem än de själva. Att kunna kommunicera och synliggöra vad som händer och vad alla gör är betydelsefullt och något som generellt får alldeles för lite uppmärksamhet.

För mig är det viktigt att det finns en tydlig plan, tydliga mål och inriktning så att alla vet vart man är på väg. Ett starkt ramverk som var och en kan fylla med egna initiativ oavsett om de är jättebra, ok eller dåliga (bara det inte upprepas). Här är det många organisationer som inte håller med. Man vill hellre jobba mer flexibelt och betona handlingsberedskap. Jag tror mer på plan och parera när något dyker upp och sedan återgå till plan. Medans andra betonar anpassningsförmåga och ständiga förändringar som ledstjärnor och ingen plan som låser in.

Ett moment som jag själv och nästan alla andra lägger för lite tid på är att följa upp och lär sig av det som hänt.  Att med jämna mellanrum utvärdera verksamheten och stanna upp och tänka innan man trycker plattan i botten ger nästan alltid ny kunskap.  Sist men inte minst gäller verkstad. Att man använder utredningar och undersökningar på ett praktiskt sätt. Just den praktiska dimensionen är nog det som skiljer agnarna från vetet. Att alltid tänka praktiskt från en chefsstol tror jag avgör om en organisation blir effektiv eller ej. Det är så lätt att sno in sig i pappersarbete och möten och tappa bort linjen och fältet. När en utredning är klar börjar allt jobb. Det är då när det ska trängas ut i organisationen, förklaras, göras nya rutiner, ändra beteenden osv som kraften ska finnas. Inte i själva utredningen.

Ett bra chefskap skulle alltså bestå av god förmåga vid rekryteringar, god förmåga att planera och att kommunicera samt att följa upp och ha ett praktiskt fokus så att saker och ting fungerar. Här har jag själv bitar som jag måste förbättra. Det roliga i kråksången är att man hela tiden lär sig i ett chefskap, det liksom mognar fram. Det fylls upp av olika situationer och utmaningar som man hela tiden ställs inför. Den nya tidens definition på ledarskap är en mix av präst, konst och strategi som dagens ungdomar får lära sig på landets handelshögskolor. Själv tycker jag ordet chef är bättre än ledare.

Vi stiger ur bilen en sen kväll och möts av en mild och fuktig luft som påminner om sydeuropa. Dagarna därpå blir soliga och varma. Ölands norra udde har mycket sol och ligger bra till i den så kallade solligan strax efter Visby. Så brukar det se ut i Sverige.

Öland är verkligen en annan värld. Här finns kalkstenskuster, alvarmarker, strandängar, trollskogar, obegripligt mycket sommarhus och oräkneliga campingar och fina bad. På sommaren finns i Borgholms kommun över 2 miljoner turister medan de bofasta står och stampar kring cirka 10 000 invånare sedan 1970-talet. Ovanför Köpingsvik bor knappt tre tusen personer året runt – i en livsmiljö som utan överdrift måste anses som sagolik. Hur kan det vara så här? Vad är det som gått käpprätt åt skogen och hur många chanser har man bränt? Det måste ju under århundraden funnits duktiga entreprenörer som skulle ha kunnat utveckla världsledande varumärken inom livsmedel, sten, båtbyggeri, vindkraft, odlingar istället för enbart turismen. Denna verksamhet är rätt men den är ju alldeles för kort och skapar inga långsiktiga jobb. Maximalt 10 veckor sedan är allt över. Och då bommar Öland igen och drar sig tillbaka istället för att utveckla och förnya. Det verkar som turismen har vaggat in landskapet i en sävlig och tråkig förvaltning när det istället har så fantastiska möjligheter. Det har blivit för enkelspårigt.

Visst kanske det saknas traditioner för entreprenörskap om man ser till Ölands historia. Från 1569 till 1801 var hela Öland inrättat som så kallad kunglig djurgårdsinrättning, det vill säga en kunglig jaktpark där allt villebråd skulle tillhöra kungen något som säkert förlamade utvecklingen. Ölänningarna förbjöds därför att jaga eller äga jaktvapen. Ölänningarna fick inte under denna tid äga hundar, då de kunde störa kungens jakt och allt var inriktat på sten, lantbruk och fiske. Nu finns inget fiske kvar men väl sten och mat. Lägg allt fokus där till att börja med. Stimulera företagare inom dessa näringar och komplettera sedan med små och medelstora företag inom tjänstesektorn som värdesätter miljön. Börja med att jaga kompetens som finns hos pensionerade chefer eller specialister med sommarhus. Här finns en dold potential som har rätt kunskap att kunna bli bra mentorer för att hjälpa till att utveckla fler företag eller verksamheter. Turismen klarar sig av egen kraft. Numera finns här så mycket fritidshus och anläggningar som rullar på av sig själv.

Målet bör vara att erbjuda fler möjligheter att bo här året runt. När man själv tänker på den tanken så är det jobben som saknas. Skulle det finnas ett blandat näringsliv skulle vi och säkert många med oss slå sig ner här. Här finns allt man behöver för ett gott liv. Klimatet, naturen, fritids- och odlingsmöjligheter, stadskärna och universitet i Kalmar samt vänliga människor. Öland har ett enormt starkt boendekort (kanske det starkaste i Sverige) men som inte kan spelas ut på grund av att det saknas jobb och arbetsgivare. Ön måste också vara mer på tårna när det gäller utlokalisering av myndigheter och utveckling av nya företag inom spel, IT-relaterade tjänster och odlingar för läkemedelsindustrin, nya livsmedel/hälsokost, ny miljöteknik eller design osv. Jag tror det handlar om att ölänningarna själva måste se Öland på ett annorlunda sätt, där kunskaper och investeringar står i centrum.  Utanför San Francisco finns den lilla staden Palo Alto som är USA:s kassaskåp och innovationscentrum. Varför inte börja här och försöka förstå hur man gör när man sätter etableringar i fokus och sedan använder platsen med alla fördelar som mervärden. Här är det ingen som pratar om turism utan allt handlar om investeringar, utbildningar, finansiering och jobb. Turismen får man liksom på köpet och alla lovsjunger klimatets betydelse för kreativiteten. Öland behöver en 180 graders mental förändring.

Det luktar nästan bränt när åskan dragit fram, likt ett banditgäng på tunga motorcyklar. Till och med ”missilljud” hörs innan de tunga knallarna skälver hela bygden. Det är ett tungt artilleri som matar på. Mellan slagen kommer solsken och regndroppar som sipprar ner från träden. Flaggan hänger dyngsur som en ål och fukten gör att pappret rullar ihop sig. Det är en urladdning efter en kvalmig och tryckande dag som blev outhärdlig.

Bortom horisonten kommer mullret oregelbundet och till synes helt ologiskt. Molnen jäktar fram på himlen och naturen håller liksom andan. Ett åskväder är allvar och obehagligt. Det gör inga kompromisser och någon anpassning är det inte tal om.  Det smäller, blåser, ösregnar och mullrar – den verkställer det som är, punkt slut och själv är det bara att krypa ihop på verandan och se skådespelet från parkett. Åskvädret är befriande tydligt och när allt är över så ligger det fortfarande där och lurar i kanterna som man brukar säga. Det är inte svårt att förstå att vi lever i ett elektromagnetiskt fält och att vi alla bär på olika laddningar och ström.

Sensmoralen: åskan är ingen lätt förhandlingspartner. Det är bara att krypa till korset och dra ut kontakterna. Det man kan lära sig är tydlighet, att stå för något och att vara konsekvent. Det var gjutaren Görans melodi, att inte jamsa eller jollra med. Att vara arbetsgivare och inte till varje pris bli kompis med alla medarbetare. Till slut behöver man den friheten att säga ifrån, rätta till, förändra och då måste man kunna släppa ut sin eget åskväder och ha en viss distans. Jag tror han har helt rätt i detta till syvende och sist, trots min inställning att sätta medarbetarna först. Varje människa ska ha sitt ansvar och sina befogenheter. Det är när man smiter undan eller ljuger som man behöver vara tydlig och säga ifrån. Annars underminerar man hela arbetsmoralen.

När det kommer till kritan är det genomförandet, att kunna verkställa och ta ansvar som gäller och betyder något. Det är det man blir bedömd på. Det är bara aktiva handlingar som ger resultat – som räknas. Att prata runt och leverera tunt är det sämsta. Därför är ett kraftigt åskväder ett skönt skådespel. Här är det inget rundsnack utan här verkställs saker och ting. Efter en riktig knall kommer supporten med ett hällregn som håller på att spränga stuprören. Löv, grenar och plasthinkar flyger som konfetti  – här kan man prata om Tors hammare. Det är så långt ifrån ett finger i luften man kan komma.

Det är dags att packa ihop, samla upp sig och förbereda sig för höstens jobb, efter denna utlandssommar som strålat av sol. En rättvis kompensation för den mycket kalla vinter och vår som aldrig ville släppa greppet. Det är behövligt att koppla av och glömma jobbet för en stund. Jobbet är så påträngande, tar mycket tid och kräver beslut som både gillas och inte gillas. Att vara ansvarig är att ta avgörande beslut (sätta ner foten), förändra saker och företräda organisationen mot media, myndigheter, besökare, finansiella aktörer, näringsliv och politiken. Sommaren är alltid en skön fristad där oket lyfts av. Att bara gå på alvarmarkerna eller cykla utefter kalkkusten från Sandvik och uppåt är frihet för mig. Skönheten är så enkel och naturlig att man blir helt uppslukad.

Nästan alltid på slutet av semestern dyker ”pensionärstankar” upp om hur man ska göra när man blir äldre. Man går och fantiserar om hur man ska bo, leva och klara sig på pensionen. Våra tankar är att satsa på en Ölandsgård när vi blir äldre. Här kan vi springa, cykla, spela golfa, lyssna på musik, umgås, odla, läsa och blogga för glatta livet och ha Kalmar som centrum. Så ser inriktningen ut även om vägen dit säkert blir krokig och inte direkt rosenströdd.  Det krävs hårt och målmedvetet jobb under många år till, tur med livet och hälsan samt ett måttfullt liv.

I samband med stadsfesten i Eksjö i slutet av augusti ska vi samla organisationen och gå igenom höstprogrammet 2013 (vi ska även bjuda in några artister också). Det är ett digert program med byggeri, renoveringar, organisationsfrågor, försäljningar, införandet av en ny redovisningsstandard K3, nya ramupphandlingar, slutförandet av byggprojekt, rekryteringsfrågor, påbörja ett nytt affärsprogram, ny hemsida och inte minst hålla järnkoll på resultat- och balansräkningen. Det blir mitt sjätte verksamhetsår som ansvarig för bolagen och det känns som om det fungerar väldigt bättre nu än när jag började. Jag tycker att alla individer tar mer initiativ, är mer kompetenta och löser sina frågor bättre än förr. Min egen roll liknar mer en lärare. Jag finns där när någon behöver stöd, men känslan är att medarbetarna löser sina uppgifter självständigt och utan min medverkan. Det är en bra prestation om jag får säga det själv. Att varje individ har rätt roll, resurser och förmåga att lösa problem och fånga upp nya möjligheter. Visst kommer en del bakslag med riktningen är rätt. Framför allt ser jag hur många utvecklas och blir skickligare hela tiden.

I styrelsen har vi att ta ställning till hur vi ska bygga och finansiera nya flerbostadshus. Här ska vi göra en noggrann research innan vi tar ställning. Styrelsen är mycket aktiv och väl insatt i verksamheten på ett förtjänstfullt sätt. Det blir riktiga rådslag och prestigefria möten när vi träffas. Skälet är att vi haft en god kontinuitet trots olika byten av personer. Kärnan är intakt. En styrelse är viktigare än vad de flesta tror. En enig styrelse kan förändra verkligheten för en kommun, region eller ett land.  Jag hoppas att vi kan ha samma styrelse även efter nästa års val eftersom det besitter en så god kunskap numera.

Även om sommaren har varit fantastisk så finns det inget vemod, att plocka ihop sina pinaler när man har intressanta saker framför sig. Nu på måndag den 5 augusti går startskottet för hösten och målet är att ta en sak i taget och genomföra sakerna med god kvalitet. Att jobba rätt och göra rätt saker ger utveckling. Jobbet ska stärka medarbetarna.  Det är min egen devis.

Vissa människor har mer energi än andra eller så använder man energin på olika sätt. När olika personer går ur tiden, märker man vilken kraft som går förlorad.  Släkt och vänner går tysta runt som spökfigurer och tittar på allt, även det som gick snett. I varje sak finns ett minne – en upplevd tid. Något som hänt men som inte finns längre. Varje person har sin tid och till sist är det kyrkogården som gäller för alla. Här ligger alla hjältarna sida vida sida. På Norra kyrkogården i Kalmar ligger Herman Hammerth viloplats, som det sista han gjorde var att själv ta bilen och köra till lasarettet innan han gick bort. En stor lärarprofil med både pedagogisk och affärsmässig näsa. En man från enkla förhållanden som tog sig uppåt och fick inflytande.  Under varje sten ligger en stor berättelse och ett fantastiskt människoöde. Att besöka en kyrkogård är skönt. Gångarna är krattade, fontäner sprudlar, gräsmattor är välklippta och alla blommor, buskar och häckar är ytterst välvårdade. Det påminner mycket om den välskötta golfbanan Augusta National Golf Club, Georgia i USA. Det verkar inte spela någon roll vem som gör jobbet, för det har alltid varit fint här. En kyrkogård har liksom allt annat här en intressant historia.

Norra kyrkogården är belägen norr om Kalmar centrum, i anslutning till Skogskyrkogården. Norra kyrkogården ritades av stadsarkitekten i Kalmar J. F. Olsson. Han ritade också det begravningskapell som byggdes på platsen. Arbetena pågick 1908-1911 och kyrkogården invigdes den 17 september av domprosten Engström. Den del av kyrkogården som tillkom vid den här tiden anlades enligt klassicistiska principer t.ex. med gångar betonade av alléer och noga avgränsade gravkvarter. Samtidigt har kyrkogården fått en egen, friare form som inte sammanfaller med de klassicistiska principerna. Gångarna är raka men möts inte i räta vinklar. De går runt hela kyrkogården samt strålar samman till kyrkogårdens centrum vid kapellet. När kyrkogården anlades placerades köpegravarna utmed gångarna och i anslutning till kapellet medan linjegravsområden placerades inne i kvarteren. Köpegravarna kom på så sätt att bilda ramar runt linjegravarna. Även in i döden så ska det tydligen finnas sociala skillnader.

När mormor levde åkte jag alltid in och vattnade blommorna vid Boris grav och satt en stund innan jag for iväg för att spela tennis eller sparka fotboll. Jag var verkligen stamkund på denna kyrkogård. Här finns ett lugn, en frizon med svalkande träd och en angenäm stillhet fast det bara ligger ett stenkast från centrum. Det kunde jag känna redan som tioåring och den känslan är likadan nu när jag visar Gustaf de olika gravarna.  Vårt ekollon verkar innehålla samma beståndsdelar livet igenom.  Det är egentligen bara ekens form och förfining av grundinnehållet som skiljer ett ungt liv från ett gammalt. Man kan alltid lära sig av varandra.

Att ta vägen förbi en kyrkogård är inte alls så dumt. Det är ett bra tillfälle att upptäcka och få ro att värdera livet fullt ut. Det är också bra med gravstenar eller kors, så att man kan gå till något. Att strö ut en människa i en minneslund tycker jag känns slarvigt och lättvindligt. Visst kan det vara svårt för släktingar att sköta om en grav, men den lilla kostnaden tycker jag gott man kan ta. Pengarna bränns i alla fall av på massa dumheter.

Det blonda landskapet håller successivt på att ta över Öland, då allt blir vetefärgat, förgyllt och solblekt. Den blonda framtoningen mot det blå havet och himlen är vackert. Lägger man till den grå eller röda kalkstenen så ökar skönheten ytterligare. Det är högtryck både i naturen och bland sommargästerna. Det hela påminner om bin, humlor och insikter som febrilt och energiskt ska samla in sötman från gårdarnas lindar och almar på några veckor. Nu gäller det upplevelser och aktiviteter, de nya näringarna i samhällsekonomin. Och i varje buske poppar det upp en möjlighet så länge marknaden är på plats. Turismen är bra men också väldigt kortlivad. Det krävs mycket för att få den att bli mer långsiktig och uthållig. Även om skördefesten, våryran och temaveckor är helt rätt spår. Men att ha bra bredband som lockar ungdomar är minst lika viktigt, liksom även bra avloppsanläggningar. Här är Öland bedrövliga och reaktiva. Speciellt när hela Borgholm står mer eller mindre och faller med turismen så bör infrastrukturen vara i topptrim. Annars blir det inga bofasta eller glada ungdomar. Jag tycker också att alla företag i princip bör ha dygnet runt-service (24 h) juni till augusti så att man suger upp precis allt. Det kan absolut inte vara söndagsstängt på en byggvaruhandel i Löttorp för att man måste vila. Det är rött kort. Grönt kort för alla loppis, gocart, gårdsförsäljning, kamelridning, gallerier, hembygdsgårdar, våfflor, drakflygning, missionstält, utförsäljningar, campinganläggningar som snurrar för glatta livet även om det ser ut som vilda västern.

I den vita sandstranden är vi mer lika än på andra ställen. Även om vikten, gymkroppen, tatueringar och badmodet också är sociala markörer. Det är onekligen intressant att fundera över vad som skiljer oss människor åt. Varför blir vissa si och andra så, vad är det som gör att vissa har sådana drivfjädrar medan andra har några andra. Ytterst måste det handla om vårt arv, miljö och vår förmåga att sätta mål och välja handlingar för att komma dit.  Osynliga ting som gör stor skillnad under livet. Ibland är det emellertid konstigt att vi klarar oss så bra som vi ändå gör, oavsett om vi är en glad storbolagsdirektör eller ett biträde på första jobbet. Granskar vi en människa på nära håll så upptäcker vi att vi har många brister och fel som är rätt komiska. Det som står oss till buds är att förstå och utveckla den karaktär som redan Aristoteles var inne på är vår form och innehåll. Att ha ett tydligt mål och jobba hårt för att nå detta medför någonting gott enligt filosofen. Kanske är det sådana inre mekanismer (att förstå vårt uppdrag eller uppfinna ett sådant) som ger mening och skiljer oss åt, för på badstranden är vi som en enda stor klump som skriker, skrattar, springer, kastar, tjuter och lever mitt i nuet. Målet sätter passionen/känslan medan förnuftet är med och väljer medel för att uppnå målet enligt David Hume. Det tror jag är den rätta ordningen.

Någon gång, helt omärkligt kommer vi till den punkt då pengarna och tiden håller på att rinna ut. När turisterna vänder hemåt och timglaset blir tomt. En tomhetens chock. Då blir här lika  ensamt som det är på alvaret i söder eller kalkstenskusten i norr. Pulsen försvinner och vägarna är åter tomma. Man saknar så att säga inte kon förrän båset är tomt.  Utan att ta notis om detta fortsätter landskapet sin förvandling och liknar mer och mer en busig lintott med vind i håret. Skönheten finns där hela tiden, det är bra att gå ut och upptäcka den även när alla turister är här.

Fem stjärnor och en sagolik sandstrand på nästan en mil är Bödas kärnprodukt. Den utvidgade produkten består av den lite pinsamma TV-såpan Böda (som skapar en ny värld mellan dokusåpan och verkligheten), en jätteinvestering i ett nytt vattenland som kallas Nordpool, rader av starka artister, temaveckor och en evenemangskalender som heter duga.  Böda har sannerligen uppdaterat sin produkt sedan vi var här för fyra fem år sedan. Det verkar också var ett bra ledarskap som smittar av sig på medarbetarna som alla är vänliga och hjälpsamma.

Vi åker hit med några enkla handdukar och badbyxor. Vi har inga solstolar, bollar, parasoll,kök eller kylväskor eller annat med oss. Vi tänker inte stanna länge eftersom det alltid är en cirkus på stranden. Det blåser lite idag men stranden är bara halvfull? Vi hittar en egen sanddyna som vi sjunker ner i innan vi kastar oss ut i det skummande havet. Men vart är allt folk, har vi missat något? Till slut går det upp ett ljus. Minst halva badgänget har tryckt in sig i det nya vattenlandet och där ligger man verkligen som packade sillar. Med en armlängds avstånd till nästa granne är det nästan som om de ligger skavfötter. Här är det mycket hud, blickar och mode men ingen sand. Det hela påminner inte så lite om en annan TV-såpornas TV-såpa från Solana al-inclusive resort i Benidorm. Kanske är det så att den utvidgade produkten bättre stämmer överens med dagens konsumenter än den vanliga sandstranden. För oss är det precis tvärtom. Att bara lägga sig ner och sola är skönt enkelt. Dessutom så kostar det ingenting. Man blir till och med glad på kuppen när man blir överraskad. Men med sådana turister är det bara att ställa in betalningarna. Bödas omsättning bör säkert ligga kring 75-100 mkr per år för att ge en skälig avkastning.

Böda är alltså en totalupplevelse av högt som lågt – men det är gästerna som gör festen. Det skulle vara mycket intressant att göra ett seriöst forskningsprojekt över det sociala och psykologiska spelet på anläggningen. Här skulle politikerna wallraffa (ta anställning) och krypa under ytan på folk för att förstå vart vinden blåser. För här mellan alla grillar och skål kläcks det mesta och det mesta blir också löst frampå småtimmarna. När vi går så kan man inte låta bli att förundras. Alla gör något och är sysselsatta med något. På Böda går ingen sysslolös. Här finns cykeluthyrning, äventyrsgolf, frisbeegolf, trampbåtsuthyrning, vattensport, 9-håls golfbana (pay-and-play), spelhall, morgongympa, elbilar, internetcafé, skateboardramp, beachvolley, tennisbana, fotbollsskola, gå på spa, basta och mycket mer såklart. Ingen, absolut ingen, sitter och tittar rakt fram eller kontemplerar. Det är sannerligen tidens tecken. Här råder full sysselsättning och att solen lyser från morgon till kväll gör inte saken sämre.

Det är Fredrik som inleder den så kallade fruntimmersveckan från den 18 till den 24 juli som man hörde mer om förr. Gräset börjar bli nerbränt, grusvägarna är vita av kalkstenen och tofsvipan hörs över hela alvaret – det är sommar och runt baden trängs man som man gör i en bardisk. Det är högtryck på allt.  Affärerna på Öland snurrar 80 procent av sin omsättning under juni och juli månad. Mitt uppe i allt detta är det även start för British Open i Golf med åtta svenskar inblandade.  Viasat har skickat en gratislänk som gör att jag kan prova på under fyra dagar och se golfen i datorn, plattan eller telefonen.

Det ser faktiskt ut som om det blir en golfsommar mot alla odds. Det var Rolf som drog ut mig och nu är jag fast, lika fast som jag var i 14 års åldern då jag blev mästare i minigolf i Kalmar. Det är samma kamp, koncentration och glädje nu som då. Åldern spelar ingen roll. Då liksom nu gäller att ligga kring 40-45 poäng per runda. Målet har varit att sänka mitt hcp med 10 slag och detta har jag uppnått.  Nu är målet att spela stabilt på 18 i hcp. Nästa år ska jag nere runt 12-13 genom intensiv träning. En egendomlig sak som jag lagt märke till är att de flesta golfspelare är dåliga på att träna. De är få som tränar på rangen, träningshålen, träning på gym eller tar lektioner med klubbens PRO (professionella tränare). Konstigt eftersom golf är tråkig mängdträning om man ska framåt. En duktig svensk spelare sa att 95 procent av alla rundor är dåliga. Det är alltså bara att öva och när de där fem procenten inträffar så är all träning, dåligt spel och grusade förhoppningar glömt.

Golf har varit en hög tröskel för mig. En gubbsport med alla sina sociala markörer och granskande blickar. Trots att jag nästan växte upp vid en golfbana var det bara fotboll för hela slanten. Golf var något främmande. Så tror jag det ser ut för många. Denna bransch behöver numera utveckla både sin produkt och nya kunder för att klara av en minskad efterfrågan.  Här finns mycket att ta itu med. Alltifrån organisationsformen till att golfen måste bli en uppsökande verksamhet och glömma tiderna med spelrätter, köer eller dyra besöksspel. Nu gäller att förnya och ha engagemang. Den attityden passar mig mycket bättre.

En klubb som anammat detta är Oskarshamns GK som anställt en ung och hungrig klubbchef som fått fart på ungdomsverksamheten, gör nya event, satsar på nya menyer, trevligt bemötande (inte högtravande), skratt och stoj och inte minst utveckling av banor och träningsspel. Det har blivit en ny mötesplats, något som många hänger vid.  Det kändes direkt att här packas golfen om till att nå flera.

Det blir alltså en hel del golf när man har tre kilometer till hål 6. Det kluriga är att sortera fram 4 timmar som inte drabbar andra.  Det blir med andra ord riktigt tidiga morgnar då daggen ännu ligger över banorna och då scorekortet kan lämnas in vid 09.30. Att gå 18 hål med fullt fokus är ingen lek.

Det är en annorlunda och fin bonde den där Elof Petterson från Källa som vid 85 års ålder skriver egna böcker och lyckas göra det Svenska Kyrkan och Riksantikvarieämbetet bara drömmer om. Han gör som bonden, hugger i och tar ansvar för sin bygd istället för att prata strunt. Läs gärna (http://www.ostran.se/NYHETER/Oeland/den_skrivande_bonden_i_kaella_ger_ut_ny_roman)

Helt frivilligt sitter han dagligen mellan 10-17 i Källa gamla kyrka och berättar om kyrkans historia, byggnadsverket och riterna från maj till september. En och annan av sina egna böcker säljer han nog också men det är förmodligen mötet med alla besökare som är hans belöning. Han har en bred, djup och gammaldags bildning som inte så många känner till längre.

Kyrkan som är unik ägs och förvaltas av Svenska Kyrkan och Riksantikvarieämbetet som är en nationell myndighet med ansvar för frågor om just kulturarvet. Till denna kyrka kommer strida strömmar varje dag för att häpnas och fascineras av denna historia.  Kyrkan är en av Ölands mest välbesökta turistmål och sannolikt en av de mest välbesökta kyrkorna i hela Norden. Döm då av min förvåning när man säger att man varken har råd att klippa gräset eller avlöna någon Elof som håller kyrka öppen eller än mindre renovera huset. Vilka geniala prioriteringar måste inte ligga till grund för dessa organisationer. Under tre fyra sommarmånader står folk i kö för att kunna gifta sig eller fira dop här medan den nya kyrkan står öde.

Här finns alltså en skrivande bonde som håller ihop en kulturskatt och själv ser till att gräset och gravarna vårdas hyggligt och att alla som vill får en personlig guidning.  Att han behärskar olika språk, är en duktig talare och verkligen inspirerar skulle bara detta leda till eftertanke. Kyrkan har en tusenårig historia som offerkälla, försvarsborg och mystiska och kringspridda gravar som är på spanska, grekiska och svenska. Just nu trängs här människor från när och fjärran som fotograferar den sakrala arkitekturen som nästan liknar Arvo Pärts musik. Gissningsvis är här flera hundra personer dagligen.

Frågan är bara var ägarna är? Att Riksantikvarieämbetet inte förstår sitt uppdrag är en sak men att Svenska Kyrkan inte finns här visar alltför tydligt hur vilsen och desorienterad denna organisation är. Här finns människor som SÖKER sig till en kyrka och vill veta mer. På otaliga konferenser sitt kyrkofolket och grubblar över hur man åter ska bli en kyrka mitt i byn och möta människorna på sina egna villkor. Men det stannar i introverta betraktelser medan en envis bonde från Öland visar hur man gör i praktiken varje dag. Lågmält, nyfiket och alltid tjänstvillig vid 85 års ålder finns han till för den som vill veta mer. Här finns alltså SVARET hos en som gått sina egna vägar och följt sitt eget samvete – en förebild för ung såväl som för gammal. Han är aldrig påflugen eller låter aldrig sin bildning stiga honom åt huvudet. En enkel pilgrim som gör stora saker utan åthävor. Elof är värd all uppskattning för sin gärning. Tack. 

Att det håller på att gå åt skogen med miljön inser nog de flesta av oss människor. Att medeltemperaturen stiger är ett axiom. Vi står inför oöverblickbara miljöproblem som ännu så länge bara är i sin inledningsfas. Frågan är bara vad vi ska göra, hur och vem som tar första steget.

Ska något hända NU måste det till internationella nya institutioner som ett nytt FN fast helt inriktat på miljö och överlevnad som sedan förgrenas ner i respektive land. En ny rättvisestruktur där skulden för dagens situation bör fördelas ut och betala ny forskning och sanering.  Dagens generationer speciellt i Europa, USA och delar av Asien har huvudansvaret för all den nedsmutsningen som hittills har skett. För närvarande är det Kina, Indien, Ryssland och Brasilien tillsammans med USA som förstör miljön mest. På kort sikt måste allt ha en miljöprislapp oavsett vad det gäller. Att flyga till Thailand ska ha en kännbar effekt. Att åka omkring i en privatjet och smutsa ner luften ska kosta rejält. Bensinen bör bli dyrare och snabbt ersättas av elbilar och alla utsläpp som spär på koldioxiden ska synas i resultaträkningen. Allt som tas av de gemensamma resurserna måste ingå i ett affärssystem som övervakas av specifika organisationer som kan ersätta dagens spionorganisationer och omöjliga avlyssningsföretag.  Denna omställning måste gå snabbt eftersom det är bråttom.

Det krävs nästan en ny form av kultur eller en krisdemokrati som inser de långsiktiga konsekvenserna på jorden. I princip finns det bara två vägar att gå. Antingen fortsätta vi med tillväxt och tar allt överskott och satsar på nya energisystem, transportsystem, livsmedelssystem osv. Eller så minskar vi tillväxten och sänker vår konsumtion och ökar skatterna för transporter etc. En tillväxt på 3 procent per år medför 16 gånger högre konsumtion på 100 år. Det låter horribelt men är tyvärr sant.  Detta är det första väsentliga valet, men som få politiker verkar våga ta.  Inte ens när världens ledare samlades i Köpenhamn för ett par år sedan hände nått. Svagt och förvirrat ledarskap.

Sverige bör sträva efter att profilera sig som ett miljöland och införa en självständig miljöernas Riksbank som kan åstadkomma saker och ting som politikerna inte klarar av.  Där beslutsunderlagen baseras på forskning och kvantifierbar vetenskap. En annan ny institution som drivs av humanister bör ha i uppdrag att skapa förståelse och bygga tillit mellan människor kring miljöfrågorna.  Så att alla känner att våra uppoffringar har betydelse och att man kommer ur de så kallade fångarnas dilemma, där alla är rädda för att de andra inte gör något. När världens stormakt USA vacklar skulle Sverige vara den röst i världen som verkligen driver på miljöfrågorna för glatta livet. Här behövs personligheter som Olof Palme, Bertil Ohlin, Dag Hammarsköld eller Carl Bildt som kan driva en ny miljöideologi som fokuserar på utveckling, innovationer, kunskaper. En hållbar samhällsförändring. Det man går från en boskapsskötarmentalitet till en planetskötarkultur. Där inriktningen är rättvisa, ansvar jämlikhet och där man tar betalt för olika handlingar som påverkar miljön.

En inriktning som inte tar stora resurser i anspråk och som på något smart sätt kan hejda den improduktiva konsumtionen. Alla undersökningar visar att lyckan och välbefinnandet inte ökar på grund av ökad konsumtion. Det är istället sociala relationer, tillit, att man ställer upp för varandra, god fritid, upplevelser och resor (måttfullhet) som ökar lyckan i världen. På något sätt måste marknadsekonomin gå från att sälja elektronik till att prissätta och sälja miljörätter. Här måste tekniker, ekonomer, etiker, politiker mm sätta sig ner och finna nya modeller och incitament.   Sannolikt måste konsumtionen dämpas och tillväxten måste vara hållbar, där allt överskott går till nya satsningar på enbart miljöområdet. I annat fall blir det som för Påskön som gick under när människorna högg ner alla träden och till slut inte kunde lämna ön. Vi kan inte heller smita undan.

När allt kommer omkring är de flesta människor sig själv närmast. De är få som offrar sig för andras väl och ve. Så lyder ungefär Strindbergs syn på människan som är ganska krass och realistisk. Han varken gillar eller inte gillar människan utan intresseras av våra roller och olika typer av personligheter.

Modern psykologi har påvisat hur svårt vi har med vårt beslutsfattande. Ibland kommer vi rätt men oftast kommer vi fel.  Skälen är att vi är för närsynta, har brytningsfel och gärna söker bekräftelse på det vi redan vet. Rön som även påverkar moral och etik.  Forskningen visar också att vi inte är så rationella som vi tror utan styrs mer av passioner och känslor som David Hume skrev om redan på 1700-talet.  Vi har även svårt att sätta personliga mål och välja medel för dessa. Liksom att se konsekvenser av våra handlingar.

I vår tid styrs moralen mer av situationen eller tillfället. En ad-hoc moral  har växt fram som påminner om yrkeslivets problemlösningsförmåga. Vi löser ett moraliskt dilemma direkt och sedan är det bra. Nästa dilemma löses på ett annat sätt och så kör vi på.  Under Aristoteles dagar (384-322 F.Kr) var det vår dygd, karaktär och principer som styrde och inte situationen. Det var ett sätt att ta kommandot själv och odla sin personlighet.

En annan tendens är att yrkeslivet premierar att vi kan spela flera roller.  Detta visar på kompetens, att vi är aktiva och kan hantera många saker.  Rollerna ger emellertid upphov till flera moraliska konflikter för en och samma person som sällan diskuteras.  Ena stunden är personen politiker, nästa pensionär, tredje konsult, fjärde föreningsledamot, femte morfar, sjätte vinimportör och sjunde seglare osv. Trovärdigheten sätts ur spel när man företräder sina grupper istället för att driva eller stå för sina egna idéer. Problemet när man glider in och ur sina roller är att allt blir ett spel och valen blir ytliga och tillfälliga.

De som däremot bottnar i EN roll är mer förutsägbara men också tydliga. De vågar stå för sina beslut och är inte alla till lags. De är inte ängsliga eller rädda för att missa varifrån vinden kommer. De kan i regel verksamheten eller frågan bäst eller har uppnått en mognad som gör att de ser klart.  De vinner respekt eftersom de styrs av kvalitet och moral istället för marknaden.  Ungefär som Göran Henriksson som var gjuten i ett stycke och fick rätt i det mesta. I jämförelse med honom kände man sig som en plastanka.

Att försöka renodla och inte gå på bredd och flexibilitet ökar självkännedomen. Att byta uppfattningar eller attityder efter vem man pratar med innebär att man är en narr.  Vi måste nog inse att vi inte är så rationella beslutsfattare som vi tror och bestämma oss för vilka roller vi ska spela. I annat fall bestämmer andra över en. I den digitala världen är det kvalitet och unicitet som räknas. Där krävs att man är fokuserad på en roll för att höras och synas. Där blir bredden och flexibiliteten en belastning som inte efterfrågas.

Att tänka ut vad som ska göras är sällan svårt. Ibland tror man att det är svårare att göra något i en stor koncern än i en familj. Men det är samma sak och det lär man sig av livet. Idéerna fungerar lika bra vid Margaret Thatchers köksbord som det gör i parlamentet.

Går vi till ett företag så består den oftast av en eller ett par grundläggande idéer som stöds av olika datasystem och rutiner. Det är alltså inte svårt att se VAD som ska göras i en organisation. Att tänka ut HUR det bäst ska göras är något svårare men går att resonera sig fram till.

Kruxet och konststycket är att få sakerna genomförda. För det är här som svårigheterna ligger. Här krävs insatser på många olika områden. Att man är tydlig och berätta om vad som ska ske, förankrar, möter motstånd, driver på, håller koll på kronorna, förklarar igen, frigöra resurser, avsätter personer, tillsätter personer, hanterar media och ge rätt information till ägarna och förstärker samarbetet osv.  Alltså mycket fotarbete, praktiska instruktioner och coachning av laget. En VD-roll är egentligen en tränarroll som är närvarande och förstår verksamheten bättre än andra.

VD-roll handlar därför om att bära det yttersta ansvaret. Att vara eller inte vara. Så länge man presterar är man med i matchen.  Då laget hackar eller går i stå byter man ut tränaren. Därför blir jobbet ett prestationsbaserat värv.  Även om man själv inte är upphov till olika felsatsningar bär man huvudansvaret. Däri ligger uppgiften. En fascinerande sak är att varje ledare har sin tid och sedan är det över oavsett om det rör sig om presidenter, koncernchefer eller bolagschefer.

Just GENOMFÖRANDET, som Ingvar Kamprad alltid predikat som det väsentliga är det svåra och i princip det ända som räknas. Häri ligger en organisations omdöme, tankeförmåga, risktagande, samarbete, uppfinningar, energi och snabbhet. Här behövs faktiskt mer av outsidertänkande och att vara streetsmart. Det handlar om att överleva och en hel del universitet i USA har också upptäckt vikten och betydelsen av genomförandet som grunden för framgång.

I genomförandet krävs energi och motivation. Här kan man lära mycket från forskarvärlden. De största gubbarna (de flesta är tyvärr män) är tunga professorer och nobelpristagare, som i regel lever enkla liv helt inriktade för sin forskning. Dessa ger sig aldrig utan är verkligen comback kids trots alla otaliga försök som inte gett resultat. Forskning är mycket mer praktisk än vad man tror. Det handlar om tester, experiment och sökande innan det blir några standardmodeller och snygga ekvationer.

En del forskare menar också att vårt universum är ett stort hologram och där vi och materian är projektioner från universums yttersta rand som består av information (matematik) eller att naturlagarna upphävs när kvarkar och strängteorin skapar nya universum.  Det är SVÅRA uppgift att knäcka och då framstår våra uppgifter som att sälja mer, göra rätt arbetsuppgifter eller bygga nya hus som ganska triviala.

Plötsligt och utan någon direkt förvarning så har SvT köpt in sig i Confederations cup som är den så kallade förfesten till VM. Med Brasilien som värd för båda arrangemangen. SVT sänder samtliga 16 matcher direkt. Lagen är de bästa tänkbara med Italien, Spanien, Brasilien, Japan, Nigeria, Urugua och Mexiko i spetsen. Allt analyserat och kommenterat av superduon Glenn Strömberg och Chris Härenstam. Att det har blivit en braksuccé förvånar säkert ingen – tack för ett härligt initiativ SvT.

Men det är inte bara på planen som det är dramatiskt. Det är minst lika dramatiskt vid sidan av planen denna gång.  Där har över en miljon brasilianare gått ut på gatorna och öppet visat sig missnöje med landets regering och deras sätt att prioritera resurserna. Att man inte är samspelt visar med all önskvärd tydlighet alla sammandrabbningar.

Under lång tid har det förekommit ett lågintensivt krig mellan regeringen och oppositionen om höjda priser på kollektivtrafiken. Nu när världens blickar riktas mot Brazil så har vissa grupper passat på och gjort slag i sak. Och då har missnöjet breddats till att också gälla skolan och sjukvården som man menar får mindre resurser tack vare storsatsningen på VM 2014. Presidenten Dilma Rousseff har pressats till en rad eftergifter, inställda statsbesök och krismöten. Det känns som en usel planering och att man inte förberett sig tillräckligt. Detta scenario borde vara det första som man kan räkna med. Plötsligt överskuggas förfesten av en politik kris och yrvaken krisledning.  Vi är ju i Brasilien och här finns starka känslor som måste hanteras.

På ett djupare plan handlar det alltså om vad resurserna ska gå till och vad de gör mest nytta. Regeringen vill sätta Brasilien på kartan, dra hit turister, stärka näringslivet och sitt anseende som ett land på frammarsch.  Folket på gatorna vill att resurserna fördelas till välfärden där de verkligen gör nytta.  Resurser som förlänger liv, skapar framtidshopp och kommer många till del.

Vad är rätt och fel i detta vägval? Båda sidorna har minst lika starka argument som jag kan se det. Det som krävs nu är en hederlig svensk kompromiss. Där regeringen bjuder in företrädare för oppositionen och ger och tar och lyssnar på varandra.  Och, konkreta satsningar redan nu, så att VM inte blir ett stadskrig utan en enda lång latinamerikansk sambafest. Bestäm under dessa möten hur intäkterna från VM ska fördelas så att merparten går till välfärden.  Här gäller pedagogik.  Ett VM kan lyfta den nationella identiteten som OS-spelen i London är ett bra exempel på. Storsatsningar leder även till mycket jobb, uppsving för olika branscher och andra aktörer kan haka på. Det blir en positiv spiral.  MEN: kostnaderna har tagits nu. Intäkterna som flyter in bör huvudsakligen går till välfärden.  En sådan svensk kompromiss kan förgylla det nya varumärket Brazil. Risken är annars att allt slutar i fiasko. Både ekonomiskt, socialt, splittring och med ett nersolkat varumärke. Det är mycket som står på spel nästa år.

Även fotbollen som i sig själv är en förenande kraft kan nog komma att behövas liksom FIFA. En konflikträdd och överbetald organisation som alltid drar sig undan när det blir bråk. Kanske kan man använda sina stjärnor Neymar, Fred, Gustav osv för att bygga broar mellan kritikerna och regeringen. Brasilien är idag ett land på väg upp. Det ingår i de så kallade BRIC-länderna med ryssar, kineser och indier så det är inte vilken nation som helst. Här finns både välutvecklade industrier och en växande ekonomi med nästan 200 miljoner invånare. Det gäller alltså att dra full lärdom av denna förfest och använda tiden väl. I vågskålen ligger ett positivt eller negativt varumärke under överskådlig tid.

Midsommarafton är annorlunda än andra dagar. Det är en dag med mer mångfald, en dag då Sverige decentraliseras på riktigt och där oförutsedda saker dyker upp. Vi flesta vill också mest vara ute och ha det skönt när ljuset toppar och dagen är den längsta.

Vi åker runt i det småländska landskapet och ser hur man går man ur huse i varje by till sin bygdegård. Det verkar nästan som om gemenskapen har återuppväckts av Facebook och andra sociala medier. Behovet av fysiska mötesplatser verkar i alla fall öka.  I det somriga landskapet kan man nästan höra Selma Lagerlöf eller någon annan skald berätta om midsommarens sagor, myter och alla drömmar. Litteraturen har verkligen laddat denna dag. Runt alla hus står bilar i rader, dörrar på vid gavel och bord och stolar är utkånkade.  Sverige har flyttat ut och landet ser plötsligt ut som det gjorde för 100 år sedan då alla bodde här. En åktur genom staden ger syn för sägen. Staden gapar tom och ligger övergiven.

På midsommar ändras också vår klädkod. Fram kommer både nya och gamla klänningar, den vita stassen eller bara shortsen. Liksom halmhatten, baskern eller blomsterkransen i håret eller något annat med knorr. Det blir mer färg och vitalt, nästan franskt. Att fira midsommar är en förkristen tradition som går tillbaka till minst 1200-talet där det omnämns i de isländska kungasagorna. Det är en folklig och hednisk tradition som kyrkan aldrig lyckats domptera.

På campingen är det även där tjockt med folk. Ekipagen är många och husbilar är lika vanliga som husvagnar.  De flesta verkar åka med kompisar eller är dubbelpar. Ingen verkar campa själv.  Det är som en regisserad studio där alla applåderar samtidigt.  Alla sitter vid sina bord och smaskar, när vi går förbi.  Det är förvisso en kristen anläggning men snapsvisorna är lika hedniska som på andra ställen. Det kristna midsommarfirandet är den helige Johannes döparens dag, men det tror jag inte så många känner till nuförtiden, nu när OP Andersson står på bordet som för övrigt är Sveriges äldsta akvavit från 1891.

Midsommar är också någon form av ytterlighet. Antingen vill jag sitta på en prunkande veranda och höra röster, skratt och sorl en bit ifrån eller så vill jag vara mitt i stormens öga som i Borgholm denna dag.  Där bråken och skriken avlöser varandra men utan att bli riktigt allvarliga. Midsommar har något av försoning och förväntan över sig även för ungdomarna som drar fram.

En av de viktigaste frågorna nu och framåt är hur vädret blir?  Vädertjänsternas appar går varma för att planeringen ska bli så bra som möjligt. Idag är vädret lurigt. Sol, åskmoln och en tropisk värme ligger över landskapet och gör det extra laddat. Naturen är som en oas och påminner om Perus och Brasiliens regnskogar. Det lukar gott och fräscht. Solen drar det längsta strået och apparna spår fel.

Det är alltså ljusets dag och den längsta dagen. En dag som är värd att firas.  Midsommar är möjligheter och där oförutsedda saker kan ske. Inte bara i litteraturen utan också vid vägkanten, affären eller på logen. Skål Sverige!