Hammerth.se

Det är sista dagen på året då vi ger oss ut och rundar Högenäs Udde, detta svindlande vackra naturreservat på 122 hektar som ligger som en klippa rakt ut i Östersjön. Dessa sjömarker är storslagna med utskjutande strandvallar och omkringliggande betade gräsmarker som är lika välansade som golfbanor. På högsta punkten med 180 graders utsikt ligger en gammal fyrbåk som förr användes för sjöfarten. På markerna växer snart här orkideér, sällsynta svampar och fågellivet är som svävande molekyler.  Det hänger regn i luften men vi klarar oss. Havet doftar starkt och är påtagligt. Det skummar och fräser. Promenaden tar drygt två timmar och man blir faktiskt trött på kuppen.

Det är nyårsafton och naturen är både dramatisk och stilla. Det är långt ifrån festförberedelser och förfest, telefonen plingar inte och släkten är förkylda och nerbäddad. Men dagen den 31/12 har en laddning och Sylvesterdagen symboliserar att det är nu det ska ske och att dagen är som gjord för en stor fest eller BAL på slottet. Men oftast blir nyårsfirandet knappast en tumme och planerna blir sällan vad man tänker sig. Kanske är förväntningarna för höga eller så orkar man inte ladda om efter julen. Nyårsafton påminner mer om ett annalkande oväder som löser upp sig och försvinner ut i kanterna. Det blir ingen knall. Här är det precis tvärtom. Här är det nyårsfest mitt på blanka dagen och det är oslagbart.  Igår kunde jag även springa över alvarsmarkerna och komma ut till denna udde, eller som ölänningarna säger odde. Det var en av de bästa löpningarna på många år. Att flyga fram mellan enbuskar, kalkstensmarker och diken var lika bra som den bästa champagnen. Skål för naturens enkelhet och skönhet och för 2012 som just nu går ner i horisonten.

2012 lider mot sitt slut och det är dags att knyta ihop och summera även om drakens år fortsätter ännu ett tag till, eftersom det kinesiska nyåret infaller först den 10 februari 2013. Så visst, mycket kan fortfarande hända.

Som västerländskt år betraktat har det varit ett svagt G.  Det positiva har varit Obamas seger i valet, att många av de afrikanska staterna är på väg upp ur sin svåra fattigdom (många länder har en stark tillväxt) och att relationerna mellan stormakterna är hyggliga. Det dåliga är klimatkrisen, bristen på ledarskap kring miljöfrågan, den ständiga oroshärden Palestina och nu även Syrien samt kriserna i många av EU-länderna för att nu bara nämna några få saker.

På det privata planet har det varit bättre upp och där landar året på VG. Klara har tagit körkort, pluggar det hon helst vill och har fått sitt första jobb. Gustav har fått en lyckosam start på gymnasiet, han ”facebook-gillar” sin klass och program och har går framåt i tennis. Gunilla har fått ett nytt jobb där vi bor, kommit igång med blogg och hela konstnärskapet (www.gunillamartinsson.se)  och börjat i kör. Själv har jag regelbundet kommit igång med blogg/hemsida/twitter (skapat rutiner för bokprojektet), haft ett bra träningsår och VD-jobbet har fungerat bra. Det har hjälpt till att jag inte haft någon undervisning denna termin utan har kunnat koncentrera mig på att utveckla verksamheterna. En rätt prioritering så här efteråt.

Vi har skaffat oss en glädjekälla på Öland, en härlig stuga vid havet, där landskapet är så vackert att det gör ont att åka härifrån. Fritidshuset i Sörmland har vi sålt. Hundarna har inte rykt ihop så kostnaderna för veterinärbesöken har minskat påtagligt. Slantar som istället har använts för renovering av stugan.

Den stora smolken i bägaren är vännen och kompisen Göran Henriksson alltför tidiga bortgång. Han skulle förtjänat att leva i minst tio år till och dessutom friska år. Han slet in i det sista och vi är många som är beklämda över att han är borta. Han gjorde verkligen många försök för att få rätt behandling. Även Steven Jobs bortgång är tråkig och lämnar säkert samma känsla efter sig som Göran har gjort.  I år skjuter vi bara upp sju raketer och en fin kinesisk lyckta för den stora innovatören och entreprenören!

Helge Hamnet är den udda möbelhandlaren som aldrig övergav sin bygd utan som mitt i djupa Småland specialiserade sig på Carl Malmstens möbler och textilier, Svenska och Orientaliska mattor och Märta Måås-Fjetterström enastående mattor. Inom dessa områden är han den sista som kan berätta om hur möblerna kom till, dess formgivning och tillverkning och om personerna bakom dessa verk. Här finns berättelser för en ny svensk storfilm. Hans dröm var sannolikt att rita möbler i och med att det fanns så många skickliga möbeltillverkare i bygden och att han startade sin bana som 17 åring på ett arktitektkontor i Stockholm.

På väg ner till Öland gör vi en avstickare. Det var många år sedan vi var här och handlade och ska se om butiken finns kvar. Visst är den det ! Vi ringer på och det är alltjämt en äldre fin herre, med sin tunna tygslips, lite för stora kavaj, naturfärgad skjorta och hängslen som tar emot oss efter lite väntan i farstun (i samma outfit som Malmsten). Mig känner han inte igen men rösten är bekant säger han. Vi berättar vilka vi är, var vi bor, vad vi köpt tidigare och var vi är på väg. Genast livas han upp och minnet stiger fram ur gömmorna.

Utställningen i HH-huset är fortfarande unik och vill man se vackra Carl Malmstens möbler i talrika uppsättningar bör man omgående åka till Högsby. Här finns även andra rariteter som bara de är värde en dagsutflykt som exempelvis skrivbordet Jorden som Malmsten ritade 1939 för Torsten Kreuger. Han ”säljer” så att säga genom att berätta historier om varje produkt. Minnet är fantastiskt. Här praktiseras storytelling på högsta nivå och han har själv lika roligt. Vill man ha något, är han pilsnabb och tar snabbt fram lösningar och förslag. Det här är så långt ifrån Elgigantens säljare som står och hänger bakom en dataskärm man kan komma. Besöket blir som en liten fest och närmast som ett möte med en släkting. Helge har en sann passion och beundran för de främsta av landets möbelformgivare som han också känt personligen. Dessa giganter får nu nytt liv genom Helges omsorg. Han är också förvånansvärt väl uppdaterad om vad som sker i dagens möbelformgivning trots sina 84 år och har en hemsida http://www.helgehamnert.se/. Butiken har han också öppen varje dag. Helge är vad Ingvar Kamprad inte är. En möbelhandlare som alltid sålt det bästa svensk möbeltradition har att erbjuda. Jag ger detta original (i ordet finaste bemärkelse), ett råd, att på sikt skapa ett museum/stiftelse med dessa möbelformgivare och slå ihop allt med Greta Garbo museet som bara ligger några 100 meter härifrån. Han vill gärna bjuda på en fika tvärs över gatan men vi har lite brått denna dag och får då istället ciderflaskor, tändsticksaskar och en liten kattbok som minne från besöket. Helge Hamnert, en enastående köpman, en mäster av högsta graden inom sitt skrå och vars kunskaper överstiger varje bok i ämnet. Han säljer inget, han förmedlar och bär traditionerna, tidlös elegans, vidare på sitt enkla sätt.

Det är i juldagens lugna vrå, fri från yttre och inre press som jag läser framlidne Rickard Normanns tankegångar i Skapande företagsledning. Det är från en svunnen tid (1980- och 1990-talet) en tid då jag själv var ung och känner igen språket, markörerna och tidsandan. Jag tänker på mina jobb,  personer jag mött, cheferna, kollegorna, uppgifterna, misstagen, förhoppningarna och livssituationen. Jag blir fångad av dessa stämningar och tidsandan som flimrar förbi som en stumfilm som legat bortglömd på vinden i åratal och nästan var på väg att slängas. Allt känns så oändligt långt bort och jag kan inte förstå att jag varit där och upplevt detta. Några snabba överslag ger vid handen att de flesta personerna gått i pension eller håller på att lämna arbetsmarknaden. Tänk så mycket kunskaper och erfarenheter som försvinner eller vart tar allt vägen? Att vara forskare måste vara kittlande och få borra ner sig i olika tidsepoker och dechiffrera lager på lager av kunskap som fallit i glömska.  Var tid har sina idéströmmar och tongivande personer. På 1980-talet var det konkurrens, branschanalyser, anpassningen efter olika kunder, kunden är KUNG, affärsidé, segmentering, strategi, överlägsna system som var nyckelord och som på tröskeln till 90-talet blev kundnytta, positionering och lärande organisationer. Alla skulle läsa In Search of Excellence av Tom Peters och Robert H. Waterman, Jr. Jag minns även ett utryck från 1980-talets yuppie-era, att individens värde låg i summan av alla dess tillgångar som man lyckats skrapa ihop. Liksom att den som har mest när man dör vinner. Privata tjänstepensioner var på allas läppar liksom golf i soliga länder. Det var avregleringens tid med Kjell Olof Feldt i spetsen.

Det är inte svårt att bli nostalgisk eller fundersam var tiden tar vägen. Kanske finns den i vår mognad eller så har den förbränts. Hur som helst, det gäller att ta tillvara varje dag som en gåva och göra något nu om man vill få det gjort. Inte vänta till sen för då kan det vara försent och irreparabelt hur gärna man vill något annat. Det är sannerligen inte fel att då och då titta tillbaka och se vad som hänt för att förstå sitt egna motstridiga liv.  Så här uppifrån, verkar allt bli logiskt, i den sena jultimmen 2012 när glöggen är slut. När man väl står mitt uppe i sjögången så är inget givet – allt är ovisst. Man har ingen aning om vad framtiden ligger eller för med sig.  Det som var otänkbart igår är möjligt idag. Att vi skulle ha två dobermanhundar skulle aldrig ha funnits på kartan. Dessa bjässar liknar kanske mer 2010-talets människa. Kalkylerande, ger och tar, pålitliga, sätter gemenskapen först samt värnar om sin integritet och frihet.  På lite sikt så är nog detta också logiskt. Skål för Rickard Normann som satte på filmen!

Konjunkturkurvorna pekar neråt och många byggentreprenörer och husleverantörer har det tufft. Det är konstigt att det kan var så svårt att få upp byggvolymerna till 35-40 000 bostäder per år när efterfrågan, köpkraften och behovet ökar. Vissa år skjuter volymerna iväg men faller lika snabbt tillbaka. Visst är det kapitalkrävande, riskfyllt och ett dribbel kring finansiering. Men med lite perspektiv och långsiktighet så går alla bostadsprojekt ihop sig och ger stora vinster med tiden åtminstone sett från ett kommunalt eller privat bostadsbolags horisont. Ibland tar det ett år ibland upp till sex år med förluster, men sen kommer vinster i minst 44 år. Med bostadsrättsförsäljningarna är det annorlunda eftersom byggjättarna inte vill stå med osålda lägenheter eller villor. Dessbättre går det numera att skapa väldigt låga driftskostnader, införa smart teknik där kunden eller hyresgästen kan styra sin komfort och verkligen skapa hälsosamma byggnader som är estetiskt tilltalande. Kanske är det så att det saknas mod när allt kommer omkring, när allt ser dyster ut.  Det finns inga bättre lägen än att dra igång investeringar när allt går på halvfart (då är entreprenörer och leverantörer tillmötesgående och lyhörda). Att bygga handlar till övervägande del om finansiering och att hitta rätt produktionsmetod samt bygga funktioner som är på mångas läppar. Stora balkonger, bra förvaring, tillgängliga parkeringsplatser och goda planlösningar. Tiden är också inne för att förverkliga tankegångarna om det intelligenta och miljömässiga hemmet som lanserades för mer än tio år sedan och då föll platt till marken. Här finns samma tekniksprång som i bilbranschens barndom. Även att kunna bygga snygga industrialiserade bostäder skulle kunna få ett genombrott (NCC:s tunga satsning på industriellt byggda flerbostadshus i Hallstahammar slutade med nedläggning trots att här fanns rätt tänk och fröna till framtiden). Metoder som skapar snabb montering, högre kvalitet och bättre miljöaspekter. Och det fina i kråksången är att kostnaderna kan sänkas med cirka 30 procent om man kommer tillrätta med produktionsflödet. Många brukar också prata om att det inte finns några lägen att bygga på. Själv tycker jag det vimlar av lägen. Det finns många ställen där det går att förtäta en stad och öka dess densitet. I Eksjö är målet att bygga ett bostadsprojekt varje år och det har vi lyckats med från dag ett och även att stimulera andra att bygga och investera i Eksjö. Senaste projektet var Norrström som blev nominerat till Rödfärgspriset  http://www.falurodfarg.com/?page_id=2749. Nästa år inleds ett nytt projekt som heter Lunden. Ett spektakulärt bostadsprojekt med hårt standardiserade (genomtänkta) huskroppar med ”takkronor”, så kallade kuverttak som sicker ut och skapar en ny stadsport och siluett i Eksjö. Projektet ska rymma cirka 70 bostäder och klara en total produktioskostnad på 20 000 kronor inklusive moms per kvadratmeter som innebär en hyra på  8 500 kronor i månader för 3 rok. I konsekvens med detta säljer vi andra fastigheter som skapar reavinster som gör att vi kan ha en kontantinsats och bibehålla soliditet på cirka 20 procent som är ett ägarkrav. Nu sker försäljningarna inte av detta skäl.  Vi vill inte växa mer utan istället koncentrera oss på större områden där vår fastighetsservice kommer mer till sin rätta och släppa mindre enheter som inte är rationella att förvalta.  Med detta upplägg blir det lönsamhet direkt. Skulle vi lånat till allt skulle vinsten kommit efter sex år och varat i 44 år. De kommuner som bygger bostäder ökar sin tillväxt så enkelt är det. Kan man skapa ett sunt samarbete med andra privata aktörer (konsortium) så går det att bryta en negativ befolkningsutveckling och skapa en hålllbar tillväxt även för små kommuner. Tre av de senaste fyra åren har Eksjö ökat sin befolkning där bostadsutvecklingen spelat en roll vid sidan av många andra faktorer.

Ett år håller snart på att fullbordas.  Med en hastighet på 11,19 kilometer per sekund, samma sträcka som min löparrunda som tar ungefär en timme, har jorden kört hela solvarvet.  Det går alltså ganska fort där ute i rymden.  Tänk bara på det faktum att det går in en miljon jordar på solens yta och att avståndet dit är cirka 150 miljoner kilometer så det är inte vilken granne som helst som vi rundar på ett år.  Det är lätt att förstå tidigare kulturers dyrkan av olika solguden. Allt med rymdens tider, hastigheter, mörk materia, plasmatillstånd, galaxer, solar, gravitation är verkligen svårt att få grepp om. Även om principerna med relativitetsteorin E = mc² är möjlig att förstå. Nåväl, i år infaller dessbättre julafton på en måndag vilket ger ett par extra lediga dagar (även om det påverkar BNP negativt, så behövs det bara ett par tunga snöoväder och en kraftig julspurt så är det plus minus noll).

För 2013 hoppas jag på ett internationellt genombrott kring miljö- och klimatfrågan (liksom även för elbilar) mer innovativa politiska åtgärder kring arbetslöshet ,bostadsbyggande, undervisning, infrastruktur och kultur samt att Europa tar sig ur sitt svåra läge och koncentrera sig på innovationer, konstruktiv politik och entreprenörskap som gör att hjulen kan börja rulla i nya banor.

Mina egna målsättningar är att skriva en företagsledares dagbok, påbörja och klara av en ny utbildning (teologi/filosofi i Uppsala 180 poäng), utveckla mitt egna ledarskap med Göran Henriksson som inspiratör och gå i bräschen för att bygga framtidens bostäder med nya byggmetoder och utveckla det intelligenta hemmet. Sista men inte minst att nöta i löparspåret varannan dag och göra en kraftansträngning på golfbanen och sänka hcp till 18.

Från oss alla till er alla, en rikrigt God Jul och Gott Nytt År.

En mästare är död. Det är tungt, sorgligt och overkligt. Den 21 december 2012 (vintersolståndet) är samma dag som mayakalenderns långa räkning på 5 125 år når sin fullbordan och där många pratar om en ny harmonisk tid eller början på en apokalyps. Denna dag går kompisen Göran Henriksson bort.

En entreprenör, vars nyfikenhet, karisma och obändiga vilja att förstå inte längre finns bland oss. Det är som om en epok som går i graven.  Jag minns så väl hans arbetssätt, hur han kunde vrida och vända, fundera, göra om allt, ändra, prata, tills kvaliteten mejslats fram.  Något som gav mig många nya lärdomar. Han kunde liksom nosa upp och känna kvaliteten i sin kropp.  Aldrig rusa iväg eller skjuta från höften. Alltid grundlig och metodisk och ingenting släpptes om det inte var löst. Bredden på kunskapen inom teknik, byggeri, finans, ekonomi, entreprenörskap, elektronik, hydraulik, gjuteri, fordon, motorer, kultur, design, konst, mat var av encyklopediskt slag. Som innovatör blev han aldrig gammal eller konservativ. Utan förblev en ungdomlig rebell som ville göra nya saker på sitt sätt livet ut.  Visst fanns där också drag av en brukspatron som promenerade till torget, runt ån eller till konditoriet. Scener som hämtade från Kolingens och Albert Engströms dagar. Men där hemma låg nya CAD-ritningar, arenabygget, nya internationella motorprojekt, nya hydrauliska system och nya investeringar och väntade vid nyss fyllda 75 år.  Det gav drivkraft men också mycket ansträngning. Telefon och dator gick varma. Var det inte en rallystjärna som var på tråden så var det någon affärspartner, släkting eller medarbetare. Det lustiga var att det var alltid han som ringde och ville veta och låg alltid steget före.  Som företagsledare var han ytterst mån om sina anställda. Han såg alltid till att det fanns jobb, skapade en världsunik arbetsmiljö, internationella system/produkter och där fanns frukost och lunch i den fina restaurangen.  En sådan stark natur blir lätt uppfattad som krävande och stridbar av andra i staden.  Men och det är viktigt, först och främst offrade han sig själv i sin strävan efter absolut kvalitet.  Det gjorde han alltid och det gick inte att bromsa.  Skrattet, uppfinningsförmågan, humorn, entreprenörskapet, kvalitetssträvan och det stora hjärtat för sina vänner kommer vi alltid att bära med oss. Egentligen var han för stor för Eksjö, den stad han gav enorma donationer till för att stärka tillväxten, ungdomsverksamhet, kultur och nöjen. Nu ska detta tas omhand på samma kvalitetsnivå. En mästare är död – en inspirationskälla är född.

Långt in i förrådet, under diverse saker hittar vi till slut sparkstöttingen som vi lyckats ropa in för 50 kronor på kyrkloppis i somras. Det är en snillrik konstruktion med två långa stålmedar som hålls samman med en liten stång längst fram. Ovanpå medarna sitter en trästol och sedan en styrstång som man håller kursen med.  Det är den stora hund- och dragtestet denna den tredje advent.

Lite trevande börjar alltihopa. Men när choppis får ordning med selen och fattar att det är drag som gäller försvinner vi iväg ungefär som jultomten med sina renar. Vi nästan lyfter och flyger fram i minst 40 km/h på de blanka skogsvägarna.  All koncentration går åt för att styra och försöka få ner farten med ena foten och i de branta backarna uppför känns det som om man satt på en snöskoter i Jukkasjärvi. Vilket träningsredskap för våra dobermanhundar! Nu får de ge allt och vi får en välbehövlig paus från allt springande. Sparken förtjänar mer uppmärksamhet än sin anonyma och undanställda tillvaro. Här om något finns ett latent produkt- och affärsutvecklingsprojekt för någon smart industridesigner med näsa för buzz marketing, att göra nya tuffa modeller (som skateboard) med ny färger, former och material (och hopfällbara). Vansbro Sparkfabrik är rätt på det men har inte lyckats gör någon hajp kring produkten. Målgruppen är bred från äldre, barn, motionärer, barnfamiljer och som sagt hundägare och det är ett ganska snabbt fortskaffningsmedel som inte kräver fina skidspår. Runt 1800-talet ordnades speciella tävlingar där man tog sig runt 15 km på 50 minuter. I början av 1990-talet blev sparktävlingar åter en seriös sport i Finland och landet arrangerar även VM men då är sparkarna av en helt annan kaliber och snitthastigheten ligger på 30 kvm/h. Många saker som slår är oftast gamla saker som fått en ny tappning med ny form och design.  Vem vet, kanske ska varenda unge ha en snyggspark till skolan, de äldre kan komma ut och sparka sig till förortens affärer och alla modemedvetna kan sparka sig trötta runt Djurgården i framtiden.

Det snöar ymnigt i Östergötland och överallt dyker de upp, de blinkande plogbilarna, stora vägplogar, små diseldrivna plogar, traktorer med nya snöblad och fyrhjulingar som plogar för glatta livet. Snön är bra på så sätt att den är konkret och ytterst visuell. Den måste bort och går liksom inte att skjuta upp eller snacka bort. Allrahelst som det ligger mer snöoväder på väg in. Tänk om alla arbetsuppgifter och roller skulle ha denna tydlighet och automatik. Direkt vet man vad man ska göra och hur det ska gå till. Alla agerar på en given signal och alla gör lika mycket och resultaten är helt synliga för sig själv och andras uppskattning.  Denna självstyrande plogmodell är nog målet för alla organisationer.  Inget skjuts upp eller försvinner bort. För fastighetsägare, kommuner, gårdar, väghållare med flera är snön annars liktydigt med kostnader och övertrasserade budgetkonton. Att ha igång en större maskin kostar cirka 1 000 kronor per timme och på en dag blir summorna lätt cirka 25-30 000 kronor för ett bostadsbolag (och då är inte eventuella takskottningar inräknade). Det goda i kråksången är att alla entreprenörer har att göra i dessa varseltider och att den branschen åtminstone fyller på i sina lador. Här är flaskhalsen sömnen för föraren.  Efter snöfallet är allt återställt på ett par timmar, precis som en storstädning efter en fest.  Bilarna kryper tillbaka till sina garage och rengörs för nästa uppdrag. Ett glädjeämne är att alla har det lika jäkligt.  Annars brukar höglandet vara begravt i snö medan resten av landet går i lågskor och converse. Ett udda ord som knyter an är plogbillar som används i plogbillsrörelsen som betyder smida svärd till plogbillar (hammare), dvs verktyg/jobb istället för krig/konflikter. Detta passar också in i plogmodellen.

Så håller också 2012 på att knytas ihop. Det är den svarta vattendrakens år i år enligt den Kinesiska årshoroskopet och det betyder lite extra för oss som är födda 1964.  Draken är den främsta symbolen för lycka, makt och pengar i Kinesisk astrologi och den anses vara mycket speciell, då den är en mytisk varelse snarare än ett jordisk djur. Detta faktum gör att den kallas för ett karmiskt tecken och vi kan förvänta oss stora saker under inflytande av denna mäktiga varelse. Den förebådar spektakulära framgångar men även våldsamma händelser. Det förpliktar att vara drake.

En egen privat summering är att 2012 har fungerat bra och att de flesta egna målsättningar är uppnådda (kanske har jag satt ribban för lågt?). Men kring hus, utbildningar, jobb, familj, hälsa, blogg, löpning och renoveringar har de mesta varit VG.  Till och med hälsoundersökningen var bra.  Det här året 2012 har handlat om styra upp sådant som blev fel  och sätta upp en ny struktur. Det har faktiskt varit ett roligt år. I Kina finns det inget annat årshoroskop som är så omtalat som 2012 utom möjligtvis millenniumskiftet. Anledningen är att Maya indianerna redan för flera tusen år sedan skrev om år 2012 som slutet på en stor cykel, vilket många tolkat som jordens undergång. Men faktum är att Maya också skriver att en ny cykel skall ta sin början och det är ju inte första gången som någon tar fel på jordens undergång. Vi har sett ett antal tokiga amerikaner räknat fel och räkna om och fått fel igen. Nu är det på gång igen. Den 21:e december 2012 (tidig löneutbetalningsdag i Sverige) inträffar nämligen en sällsynt planettriangel mellan Pluto, Saturnus och Jupiter. Denna kallas Yod eller fritt översatt ”Guds finger”. Den innebär att en oerhörd tragedi eller förlust av något slag kommer att tvinga hela mänskligheten att förändras drastiskt så att en liknande katastrof aldrig kan inträffa igen. Vi får väl se vad som händer på moder jord. Synd att man inte placerade miljökonferensen i Qatars huvudstad Doha till detta datum.

Ibland är det roligt att ta fram det Kinesiska horiskopet om alla dessa djur och fyra element, för här finns djupsinniga kombinationer och universell livsvisdom som stämmer på de flesta av oss människor.  Det är bara att välja vad som passar mig bäst och så fungerar religionen i Kina. Man blandar och ger och skräddarsyr sin egen religion mer som ett kortspel än teologi och gärna under en och annan Moutai (som är ett kinesiskt brännvin) och i skydd av detta kommer man  varandra nära  och kan tala ”klarspråk” och hitta varandras våglängd. Ett sinnrikt system.

Nobelpristagaren Mo Yan (tala inte) har inte haft någon dans på rosor direkt. Han föddes i provinsen Shandong i östra Kina och den delen är lika fattig idag som förr. Jag har själv rest i detta väldiga land och sett vilka kontraster och enorm fattigdom det finns på landsbygden. Under kulturrevolutionen tvingades han sluta skolan eftersom hans släktingar tillhört den jordägande klassen. Han fick därför börja arbeta på fabrik efter bara fem års skolgång och växte upp utan större tillgång till litteratur. En sådan person som lyckats överleva och dessutom  skriva mästerliga böcker som Det röda fältet (har läst en del), Ximen Nao och hans sju liv (inköpt) och ettbarnspolitiken är inte vem som helst. En sådan kämpe är värd all respekt som gått sin egen väg, hittat sitt eget språk från livets berättelser och kunnat verka i decennier i en av världens mest intoleranta regimer när det gäller yttrande och tryckfrihet.  Döm då av min stora förvåningen när ett antal kvasijournalister menar att Mo Yan är alldels för undfallen och flat mot regimen och går i dess ledband. En ja-sägare som stryker regimen medhårs för egen vinning.  När man hör sådana påståenden undrar man i vilken verklighet och trosuppfattning dessa lever i. Hur tror dessa glaspärlespelare att verkligheten fungerat i Kina under kulturrevolutionen och under 70- och 80-talet. Är himmelska torget glömt ?  Kommunistpartiet är ingen västerländsk samhällsmodell. Här späras man in eller skjuts ner om man inte lyder (åtminstone under kulturrevolutionen). För att överleva och fortsätta som författare med Mo Yans bakgrund krävs naturligtvis en enorm balansakt,  ödmjukhet och följsamhet. Denna anpassning med integritet har nu gradvis kunnat påverka regimen mer än kanske några andra levande författare i Kina. Hans moral och vittne är intakt och han stryker ingen medhårs. Han är däremot inte så dum så att han väljer konfrontation som arbetsmetod. Mo Yans filosofi är nog mer av ett steg i taget. En smart strategi som gör att han får fortsätta att göra det han gillar och att successivt kunna påverka och FÖRÄNDRA. En sådan kulturpersonlighet väcker hopp och inspiration. Belackarna är som att dra en säck över sig. Nu gäller det bara att få tag i alla böcker och läsa under julledigheten.

Oftast börjar dagarna strax innan klockan åtta på morgonen och slutar runt halvsex,  med minst en timmes arbete hemma varje kväll. Kort definition: Verkställande direktör (VD – engelska CEO) är den högsta befattningen i ett aktiebolag. VD är tillsatt av företagets styrelse och ansvarar för allt som sker inom företaget. Så lyder definitionen och här är ett axplock från den 6 december som just håller på att fullbordas:

Dagen började med en bedömning av vad som är underhåll och investeringar i samband med att vi byggt om en ny förskola. Beloppet ska omvandlas till en hyreshöjning och vara rätt.  Avskrivningen sätts till 20 år vilket är schysst mot verksamheten.

En före detta styrelseledamot kommer in och pratar. Den är en vänlig själ och vi pratar om vägar och grävtekniker plus vad som händer på orten där han bor. Mötet avslutas med att jag får en bild på en dåligt underhållen lägenhet.

Det blir en snabbsittning  kring en bilaffär som vi gjort och blivit vilseledda. Vi leasar alltid bilar och köper inga bilar kontant på grund av värderas. Här har det uppstått olika missupfattningar och vi får vänta tills ansvarig är tillbaka. Det blir en massa följdverkningar som nästan aldrig tar slut.

Börjar läsa igenom handlingar inför mötet som är klockan 14 kring ramavtal. Hoppar över fikat och rättar texter.

Fastighetsgruppen drar igång klockan 10, och här försöker vi samordna oss och se till att vi använder våra lokaler optimalt. Här deltar samtliga huvudchefer och kommunchef och vi har fått en bra struktur på dessa möten. Vi börjar bli en koncern. Ett lag. Stefan gör ett bra jobb. Frågan om hemlöshet kommer upp och här visar det sig att jag inte varit på tårna.

Under lunchen skriver jag ihop protokollet från mötet och skickar ut beslutspunkterna som vi kommit överens om och delger även vår styrelse materialet. I samband med att jag tar en kopp kaffe tar vi en diskussion kring en specifik hyresgäst.

Ett snabbsamtal till reklamföretaget för att få reda på priser och innehåll i deras förslag på en ny hemsida.

Träff med entreprenör och konsult angående om- och tillbyggnaden av brandstationen. Presentation av ny fasadutformning och färgsättning som ser mycket bra ut. Vi bestämmer att gå vidare på detta. Det är även avstämt med verksamheten, stadsarkitekten, kommunen och nu oss själva.

Nytt möte vid 14 med inköpsavdelningen om framtagning av nya ramavtalen för olika entreprenörstjänster. Här samarbetar vi alltså med inköpsavdelningen och mötet är konstruktivt och går framåt. Nytt möte bestäms och vad som ska ske fram tills dess.

Efter mötet sätter jag mig ner och besvarar en rad mail som kommit in. Varje dag kommer in cirka 30-50 mail, varav hälften föranleder någon aktivitet.

Möte i korridoren om att det bygger på med istappar. Ger tips på vad avspärrningsannordning kan finnas samt vem som ska kontaktas. Underligt att vi får påväxt av istappar när vi verkligen har isolerat och lagt stora summor förra året på taket för att fixa detta problem.

Klockan är halv sex och utanför faller snön. Det är mörkt och tystnaden brer ut sig. Det mesta som jag gör handlar om ekonomi , kunna ta beslut rakt upp och ner och ge besked så att andra kan driva processerna framåt. Är det något som ledarskap handlar om är att ha hyggligt omdöme utan förberedelser. Mitt i striden gäller att kunna verksamheten utan och innan och fatta beslut. Att ha en en röd tråd och hela tiden ta hjälp och ge snabba svar är en del i den nya VD-rollen. Man vet aldrig vad som dyker upp eller hur man ska agera. Det finns aldrig något facit utan det krävs massor av improvisationer. Sannolikt har VD-rollen förändrats mesta av alla yrken de senaste 20 åren.  Rollen är mer operativ, cochande och ansvaret gäller alla områden och ALLT.  Nu gillar jag problemlösning så det stör mig inte alls. Tvärtom.  Men den gamla direktören i vit skorta, slips och cigarr som gjorde upp affärerna på stadshotellet och satt i delegation på dagarna är historia. Idag är VD en aktiv lagledare som själv måste gå ut och spela om om det krävs.  Den sista pusselbiten är att bevaka den strategiska dimensionen så att vi följer färdplanen och har rätt kurs inställd.  Den biten är den man gör på kvällarna när man summerar dagen och funderar på morgondagen.

Så här ser dagarna ut. Det här är verkligen en genomsnittsdag. Efter en dag är man trött och därför är det så skönt att gå ut eller spring med våra hundar. Att inte tänka på något alls utan att bara hålla balansen och inte ramla på det svåra underlaget som det är just nu. Klockan är runt  23 och det är dags att att hoppa i säng.

Man brukar tala om måndagsexemplar av bilar och i mitt fall verkar det tyvärr som det stämmer. Jag har en relativt ny Volvo V70 som har ett par år på nacken. Under denna period så har skrammelljud förekommit under bilen som ingen verkstad förstått eller kan lokalisera, hela motorn har skurit ihop på grund av generatorsremfel som slet sönder motorn, en historia på över 30 000 kronor trots alla tänkbara försäkringar. Utöver detta dyrbara servicebesök och nu, den 3 december startar inte bilen. Det är tredje gången på ett år som jag bogserar bort bilen från tomten. Bilen startar inte när det är – 9 grader (mina gamla Volvobilar startade i -30 grader). Trots att den var igång dagen innan. Inget funkar. Säkert dyra reparationer igen. Att tro att Volvos bilar fungerar är en bedräglig illusion. Maken till dålig bil och dåligt bilbyggande får man leta efter. Elektroniken liknar mer leksaker än en riktig bil. Att få upp tanklocket när det är kallt är omöjligt för det är också smäck och tunn plast som fryser direkt. Dörrarna går knappt att öppna för de fryser i listerna.  Kopplar man på en kärra så kommer det upp meddelande att servo-bromsarna är sönder och att man omedelbart ska stanna.  Jag har kört Volvo i över 20 år men nu är det slut med denna period. Bilen har uppenbara kvalitetsbrister och verkstäderna bedrövliga. Ingen tar ansvar utan det är mitt problem. Nästa bil ska stå för funktion, miljötänk och låga kostnader (bilskatt, försäkringar, reservdelar). Det får bli en VW eller Skoda. På PG Gyllenhammars tid var Volvo säker och gjorde skäl för namnet jag rullar. Men nu är allt borta och kejsaren har inga kläder. Det är faktiskt sant. Hellre köra en säker och basic Skoda som funkar i ur och skur än en elektronikbil som inte tål kyla eller byggts väl. Målet är att skaffa en elhybrid som kan gå skapligt långt på en laddning och sedan helt gå över till elbil när dessa slår igenom och tekniken är mer beprövad.  

Det är den första advent med stjärnor och ljusstakar i fönstren och julkransar på dörren. Första ljuset ska tändas i adventsstaken och hela december är som en ända stor nedräkning mot crescendot jul och nyår. Det är hektiskt med allt, det är julbord, luciatåg,  inköp av julklappar, besök i kyrkor, besöka sjuka, julstädning och matlagning, saker som ska blir klara innan årsskiftet och en hel del snöskottning och inte minst att hålla husen varma. Vi tänder ett ljus på morgonen, själv slår jag på datorn för att kolla vädret och hur snöläget ser ut plus kolla av mailboxen. Fram väller hundratals mail från wordpress som är kommentarer på den här bloggen och jag förstår ingenting. Är det möjligt och vad är det som händer? Schyssta och korta tillrop om att bloggen är bra. Jag sätter mig ner och läser igenom men det kommer in mer, så jag väntar med att publicera ut dessa.  Det känns inget bra att inte kunna svara men det är inte lönt när det är så många kommentarer.  Jag skriver inte för någon speciell eller uttänkt målgrupp. Jag bara skriver på med målet att under 2013 ge ut en verklig bok om en företagsledares dagbok när man gör på sitt egna sätt och utvecklar sina medarbetare. Det slår mig också vilken gränslös power det finns i nätet och om man lyckas göra bra och välgjorda saker, så finns en enorm bokmarknad därute.  Världen är helt sammankopplad. Även Googles utmärkta översättningsfunktion till nästan alla språk river barriärar och integrerar människor. Jag ska som en konsekvens av detta lägga till en Google översättfunktion till bloggen i och med att många är från andra länder. Stort tack till alla som skickat in kommentarer på bloggen, det inspirerar att fortsätta även om det är väldigt förunderligt och helt oväntat.

Idag är det 22 år sedan jag och Gunilla gifta oss. För varje år man varit gift finns ett symboliskt ting. För 22 år är det Jute som är en subtropisk växt som framför allt odlas i Indien, Kina, Thailand osv. Växtens stjälkar används vid tillverkning av tyg (också kallat för jute). Fibern är grov och sträv och används mest till framställning av säckväv. Tänk säckväv som symbol för ett 22 årigt äktenskap !

Detta kände vi inte till när vi stod och huttrade på kyrktrappan den 1 december 1990 i den mytomspunna Husaby Kyrka på Kinnekullekanten i Västergötland. Det var en intensiv solnedgång och sedan becksvart. Kyrkorummet var dovt och närmast mörkt i den tusenåriga kyrkan. Gästerna var till övervägande del svartkläddda. Ingen munter syn direkt.  I mer en två decennier har vi nu kämpat på med diverse projekt, jobb, barn, hus, flyttar, utbildningar, utställningar, renoveringar, inköp osv. Absolut inget av detta kände vi till när vi stod vid altaret. Vi var som två nyfödda och helt ovetande om vägen.

Då när vi gifte oss var det många som var tveksamma och tyckte att det gick för snabbt. Nu är det vi som har varit gifta längst av alla och hjälper andra med råd och dåd. Det är svårt att ge något recept på vad som funkar. Mycket handlar om tur och gemensamma intressen och mycket energi. Att var och en kan förkovra sig och ha sitt egna liv samtidigt som man då och då gör gemensamma saker. Kan man dessutom hjälpa fram varandra, ha en öppen dialog och prata om allt så brukar det funka. Vi har alltid kunnat dra fördel av att vi är så olika som vi är. Istället för bråk har det blivit förståelse (åtminstone i de flesta fall). På något sätt blir det lättare med åren. En mogen familj med vuxna barn är ett ”modellföretag” egentligen, där alla har klara roller, hjälps åt naturligt, delar på arbetsuppgifter och ekonomin. Det blir faktiskt väldigt effektivt – här vet jag inte om arbetslivet någonsin kan mäta sig med denna enhet. Hos oss har vi alltid varit öppna, alltid satt ekonomisk säkerhet i första rummet, trots diverse galenskaper med hus. Barnens skolgång har också varit prioriterad liksom ambitionen att skapa ett tryggt och vänligt hem. Våra urstarka och kloka dobermanhundar har stärkt familjebanden och gjorts oss vältränade och tydliga.

Traditioner kan man ha när de passar. Oftast är traditioner en nackdel och något som blir en börda, ett måste när man tar de på alltför stort allvar.  Vi lever vårt liv och följer inget som det borde vara utan som det är. Så därför blev bröllopsmiddagen två korvar med bröd eftersom Gunilla skulle iväg och sjunga kör i kyrkan ikväll och jag fick en löparrunda i skogen. Klockan är 18 och i vår kyrka rings Helgmålsringning in så det är dags att stämpla ut denna första riktiga vinterdag då kylan har kopplat greppet om landet.