Hammerth.se

Ett magiskt operaäventyr är det minsta man kan säga. Tamino får i uppdrag av Nattens drottning att befria hennes dotter Pamina som rövats bort av Sarastro. Lyckas uppdraget ska han få Paminas hand. Hans följeslagare blir Papageno. En trollflöjt och ett magiskt klockspel ska hjälpa dem. Men allting är inte som det ser ut. Är både Paminas mor och Sarastro onda? Eller ingen av dem? Snart ställs Tamino, Papageno och Pamina inför svåra prövningar…

Mozarts opera Trollflöjten är en saga där ljus, mörker, kärlekens och musikens kraft står i centrum. Uppsättningen i regi av Ole Anders Tandberg spelades för utsålda hus på Kungliga Operan hösten 2012. Nu är den tillbaka igen. Och det är ingen dålig föreställning eller för den skull scenografi. Det är helt överrumplande och det tar tid innan man är på spåret igen. Här möts vi först av ett stort kalt klassrum med projektorduk, björnar, påskägg och stjärnor i fallskärmar som ställer begreppen på huvudet. Denna föreställning är så enormt förknippat med Håkan Hagegårds klassiska uppsättning med skogar, träd, skärseld och kostymeringar som denna föreställning helt bryter med.

Hela ensemblen är också väldigt ung och det börjar lite trevande. Men ganska med en gång så kopplar de greppet och kan verkligen förstärka varandra på ett storartat sätt. De gör väldigt fina rolltolkningar och förnyar faktiskt föreställningen på detta sätt. Applåderna kommer nästan spontant och instinktivt.

Det var ett tag sedan jag var på operan nu, men allt är sig likt. Här råder en nästan brittisk konsveratism som inte ruckas på. Det som förändras är föreställningarna, scenmaskineriet och aktörerna. Men byggnaden och inredningen står still som en tjurig gubbe som inte vill flytta på några möbler. Serveringen och caféet är lika ineffektivt som det alltid varit. Garderoberna är för stora och lika långsamma som alltid. I princip så ringer det in när man betalt kaffet och stolarna är desamma.

Att bryta sig loss och gå och lyssna på klassisk opera är en lisa för själen. Det räcker med Mozarts enkla sagor som står sig lika bra idag som för trettio år sedan, när jag alltid sprang här. Mozarts musik är lika enkel som genial. Det är som en långsam meditation och det är numera lätt att följa handlingen genom att sångerna textas ovanför scenen. Att det ges extraföreställningar nu i mars är ingen direkt överraskning. Föreställningen går hem och publiken känner en kontakt med aktörerna. Nytt är också att det finns lite extrainslag och tidstypisk humor som ger föreställningen den där sköna ledigheten som man gillar. Huvudbudskapet från Operachefen Birgitta Svendén är att förföras och beröras tillsammans, något som lyckas i Trollflöjten. Det syns faktiskt i framtoningen på hemsidan, i det tryckta materialet och i uppsättningen av föreställningar att här handlar det om något nytt. Här finns en tanke på att modernisera och omgestalta gamla koncept utan att direkt förändra innehållet. Även aktörerna rör sig i denna riktning och gör att det händer saker och ting med pjäserna. Lite mer Mozart (glädje) och lite allvar.  Det ska bli intressant att följa denna kursändring.  Efter föreställningen får ensemblen välförtjänta applåder som aldrig riktigt tar slut. Lite recensioner:

”En slösande rik iscensättning”
”en given succé” (DN)

”Scenmaskineriet går på högvarv med falluckor, ljussensationer och effekter” (SvD)

”rättfram, fyndig och underhållande”
(Upsala Nya Tidning)

”fräschör och trovärdighet”
”en rolig föreställning”
(SR, Kulturnytt)

Det borde nästan vara lag på att alla som sitter i en styrelse skull ha en styrelseutbildning (gärna certifierad) med tanke på ansvaret och möjligheten att göra skillnad. En sådan kompletterande kunskap vid sidan av den professionella färdigheten skulle förstärka mångas styrelsearbete.  Styrelsen har det fullständiga ansvaret för bolaget och måste både förstå verksamhetens natur och kunna styra och utveckla en hållbar strategi som ger övertag på marknaden. Till detta kommer även förmågan att följa upp och kontrollera så att resurserna används på rätt sätt och att man gör rätt saker.

Detta blir mycket påtagligt och tydligt när jag deltar i Styrelseakademins styrelseutbildning för små och medelstora företag. Ett koncept som utvecklades av entreprenören Öjvind Norberg och som håller på att bli en institution. Ett riktigt klokt och framsynt initiativ som ingen annan insåg för ett tjugotal år sedan. I en tid då allt fokus var på att verkställa och att vara snabb och exekutiv. En överraskning för mig är att styrelsegrupperna är relativt små med ungefär 4-5 personer även för större företag. I vår styrelse är vi mellan 8-12 personer vid varje möte.  Just styrelsens sammansättning och roller i en styrelse handlar den första dagen om. Att komponera en styrelse med olika kompetenser där analytikern, genomföraren, ekonomen, strukturpersonen och entreprenören eller innovatören finns representerad ger en kraft som en homogen styrelse aldrig kan uppbåda. De två andra dagarna (hela utbildningen är på åtta dagar) handlar om ekonomisk styrning, analys och finansiering. På två dagar får vi i princip en ”civilekonomutbildning” i ett nötskal och det är en nyttig repetition. Det mesta av den ekonomiska teorin är sig lik med det jag själv läste för 25-30 år på högskolan. Det är samma nyckeltal, ekonomiska samband mellan resultat- och balansräkningen samt kassaflödet då som nu. Det är skönt på sätt och vis att detta står sig så väl. Och en positiv bekräftelse på att vi jobbar rätt både med nyckeltal, styrmodell och finansiering. Kommande pass avser hur man utvecklar strategier, bygger varumärken, digitala affärer osv.

Vi är cirka 20 personer som har sammanstrålat i Sigtuna Stiftelsens fina konferensanläggning. Ungefär hälften är kvinnor vilket speglar att här behövs ingen kvotering för detta fungerar av sig själv. Vi diskuterar kvotering och som läraren säger så är det nog bra med kvotering för att männen inte ska trilla ur styrelserna på sikt. Det håller jag helt med om. Minst 60 procent av alla högskolestudenter är kvinnor och detta kommer avspeglas på VD-posterna och i styrelsens sammansättning. Det slår mig också att styrelsearbetet är en bra fortsättning efter VD-skapet. Här öppnas en verklig och ny karriär som jag inte tänkt på tidigare. En väg som jag ska fokusera på.

Att genomgå en sådan här utbildning ger en god verktygslåda för vad, hur och varför man ska göra på vissa sätt. Det ä bra seniora pedagoger med mycket erfarenhet från management och undervisning som kör dessa pass. De har varit med länge och sett väldigt många förändringar som de nu förmedlar på ett bra sätt. Dokumentationen och böckerna också nyttiga. Speciellt boken Ekonomi för chefer är en utmärkt repetition av nyckeltal och sambanden.

Att ha en bra styrelse innebär skillnader mellan ett bra eller utmärkt företag. Ett bra styrelsearbete kan lyfta en organisation och bidra till ökad lönsamhet på ett mycket kostnadseffektivt sätt. Här finns en enorm förbättringsmöjlighet i Sverige och en underskattad möjlighet. Att sitta i en styrelse, bara namnet (?), ska vara helt resultatorienterat och inte bygga på vänskap eller gentjänster. För bolaget innebär det en kostnad men denna betalar sig tio gånger om, genom att ledningen kan få en ordentlig sparringpartner som kan ställa tuffa och kompetenta krav på strategi och uppföljning.

På väg hem kan jag konstatera att vår egen styrelse ligger i framkanten när det gäller offentlig verksamhet. Vi har en bra sammansättning, teamanda och helt fokuserade på bolagets bästa trots olika politiska utgångspunkter. Vi använder oss av balanserade styrkort, har månadsvis rapportering av resultat- och balansräkningen samt oftast en diskussion kring kassaflödet och vårt investeringsläge. Vi har en mycket god ekonomisk kontroll av verksamheten. Dessutom har alla i styrelsen genomgått en styrelseutbildning som kommunen arrangerade. Vi lägger ut alla våra beslutspunkter från styrelsen på hemsidan samt har en tydlig koppling mellan ledning, VD och styrelsen samt ägaren  som gör att verksamheten hänger ihop. Det ska bli kul att fortsätta kursen och kursen består av väldigt intressanta personer med hög kunskapsnivå och genomförandeförmåga som man har mycket att lära av. Poängen med sådan här utbildningar är att man lär sig från två håll. Dels från undervisningen och olika case samt inte minst från varandra.  Öjvind har utvecklat något viktigt för Svenskt näringsliv – en entreprenör som jag haft förmånen att träffa många gånger under slutet av 1980-talet.

Punkbandet Pussy Riot är en nagel i ögat på Putins anhang. Det är också intressant hur dessa tjejer lyckats gå från lokala aktioner till världsnyheter. De färgglada tjejerna i sina balaklavas utmanar ett alltmer intolerant samhällssystem med en sylvass media- och PR-strategi.

I många artiklar reduceras Pussy Riot till missförstådda musiker och den betydelsefulla bakgrunden till gruppen blir ofta utelämnad. Ursprunget till Pussy Riot hittar man i konstnärskollektivet ”Voina” som sedan starten 2006 i Sankt Petersburg har utfört en mängd olika mer eller mindre extrema aktioner, varav flera har lett till åtal och fängelsedomar. Syftet med aktionerna har varit politisk opposition och inte alltid konstnärligt uttryck. Voina bildades i Sankt Petersburg, men en utbrytargrupp som också genomförde aktioner under namnet Voina etablerade sig i Moskva där också Pussy Riot skapades som ett konceptuellt punkband. Bandet existerar endast vid de tillfällen då de genomför publika framträdanden. Kläderna, och framför allt balaklavas, gör medlemmarna anonyma och utbytbara. Syftet med Voina och Pussy Riot är att protestera mot politisk korruption och förtryck i ett allt mer totalitärt politiskt klimat.

Att genomföra detta i Putins Ryssland kräver något mycket större än mod och övertygelse. Dessa egenskaper tillsamman med att man har nätet som redskap gör att deras aktioner sprids som löpeldar över världen. Är det inte Barack Obama som uttalar något så är det Madonna. Denna rörelse har alltså lyckats med konststycket att integrerar fysiska aktioner, nätaktioner och mediaaktioner och skapat nätverk eller sympatier världen över. Här kan man tala om en modern och offensiv proteströrelse som hela tiden uppdaterar och berättar om vad de gör och sprider detta direkt (https://www.facebook.com/pages/Pussy-Riot/258101530907327).

Pussy Riot har ett mediastöd och en tydlig PR-strategi. De lyckades få rättegångar att handla om stora frågor som mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och jämställdhet vilket bland annat ledde till att Amnesty International klassade dem som samvetsfångar. När de hungerstrejkar så slås detta upp liksom när de syns i Sotji. Jag måste säga att dessa tjejer verkligen är beundransvärda och hatten av för; Nadezhda Tolokonnikova, Maria Alyokhina, Yekaterina Samutseviche som visar hur en liten grupp utan resurser kan utmana en gigantisk maktapparat och ett helt samhällssystem. Till sist musiken; http://www.youtube.com/watch?v=mf1UwSpyfP4 (Kill the sexist).

Det har varit en mild vinter och de som ställer undan sina golfklubbor och ser det som en sommarsport har gått miste om många fina dagar. Vi är på Ölands GK och går på fina sommargreener. Visserligen så gäller matta och att pegga upp på fairway för att skona banan. Det är nästan så att solen bryter igenom när vi går runt banan som är på 5 600 meter. Hela bananläggningen är på cirka 35-40 hekatar. Det går ganska knackigt trots att jag verkligen kunnat tränat bra i februari och förväntar mig mycket bättre spel. Men så är det med golf. Det gäller att man är ödmjuk, ha koncentration och hittar rytm, sving och känslan. Jag kan blir lite forcerad på banan som jag inte är när jag tränar. Detta måste jag lägga av med. Jag måste skapa en egen bubbla som jag kan gå in i och stänga ute resten vid själva slaget. Nu är hcp 13,1 så inga bollar får vara dåliga.

Golfen genomgår just nu ett stålbad där många medlemmar lämnar eller vill trappa ner på sitt medlemskap. Jag har nyligen blivit invald i Eksjös GK:s styrelse och inser att nu gäller det att marknadsföra sig, ha god banvård och inte minst jobba med paketering av nya tjänster, medlemsvård och andra koncept för att överleva. En golfbana har en balansomslutning på cirka 5 mkr och en omsättning på cirka 5 mkr. I den bemärkelsen är en golfbana en liten ekonomisk enhet. Omsättningen ska däremot räcka till allt. Här finns sällan några kommunala bidrag. Intäkterna ska räcka till en klubbchef, PRO, banpersonal, greenkeepe, det ska räcka till inköp av maskiner, avskrivningar, reparationer av maskiner, hus och utveckling av banan med nya utslagsplatser, dräneringar och justeringar av bevattningsanläggningen och mycket  annat. Oftast blir det en knappt resultat på plus 50 000. Detta kräver cirka 800 medlemmar som betalar cirka 5 000 kronor per år och där resterande intäkter kommer från gästspelare som är på besök och övernattar eller spelar gästgolf. Det tuffa är om intäkterna börjar minska.

Förr rådde en bristsituation och överefterfrågan. Idag är läget precis tvärtom. Nu gäller det att genomföra medlemsundersökningar, uppsökande verksamhet, paketera nya medlemspaket med olika priser och innehåll samt utveckla en ny dialog och klubbkänsla med medlemmarna. Det är alltså ett traditionellt marknadsföringsarbete som krävs vid sidan av alltmer strategisk positionering. Vad ska varumärket stå för, vad ska vi erbjuda och hur ska Eksjös GK bli den främsta mötesplatsen för golfare i Småland? Vår golfbana var den 23:e i Sverige så här finns rika traditioner och fina storspelare. Vi har en stark historia som vi nu ska vidareutveckla och skapa en modern golfbana som ingen sett maken till, men då gäller mobilisering på bred front. Just nu läser jag igenom allt om historien som legendaren Bertil Wissinger sammanställt och går igenom ekonomin och budgeten minutiöst. Detta styrelsejobb blir sannerligen ingen räkmacka lika lite som det blir att träna och spela så att man kommer ner till singelhandikapp. Golfåret 2014 kräver sannerligen att man börjar den 1 mars och inte spiller bort någon tid. Den 19 mars har vi strategidag och behöver organisera oss annorlunda och vara mycket mer förberedda på styrelsemötena och verkställa saker som medlemmarna uppfattar som framåtskridande.

Så som jag uppfattar det så menar filosofen och kyrkofadern Augustinus (354 e Kr – 430 e Kr) att människan föds med en fri vilja som ger oss möjligheter att i enlighet med våra mål styra vårt beteende och uppnå det vi strävar efter. Vi styr vårt eget självförverkligande. Vi är därmed ensamt ansvarig för att våra handlingar är rätt eller fel.  Gud har ingen inblandning alls. Augustinus framställer gud som bortom allt ansvar för världens ondska. Det innebär att det är människan själv som är ansvarig för det onda i världen som orsakas av oss själva, inte gud.

Augustinus brottas med följande problemställning:

1.Gud är allsmäktig (är oövervinnlig och kan betvinga vad som helst)

2. Gud är allgod

3. Ondskan existerar

Dessa steg går alltså inte ihop. I och med att det finns ondska så är gud antingen allsmäktig men inte allgod eller så är gud allgod men inte allsmäktig. Med hjälp av nyplatonsk kristendom löser Augustinus problemet genom en radikal nytolkning av begreppet ondska. Han menar att ondskan inte existerar, han menar istället att ondskan är frånvaron av godhet – privatio boni. Just att kunna omtolka eller nytolka begrepp på detta sätt är inte sällan fruktbart. Det är oftast så man gör när man ska omstöpa ett varumärke eller ladda om ett produktlöfte. På senare tid tycker jag det verkar ha blivit en politisk modefluga att nytolka begrepp och förändra ideologierna i ett nafs.

Med hjälp av den fria viljan kan människan alltså välja att handla rätt och med godhet. Det är nu det blir intressant. Själva godheten, vad är det för något. Är det en idé, ett vara, en relation eller förnuftet. Det Augustinus gör är att koppla godheten till gud. Han menar att gud är godhet och kärlek. Därmed blir godheten någon form av universell substans som människan kan stå i förbindelse med. Det liknar Platons idévärld.

När människan handlar med godhet så handlar hon på något ändamålsenligt sätt eller förnuftsmässigt sätt som stärker människan. Dessa handlingar skapar i sig själv värde och nyttigheter som vi bara i ringa utsträckning är medvetna om. Det innebär då att vår vilja inte är helt fri utan styrs av tyngre lagar eller nödvändigheter som ger ett bestämt utfall. Det är här som determinismen kommer in. Att det kan finns vissa förutbestämda processer eller lagbundenheter som påverkar oss och som vi inte kan se, lika lite som vi kan se gravitationskraften.

Det innebär hur som helst att Augustinus säger emot sig själv när det gäller den fria viljan och determinismen. Han menar att vi har en fri vilja att välja rätt eller fel. Men när vi väljer rätt eller godheten så står vi i förbindelse med gud. Därmed är inte viljan fri längre.  När vi väljer ont så straffas vi istället av andra konsekvenser så långt kyrkofadern.

Ser man lite mer praktiskt på saken så kanske det inte är så komplicerat. Människan är en instrumentell natur, vilket  innebär att beteenden kan förstärkas eller försvagas och att det sker beroende på konsekvenser av beteendet. Det innebär att vi förnuftsmässigt förstår att det är mer fördelaktigt att vara god än att vara ond. Det ger helt enkelt ett bättre ekonomiskt utfall – ungefär som i en cost-benefit analysis där man ser att det ger mer värde att vara X istället för Y. Detta skulle sannolikt inte Augustinus köpa eftersom det skulle ta bort mystiken i tillvaron.  Det slår mig alltid hur fantastiskt det är att kunna sitta och läsa originalböcker som är 1 600 år gamla och inse hur aktuella dessa fortfarande är. Det är om något magiskt.

Vill man utveckla en kommun så krävs det att man lär sig att samarbeta och att tillvarata varandras olika kompetenser och att praktiskt se till att genomföra saker och ting.  Att samarbeta handlar också om att inte alltid få sin vilja igenom och att man ibland låter andra gå före. På sikt vinner alla på samarbete men på kort sikt kanske man förlorar och det måste man kunna svälja.  Då gäller det att se sammanhanget för en situation och växla från detaljnivå till en mer övergripande nivå. Båda nivåerna är lika viktiga, men man får aldrig glömma bort den övergripande nivån, för det är på den nivån som värden skapas.  

Under flera år har vi jobbat med att förädla en markyta och göra marken byggbar genom att lägga ner avsevärd tid på samverkan med olika myndigheter och lagkrav. När allt är klart, väljer vi att sälja marken så att ett annat företag kan bygga och tjäna pengar. Att släppa iväg detta guldägg kan kanske förefalla tokigt om man bara ser den enskilda saken. Men ser man det lite större, är vårt mål att fler ska investera i vår kommun och att flera vågar bygga nya bostäder. Det är viktigare att Eksjö växer, suger upp efterfrågan och köpkraften än att vi får förverkliga en härlig byggidé eller ett projekt. Det är minst lika bra eller bättre att andra tjänar pengar än att vi tjänar dessa. När kommunen växer så stärks ändå våra fastighetsvärden och andra kanske börjar röra på sig.  Ska man göra en kommun attraktiv är det viktigt att investerare väljer att satsa och skapa nya bostäder, företag, projekt, föreningar och så vidare i kommunen. Symbolen av synliga byggkranar är något som är starkt förknippat med tillväxt och framtid. När dessa syns så spills det över på andra områden som förstärks och som i sin tur förstärker vågen. Det skapas en känsla av att det händer mycket och det blir ett flow.  Mycket handlar om ekonomisk psykologi, att skapa rörelser och gärna tillsammans med flera – då blir effekterna allra störst. Det är på precis samma sätt som börs och världens finansiella marknader fungerar. Börjar någon så kommer flera och plötsligt är det en rörelse och ett följa-John beteende. Att samarbeta är grunden för en god ekonomisk utveckling och insikten att ”laget” är större än ”jaget”.

Artikeln i SmT handlar just om hur vi säljer det åtråvärda markområdet (det mest centrala läget som finns)för att andra ska investera och vi själva kan lägga våra investeringar på andra områden. Bra gjort av Norrgården som har rätt koncept och struktur för denna affär. http://www.smt.se/eksjo-kommun/planer-blir-verklighet#Scen_1

Det är inte svårt att bli trollbunden framför TV:n i takt med att de svenska framgångarna rullar in.  Detta OS i ryska Sotji är redan nu Sveriges mest framgångsrika, med 9 medaljer bärgade och då ska man veta att det återstår en vecka av nya tävlingar och nya segerchanser. Damernas stafettguld igår sände en chockvåg av underbar glädje och eufori genom hela landet. Det var länge sedan så mycket skratt, fnitter och lycka gick rakt igenom TV-rutan. En ren och oförställd glädje som aldrig ville ta slut.  Jag undrar hur många som såg Melodifestivalens deltävling igår och hur många som satt och tittade och tittade på repriserna och intervjuerna från dessa fantastiska tjejer. Jag skulle hålla en slant på att kanal 3 och 10 vann det slaget.

Det måste gräma SVT-ledningen att man valda att tjura och sitta hemma och titta på. Alla snackar Sotji, som är SVT:s drag, känns ungefär som kavaljererna i Gösta Berlings Saga när du blev undanskuffade från middagsbordet av majorskan på Huseby och fick äta i smårummen bredvid.  Precis som kavaljererna verkar de missmodiga och är inte alls till freds med situationen. SVT-konceptet är ett riktigt bottennapp och hopplöst förlorat.   

En annan som måste gräma sig är statsminister Fredrik Reinfeldt (m) som borde ha varit på plats och representerat Sverige i denna framgång (för det skulle han verkligen behövt). Nu blev det istället Kungen och Drottningen som tog hans plats och fick glädjas med alla segerrusiga idrottare. Vilken tabbe att låta politiken gå före idrotten – precis när Sverige lyckats pricka in formtoppen. Jag kan förstå valet men med facit i hand måste det svida. Det finns enormt mycket negativt med Ryssland och Putin, men idrott är idrott.

Det var flera som höjde varningens finger efter sommar-OS i London när SVT genomfört en suverän rapportering och fantastiska sändningar. Hur skulle en relativt liten kanal kunna matcha detta? Att Viasat nu hänger med och håller minst lika hög nivå är kul och roligt för konkurrensen. Hela OS-studion är proffsig och det gigantiska och sköna panoramafönstret med utblick utöver huvudarenan Fisjt, torget, folkvimlet ger en härlig inramning. En som växer är Ola Wennerström som med säker hand skapar en bra känsla i studion. Själv tycker jag att bisittarna som Elofsson, Kluft, Thornberg och Ekholm ger bra fördjupningar och analyser som förstärker upplevelsen.  Det är nästan guld till Viasatteamet också. Det måste kännas skoj för alla som jobbar åt denna underdog att det funkar och att underhållningen och kvaliteten bara blir bättre och bättre.  Det här tror jag är TV 3:s och TV 10:as bästa prestation någonsin.

Det verkar faktiskt som om alla svenskar som är på plats i Sotji går på moln och har fått den där inspirationen och psykologiska boosten som gör att man kan förflytta berg.  Hela skidlandslaget med vallare, lagledning, idrottare och kost/rehab/medicin verkar fungera som en välsmord och trygg orkester där alla hjälps åt och ger varandra positiv energi. Här kan man prata om lagarbete i praktiken. Alla verkar så rätt i sina roller och kunniga.

Det är svårt att inte häpnas över Aristoteles djupa tänkande. Hans begrepp holymorfism betyder att alla substanser (som oss människor) utgörs av materia och form.  Även hans synsätt att alla förändringar och tillblivelse handlar om en övergång från ”potentialitet” till ”aktualitet”, är intressant. Först finns inte saken, sedan finns den. I någon mening måste alltså saken uppstå ur tomma intet. En smörkniv som täljs fram från ett trästycke, kommer från trädet och finns i så fall där redan från början. Så är det med våra egna liv, vi tonar fram eller träder fram med olika verksamheter från något som finns från början och tillförs oss under livet.  Det borde vara så att vi med förnuftets hjälp kan påverka det potentiella . Frågan är bara vad det potentiella är och består av och hur processen går till för att påverka detta?  

Aristoteles menar också att materia och form är orsaker tillsammans med verkande orsaker och ändamålsorsaker. Dessa bildar de fyra orsakerna som i princip ska kunna förklara alla substanser och egenskaper.  Det är synd att Aristoteles inte var lite flinkare med pennan – hans texter är relativt tungrodda. En läsning av boken De Interpretatione är inte direkt någon skönlitterär upplevelse, utan en tuff och kunskapsmässig utmaning om oppositionskvadranten, konträra begrepp liksom kontradiktoriska affirmationer och negationer. Det är som en arkeologisk utgrävning, det gäller att mejsla fram och gå varligt tillväga för att förstå och ta in budskapen.   

Att dessa texter skrevs för cirka 2 500 år sedan gör inte saken sämre. Det är nästan obegripligt att förstå att hans tänkande fortfarande är aktuellt. Aristoteles böcker låg till grund för Ars Vetus och Ars Nova, som var läroboken med stort L,  i all universitetsundervisning i cirka 400-500 år och finns alltså fortfarande kvar.

Att substanser och föremål förändras från potentiellt till något aktuellt verkar logiskt. Men det verkar inte som om Aristoteles har någon plan för ”återvinning”, om vad som händer när jordelivet är slut. Blir formen åter materia eller vad händer?  Vi uppstår, existerar och försvinner. Sokrates menar att själen eller formen fortsätter medan kroppen blir mull.

Vi går in i olika ”rum ”och ur ”rum” som villiga arbetsmyror. På något sätt är allt en fråga om materia, energi och kanske form.  Kanske är det formen som är vårt psyke, vårt medvetande och det som skiljer oss från djur och växter här på jorden.  Det är detta som Sokrates kallar själen och enligt Aristoteles så är det förnuftssjälen som är upphovet till förändringar och tillblivelse. Det är klurigt att förstå vårt psyke och medvetande. Frågan är om vårt psyke kan förstå sig själv, kan förstå ”tinget i sig själv” eller om vi alltid tittar på oss själva från den andras perspektiv.

Det är svårt att förstå sig själv, hur idéer uppstår och förvandlas till föremål.  Eller hur våra liv blir som de blir. Eller är det så att vi inte har förstått Aristoteles och gjort hemläxan och benat ut orsakerna till vår materia, form, verkande orsaker och ändamål. Kanske får vi gå tillbaka och till filosofens utgrävningar och leta vidare .  

Att driva företag handlar egentligen bara om en svårighet. Som företagare vill man göra många saker och ser möjligheter i nästan allt. Att hitta på saker och ting och göra detta med god kvalitet är en sak. Men trixet är att alltid få med ekonomin och se till att det är plus på sista raden trots en diger handlingsplan. Det är där många företagare går bet. Att se de ekonomiska sambanden i en balansräkning, att ha kläm på kassaflödet och inte dra på sig för stora kostnader, är oftast det som skiljer agnarna från vetet. Men det är minst lika illa om man blir livrädd för att göra saker och ser ekonomiska risker i allt. Då är man snart borta från marknaden.

Det finns ingen skillnad på att driva ett litet, medelstort eller stort företag när allt kommer omkring. En del tror att det är skillnad på att driva ett privat företag eller ett offentlig bolag. Men principerna är lika, även om offentliga verksamhet oftast är bredare (jag har själv erfarenhet från båda sidor och storlekar på företag).  Det gäller att vara effektiv och hushålla med resurserna, utveckla processer och stärka medarbetarna så att man skapar en kundkultur samt att alltid jobba med kostnaderna.

Så här års, är det bokslutstider i alla företag. Det är en tidpunkt då kredit och debet ska gå ihop och då allt summeras och blir till siffror. Alla handlingar, drömmar och insatser finns nu i prydliga excelltabeller och formler. Att göra en årsredovisning som sedan granskas av externa revisorer är en bra uppfinning. Alla människor skulle på liknande sätt också göra sin egen årsredovisning som granskas av andra. Våra bolag som jag är ansvarig för kan för sjätte året i rad redovisa plus på sista raden. Här är sumeringen av Eksjöbostäders 2013.

En grön samhällsutveckling  

Detta år har våra renoveringar uppgått till över 42 mkr där våra stora områden, Tuvehagen, Grevhagen och Stocksnäs prioriterats. Här har det handlat om tak, avlopp, fasader, balkonger, badrum, gårdsmiljöer, garage och mycket annat.  Vi har aldrig lagt så här mycket pengar på renoveringar något år tidigare. Genom dessa åtgärder så förebygger vi och stärker våra fastighetsvärden på sikt och slipper gigantiska problem i framtiden och att chockhöja hyrorna. Vi har numera full kontroll och våra underhållsplaner löper fram till 2022.

Omsättningen blev drygt 104 mkr och resultatet cirka 3.8 mkr vilket ligger strax över ägarkravet. Soliditeten ligger runt  20 procent vilket känns skönt och viktigt inför våra stora byggprojekt som kommer 2014-2017. Under året har vi sålt cirka 50 lägenheter och använt reavinsterna till reinvesteringar i Stocksnäs.

Balansräkningen ligger på ungefär samma nivå som förra året, det vill säga 325 mkr. Vi har gjort avskrivningar på drygt 8 mkr och amorterat två miljoner kronor på våra fastighetslån. Det är med andra ord ett välskött bolag med en god kostnadsmedvetenhet och effektiv organisation.

Under 2013 har vi påbörjat förvaltarutbildningar av alla våra fastighetsansvariga. Det är en ettårig certifierad utbildning som kommer att stärka yrkesrollen och vår effektivitet. En ettårig miljöutbildning är genomförd som gett oss kunskap om hur vi ska planera och verkställa olika miljöinsatser. Miljöfrågorna kommer under överskådlig tid att spela en central roll i företagets verksamhet liksom även utbildningen av våra medarbetare. Målet är välutbildade praktiker, där vi själva kan lösa problem som uppstår i våra fastigheter. Vi har även stärkt upp vår maskinpark så att vi kan göra mer i egen regi. Under året har vi också lanserat en ny hemsida, tagit klivit in i sociala medier och jobbar med att utveckla vår intern-TV, så att vi kan ge snabb och aktuell information.  Ett omfattande arbete med ramavtalen och upphandlingar har även pågått hela året.

2013 har vi också inlett arbetet med den nya komponentredovisningen, K3, där vi delar upp en fastighet på 12 komponenter istället för 1 komponent. Detta är ett myndighetskrav och har varit ett omfattande arbete för både teknik och ekonomi. Varje fastighet har besiktigats, värderats och analyserats för att få fram rätt värden.  Vi har valt att följa branschstandard i detta arbete. 

Vi har jobbat tillsammans med sociala sektorn för att skap tydligare rutiner kring andrahandsuthyrningen. Vi har inlett ett arbete med att förbättra rutinerna vid in- och avflyttningen i och med det är ett så hårt tryck på lägenheterna. Vårt måleri gör varje år i ordning cirka 120-130 lägenheter, det vill säga cirka tio procent av hela beståndet. Utöver detta gör vi även måleri på utsidan.  Insatser som syns och gör våra hus fina. Bostadsmarknaden har slutligen varit gynnsam och vi ligger på en uthyrningsgrad på cirka 99,9 procent som tyvärr gör att vi inte kan hjälpa alla som vill ha lägenhet med en gång.

De kommande åren kommer att präglas av nyproduktion i kvarteret Lunden där vi har för avsikt att bygga cirka 100 nya och moderna lägenheter. I detta projekt ska arkitekturen, design, miljö och ett bekymmersfritt boende spela en framträdande roll.  

Nästa Måndag den 10 februari 2014 slutar Lennart Bogren (c) som kommunalråd i Eksjö.  En post som han haft under 15 år och som kännetecknats av kontinuitet och förnyelse. Här följer min bild av Lennart som jag haft förmånen att få samarbete med under sex år. Detta är också grunden för det tal jag ska hålla nu på Fredag.

Vi på Eksjöbostäder, Eksjö Kommunfastigheter och Eksjö Industribyggnader har alltid känt att du haft ett grundmurat intresse för våra frågor och alltid varit en klok diskussionspartner.   

Att kunna sluta på toppen av sin karriär är få förunnat.  Ekonomin har alltid varit plus under alla dina år och du har alltid varit kostnadsmedveten.  De senaste åren har befolkningen ökat rejält, investeringar sker i sjukhus, bostäder och industri som aldrig förr. Eksjö kommun står värd för det ena större evenemanget efter det andra. Men visst, det är som vi säger, bara slump och tillfälligheter.

Tittar vi tillbaka så har du som person varit högst delaktig i det mesta som skett i kommunen de senaste femton åren.  Här är några konkreta nedslag:

Omvandlingen av ITOLV från tomt regemente till en spirande stadsdel. Utvecklingen av bolagskoncernen och kommunens egen organisation.  Nifsarpsskolan som blivit en knutpunkt för utbildning och branschfolk inom fordonsindustrin.  Utvecklingen av Olsbergs Arena som ger oss möjligheter att ta emot flera kultur- och sportevenemang. Bistått Eksjö Garnison, Landstinget och Tingsrätten så att de stannat och investerat i kommunen.  Sett till att delorterna fått fina skolor och inte minst införandet av den slagkraftiga Emilkraften. Även införandet av eksjo.nu, som har gjutit ihop samarbetet mellan kommun och näringsliv.  Sist men inte minst, utvecklingen av det framgångsrika Campus i12. Konkreta projekt som du under din tid påverkat och jobbat med. Att du har haft ett högt tempo är tveklöst och det faktum att du nu är inne på din fjärde kommundirektör sedan starten 1999 ”bär syn för sägen”.

På många sätt tror jag att du för de flesta Eksjöbor stått för kontinuitet och förnyelse och där tre begrepp framträder; samarbete, utveckling och ansvar.

Även om du vill vara med och bestämma, vilket är din roll, så låter du alltid alla komma till tals. Du har alltid satt utveckling före avyttring, ibland förtretligt men i långa loppet säkert rätt. I dessa lägen är du inte enkel att ”rucka” på. Du har en väldigt bra överblick och strategisk syn på helheten.  För att ha detta krävs stor kunskap som du oftast säger att du inte har. Där påminner du om filosofen Sokrates, som av oraklet i Delfi ansågs som den visaste av alla, på grund av att han kände till sin egen okunnighet men som aldrig slutade att lära sig nya saker.   

Du säger också att du inte är någon politiker, men där har du fel.  Du är en bra politiker som har lyckats med politikerrollen och som inte går ner i alla detaljer. Sätter vad före hur. Du har även stått pall när det har blåst och riskvasten vint om öronen, ingen är som sagt ofelbar, men alltid ridit ut stormen på ett stabilt sätt, eftersom du alltid kämpat för Eksjös bästa.

Vår dörr står alltid öppen och vi ser inte detta som ett avslut utan början på något nytt. Vi uppskattar dina prestationer och dig som människa. Avslutningsvis så tillhör du en i en lång rad av fina ”borgmästare” som verkat här i Eksjö och som har betytt mycket. I framtiden får nya generationer läsa om ”Bogrens tid” när Eksjö kommun sattes på kartan. Nu önskar vi dig lycka till med husbygget och skogsbruket i Slättefall och landstinget samt alla andra uppgifter som kommer att dyka upp.

Thorbjörn Hammerth med medarbetare.

Det är märkligt hur kul det är med kunskaper när det sammanfaller med sitt intresseområde, även om alla studier till slut kokas ner till råplugg och tentor. Att lära sig saker och ting kommer inte av sig själv. Det krävs envist och ihärdigt arbete för att tillgodogöra sig nya saker. Men i allt detta, finns en glädje som inte går att ta miste på. Oavsett hur krokig och kämpig vägen har varit så är lyckan total när man klarat av tentan. Jag tänker på vår dotter Klara som kämpat och stått i med sin civilekonomutbildning som nu går in på sista terminen. Hur svåra de första åren var och hur glad hon var när hon klarade tentan och började få greppet på ämnet. Den känslan är nog universell för alla studenter och ligger i kunskapens natur. Så har det varit för mig också.  

För mig som arbetsgivare, är det viktigt med kunskaper som även går att praktisera i verkligheten. Jag brukar oftast tala om välutbildade praktiker som gör rätt, arbetar med naturlig kvalitet och håller koll på ekonomin. För mig ligger mycket i kunskapsbegreppet att det går att omsätta i praktiska handlingar. Jag har en ganska nyttoinriktad attityd. På företaget gör vi just nu ett kunskapslyft när vi utbildar alla våra fastighetsskötare till en ettårig förvaltarutbildning som är certifierad. Det är halva företaget och en satsning på flera miljoner. Ungefär en fjärdedel av alla anställda går på kortare eller längre kurser/ubildningar inom sitt fackområde utöver satsningen på våra fastighetsskötare. Egentligen är det ingen som ropar på detta, utan det är min egen övertygelse och tro på att kunskapen gör skillnad. Jag vet hur viktigt det är för självförtroendet, för effektivitet och den egna arbetsglädjen när man plötsligt kan saker som man tidigare aldrig trott sig kunna. I kunskapens äpple finns en så stor glädjekälla och rikedom som jag vill att vi ska vara en del av. Andra frukter är stärkt lön, bättre struktur i jobbet och förbättrad arbetsmiljö som gynnar individen. Jag ser redan stora skillnader och det som gör att vi får ut mer för våra pengar. Kollegorna tror att det är tur eller gynnsamma förhållanden men det bygger på en djup övertygelse om att sätta medarbetarna först och investera i både fastigheter och människor.

När jag nu själv läser filosofi är däremot nyttoaspekten inte det primära. Det här gör jag för mitt eget höga nöjes skull och för att hålla igång hjärnkontoret och njuta. Det är nog första gången i mitt liv som kunskapen blir ett självändamål och där det är av underordnad betydelse att det ska leda till någonting.  Man kan alltså ta olika tuggor på detta äpple.

När jag tittar igenom upplägget för denna 7,5 poäng kurs så är den välstrukturerad och med alla sina forum och diskussionsövningar så tror jag faktiskt att det kräver mer av var och en, än en traditionell kursmodul i ett program. Filosofi är ett egendomligt ämne. Det som tänktes för flera tusen år sedan är inte överspelat ännu.  Ämnet handlar om grundläggande antaganden och övergripande begreppsliga sammanhang som verkar tidslösa. Här kan man prata om en kunskapskälla som kan berika alla områden, inte minst företagsledning.  Filosofi borde absolut vara en eller två kurser i civilekonom- och civilingenjörsprogrammet.

Förr pratade man oftast om livslångt lärande och lärande miljöer, något som försvunnit från spalterna.  Jag tror att det är nyttigt för livet, att alltid lära sig nya saker och gillar begreppet livslångt lärande. Det är aldrig för sent att lära sig nya saker. Det är bara dösnack att det inte går lära gamla hundar att sitta. Allt går med pedagogik, vilja och kunskaper . Målet är njuta av lässtunderna och klara 30 nya poäng 2014 (lite nyttoinriktning finns kvar).

Många filosofer har letat efter en absolut säker kunskap eller beståndsdelar som inte går att tvivla på.  En utgångspunkt för filosofiska byggen. Jag tror även jag, har hittat en företeelse som inte går att tvivla på. Det är säkert ett 30- tal stövlar, lågskor och kängor utanför dörren några minuter efter 14.00 då visningen började. Mäklaren har snabbt fått rollen som dörrvakt till en populär klubb. Att köa för att titta på en lägenhet är en ny upplevelse.  Något säger att vi definitivt är på fel plats och vid fel tidpunkt. Bostadsmarknaden för smålägenheter i innerstaden är glödhet och här syns ingen oro för bolånetak, amortering eller den nya nationalsymbolen räntan. Lägenheten är fin och det ser också de andra. Vi hinner knappast ut från visningen förrän SMS-signalen piper om att första budet är lagt och så fortsätter det. Det går alltså inte att tvivla på om det skulle bli bud eller inte. En marknad med svagt utbud, gränslös efterfrågan och stark köpkraft skapar budgivning. Om detta går inte att tvivla. De ekonomiska premisserna är i denna marknad axiomatiska. En kvadratmeter (1 kvm) är snart lika dyr som en splitter ny Ford Fiesta. Här kan man tala om ett politiskt och samhällsmässigt haveri. Boendet har blivit en propp som både hindrar tillväxt och utveckling.

Att kunna göra en smart bostadsaffär i denna djungel kräver mer list än rävens förmåga. Det inser jag direkt och här gäller gerillakrig och att gå tillbaka till basic – gå ut på fältet och gatorna för att få intryck, uppslag och idéer. Vi åker runt på Söder, i Vasastan, i snabbväxaren Solna, i mysiga Sumpan och Råsunda innan vi vänder åter. Så gjorde jag när jag var ung och så gör jag nu också. Skillnaden är att det är mer strukturerat och tillknäppt än förr. Så det gäller att tänka annorlunda och ha en marknadsföringsplan på sig.  Ska man hitta en liten fin pärla som är billig så är Hemnet, Blocket, Bostadsförmedlingen i Stockholm eller andra bostadsbytarsajter inget att bry sig om. Det gäller som i allt annat, att aktivera sina kontakter och nätverk, se om det går att göra påbyggnader på något tak, eller förädla ett alldeles för stort soprum eller lokal till en fin bostad. I många bostadsrättsföreningar finns fortfarande ytor som går att förädla, men detta tar tid.  Det finns också en inte obetydlig mängd personer som har lägenheter i Stockholm men som bor på andra orter. Här kan man deala och långsiktigt hyra en fin lägenhet till rimligt pris. Det gäller alltså att rikta in sina insatser och fokusera där man tror att man har bäst chans. Det är precis som en avancerad marknadsföringsuppgift för att kunna hitta rätt kund. Det funkar ungefär som den klassiska tumregeln som alla säljare känner till: 100 knack, 10 snack och ett tack.  

På bostadsmarknaden får också begreppet proaktiv sin exakta innebörd.  Här gäller initiativ och plan när vi nu letar lägenhet till vår dotter Klara. Att köpa på toppen är inget för mig. Man måste våga det annorlunda och skicka in lite lappar i brevlådor och riskera att göra bort sig. När jag är på gatan och tittar mig runt så tänker jag osökt på begreppet; att skita i det blå skåpet. Det är ett udda och roligt begrepp som innebär att man gör bort sig eller klantar sig rejält. De kommer från Janne Loffe Carlsson och filmen Göta Kanal. Och visst riskerar man att klanta sig när man klättar över staket, kollar in i mörka lokalytor eller smyger omkring med lappar i näven. Men så brukar det oftast vara – för att lyckas krävs en rad tabbar och felsteg.

Hur eller hur, så är det en rejäl utmaning, roligt och inspirerande att knäcka denna kod. Att hitta en fin lägenhet på södermalm som är billig och ligger i de där varma och inbjudande kvarteren. Den ska också vara stor så att mamma och pappa kan hälsa på under helgerna. Hittills har utfallet varit magert men den ena tråden leder till den andra så fan vet. För oss innebär denna bostadsjakt plötsligt att man träfar vänner och kompisar som man inte sett på 20-30 år. När vi rundar av för denna helg så är huvudet fullt med en massa uppslag som man aldrig kan komma underfund med vid sitt skrivbord – det gäller att besegra draken!

Dessa båda begrepp har jag grubblat på i flera års tid.  Vid en första anblick kan de framstå som väldigt tydliga och åtskilda, men vid närmare granskning blir de mer överlappande och kompletterande. I min yrkesroll hör man oftast personer som säger att vi måste lära oss att skilja på tro och vetande. Tro är då något personligt och slumpartat medan vetande är fakta, kunskap och evidens.  Oftast visar det sig i praktiken att begreppen snor in sig i varandra och att alla handlingar alltid måste ha ett starkt drag av både tro och vetande.  Ibland har jag slagits av hur de språkliga begreppen definierar vår verklighet och vårt sätt att se och förhålla oss till omgivningen. Språket har en tendens att styra in tankarna på olika spår som man sällan är medveten om.    

Som källor för min text har jag valt Ulf Jonssons artikel om ”Vad menas med tro och vetande”, hans kompendium; Begrepp ”religion” och ”vetenskap”: tolkningar i historia och samtid samt kompendium; Gud, språket och verkligheten, kapitalet 5.  

Frågeställning

Tro förknippas oftast med något känslomässigt och har för de flesta en religiös koppling. Tro är inget vetenskapligt område och uppfattas oftast som något personligt eller som delas av en viss gemenskap. Vetande uppfattas nog av de flesta som något som kan verifieras, upprepas och förutsägas.  Det handlar då om förnuft som är kunskaps- och faktabaserat. 

Jag har därför för avsikt att redogöra för begreppen och bedöma hur deras relation ser ut och vari likheter och olikheter består.

Vad är tro?

En ingång till begreppet tro är att börja med de engelska orden belief och faith. När jag använder belief menar jag tro i en mer vardaglig bemärkelse. Exempelvis; jag tror på att denna prisstrategi fungerar.  Jag bygger således detta på min erfarenhet och övertygelse, men det kan även röra sig om ett önskemål. Här är det jag som tror och vill att det ska bli på ett bestämt sätt. Jag kan till viss del påverka skeendet. När jag använder faith menar jag oftast någon form av religiös tro och en tro på Gud.  Här kan jag inte på samma sätt påverka skeendet. Dessa språkhandlingar speglar väl mitt synsätt och blir i slutänden en attityd.

Ett första steg är att skilja ut trons objekt (vad någon tror på) och tron som attityd, att man tror på något. Inom religionen skiljer man på fides qua (den religiösa tron som livshållning) och fides quae (trosläran). Det är en bra första uppdelning. Däremot ger det inga svar på hur tron uppstår eller hur man fått tron från början.  Det framgår heller inte om tron är lika oavsett objekt. Eller om vissa objekt medför en starkare tro än andra.

Utöver detta finns sedan tre olika trosattityder som Ulf Jonsson pekar på och som jag inte tänkt på tidigare. Dessa förekommer både i och utanför religionen. Den första typen är kognitiv tro som innebär ”tron att”. Denna tro är om jag förstår författaren rätt en verifierbar tro. Här handlar det om rätt eller fel. Huset är gult, klockan är 18, trafiken står still vid infarterna eller att ett tåg spårat ur. Sådana sakpåståenden uppfattar inte jag som någon tro. Det är mer objektiva iakttagelser. Däremot om man löser en matematisk ekvation och formeln som man använder stämmer så kommer jag att tro på denna formel. Då är det kognitiv tro för mig. Eller om jag tränar si och så många gånger så kommer jag att uppnå vissa resultat och målsättningar.  Om detta sker så tror jag på metoden. 

Nästa nivå är den fiduciella som innebär tro i form av tillit eller förtroende. Här finns en personlig relation. Man litar på sin vän eller i mitt fall på min fru.  Denna form är en förädling av den kognitiva tron. Förtroendet kräver erfarenhet och att vännen är sanningsenlig. Jag tror att begreppet sanning är en förutsättning för tillit och förtroende. När vi känner att vi kan lita på en viss person, då känner vi tillit och förtroende. Denna tro är svår att rubba. Avslutningsvis finns en tredje nivå, den så kallade testimoniella som innebär en tro på det som kommer från andra, exempelvis författare, massmedia, grannar, politiker, skådespelare och släktingar. Här har jag delvis en annan tolkning är Ulf Jonsson som menar att den testimoniella tron bygger på vår tillit till andra. Kanske är begreppet tillit fel på denna nivå. Det kanske är lättare att tala om begreppet förtroende. Tilliten består men förtroendet kommer och går på den testimoniella nivån. Jag som är ekonom läser gärna böcker av Peter Drucker. Däremot har jag ingen tillit till ekonomen Robert Kaplan eftersom hans böcker är motsägelsefulla och bygger på lösryckta och felaktiga grunder. Kvällspressen är heller inget som jag litar på trots tillit till andra.  I vissa fall kan tilliten förloras som när exempelvis en företagsledare ertappas med att fiffla med skatter eller bokföring som man tidigare har sett upp till.  Eftersom denna nivå är så pass bred så är det lätt hänt att man blir en aning desillusionerad. Så långt definitionen av tro som attityd och livshållning.

Religiös tro

När det gäller den religiösa tron så tar Ulf Jonsson upp tankar från Tomas av Aquino (1255-1274 e. Kr.) och dennes reflektioner kring begreppet religiös tro. Till att börja med definierar Tomas det som han kallar för credere Deum, att tro Gud. Han menar att man tror att Gud finns och att Gud har vissa specifika egenskaper.

Men till skillnad från den kognitiva tron, så går detta inte att bevisa på ett yttre plan. Denna tro är en form av inställning till livet och mer som en livsåskådning. Jag förstår poängen men det finns inget steg som leder fram till denna tro. Den är given även om den är oformad eller ofärdig tro. Synsättet är att vi föds med tron och att detta frö sedan utvecklas med livet.  Tomas av Aquino menar heller inte att credere Deum är en religiös eller kristen tro i full bemärkelse. Det är mer som ett råmaterial.

Denna tro behöver därför kompletteras med credere in Deum, att tro på Gud. Med detta menas att man tror på Gud och skapar en personlig relation av tillit och förtroende. Denna typ av tro är formad och genomsyrad av kärlek enligt Tomas. Jag tror att denna relation är helt central för begreppet tro. Upplever man en stark personlig relation med Gud och upplever detta som en djup vän, så är denna nivå likvärdig med den fiduciella nivån. Kanske ökar tilliten ytterligare i styrka när man känner en personlig relation till något översinnligt.  Den sista nivån i den religiösa tron är credere Deo, att tro Gud. Det vill säga att tro på det som Gud uppenbarar för oss människor. Även denna nivå liknar den testimoniella formen av tro. Däremot tycker jag att Tomas av Aquinos system är mer sammansvetsat än de andra tre nivåerna. När man tror på Gud och har skapat sig en personlig relation har man en naturlig tillit att ta till sig information från andra som rör Gud. Hela systemet hänger ihop och alla delar behövs för att tron ska bli komplett. Annars reducerar man tron till en alltför snäv och personlig erfarenhet.  Min invändning här, är att man tar tron för given och uppfattar den som medfödd eller tar den som ett försanthållande direkt. Jag tror man vinner på att bena upp första nivån, credere Deum på ett mer analytiskt sätt.

I annat fall, är vi tillbaka i 1600-talets dragkamp mellan rationalister och empirister. Antingen föds vi med förnuft, tro och andra gåvor eller så föds vi som en tom tavla och bygger på med erfarenheten. Tomas av Aquino är således en föregångare till Descartes och tror på den medfödda gudomliga gåvan.

Att dela upp tron i trons objekt och som hållning/attityd med tre nivåer, har tillfört begreppet mer substans och konkretion. Det finns nyanser som skiljer den ”vanliga” tron från den ”religiösa”, men källan är densamma och nyanserna beror mer på vårt egna perspektiv. Som jag ser det är tron en förutsättning för vetandet. Tron kommer ur att något är sant.

Vad är vetande ?

Begreppet vetande är inte mindre svårfångat. Bakom vetandet finns begreppen kunskap och vetenskap och då handlar det om att man ska bevisa, förklara och förutsäga olika skeenden.  

Under Platons tid definierades kunskap som ”sann, övertygande tro”. Det innebär att man vet något, att man har goda skäl för detta och att man tror att detta är sant. En logisk kedja, men redan här för man in begreppet tro när Platon definierar arketypen för kunskap.

Men frågan är om vetande är likvärdigt med kunskap och vetenskap. Vetande drar sig mer mot visdom, alltså en förädling eller praktisering av kunskapen. Även begreppet vetenskap är inte entydigt. Här handlar det om olika typer av vetenskap och att olika vetenskapsområden har olika arbetsmetoder och skilda målsättningar. Enligt filosofen Wilhelm Dilthey (1833-1911) ägnar naturvetenskapen sig åt att på ett objektiverande sätt förklara hur saker och ting fungerar, medan man i humanvetenskaperna ägnar sig åt att förstå människor och dras handlande. Detta påverkar definitionen av begreppet vetenskap.

”phronesis” och ”episteme”

Det har också visat sig att det är svårt att fastställa huruvida någon verkligen har goda skäl för sin tro. Människan måste sila alla sina intryck genom sina egna sinnen och är i någon mening själv aktör i den kunskapsmässiga eller vetenskapliga processen. Övertygelsen om att vi människor inte kan beskriva världen på ett neutralt sätt, att vi inte har ”a God´s Eye View from Nowhere” som den amerikanska filosofen Hilary Putman har uttryckt saken är numera vedertaget. Tolkningen av våra observationer präglas alltid av våra egna teoretiska ramverk. Just denna aspekt är svår att värdera och behöver alltid beaktas så att vetenskapen inte blir en självuppfyllande profetia. Många vetenskaper har förbluffande svaga premisser eller grundantaganden som de flesta ”köper” helt oreflekterat. Själva teoridelarna ovanpå, är välbyggda och oftast både praktiska och logiska. 

Även en annan filosof, Edmund Gettier har i sin forskning visat på att det är nästan omöjligt att vara säker på om våra övertygelser är sanna. I ljuset av detta har man kommit fram till att vetandet är ganska sällsynt. Man talar istället mer om kognitiv respektive rationellt rättfärdigande kunskapsanspråk. Detta är en tilltalande definition för mig.  Kunskapen är dynamisk och förändras med tiden. Samtidigt börjar vetenskapen, speciellt den teoretiska fysiken som utvecklas vid Uppsala Universitet, bli mer och mer abstrakt. Denna vetenskap tenderar mer att likna den religiösa trons tre steg. Forskarna tar för givet att tillvaron är på ett visst naturvetenskapligt sätt. Forskaren skapar sig en personlig relation och tillit till forskningsområdet eller till någon eller några tongivande personer inom området och litteraturen och ny information förstärker tron och den egna övertygelsen.

Utöver detta har även den så kallade evidentialismen tillkommit som handlar om på vilket sätt man kan eller bör underbygga kunskapsanspråk. Ibland kan det vara rationellt att tro på något utan att ha kunskap om detta. Exempelvis att Sverige är 200 mil långt.  Jag har inte mätt upp landet men utgår från att det stämmer. I och med den digitala revolutionen kommer denna ”kunskap” att öka mer och mer.

Det är alltså lätt att ifrågasätta och se brister i befintliga begrepp, men det gäller också att komma fram till klarhet och lösningar.

Aristoteles (384-322 f.Kr) skilde på sin tid mellan ”phronesis” och ”episteme”. Där ”phronesis” innebär det som hänger ihop med vår praktiska förmåga och färdigheter. Exempelvis att snickra, ta hand om äldre människor på äldreboenden eller att simma. Aristoteles avsåg med ”phronesis” i första hand förmågan att etiskt bedöma konkreta situationer för att kunna handla moraliskt.

Vid sidan av denna praktiska del finns även den vetenskapliga kunskapen, ”episteme” som är av teoretiskt slag. Det vill säga matematiken för ingenjören eller den ekonomiska teorin för ekonomen.

Denna kunskap kunde ge en absolut säker grund eftersom den bygger på självevidenta principer. Kan man bygga en rymdraket som fungerar utifrån teoretiska grunder så är detta självevidenta principer enligt Aristoteles. Häri ligger en absolut säker och objektiv sann kunskap. När det rör sig om ting, produkter och system tror jag Aristoteles har helt rätt. Där går det att komma fram till en sann kunskap. Men när det gäller människor och samhällen så har Aristoteles teorier inte klarat av dessa prövningar (det skulle vara fascinerande att se vad en nutida Aristoteles skulle komma fram till). Men uppdelningen av en praktisk och en teoretisk del tycker jag är fruktbar. Jag tycker också att den praktiska delen oftast är väldigt underskattad. Konsten att ta hand om äldre människor eller barn och ungdomar kräver en djup kunskap. Att kombinera ”episteme” och ”phronesis” tror jag är ett steg i rätt riktning för att kunna ringa in begreppet vetande. 

Slutsats; relationen mellan tro och vetande

På något sätt förefaller begreppen ha en stark inbördes koppling med varandra. Det är mer likheter än olikheter som framträder när man bearbetar begreppen.

Alla slag av mänskliga aktiviteter förutsätter någon typ av tro. Tro är en övergripande drivkraft för att åstadkomma något. Om man saknar tro så kommer man inte kunna utföra någonting alls.  En människa utan tro är svårt att tänka sig. Trons uppdelning i trons objekt och som attityd i tre nivåer, den kognitiva, fiduciella och testimoniella är den bästa definitionen jag mött hittills. Detta gäller i stora stycken även för den religiösa tron. Även om den likt vetenskapen tar vissa saker för givna. Där tycker jag båda disciplinerna har brister. Den stora skiljelinjen är objektet för tron. Vissa tror på Gud, andra tror på ett affärsprojekt eller på låg inflation. Andra tror på upptäckten av en ny gen eller genombrott inom kärl- och hjärtsjukdomar. Attityden eller hållningen till objektet tror jag är samma krafter eller principer.

Vetande är för mig mer ett begrepp som drar sig mot visdom och är en förädling av den praktiska och teoretiska kunskapen som man förvärvat. Det som Aristoteles kallar för phronesis” och ”episteme”.

Ser man till Platons definition av kunskap som sanning, övertygelse och tro, så finns redan här en överlappning och att båda begreppen förutsätter varandra. Den vetenskapliga forskningen förutsätter en stark tro för att kunna upptäcka nya rön. Men även tron förutsätter någon form av vetenskap eller oemotsäglig grund. På något sätt är begreppen spegelbilder av varandra istället för motsatspar som de brukar uppfattas i dagligt tal. Den avgörande punkten är objektet.

Vetenskapen ska kunna förklara, förutsäga och verifiera sina kunskaper. Forskar man om sjukdomar så är generna objektet för sin verksamhet. Den som hyser en religiös tro, sätter Gud i centrum i sitt liv. Då riktas alla ansträngningar på att utforska detta ”objekt”.

Jag tror alltså att förhållningssättet till objekten är lika. Däremot tycker jag att både vetenskapen och det religiösa tar premisserna för givna. Här borde man göra en mer noggrann analys. Kanske är det så, i den absoluta förlängningen, att även objektet är lika. I så fall bör både det religiösa och vetenskapliga, steg för steg närma sig varandra och upplösa det skenbart motsägelsefulla.

Källor

1. Ulf Jonsson, Vad menas med tro och vetande?

2. Ulf Jonsson, Begreppen ”religion” och ”vetenskap”: tolkningar i historia och samtid

3. Kompendium: Gud, språk och verklighet, kapitel 5

Eksjö den 19 januari/Thorbjörn Hammerth

Var bor du? Det är nog den vanligaste frågan när man träffar någon i Stockholm nu för tiden. Det är inte längre en fråga om vad man jobbar med, utbildning, familj eller vad man heter. Det handlar om adressen och värdestegringen.  Inte att undra på, när priserna hela tiden stiger och stiger, och den fiktiva förmögenheten håller på att växa till himlen. Boendet är INDIKATORN på var man befinner sig på den socioekonomiska stegen.  Bor man i nyproducerad bostadsrätt i Farsta, så finns man på det pinnhålet, bor man i Årsta är man högre upp och i Hammarby Sjöstad börjar det osa katt. Bäst är så klart innerstaden och gärna vid vatten.  Så har det sett ut i åtminstone 40-50 år, fast allt har förstärkts.  Kvadratmeterpriset har blivit den nya statussymbolen och staden har blivit väldigt skiktad utan att bli segregerad. Man köper läget och håller god min.

Det egendomliga är att man bygger samma tandlösa funkislådor överallt när man bygger nytt, Oftast ljusa färger och funkisinspirerat som innebär enkelt, säkert och snabbt att producera. Arkitektambitionerna är därmed djupt nerskruvade. Det har blivit utspätt och jag saknar all charm, själ, karaktär och  unikitet. Alla nyproducerade hus ser likadana ut oavsett i vilken stadsdel de byggs. De är det nya miljonprogrammet utan vision. Där arkitekturen framträder är på kontor och event. Här finns djärvhet, personlighet och förnyelse. Se bara på de kontor som växer upp vid Karolinska institutet, på Södermalm, Tele 2 Arena, Kista eller vid Värtahamnen osv. Härligt och unikt. Ett utsökt arkitektoniskt område där kvaliteten bär efter 25 år är Nacka Strand. Husen står sig lika fint som när de byggdes. Här har man tänkt långsiktigt (Håkan Birke och Jonas Nyrén) och använt material och byggmetoder som åldras mycket värdigt. Ett område som även använt konst och kultur i sin profilering. Fem plus.

Idag är jag på väg till förorten för att se hur man tagit hand om miljonprogrammet i Farsta Strand. Jag sitter fast vid Åhléns på Ringvägen och tittar bort mot busskuren vid Ringen. Där står en kvinna och väntar på någon. Jag tittar på henne och hon vet inte om att jag ser henne.  Jag tänker på hur hon gestaltas i mitt huvud och hur mycket det går att läsa ut av hennes rörelser och sätt att framträda. Jag förstår precis hur hon är, vad hon tänker på och gör. Bara på denna korta stund, innan trafiken släpper, kan man tolka ut en berättelse av denna kvinna.  Att betrakta någon annan är ett mysterium.

Jag åker runt och förbluffas av hur mycket upprustning som skett i Farsta Strand. Det står FB på alla skyltar och det betyder Familjebostäder. Det ser finare ut nu än när det byggdes. Bolaget har bytt fastigheterna med Svenska Bostäder och säkert lagt ner ett par tre hundra miljoner i denna gigantiska upprustning. Det är en fantastisk omstöpning som kräver KAPITAL och åter kapital. Pengar som dessa bolag har och ANVÄNDER.  Hatten av, vilken kulturgärning allmännyttan. Detta är en modernisering av miljonprogrammet utan chockhöjningar.  Jag tittar även på människorna och förundras. Det jag möter är mycket trygga blickar oavsett unga, vuxna eller gamla. Jag tittar på väldigt många, så många att jag håller på att köra av vägen flera gånger. Det är ju precis samma lugn i blicken som i Eksjö. Detta förvånar mig samtidigt som jag blir innerligt glad. Här finns en trygghet och småstadskänsla som inte existerade när jag växte upp här. Då var det blod i trapphusen och hat i mångas blickar. Stockholm verkar ha lyckats med integration, kriminalitet, gängbråk, vandalism och så vidare på ett helt annat sätt än Göteborg, Malmö och Eskilstuna trots att det är här alla bor. Här borde det vara värst men så är det inte. Det är småputtrigt även på Södermalm och i de andra stadsdelarna. Det verkar finnas politiker och tongivande tjänsteman som spelat en väsentlig roll i ”det tysta” och då blir det alltid bäst. 

Det känns som om medelklassen regerar i Stockholm. Här är man fiktivt rik, jobbar benhårt, hyggliga löner, motionerar, går på gym (SATS) äter smart, umgås på restauranger och kontrollerar sin stad. Fokus är kommunikation och människor. Det sociala är mycket starkare nu än tidigare, trots det digitala samhället eller kanske just därför. Något stort har hänt med Stockholm. Det känns som en arbetarklass som har blivit en medelklass och som gillar livet och stunden.  En klass som även vill vidare in i den digitala och fysiska världen. Staden mår bra. Mycket bra. Detta har inte skett av en slump. Människor, kapital och värderingar har styrt utvecklingen hitåt och utan stora rubriker.