Hammerth.se

Fredag den 10 januari  – Söder runt.  Man behöver vara från – för att kunna se tydligt. Det är sju år sedan jag jobbade här och det har varit långt mellan passen fram tills nu. Det är ett kärt återseende och det är intressant att se vad som är likt och vad som är olikt. Nästan det första jag gör är att dra på mig löparkläderna för att springa Södermalm runt. Det vill säga nerför Tantolunden, utefter Årstaviken fram till Eriksdalsbadet, under Skanstullsbron, hela Södra Hammarbyhamnens kaj fram till Danvikstull, där viker jag vänster och springer utefter hela Stadsgårdskajen fram till Slussen och in här för att fortsätta längs Söder Mälarstrand och sedan under Hornstullsbron och åter upp längs Tantlunden.  Jag är tvungen att mäta rundan eftersom det är rejäl blodsmak i munnen och dyngsura kläder. Rundan mäter drygt 14 kilometer och går utefter vatten, precis hela vägen. En finare löparrunda finns sannerligen inte. Men något radikalt har hänt. Tempot är tufft och löparna räknar jag i hundratals. Det känns mer som ett förspel till Midnattsloppet och det är ytterst svårt att inte ryckas med. Jag dras tyvärr med i detta tempo. Det kommer in löpare från alla småvägar. Det liknar en flygplats där alla jackar in och drar på. Längs hela vägen som är helt upplyst vimlar det av joggare, sprinters, cyklister, powerwalkare, flanörer, barnfamiljer och så vidare trots att klockan är runt åtta på kvällen. Vid Eriksdalsbadet finns ett utomhusgym och här det fullt med folk. I badhuset är det full aktivitet. Var man än tittar åt, så är det full aktivitet.

Längs rundan springer jag förbi många nya kontorsskapelser som etablerats på Södermalm. Det är något som jag verkligen gillar. Jag uppskattar tanken med ABC-städerna. Att man integrerar arbete, bostäder och centrum/handel för att skapa levande områden.  Folk slipper sätta sig på bussen eller i bilen för att ta sig till jobbet. Det går att bo, jobba och handla i samma stadsdel.  Nu på kvällen är kontoren effektfullt upplysta och består av mycket glas. Man ser in i minsta detalj. Nästan alla arbetsplatser är bemannade och det pratas och arbetas trots att klockan är runt åtta på Fredagskvällen.  Även på det stora infrastrukturprojektet som tunneln vid Söder Mälarstrand är man i full gång och andra byggen verkar köra dubbla skift. Vid Ålandsbåtarna är det som vanligt tjockt med folk och vid Hornstull strand börjar alla restauranger duka upp för kvällen.  Det är nog detta som är Stockholms särart och skiljer ut staden från andra.  Det är en gigantisk mystack av folk och aktiviteter som skapar en levande puls. Det växer så att det hörs och syns långa vägar. Det driver på hela tiden.  Just nu byggs två stora bostadsprojekt på Söder. Hela Hammarby Sjöstad och Sickla området är färdigt och lyser som en hägring på andra sidan kajen när jag flåsar förbi. För 15 år sedan var här rena rama slummen. Visst det fanns företag och godkända kontorsbyggnader också. Men inte en modern stadsdel för cirka 10 0000 nya invånare. Sickla var i det närmaste en kåkstad som bestod av ruckel. Ikväll trafikeras dessa stadsdelar av båtfärjor som aldrig syntes tidigare. Det liknar faktiskt Göteborg.  En enorm transformering även om arkitekturen är kass och utan ambitioner. Mer om detta i nästa blogg.

Löpturen kan man likna vid en läkarrond. Det är en bra temperaturmätare på tillståndet. Löparkulturen har professionaliserats sedan vi bodde här på Söder. Tempot är numera intensivt och det är ingen som viker ett tum. Det är ett ständigt stadslopp som pågår. Arbetstiderna verkar mer och mer likna de amerikanska, alltså att man bor på kontoren och släcker sent. Det är mycket folks som är ute och använder det offentliga rummet. Republiken Södermalm har nog blivit snyggare och mer modern. Men brokigheten är kvar trots all uppdatering. Kulturen sitter så att säga i väggarna. Just etableringen av stora kontor som MTG, Statoil, Ramboll, White osv har förstärkt Söder.  På kvällen märker vi att det börjar tändas upp mer och mer i lägenheterna i takt med att man kommer hem, men då är klockan runt halv tio på kvällen.  Vi går ut och köper en Italiensk stenugnsbakad pizza och i kvarteren ligger restaurang efter restaurang. Den ena mysigare än den andra. Butiks- och restaurangutbudet gör också sitt till, att förstärka den mest levande och dynamiska stadsdelen i Sverige.  Nästa inlägg på Onsdag och sista på Fredag – det är mycket jobb just nu.

En människa kan i princip välja två vägar för sitt liv. Antingen sätter man sina egna behov eller så sätter man andras behov i centrum. Ska man ha det så bra som möjligt för sig själv, njuta, ha kul, få kickar och uppleva nya saker och se på andra som medel för sina aktiviteter eller ska man serva, utveckla och göra det bra och glädjerikt för andra? Och vilken av dessa vägar ger mest samhällsnytta på sikt? Diplomaten säger såklart att det gäller att hitta en medelväg ur dessa ståndpunkter, för det är så livet är. Det gäller att vara pragmatisk och utgå från situationen. Den flexibla människan alltså. Men om man ska hårdra det hela, så finns det faktiskt bara två vägar att välja. Antingen den individualistiska vägen eller den kollektiva vägen. Båda vägarna har klara konsekvenser med både för- och nackdelar.

Sedan 1980-talet har nästan alla valt den individualistiska vägen, där man sätter sina egna behov först och främst. Det gäller först och främst att bygga upp sitt eget varumärke och ha starkt CV och många statussymboler omkring sig.  Stort hus, fint fritidshus/båt, snygga bilar, många utlandsresor, schysst inredning, bra skolval, märkeskläder,  statusmässigt bostadsområde som Bromma, Storängen i Nacka, Lidingö, Täby eller helst Djursholm i Danderyd samt en bra börsportfölj. Big business med andra ord. Det individuella kopplas gärna till det materiella och pengar istället för till det inre och andliga.   

Det spelar säkert roll att de flesta tror att vi bra har ett liv. Därför gäller det att maximera våra dagar här på jorden. Skulle man se det annorlunda, att vi har flera liv, så skulle de flesta vara mer noggranna och mer miljömässiga i sina val. Det är ingen som direkt marknadsför miljökonsekvenserna av alla långflyg som många gör.  

Men den materiella/individuella vägen börjar kännas som en återvändsgränd. Det blir ungefär som att gå och spela golf ensam. Att träna själv går an, men inte att gå ut och spela en runda själv. Det blir tråkigt och tomt. Det blir ungefär som boken ”Den ensamme Bowlaren” av Rober D Putnam som beskriver hur man förra bowlade i grupp, medans man numera gör det själv.

Kanske är något nytt på väg att födas även om det går långsamt. Alla stora förändringar tar gott om tid på sig innan det slår igenom. Men känslan är att pendel håller på att svänga från det individualistiska till det mer gemensamma. Drivande bakom detta är som jag ser det, den nya tekniken med Twitter, Facebook, Bloggar, Instagram och forum som Flashback med mera. Hela detta system stimulerar gemenskap/nätverk som påverkar vår syn på oss själva och gruppen. Det borde bli mer grupporienterat med dessa verktyg som börjar vid skrivbordet men slutar på torget och gatorna som i Kärrtorp eller på Befrielsetorget Tahrirtorget i Kario. Gruppen blir en faktor att räkna med.

Till syvende och sist, tro jag att det är den kollektiva vägen som ger mest inre glädje och samhällsnytta. Vikten av vänner och sociala sammanhang/nätverk väger över. Jag tror att de flesta människor är konstruerade för samarbete och sätter man andras behov först, så får man flerfaldigt tillbaka. Det är detta som är kärnan, att sätta andras behov först, istället för sitt egna. Det är konstigt att trenderna har varit så pass individualistiska i över 30 år och där jag och de flesta ”köpt” upplägget med materiellt och individuellt fokus. Vi framstår alla som lydiga och välartade aktörer i ett kommersiellt affärssystem.  Nu behövs faktiskt mer politik för att balansera marknaden och inte mindre. Behoven och efterfrågan finns så att säga.

Det här inlägget blev längre än vad jag först tänkte mig. Ju mer jag skrev desto mer kom jag på – ämnet ligger mig varmt om hjärtat. Det har gått bra de senaste sex åren för Eksjöbostäder och Eksjö Kommunfastigheter. Båda bolagen har en mycket välskött ekonomi och starka nyckeltal. Det är alltid grunden när man driver en verksamhet, att man kan få ihop debet och kredit. Det spelar ingen roll hur bra idéer eller visioner man har om man inte lyckas få ihop ekonomin. På det altaret bedöms allt och boksluten är facit på alla prestationer (i det avseendet hade Bogren rätt).  Här har emellertid min egen småföretagarerfarenhet varit till stor hjälp. Jag har lärt mig i praktiken att vända på slantarna och förstå vad det innebär att ha små resurser och ändå göra mycket. Har man upplevt tomma konton och har skolutbildning inom området så ser man till att ha kontroll på ekonomin även när man utvecklar.

På sex år har vi gått från att vara ett förvaltande företag till ett utvecklingsinriktat bolag som sätter kunden och medarbetarna i centrum. Verksamheten utgår inte längre från vad som är bäst för bolaget utan från vad som är bäst för kunden och medarbetarnas vilja att göra ett bra jobb. Vi har en tydlig profil och ett starkt varumärke som står emot det mesta. Det är ett bra vaccin när det blåser snålt i lokalpressen. Vi har förändrat väldigt mycket, men alltid plockat ner alla bollar som vi kastat upp i luften. En stor förändring som jag ville genomföra med en gång var att decentralisera organisationen och lyfta fram våra fastighetsskötare, målare, uthyrare, städpersonal som varje dag möter våra kunder. Nu har vi vänt pyramiden och fortsätter att stärka våra fastighetsansvariga. Här är vi helt unika idag. Vi har infört egen budget, ny förvaltarutbildning, ny dimensionering, lyft lönerna, klargjort rollen och förändrat arbetssätten, så att vi skapat ett helt nytt jobb. Fältet har så att säga tagit ett eller två kliv framåt och kontoret ett steg bakåt. När man hör hur andra bolag jobbar känns det som om vi ligger ett decennium före.

Vi har även dragit igång ett omfattande renoveringsprogram som sträcker sig fram till 2020. Just nu lägger vi mest pengar på underhåll av landets alla bolag. Vi satsar över 325 kronor per kvadratmeter och år och trixet är att använda pengarna på rätt sätt så att vi får maximal valuta för våra insatser. Denna nivå har vi legat på sedan 2008 och det börjar faktiskt synas vilka hus som är våra i staden. När vi gör renoveringar så har vi nästan haft en egen ”stadsarkitekt” i form av Pål Dunér som hjälper oss med materialval och färgsättning för alla våra hus. Han är en mycket skicklig arkitekt och betyder mycket för staden. Utöver detta har vi också börjat bygga bostäder och står inför en storsatsning 2014, då vi ska bygga över 100 lägenheter på tre år. Hittills har vi skapat cirka nya 30 lägenheter per år och sålt minst lika mycket varje år. Försäljningen sker för att finansiera nyproduktionen och för att väcka upp sovande övervärden. Detta är det få bolag som gör. Varför förstår jag inte. Vi har därmed satt igång en rotation och fått in flera nya fastighetsägare på marknaden som ökar konkurrens och mångfalden. Innan vi började bygga så stod marknaden nästa still med undantag av Itolv.

När det gäller administrativa stödsystem så har vi satt det mesta på plats. Vi har en tydlig företagsplan med sex tydliga mål, strategier och handlingsprogram. En helt ny hemsida www.eksjobostader.se som skiljer ut sig från övriga branschen, bra ekonomi- och fastighetssystem, system för arbetsorder, nya appar, ramavtal med olika entreprenörer, månatliga bokslut till styrelsemöten, gränsdragningslistor, kallhyra på kommunens lokaler, lokalförsörjningsplan, underhållsplaner fram till 2020, en mängd policys, vår- och sommarprogram och inte minst en engagerad styrelse.

Vi genomför också årligen en kundundersökning (NKI) och en medarbetarundersökning (NMI) som visar att vi ligger kring 83 procent för båda undersökningarna, ett mycket bra resultat. Extremt få är missnöjda.

Vi har genomfört mätningar för kontoret, måleriet, fastighetsskötseln och städ. Syftet är att se till så att vi gör rätt saker på rätt sätt. Undersökningarna har hela tiden förstärkt våra arbetssätt.

Vi har också strävat efter att stärka och stimulera lokala entreprenörer och håller varje år en entreprenörsträff för att berätta om vilka projekt vi kommer att utföra. På detta sätt vill vi ge våra lokala företag ett försprång så att de verkligen är med i alla upphandlingar. Alla upphandlingar görs med kommunens utmärkta inköpschef. Vi har aldrig fått någon överprövning. Även när vi säljer fastigheter så försöker vi ”sälja” in lokala entreprenörer som kan sköta husen. Vi har årligen en rad olika hyresgästträffar där vi samtalar om konkreta åtgärder för varje bostadsområde. Möten som numera är mycket välbesökta, till skillnad från andra som lägger ner dessa.

I ett bostadsområde Stocksnäs, låter vi även hyresgästerna vara med och påverka renoveringen. Ett projekt som är uppmärksammat i hela Sverige. Vi har fått beröm av såväl bostadsministern, Hyresgästföreningens chef, riksdagspolitiker, länsstyrelsen för vårt sätt att sköta verksamheten. Vi jobbar också aktivt med sociala frågor som man inte kan vifta bort hur som helst.  Samarbetet med sociala sektorn är betydelsefullt och här har vi lagt en ny grund för nya åtgärder och arbetssätt som stärker Eksjö. Åtgärder som regeringens hemlöshetssamordnare uppskattar. Denna sida är tuff, men det är denna utmaning eller samhällsnytta som verkligen skiljer oss från NCC och PEAB som bara säljer bostäder. Här kan vi förena affärsmässighet med samhällsnytta.

Ett starkt fokus framåt blir vårt miljöarbete där vi ska fokusera på energiområdet, avfall och sunda inomhusmiljöer samt att alla fordon ska var elbilar inom tre år. Vi står också inför en succession de kommande åren som gör det viktigt att vi är förberedda och är en attraktiv arbetsgivare som kan locka till oss duktiga medarbetare. Själva rekryteringen är en nyckelfråga. Jag försöker numera se till att alla som anställs har en akademisk examen eller motsvarande. Målet är att skapa en organisation som består av välutbildade praktiker. 

Det som återstår är att införa ett integrerat ledningssystem FR 2000, där alla delarna, kvalitet, miljö, arbetsmiljö och säkerhet ingår. Detta ska vara klart i slutet av 2014. Även en större prisdifferentiering av våra hyror är önskvärt liksom att driva på olika planfrågor så att vi ständigt kan bygga och utveckla Eksjö. Vi är det praktiska verktyget som kan göra skillnad och utveckla kommunen. Hela miljösatsningen ska synas och märkas av runt 2015 och renoveringarnas topp nås 2016/2017. I princip ska hela successionen vara klar inom fem år.

Summa summarum: Vi har numera ett mycket välskött fastighetsbestånd som ligger långt fram i fråga om kvalitet och standard. En bra produkt kort och gott. Hyresnivån tillhör de lägsta i Sverige. Här kan man prata om en IKEA-modell där man får mycket för sina hyrespengar. När vi bygger så gör vi detta till ett maxtak på 20 000 kronor per kvadratmeter inklusive allt. Och då bygger vi vackert, hållbart och med höga yttre och invändiga kvaliteter. Varje år står det plus på sista raden och våra nyckeltal som soliditet, avkastning, likviditet ökar hela tiden. Vår ekonomi är just nu den bästa i bolagens historia.

Jag börjar själv skönja slutet på mitt VD-skap i Eksjö. Målet är att köra en mandatperiod till (2014-2018) och sedan lämna över ett mycket välskött och utvecklingsinriktat företag till nästa person och generation. Där hela kedjan hänger ihop. Att vi har kommit så här långt beror uteslutande på alla medarbetare som ställt upp på förändringen och förnyelsen. Vi har utvecklat vårt sätt att samarbeta och nu finns en egen kraft som är lika stark som en lavin. Det går av sig själv numera. Utan allas insatser skulle inget ha fungerat. I mina ögon så har alla medarbetare växt och blivit väldigt skickliga. Jag njuter när jag ser detta och kan innerligt glädjas av andras utveckling. En gång i tiden sa jag att NCC var ganska mycket bättre som organisation. Idag tror jag faktiskt vi har gått om och håller på att dra ifrån. Även styrelsen och ägaren har stor del i det som hänt. Dessa har stött och gått i bräschen för en utvecklingsinriktad företagsplan och struktur. Jag har också svårt att se en bättre styrelse eller ägare än vår. Åtminstone så finns det inte inom storkoncernerna. Det är en kollektiv insats, där varje medarbetare tagit ett större ansvar som lett till att vi idag är i framkanten. Jag tror mer och mer på kollektiva lösningar om de bygger på individualistiska principer. Varje roll i ett företag är lika viktigt. Alla står på samma golv och betyder lika mycket för framgången, det är min övergripande princip. 

Det har blivit 88 blogginlägg under 2013 utöver alla twitterinlägg. Alltså drygt sju stycken per månad och nästan två i veckan. Jag försöker hålla inläggen på cirka en A4-sida och att det alltid finns en poäng eller sensmoral i texten som gör att man vill återvända. Ämnena skiftar men tonvikten ligger vid filosofi, ledarskap, miljö, ekonomi, natur och golf.

Det som skrivs ska vara sant och helst självupplevt. Det är också märkligt hur en blogg fungerar. Nu när jag tittar tillbaka på året, så finns dessa reflexioner kvar, tankar eller förnimmelser som annars bara skulle försvinna och gå upp i rök. Livet är ju detsamma men skillnaden ligger i om man berättar eller inte berättar om det. När man berättar om sitt liv så blir det både synligt för sig själv och för andra. Det växer fram en virtuell ”bild” vid sidan av den fysiska verkligheten som påminner om hur man utvecklar ett varumärke. Bilden av sig själv blir större än vad det finns täckning för i verkligheten. Så starkt är detta verktyg. Alla borde därför ha en egen blogg för att upptäcka denna dimension, utan att det för den skull blir navelskåderi.

Hur som helst så är det mödan värt att skriva om olika saker som man dyker på. Det tar ungefär två till tre timmar per inlägg beroende på research och sin egen energi. Jag märker nu, när jag tittar tillbaka på dessa texter,  att dessa INTE är samhällstillvända eller fångar upp dagsaktuella politiska eller massmediala händelser. Jag skriver om tankar som liksom gror fram i skallen och då blir det lite av varje. Det liknar mer en diversehandel. Bara att göra en sådan här årskrönika, var inget uttänkt utan poppade upp till när jag satt och tänkte på året som gått.

Det är som Strindberg sa; ”Det är inget svårt att bli författare, det är bara att skriva en dagbok, att ta en dag i sänder och skriva om det som händer, så blir man författare”. Alla blogginlägg under året räcker mer än väl till för en bok även om detta inte är ambitionen. Men jag förstår Strindbergs andemening. Det flödar tankar hela tiden i våra hjärnor. När man sätter ner dessa på pränt så blir man oftast själv överraskad av vad som vecklas ut.  Bloggen är som ett multiträningsredskap där man övar sig på att skriva, iaktta, urskilja, filosofera och utveckla sina tankar och inte minst erinra sig saker som man glömt bort.  

Här är en sammanställning av alla mina blogginlägg för 2013:

December

Under december dammades schacket av, antroposofernas skrifter kom åter till heders och tankarna om förortslivet i Farsta växte fram. Följande inlägg:

Tanketomhet

Schack

Förorten Farsta Strand

Stjärnfallens natt

Vetekornets lag

Hästens år 2014

Primus inter pares

Rudolf Steiner, igen

November

I November handlade det bland annat om hur man kan påverka verkligheten med sina tankar, den gröna ekonomin och framför allt om en nyinköpt bastu. Följande inlägg:

Projicering av framtiden

Bastutunna

Miljövision

Livet som ett timglas

Självbild

Den gröna ekonomin

Gestaltningsförmåga

Oktober

Oktober blev ett lågvattenmärke när det gäller antalet blogginlägg. Det mesta handlade om golf och åter golf. Följande inlägg:

En entreprenör lämnar stan

Värde

Städ – ett innovationsområde för att spara tid

Den overkliga golfsäsongen 2013

September

September var en fin månad och bloggarna skrevs på Öland, Stockholm och i Eksjö. Det var kul att se hur Stockholm förändrats och blivit en stor stad. Följande inlägg:

Ekonomins blida fläcken

Stockholm

Höstens prolog

Hyresgästträff

God morgon världen!

Hur drar man till sig 250 000 besökare på tre dagar

Augusti

Bloggarna i Augusti handlar om det förestående jobbet och ledarskapet samt om Klara som fyllde år sista augusti. Följande inlägg:

Back in business

Tors hammare

Öland – från turism till investeringar

Chefskap

Organisationsliv

Klara

Juli

Hela juli var fantastisk och jag är förvånad över att det blev något skrivet i denna gassande sol. Bloggarna handlar bland annat om Öland, miljön och golfen. Följande inlägg:

Olika hattar

Klimatförändringen

Elof och Källa ödekyrka

Fruntimmersveckan

Böda Sand

Det blonda landskapet

Kyrkogården

Juni

Väldigt överraskande kom Confiderations Cup, för-VM i fotboll på TV. Detta var kul och en fingervisning om det stora spelet i Brazil 2014.  Även Gustafs Dreamhack i Jönköping var en väldigt fascinerande tillställning samt ett banbrytande kommunsamarbete. Följande inlägg:

Osannolikt

Nytt kommunsamarbete

Dreamhack Summer 2013

En klubba i taget

Midsommar

Confiderations cup

Ledarskap

Maj

I maj handlar blogginläggen om hyllningen till småstadens kvaliteter, vetenskapsteorin och vikten av det estetiska i våra liv. Följande inlägg:

Vetenskapsteori

Fantastiska maj

Fronesis

Att uppdatera sig

Småstaden på frammarsch

Estetiken som nyckel

April

Aristoteles är en stor favorit och i filosofistudierna har jag jobbat mycket med hans gamla verk. Denna månad var det mycket kring högskolan och filosofi. Följande inlägg:

Jungs personlighetsanatomi

Gudspartikel eller vetenskap

Investeringar utanför balansräkningen

Kunskap

Dags för elbilen

Hur kan Aristoteles förena vetenskap och metafysik ?

Rättvisa och opartiskhet

Mars

Här kom en rejäl överraskning. Över 1 000 unika besökare läser bloggen varje månad, ett helt oväntat resultat.  Så har det fortsatt månad för månad. Det blev inlägg om Sinne, miljö och Mr Selfridge som var vinterns TV-program. Följande inlägg:

Kierkegaards miss

Mr Selfridge och sensmoral

Lördagsmorgon 9 mars

Blir man lycklig av att leva moraliskt?

Sinne

Vandalorum

Ettårs jubileum och statistik

Tack Percy Barnevik

Kalmar – i barndomens fotspår

Februari

I Februari är det mycket kring filosofin, företaget och miljöfrågan. Här är det åtta inlägg som är mitt mål för 2014. Två inlägg per vecka. Följande inlägg:

Kontorsmätning

Strängteorin

Det gröna affärssprånget

Descartes rationalism

Rekrytering

Bokslutstider

Har förnuftet alltid rätt

Åh ljuva Italien !

Januari

Jag märker att jag gick ut hårt 2013. Många blogginlägg om skiftande ämnen som pension, källkritik, kyrkan, budget, miljö, intresset och teknik. Följande inlägg:

1 januari 2013, att slå an en ton

Skapande företagsledning

Budgetstupet – ”the fiscal cliff”

Den största gåvan: Intresset

Kyrkans bästa produkt

Källkritik

Pensionskoll.nu

Miljöekonomi

Att ta bladet från munnen

Högskolefilosofi

En gammal sanning

Det är sista dagen på 2013 och det är dags för summering och att sätta nya mål för 2014. Det är förvisso en konstruktion men det är bra med ett bokslut och att lägga en egen budget/prognos för vad man vill uppnå för det nya året.

Ibland återkommer man till samma tema som man snuddat vid tidigare. Jag har nyligen läst en bok om initiativet och viljas makt av Rudolf Steiner och har på nytt börjat fundera vidare kring den antroposofiska rörelse som han grundade julen 1923.  En rörelse som strävar efter kunskap om människans natur eller vetenskapen om det andliga som han själv kallar det (Geisteswissenschaft). Den postulerar att det finns en andlig värld som är objektiv, intellektuell förståelig och tillgänglig för direkt erfarenhet genom inre utveckling. I sin utforskning av den andliga världen söker antroposofin eftersträva samma precision och klarhet som naturvetenskapen vid utforskningen av den fysiska världen. Steiner själv ville inte ha något flum utan strävade efter sann kunskap. Det svåra är att han ibland är så omständlig och upprepar saker och ting väldigt ofta i sina böcker. Det är inte samma sak som att läsa Emile Zola eller andra som skrev rent och vackert. Men Steiner jobbade oförtrutet vidare och hans livskraft och energi gick utanpå det mesta.  

Han var en krigare och brann för sin sak. En stor fackla på den mörka europeiska kontinenten. Hans publikation var enorm och han höll över 6 000 föredrag i sitt liv, skrev oavbrutet och perspektivet var en jättes.  Han skrev om kosmologi, medicin, biodynamisk odling, teoribildning, ekonomi, högskolor, pedagogik, konst, färglära, rytmik, banker och så vidare. Hans egen källa utgick mycket från den goetheanistiska kunskapsteorin.

Jag har själv besökt antroposoferna och deras fantastiska verk i Ytterjärna utanför Södertälje många gånger. Här finns cirka 2 000 personer som är sysselsatta med antroposofisk verksamhet.  Arkitekturen och formerna påminner om det som ritades av den katalanska arkitekten Antoni Gaudí . Men här är det arkitekt Erik Asmussen som har ritat denna stad som innehåller kulturhus, vårdklinik, ladugårdar, bostäder, caféer, kyrkor, butiker och skolor osv.  Färgsättningen på husen är mycket smakfulla och harmoniska. Trädgårdarna är små mästerverk och de fina lantbruken drivs enligt Steiniers principer. Här finns också Saltå Kvarn med olika marknadsmässiga produkter. En sådan här anläggning kommer inte till stånd utan en enorm kraftsamling, tro, pengar, vilja och uthållighet. De människor som står bakom är värda all respekt och beundran. De har i praktiken visat hur Steiners filosofi fungerar, det har gått från ord till handling, trots myndigheternas klåfingrighet när det gäller medicin, utbildning och vård. På deras hemsida antroposofi.info kan man läsa om denna fantastiska prestation. Personerna bakom, det är dessa som är de intressanta.

Det lustiga är att jag själv aldrig närmat mig denna rörelse. Jag har upplevt att det finns ett drag av sekt eller samfund som på något sätt håller mig tillbaka. Principerna, tankegångarna och teorin har jag inga problem med. Tvärtom är det spännande att följa i filosofins fotspår och försöka förstå övningsvägen. Att försöka förstå den ”uppenbara hemligheten” genom Steiners syn på människans fyra led, den kosmiska minnesbanken och de meditativa momenten.  

I vår och sommar ska jag sätta mig in i denna verksamhet och försöka förstå hur man klarat av att hålla allt flytande och hela tiden utvecklat och förfinat konceptet.  Sitter hemligheten i människorna bakom, deras tro, det filosofiska konceptet eller vad beror allt på. Innan denna botanisering ska jag göra en seriös distansanalys på denna fantastiska verksamhet. Antroposoferna borde vara Södertäljes skyltfönster och något som skulle marknadsföras ständigt och jämnt. Här finns något som varit unikt sedan 1960-talet då anläggningen började utvecklas.

Nu har jag ställt in siktet på att skriva boken Primus Inter Pares som betyder främst bland likasinnade eller jämlika. Det är en bok som handlar om att sätta medarbetarna först, för att kunna tillvarata den digitala och gröna revolutionens nya möjligheter. En bok om ett nytt ledarskap som äntligen har mognat fram.

En inspirationskälla är indiern Vineet Nayar som skrev boken ” Employees first, customers second” för ett par år sedan och som blev en braksuccé. En bok som kom att skaka om begreppet ledarskap. Så jag får väl inte vara sämre, det är bara att köra igång 2014 med devisen, kan han så kan jag.

Här nedan följer ett utdrag från tidningen Chef och SvD om Vineet Nayar:

En försiktig chef som tvivlar på sig själv. Så fungerar en framgångsrik förändringsledare, enligt den indiska ledarskapsgurun Vineet Nayar, författare till boken ”Employees first, customers second, som blev en bestseller”. Tonårsföräldraskapet öppnade Vineet Nayars ögon för en ny och förbättrad ledarstil.

Om han tvivlade på sig själv? Ja, varje dag, varje timme, varje minut.

Det var just därför det blev så bra. Hans oräddhet inför att omfamna och uttrycka dessa tvivel påskyndade förändringen på HCL Technologies, det indiska teknikföretaget som Vineet Nayar var vd för. Tvivel är ett viktigt karaktärsdrag för en ledare, menar han.

– Ja, annars lurar du dig själv. I efterhand inser jag att det var det bästa jag kunde göra, för i samma ögonblick som jag uttryckte tvivel ökade chefernas övertygelse. De kände att ’han tvivlar, nu måste vi strukturera den här förändringen’. Mina tvivel ledde till en diskussion och den diskussionen ledde till självförtroende och öppenhet inför förändringen. Det skapar kollektiv kunskap. När ledaren är hundra procent säker, då är risken för misslyckande stor, säger han.

Så var det ingen liten förändring som skulle genomföras. Och knappast i någon liten organisation heller.

HCL Technologies hade vid den här tiden 30 000 anställda och 700 miljoner dollar i omsättning. Förändringsarbetet blev en framgång – i dag har båda siffrorna mer än tredubblats – och berättelsen om densamma har odödliggjorts i Vineet Nayars bok ”Employees first, customers Second” från 2010.

Var han aldrig rädd för att betraktas som svag?

– Som tur är hade jag tre tonåringar hemma vid den här tiden. Vad jag lärde mig av dem var att ju mer strikt jag var när det gällde kontroll och föreskrifter, desto mer rebelliska blev de. Den enda ledarstilen som fungerade med dem var en samarbets- och diskussionsorienterad stil. Så länge vi hade en meningsfull konversation – oavsett om den handlade om utbildning, droger eller sex och alla fick bidra – när vi kom till ett gemensamt beslut så lyckades jag med mina tonåringar, säger han.

Han tog arbetssättet med sig till kontoret.

– Människor vill faktiskt samarbeta, de vill veta att du inte har bestämt dig. De vill veta att din idé inte bara är din utan allas. De ledare som kommer att lyckas leda människor till framgång i framtiden är de som förstår att du har en mun och två öron, för de kommer att behöva lyssna dubbelt så mycket som de pratar. Försiktighet bygger bra ledare, säger han.

För något år sedan tog Vineet Nayar klivet ner från vd-posten på HCL Technologies. I dag är han företagets vice styrelseordförande, vilket ger honom en fri roll som han verkar trivas med. Han bloggar hos Harvard Business Review, reser jorden runt som talare och gästade nyligen Stockholm.

Och han kallar sig hellre provokatör än ledarskapsguru.

– Mitt jobb är att provocera och uppvigla debatten, att försöka få tillbaka människor i affären. Det är min roll. Jag har inte svaren, för jag är ingen professor, jag är ingen forskare. Jag är en praktiker. Jag experimenterar. Och jag visar alla experiment på min blogg, både det som har fungerat och det som inte har fungerat.

Guru eller ej, boken han har på bordet framför sig är en sådan som det numera refereras till i andra böcker och i tidningsartiklar. Den används också som undervisningsmaterial på universitetet. Förklaringen till framgången är ingen avancerad formel eller mirakelkur. Vineet Nayar tog bara konventionella idéer om ledarskap och vände dem upp och ner.

– Min idé handlade om sunt förnuft. När det presenterades i den här formen framstod det som självklart och därför älskar människor den, säger Vineet Nayar med självklarheten hos någon som platsar i Fortunes ”Executive Dream Team.”

Det känns skönt att logga ut och ta en paus från diverse verksamheter. Idag, i den svaga decembersolen förvandlas landskapet till en oas. Gräsmattan är grön, vinden har mojnat och diset från sjön håller på att lätta. Sex plusgrader ger nästan vårkänning. Det är en närvarande andlighet.

Det är OCKSÅ stora inbesparingar för hushållen och fastighetsföretag. Inte minst för el- och uppvärmningskostnader, snöröjning, inga överbelastade fläktsystem eller pumpar som strejkar eller avlopp som spricker av tjälen i marken.  Kort och gott, det den enas bröd den andres död.    

Vi har haft glada släktingar på besök. Det har varit mycket skratt, glädje och tokerier från oss alla. Det blir alltid väldigt roligt när vi kommer ihop. Vi äter, skrattar, pratar, eldar, skojar, skrattar och tar oss (jag) en liten stänkare då och då. Igår var det stor grillning på juldagen. Görans finfina grill kom till användning för första gången.  En fantastisk gasolgrill, Landman, var rena rama succén. Det blev välgrillat, gott och roligt. Det kändes nästan som i Sydamerika, när vi stod och grillade för fulla muggar på juldagen.  Nu när julen är grön går det också utmärkt att gå ut i trädgården och chippa och köra lite inspel. Vi hann också med en treboll precis innan julafton.

I och med att alla släktingar kom, så har vi lagt manken till och städat hela huset i dagar. Huset är ett riktigt sällskapshus och det ser så julfint ut, som en prästgård ska göra, utan överdåd. Det är en fin plats. En medveten vald plats och en gåva.

Nu börjar också planeringen av det nya året. 2014. Vad jag ska försöka göra och sträva mot. Verkligheten är man själv med och skapar eller påverkar. Man har en frihet och vilja som man kan påverka tillvaron med. Jag har satt ner sju stycken saker som börjar med bokstaven S som målsättning för 2014. Även min långsiktiga målsättning börjar klarna. Innan vi skjuter rakteter brukar vi gå igenom varandras målsättningar.

2013 har varit ett blandat år där de tunga sakerna varit tunga. Det har hackat i maskineriet även om det rullat acceptabelt.

2014 är hästens år enligt det Kinesiska horoskopet. Hästens år är den kinesiska zodiakens sjunde år i cykeln om 12 år. Hos kineserna symboliserar hästens år det ädla och eleganta men också snabbhet och uthållighet. Det står också för intelligens, vältalighet och frihet. Hästens år associeras också med glädje, flexibilitet, humor och fest. Det låter väl inte illa.  Häst är man om man är född exempelvis 1906, 1918, 1930, 1942, 1954, 1966, 1978, 1990, 2002, 2014. Så här beskrivs hästens år 2014:

Människor som är födda i hästens tecken tycker om att avancera snabbt. Uppbrott är inga problem för dem, de ser snarare fram emot alla livets förändringar. Man kan inte beskylla dem för att vara särskilt konservativa. Är man född i hästens tecken är man troligen väldigt självsäker och kanske till och med en aning skrytig.

Hästar gillar att aktivera sig, många av dem gillar sport och att engagera sig. De är bra på att fatta snabba beslut och tar ofta kommando över andra människor. De lär sig nya saker snabbt men kanske är de dock inte så duktiga på att verkligen slutföra alla projekt de påbörjar. Tålamod är knappast hästens starkaste sida. Samtidigt är människor födda i hästens år har ett hett temperament och är samtidigt väldigt envisa – det är svårt för dem att erkänna sina egna fel och brister. Samtidigt är de inte speciellt långsinta. De har dessutom väldigt svårt att lyda order och kan ha svårt för arbeten där de måste samarbeta alltför mycket med andra.

Hästar är kreativa och riktigt bra problemlösare men de kan ibland drömma sig bort och bli lite tankspridda också. Kanske är det för att de håller på med så många olika saker samtidigt. Hästar är också väldigt rakt på sak och förväntar sig detsamma tillbaka från sin omgivning.  Är man född i hästens år har man lätt för att bli kär men också lätt för att tröttna på sin partner. Kanske är hästen lite av en swinger?

 Som yrke kan hästen nästan välja vad som helst eftersom denne har så lätt för att lära och är så flexibel, men ledaryrken eller yrken där man jobbar mycket individuellt brukar passa dem allra bäst. Det är dock viktigt att de får träffa många människor. Är man född i hästens år bryr man sig inte mycket om pengar och man är ofta väldigt generös.

Så långt horoskopet. Man kan faktiskt ha mycket kul åt dessa tankegångar och levnadsregler som har många år på nacken. Jag hoppas att så många som möjligt får ett riktigt bra slut och ett bra 2014 i hästens tecken.

Jag läser Owe Wikströms lilla bok om Nåden och slås av hur väl han kan sitt ämne och därmed hur enkelt, koncentrerat och kärnfullt han kan beskriva centrala frågeställningar i den kristna tron på ett föredömligt sätt. Här finns en klarhet och renhet som borde utgöra modell för många andra författare eller akademiker när de tar till pennan.  Att Wikström som är professor, religionspsykolog, präst och författare har lyckats skaka av sig av sig alla sina insnärjande facktermer och jargong tyder på mognad. Det är en fröjd att läsa boken och jag rekommenderar alla denna lilla pärla till den förestående julen.  Den finns att beställa på cordia.se.

I boken blir man inbjuden till en vandring från den diffusa aningen, via de starka känslorna, till moralen och ökenvandringen och åter till ljuset som Wikström beskriver som nådens väg eller olika stadier som en människa kan gå igenom på väg mot sin frid. Här finns också en beskrivning om den objektiva och subjektiva tron och inte minst vikten av dialog och respons.

Boken tar kanske två timmar att läsa och ger en mycket rik läsupplevelse. Så här skulle fler böcker vara. Ett litet format med ett stort innehåll och som pekar vidare på fördjupning och andra böcker. Vetekornets lag går ut på att man måste förlorar något inom sig själv för att vinna sig själv. Dö för att födas och från boken kan man hämta nya insikter och begrava andra. Dessutom hinner man reflektera över det man läser. Att skriva så här enkelt om svårfångade saker gör att man verkligen vill veta mer och hänger med i tankarna. Tänk om exempelvis filosofen Kant skulle ha kunnat skriva på det här sättet, vilket lyft för hans intressant men dunkla och undanglidande texter.  

Många av bokens råd och tankegångar är också tillämpbar i affärer, i relationer, verksamheter eller självutveckling.  Det är verktyg som verkligen går att praktisera på många områden. Det finns emellertid en underton av att man bör dra mer erfarenheter av de gamla själavårdsråden och inte blir alltför postmodern och plocka ihop vad som passar.  Här finns en kritisk udd riktat mot KG Hammar – även om det också här borde vara plats för nåden. Wikströms klara principer kommer  i olag med Hammars mer fria förhållningssätt. Det är inte så olikt det politiska spelet i Amerika kring budgetstupet/lånetaket där båda sidorna upplever att de sitter inne med sanningen. Nåväl, detta var dagens lilla boktips enligt modellen; http://www.youtube.com/watch?v=37nK8oBk5l4

Nästa år fortsätter de filosofiska kurserna och det känns väldigt skojigt!

Det går nog inte att se stjärnfallen i natt på grund av all dimma och dis här på Öland. Vi är inne i veckan, när vintersolståndet inträffar. Mörkare än så här blir det inte och det är sannerligen tillräckligt. Man blir liksom beskuren av allt det tjocka mörkret som reser sig som höga murar omkring än. På pluskontot finns emellertid att det är snöfattigt i södra Sverige och att det troligtvis blir en grön jul. Det är skönt att slippa all snö, sörja, skottning och svårigheter i trafiken. Det är en ljusglimt och ett gott tecken när Ölands golfbana är helt öppen och har fina sommargreener. Att spela golf den 14-15 december går inte av för hackor.

Att gå ut och spring hemma, när det är kolsvart är förenat med skaderisk. I skogarna är det absolut becksvart och då går det inte att trampa fel eller slå av på takten om det är isigt under fötterna. Men här, i lilla Provence, blir det aldrig riktigt svart utan mer gråsvart, dis och dimma, typisk Londondimma skulle man kunna säga. Att springa fram här är underbart. Framför oss brusar havet och utefter vägarna syns gårdarna inbäddade i dis och ladugårdslampor lyser som stora fyrar i mörkret.  Bara denna scen ger en lyckokänsla. Sådan här saker behöver man då och då för att komma över decembers mörker. Enkla och obetydliga saker, men som ger energi och balans.

Det är en arbetsvecka kvar innan det är dags för en välbehövlig paus. Det har varit ett bra arbetsår och många saker har blivit uträttade. De flesta målen har överträffats och det mesta pekar i rätt riktning. Vi är en organisation i rörelse. Vi tar oss framåt och kan leverera. Jag följer själv tre tumregler för att dra mitt strå till stacken. Det är inga komplicerade levnadsregler utan enkla erfarenheter. Regel ett, är att vi alla, var och en är lika viktiga i en organisation. Det är något som jag aldrig kommer att tumma på. Vi har olika roller men alla är lika betydelsefulla för att nå framgång. Min roll är att vara dirigenten för orkestern. Där uppgiften ligger i att förklara partituret, skapa förståelse för det vi gör och stärka kunskapen hos varje musiker.  Jag tror på välutbildade praktiker som framtidens kompetens.

Den andra tumregeln är att prioritera samarbetet. Det är först när vi samarbetar som vi växer och utökar kunskapen. Det är då som ett plus ett blir tre, även i praktiken. Att ha ett bra samarbete gör att flera kompetenser kommer in i spelet och att vänskapen och tilliten ökar mellan varandra. När man litar på varandra vågar man vara sig själv och släppa fram sina idéer. Välj alltid samarbete när ansvarsområde och roll är tydliga.

Till sist, att gå från ord till handling.  Det kanske låter lite klichéartat men att prata gör ingen sommar. Att göra saker och göra det med finess, ger en stärkt yrkes- och hantverksroll.  Där tror jag att en stor del av tillfredsställelsen finns. Att behärska sina saker och få uppskattning och erkännande.

Många människor tittar på varandra för att bilda sig en uppfattning om man kan lita på personen i fråga eller ej. Är han eller hon trovärdig? Ser personen seriös ut eller är det en pajas. Oftast bli detta ganska missvisande. Det där med att man har några sekunder på sig att skapa förtroende tycker jag är rena rama struntpratet. Det man ska titta på är genomförandet. Det som verkligen utförs och ger avtryck. Allt annat är skådespel och egentligen utan betydelse. Många har bytt begreppen och lägger mer fokus på att synas framför att verka. Kan man stiga åt sidan för en stund och glädjas av det som görs, så gör detta inte dagen sämre.

Visst har det varit så att jag skämts för att ha växt upp i södra Stockholms förorter. När jag skulle börja i årskurs tre gick flyttlasset från barndomsidyllen Kalmar till betongförorten Farsta i början av 1970-talet. I ett nytt miljonprogram, där arbets- och underklassen var överrepresenterad skulle det moderna samhället växa fram enligt stadsplanerarnas och arkitekternas visioner.

Förorten blev ganska snabbt problematisk och det moderna projektets drömmar blev för många av oss rena rama mardrömmen. Här finns allt i form av missbruk, droger, kriminalitet, stödgods och bråk och skolk från skolan samt rädslan för att få stryk på väg till eller från skolan. Många gick också under i missbruk eller körde ihjäl sig i femtonårs åldern. Det fanns ganska snabbt en loserstämpel på den gröna linjen, 18 som den hette då.

Men på något sätt har jag omtolkat denna tid och förstått helheten.  Vi var väldigt många barn och ungdomar här och det är som Petter sjunger, det fanns en äkthet och respekt för varandra. För oss var det sport, plugg och fester som allt kretsade kring. Alltid i stora grupper och i gemenskap. Miljön var asfalt, betong och höga hus. Men innanför ”murarna” fanns en klar rebellanda. Vi knöts ihop och hela vår uppväxttid var  underdog, det är fortfarande min utgångspunkt. Så hårt var trycket att det blivit en del i mitt egna liv. Man skulle kunna säga att vi alla var maskrosbarn som tvingats ta egna initiativ och fixa egen utbildning och jobb. Här fanns inga kontakter, kapital eller företag som stod i kö för att hjälpa till. Nätverken var kriminella – dessa stod däremot alltid till buds. I knappast något hem fanns några böcker eller studenttraditioner. Utbildningsnivån var låg och de flesta körde buss, taxi, tunnelbana, jobbade på lager, var i butiker och pantbanker, byggde vägar eller hade deltidsjobb på försäkringskassan (många var också sjukskrivna och stämplade). Inget ont i dessa gedigna jobb men det fanns ingen som kunde hjälpa till att lösa andragradsekvationer eller sinuskurvor. Vi fick hjälpa varandra, plugga ihop och ringa varandra när vi kört fast. Skolan blev en sport och höga betyg blev en biljett härifrån. Det motiverade enormt, även om resultatet gick före kunskapen tyvärr. Allt blev tabeller och poäng istället för förståelse.

Förortstiden kännetecknades av konstant brist på pengar. Det var den stora resursbristen hos de flesta hushåll. I regel var det knapert från den 15.e varje månad. I hela gymnasiet var det helgarbete och kvällsarbete på ICA för att tjäna egna pengar och kunna köpa kläder, sportgrejor och kunna gå ut.  Att ta eget initiativ var nog den enskilt viktigaste lärdomen i denna experimentella miljö. Men också att se sakerna från oss som inte fanns eller syntes. Vi var liksom inte fina gatan. Det var bara när det var bråk som massmedia kom, ungefär om det är i Husby, Rosengård eller Fittja idag.  Så var det även förr. Att inte vara någon eller osynliggjord var något som vi fick förhålla oss till och störde oss mycket. Det fanns absolut inga förebilder då som det finns idag. Det var långt innan begreppet utanförskap slog igenom i det moderata språkbruket.  Rent sociologiskt skulle man göra mer forskning kring dessa förorter för att förstå hur ett tufft tryck skapar mångtydighet, antingen-eller och rebeller och nya företeelser på gott och ont.

Så här efteråt är jag oändligt tacksam för denna period och har förstått att det var grundläggande sanningar och lärdomar som gavs. Men då var det inte lätt att se sakerna på detta sätt.  Jag tänker på alla vänner, där var en Lillis, en Putte, en Jojje,  Bosse, Z, Nicke, Stringen, Raffe, Ackis, Steffe, Kena och Jugge med flera– alla med smeknamn och äkta personer.  Vi skulle nog ha kunnat bli stor teater eller tunga dokusåpor om detta skulle varit uppfunnit då. Det är många som blivit starka entreprenörer med egna bolag.

Nu har områdena i Farsta och Farsta Strand satt sig och blivit medelklass och välmående med nya bostadsrätter och helt nya invånare. En växande stad där helt nya invånare tar över och där det renoveras och görs fint. Numera är det mer likt Kalmar än en förort.  På 40 år kan en förort transformeras från underklass till modern medelklass. Vilka livsöden och persongallerier som passerat dessa förorters gator och kvarter är ändlöst.  Jag var en av dessa innan ”flykten” till det begärliga och fantastiska Södermalm. Det blev ett nytt liv för mig.

Det var riktigt länge sedan – drygt trettio år sedan jag var helt schackbiten och spelade oavbrutet i 15 årsåldern. Både i grundskolan och gymnasiet var vi som tokiga i schack och jag såg bokstavligen talat hela tillvaron i schackpjäser, hur träden blev till springare och kunde attackera, eller hur parkerade bilar gjorde rockad och hur huskropparna i förorten där vi bodde bildade en tydlig försvarslinje. Även klasskompisarnas skolbänkar blev pjäser i mitt fiktiva schackspel. Jag såg schackställningar i snart sagt varje buske. Sedan försvann detta och åren gick. Nästa knäpp var när svågern och jag alltid spelade schack så fort vi träffades. Det blev mycket vin och prat. När jag började vinna till sist rann det emellertid ut i sanden. Även på vårt kontor i Nacka Strand spelade vi sporadiskt i mitten av 90-talet.  Allt det här var begravt till i förgår, den 2 december 2013. Jag fick ett infall efter att ha pratat med Håkan Åkvist som först och främst ville ha sponsring till klubben.  Eksjö schackklubb som firar sitt 100 års jubileum, leder faktiskt elitserien i schack vilket aldrig hänt tidigare och det blev gnistan. Här kan man tala om goda traditioner och effektiv organisation som kan hålla jämna steg med städer som Uppsala, Malmö, Stockholm, Lund, Västerås osv.  

Jag har tre schackbrädor och en schackdator som jag dammat av. Datorn är en Kasparov Centurion och den har jag spelat mot cirka 100 gånger och aldrig slagit. När jag nu efter viss möda får igång datorn är känslan densamma. Det är pirrigt. Jag slår upp ett glas vin och gör en enkel öppning. Med stigande förvåning märker jag att jag har koll på pjäserna och ser nya kombinationer. Efter hand börjar jag få överhand och till slut har jag satt schackdatorn i matt. Det är overkligt, det har aldrig hänt. Jag blir så förvånad att jag spelar ett parti till för att se vad som händer. Med knappast möjliga marginal förlorar jag till sista och då är nivån den högsta. Jag förstår inte ett smack. Jag tar visserligen god tid på mig och på så vis är kampen inte rättvis, men det är överraskande. Kanske är det så att det man lär sig tidigt fastnar och går liksom aldrig ur. 

Mitt egna spel har alltid byggt på ett urstarkt och säkert försvar. Jag prioriterar hög säkerhet och att bygga från grunden. Släpper aldrig ut några pjäser på äventyr eller frestelser till att börja med. När detta är säkrat riktar jag in mig på motståndarens akilleshäl, det finns alltid en sådan. Därefter letar jag efter positionen, en fördelaktig ställning, och är gärna beredd att offra pjäser för att uppnå detta. Initiativets makt går inte att underskatta i schacket och när det finns, måste man våga lita på sin egen intuition. Det handlar om att få igång så många pjäser som möjligt och i kombination. Allt detta går nästan automatiskt och jag är lika lycklig nu som när jag var 15 år och vann mina partier. Lika sur och ilsk när jag förlorar.

Schack sägs vara kungen av strategispel och det ligger något i detta. Det krävs planeringsförmåga och att ha en god framförhållning med cirka 4-5 drag framåt. Dessutom är det ett öppet spel, allt syns och det gäller att förstå motståndarens natur och spelsätt och inte göra enkla tabbar.

Jag har också alltid tyckt om pjäserna, bonden, tornet, kungen, springaren, löparen och drottningen. De är ett riddarspel med sina 32 vita och 32 svarta rutor. Det svåra är att hitta någon jämlik att spela mot så nu ska jag testa länken som jag fått av Håkan som heter www.chess.com, där man kan spela över hela världen, med 5-15 minuters betänketid. Det är så att säga ett internationellt språk och då gör det inget om motståndaren sitter i Chile, Algeriet eller Alingsås. Kul att en sådan liten ort som Eksjö kan hävda sig så väl i stora sammanhang och inspirera.  

Det är första advent och solen har strålat idag. Termometern har visat elva plusgrader och ingen tillstymmelse till snö, vilket är en lättnad. För två år sedan var delar av landet begravt i snö vid denna tidpunkt.  Det första bestyren med julstjärnor, adventsstakar, kransar, utomhusgran är avbetat, liksom städning hemma och på tomten. Det ser fint ut när skymningen faller.

Det har gått ett par dagar och inga spontana idéer eller uppslag har ”synts” till eller dykt upp vid horisonten. Det är som man säger idétorka och medvetandet går på sparlåga. Det blir tomt och känns segt. Det är som att stå på pass i timmar utan att se något annat än grenar som skakar i blåsten. Även energinivån sjunker och står i vänteläge.

För att skapa drivkraft måste man ha ett mål eller uppgift framför sig, något som man ska ge sig på ungefär som en kanin som vill ha moroten framför sig. Ström och elektricitet uppstår när vi koncentrerar oss på något och avskärmar oss från allt som stör. När vi inte har någon energi så blir bruset eller slaggprodukterna det som fångar vår uppmärksamhet och gör oss ännu mer idélösa och trötta. Vi blir lekbollar i andras händer och nycker och infall gör allt kaotiskt. Kvalitet och kvantitet blandas ihop.

Vanligtvis kommer dagligen dessa signaler eller impulser smygande som djur på öppna fält. Ibland får man kisa för att verkligen ge akt på vad det är. När det kommer ur dessa ”fält” så fungerar alltid idéerna, de är skapade för vekligheten på något sätt. Nu när flocken är borta och inte ens spår syns på marken är det dags att gå in i beredskapsläge.

Alltså, det är dags att öppna böckerna och få starthjälp. Här behövs startkablar och genom att läsa så kommer strömmen åter. Böckernas rike är som energireservoarer.  Här gäller det bara att hitta rätt bok så börjar skivan snurra. Jag läser i perioder och då kan jag sluka boka efter bok för att i nästa stund inte läsa nått.  Det beror på tankeläget. Men böcker är fantastiska och biblioteken påminner om en skattkammare. Tänk vilken mänsklig förmåga, mångfald och kunskapstörst hos alla dessa författarna som står sida vid sida  i hyllorna.

När man inte har några direkta tankar känns det som om dagarna försvinner i ett dis. Tankar för mig handlar inte om en massa praktiska saker eller rutintankar. Att åka och köpa en sådan sak, eller byta däck, rensa stuprör osv.  Tankar är näring och något som för en framåt som människa och skapar energi. Det gäller att lyssna inåt – en självsuggestion kanske, där man själv bygger upp mening och mål utifrån att man tänker. Att läsa böcker är bästa motmedlet till tanketomhet.

Det slår mig när jag läser Péter Nádas ”Parallella historier” att man är inne på något intressant i vårt informationssamhälle.

Grundprincipen för allt skapande är att ge form åt en idé, en känsla, en vilja eller vision. Det är när något får en god form som det blir intressant. Formen är ett kraftfullt verktyg och kan ge förklaringar, stolthet, förundran, entusiasm och estetiska upplevelser när den gestaltas på rätt sätt. Kanske är det så att Apple och Steven Jobs var den största konstnären av alla på detta område.  Här kan man prata om formgivning, förenklingar, funktionalitet och visioner. Tänk bara på vilka nya möjligheter han öppnade med sina former. En profet eller artist snarare än en businessman. En som formgav delar av tiden. För att kunna leda måste man ha någon form av gestaltnings- och språkförmåga. Det är sidor ur ledarskapet som sällan nämns eller som man inte förstår betydelsen av, men som i dagens kommunikations- och internetvärld är en del av ”produktionsfaktorerna”.

Tänk bara på hur man presenterar en organisation och hur starkt vissa former kan etsa sig fast i medvetandet. Hur vissa ställer pyramiden upp och ner, andra gör ett flödesscheman, den tredje drar ett rakt streck för att påvisa platthet och den fjärde kör en in- och output låda osv. De  som är duktig på att formge organisationer pekar oftast ut saker som ingen sett och kan till och med etablera nya synsätt. Tänk bra på Janne Carlssons ”Riv Pyramiderna”.

Formen bygger som jag ser det på innehållets beståndsdelar, det vill säga funktionen.  Det är när man bearbetar denna verklighet, själva strukturen som man efterhand kan skapa oerhört starka former som kan gå direkt till hjärtan och hjärtat. Att kunna summera stora komplex organisation i ett varumärke/logotype och veckla ut formen i datorer, kläder, lokaler, bilar, kontorsmaterial, skyltar, hemsidor, appar skapar en helt ny gestalt. Det blir som en ”person” som stiger fram likt TiVo från Comhem. Alltså formen kan till och med bli starkare än dess beståndsdelar.

Apropå boken verkar den sträva i denna riktning.  Författaren vill göra det svårt och lägger ut alla tänkbara hinder som gör att man måste förstå och bearbeta innehållet ordentligt innan formen stiger fram ur livets formlöshet. Boken har tagit 18 år att skriva och är ett mastodontverk om namnlösa begär, tvingande impulser och luckor av frihet som flimrar förbi.

Allt har ett slut – det är en oemotsäglig realitet. Vi är på väg att avsluta utbildningen ”Det gröna affärssprånget” som mer liknar ett träningsprogram för hur man kan skapa ett bättre och mer hållbart samhälle.  Kursen har pågått i ett år och letts av två erfarna och gedigna processledare Christer Ericsson och Hans Leghammar. Båda med vittomfattande kunskaper inom design, miljö och goda exempel på företag som är duktiga på att omsätta diskussioner till resultat.

Vi som deltagit har blivit en bra grupp och hittat nya möjligheter mellan företagen, tagit armkrok och börjat paketera nya tjänster.  Innehållet har varit på en mycket hög nivå med olika föreläsare vid varje pass. Personerna har deltagit på plats eller via Skype. Sammantaget har utbildningen varit berikande och gett många nya perspektiv.  Nya begrepp som backcasting har introducerats liksom olika ledningssystem, storytelling och vad som kännetecknar framgångsrika miljöföretag.

Det som slagit mig är att våra miljöproblem eller resursproblem är gigantiska affärsmöjligheter. Det gäller att utveckla nya samarbeten mellan miljökämpar, entreprenörer, säljare och finansiärer. Inom alla branscher tvingas i princip alla produkter stöpas om för att kunna återanvändas och återvinnas till nya produkter. Orsakerna är att resurserna tar slut och att priserna kommer att skjuta i höjden. Det går inte ha något slit och släng längre. Det kommer att kosta. Det är bara en tidsfråga. Världens resurser som energi, vatten, mat, oorganiska råvaror och avfall/utsläpp kommer att sina och förändra alla branscher inom tjugo år. Under utbildningens gång har vi också fått olika inspel och tips på litteratur, undersökningar och böcker.

Den korta och utmärkta boken Miljökapitalister som är skriven av en serieentreprenören Carl Hall pekar ut tio trender som kommer att påverka alla samhällen och branscher inom närtid. Trenderna är:

• Grön design – hur designprocessen avgör driftskostnader, återanvändning och återvinning
• Tjänstefiering – där mer fysiska produkter ersätts av tjänster (exempelvis bilpooler)
• Virtualisering – kejsarens nya kläder som affärsidé
• Gröna priser
• Snabbare, smartare och snålare
• Förnyelsebar energi
• Gröna staden
• Mer från naturen
• Avfall blir guld
• Gröna finanser

Författaren exemplifierar varje trend med ett konkret företag som blivit eller håller på att bli ytterst framgångsrikt. Exemplen som Domsjös Fabriker, KTC eller Stardoll är askungehistorier, liksom hur unga personer i 25 år åldern startar en designbyrå för grön design och får hela världen som arbetsfält. Som jag ser det kommer miljö- och resursproblemen att vara mer genomgripande än den förra industriella revolutionen. Nu är det dessutom allvar och det handlar om att rädda planeten. Det finns liksom inga nödutgångar längre – det är på liv och död.

Då gäller det att handla, något som vi gör.  Vi ska skapa bättre hus, bättre miljöer, bättre sociala mötesplatser, bättre energilösningar, bättre inomhusmiljö, bättre kostnader och mindre utsläpp från vår verksamhet. Vi ska inom fem år vara det ledande bolaget i vår bransch. Hållbarhet ska gälla alla medarbetare och alla handlingar vi gör. Vi ska våga sticka ut som Kättermusen, Patagonia eller Garant osv. Det kommer också att ge oss en ny mening och drivkraft när vi jobbar när vi ser att vi skapar ett bättre samhälle och mer hållbart samhälle.

Till sist, undrar varför regeringen är så monumentalt dålig på miljöfrågorna när det finns sådana möjligheter till att skapa nya jobb, nya produkter/tjänster och ett jättebehov att tillverka egen el som kan sänka hushållens kostnader. Eller det växandet behovet av bra livsmedel eller giftfria miljöer. Här finns det mesta att ta tag i. Staten måste våga gå i bräschen och inspirera.

Tack Christer och Hans för den inspirerande utbildningen som kort belystes i lokaltidningen. http://www.e-pages.dk/smalandstidningen/762/

Undra om den egna självbilden någonsin kan stämma överens med de andras bild av vem man är. Eller om det alltid finns en diskrepans mellan dessa positioner.  Just självbilden är en stark chef som påverkar och styr det mesta.  Den slår igenom i våra attityder, handlingar och beteenden och även i vårt sätt att umgås med andra. Hur vi uppfattar oss i en grupp och vilken roll vi anser att vi spelar. Om självbilden är manus så är rollen skådespelet.  Det är också märkligt hur lätt andra har att analysera oss och hur svårt vi själva har att bedöma oss. Det andra ser med en gång, kan ta ett liv att komma underfund med. Även vårt sätt att signalera med kroppen, gester, tal, ögon och beröring berättar mycket om vår självbild och syns omedelbart av omgivningen. En gest kan rymma en livsgärning.

Det är som man säger; det är lättare se kornet i sin broders öga än balken i sitt eget. Det är ett bra citat som säger mycket med några få ord.

Därför kan vissa människor uppfatta tillvaron på ett visst sätt som gränsar till lögn eller åtminstone är ett kraftigt ”brytningsfel”. Man ser det man vill se och reducerar bort allt annat. En del är närsynta och ser bara det som är för handen och kan inte ta in helhetsbilden. Hela kommunikationen blir omöjlig eller slutar i bråk.

Det är ganska märkligt att möta människor som i sin självbild tror att de talar sanning och har rätten på sin sida medan verkligheten är långt mer komplicerad.   Detta säger verkligen något om självbildens uppbyggnad och mål och hur vi flesta gör efterkonstruktioner som ska passa våra beslut och val.

Självbilden skapas både inifrån och utifrån. Det är som olika lager som ligger ovanpå varandra och hålls ihop av en diffus kärna.  Är självbilden att man är kungen, så kan man inte förstå att någon kan ha annan uppfattning eller driva en annan linje.  Eller anser att de andra ljuger när man själv är den största lögnaren. Det är verkligen en paradox när människor inte inser sina egna misstag eller hur mycket det själva far med osanningar. De tror att de talar sanning. En sådan morbid självbild leder till djupgående problem på sikt.

Jag tror man behöver se sig själv med distans och ha ett ledigt förhållningssätt till sin egen självbild utan att den blir relativ. Då är det lättare att hitta en balans och ta in intryck från olika håll, även om man inte delar dessa. Det handlar om att bli medveten och verkligen lära sig mer om sig själv.  ”Känn dig själv!” Latinsk översättning av den sentens som stod på Apollons tempel i Delfi är lika aktuell idag som då.

Att ta sig själv på för mycket allvar är nog det bästa sättet att missbedöma verkligheten och det vackra som finns runtomkring.