Hammerth.se

Lärande kan definieras som ”varje process som hos levande organismer leder till en varaktig kapacitetsförändring som inte bara beror på glömska, biologisk mognad eller åldrande”. En av många ansedd bristfällig och väl förenklad förklaring. Lärande innebär väldigt olika saker beroende vem vi är, vad vi har för syften, värderingar och vilket sammanhang vi använder ordet.

Ett företag behöver två nya ringar runt sin kärnkompetens. En ring med hållbarhet och en ring med kunskapsutveckling. Dessa ringar ska genomsyra hela företagets avdelningar och organisation. Därför är jag inne på att inleda ett brett samarbete med Högskolan i Jönköping som kan organisera sådana kursprogram utifrån våra behov och den förnyelse som sker i samhället.

Det är viktigt att förstå det livslånga lärandet och dess nödvändighet i det framtida samhället. Det är först när man blir lite äldre som man verkligen blir en bra student och förstår vad det är man läser och hur man kan dra nytta av detta. Man är inte lika tidspressad och har tid för reflektion och begrundan. Det är lättare att sätta in det man lär sig i ett sammanhang och värdera om det ger något eller bara är blaj.

Jag sitter i dessa tankar, eftersom jag bestämt mig för att återuppta mina högskolestudier i filosofi i Uppsala. Jag tog en tvåårspaus, men från och med nästa år, 2019 är det distansundervisning på halvfart för att ta en högskoleexamen i filosofi. Syftet är att hålla igång hjärnkontoret och studera något som intresserar mig – utan någon direkt praktisk nytta. Filosofins idéutveckling har alltid fascinerat mig liksom logiken, etiken och hela apparaten kring kunskapsbegreppen och vad lärandet är. Liksom vad vi kan ha kunskap om och hur den skapas. Om säg 20-30 år, tror jag att alla har en studentportal där man deltar i olika program, kurser och nätverk som tillhandahålls av högskolor, universitet, folkhögskolor och andra institut. Att komplettera ekonomi, finans och ingenjörskap med humaniora är helt grundläggande för att förstå människor, lagbyggen och mänskliga beteenden. Det är från denna materia som allt uppstår ifrån.

(mer …)

Ett företag står och faller med sina medarbetare. Det är bolagets främsta tillgång och under årens lopp så utvecklas en specifik kultur hur man löser problem, synen och samarbetet med varandra och våra kunder samt bolagets tempo. Dessa mönster och relationer är inte lätta att se med blotta ögat. Det är som ett isberg där man ser toppen men huvuddelen av berget finns under ytan och är inte sällan outforskat.

Att förändra en kultur tar tid och kräver stor omsorg eftersom kulturen sitter i individer, deras relationer och vad som tidigare skett i bolaget kring ledarskap och erfarenheter. Det är konstigt att inte flera forskare ägnar mer tid åt företagskultur, eftersom man säger att kulturen äter upp alla strategier innan frukost. Kan man inte koppla nya strategier till kulturen så är allt ett hopplöst företag. Då faller ledarens legitimitet och förtroende.

(mer …)

Att gå runt i Hammarbyhöjden och njuta av ”den vita staden” är en filosofisk och politisk tidsresa där många av lösningarna finns på dagens problem och bostadskris. De funktionalistiska stadsplaneidealen är i princip intakt och lätta att följa. Här finns svaren hur man bygger sig ur krisen, hur detta kan finansieras, principer för standardisering och gestaltning, tankar om hyresgästens behov och hur stadsdelen skulle integrera kommunikationer och service på ett naturligt sätt. Hammarbyhöjdens nackdel var att det blev linje 17 egen sovstad utan arbetsplatser och villor. Trädgårdsstaden fanns på andra sidan vägen.

Vi backar alltså bandet till början av 1930-talet då Stockholmsutställningen gick av stapeln. Precis då som nu var det bostadskris på allvar. Krisen hade pågått sedan sekelskiftet. Endast en tredjedel av alla innerstadslägenheter hade eget bad och dusch. 85 procent av alla Stockholmare bodde i hyreshus innanför tullarna. Utanför staden låg främst villa- och egnahemsområden.

Makarna Alva och Gunnar Myrdals larmrapport  ”Kris i befolkningsfrågan” blev startskottet till att ta itu med dessa usla och ovärdiga bostadsförhållandena som låg till grund att nativiteten sjönk stadigt. Trångboddheten var mycket stor. 1935 inleddes en ny statlig bostadspolitik med ett särskilt stöd till bostäder för ”mindre bemedlade barnrika familjer”.

(mer …)

NCC håller just nu på men en bred framtidsstudie kring hur människor kommer att bo och hur det nya lärandet kan påverka de nya skolorna som ska byggas. I samband med detta har jag blivit utvald för att ge min bild av hur jag tror det kommer att se ut om säg femton år när det gäller boendet.

Min egen kungstanke är att se det bredare och i ett hållbarhetsperspektiv. Att inte bara se det enskilda huset utan hela stadsdelen och vad man kan bidra med i denna stadsdel. För oss som har stora stadsdelar är det lätt att förstå denna helhetssyn, men många bostadsutvecklare saknar denna förmåga. Ska man bli en framtida aktör så krävs att man bidrar med något när man bygger sina bostäder som ligger utanför huset. Det kan handla om bra utomhusmiljöer, ekologiska systemtjänster, arbetsmarknadsstöd, utveckling av bilpooler, busslinjer, mötesplatser, stärka tillgängligheten osv. Saker som kommer samhället till del. Inte bara husets kunder eller hyresgäster.

Därefter behövs en mycket större blandning av bostadsformer. Varje stadsdel mår alltid bäst om det finns variation av både privata hyresvärdar, allmännyttan, bostadsrätter och villor. Detta skapar naturliga kontakter, en sociala utjämning och en ökad integration av människor vilket alltid är positivt enligt mitt synsätt. Jag tror att framtiden ligger i att komplettera stora hyresrättsområden med mer bostadsrätter och villor för att få en större blandning. En form av förtätning i våra förorter och inte bara i innerstaden. Framtidens jobb blir att läka och bygga ihop stadens funktion.

(mer …)

Det är lite kringelikrok för att komma ut till Saltsjöbaden i östra Stockholm och konferensanläggningen Vår Gård. Jag har ett svagt minne från anläggningen från 1970-talet då vi hälsade på kusinerna som bodde i de fina grosshandlarvillorna, de så kallade ”Sjuvillorna”. De bodde vägg i vägg med Vår Gård och villorna var personalbostäder som ägdes av KF.

Kooperativa Förbundet var i gasen på 1920-talet och köpte både slottet Skärtofta och bröderna Thiels båda träslott som kallades för ”Vårgård”. Detta blev grunden till ”Vår Gård” som sedan utvecklats genom tillbyggnader och nybyggnader i omgångar. Ändamålet med lokalerna var kursverksamhet med utbildning av butikspersonal och chefer inom KF-sfären. Här fanns den första och legendariska rektorn Harald Elldin som införde grupparbeten och rollspel och inte bara katederundervisning.

Detta hade jag någonstans i bakhuvudet när jag var på väg in i ett styrelseinternat under två dagar med arbetsgivarorganisationen Sobona som precis genomfört en fusion mellan Pacta och KFS. Jag visste också att anläggningen låg fint precis vid Baggenfjärden och att många av lokaler låg mot sjön.

När jag steg in i huset så kände jag direkt en glädjeeufori. Jag blev verkligen häpen och överrumplad över den fantastiska arkitekturen, alla konstföremål, möbler, textilier och layout av lokalerna. Vilken underbar atmosfär. Första tanken var att här krävs en vecka för att ta in allt. Jag kände också att tonen från skolans lärande, sökande och förkovran fanns kvar som en del av husets själ. Så minns jag inte alls denna plats när vi var här och drack the och kaffe. Kanske var vi aldrig inne i denna del eller så var allt så marinerat av det politiska 1970-talet att jag var fullt upptagen mot att opponera mig…..

(mer …)

Det är i krisen som man prövas som man brukar säga (det kanske är den bästa läraren av alla). De flesta chefer har fokus på innovationer och utveckling och detta är oftast förknippat med positiva nyheter. När krisen kommer så brukar cheferna gömma sig och inte finnas anträffbara på kontoren.

Mitt eget fokus är att försöka att balansera både förvaltning och förnyelse så gott det går. Men i kris är det framförallt en sak som står klart för mig. Ingen kan ensam hantera en kris. Där om något krävs samverkan och djup respekt för varandras kunskaper och erfarenheter. Är man ett bra team så löser man det mesta – i annat fall så förvärrar man situationen och då går krisen mot en katastrof.

Jag vet inte riktigt varför, men när det är kris, så börjar jag automatiskt lyssna av och tänka helhet, hur arbetsuppgifter och ansvar ska fördelas. Vem har kapacitet för vad och hur fogas de olika bitarna in i varandra. Detta att lyssna av förloppet och skapa förståelse infinner sig alltid i krisartade situationer. Under vanliga dagar så är detta inte alls så framträdande.

Jag har också lärt mig under årens lopp att kriser kommer med jämna mellanrum. För ett år sedan drog vi igång en rejäl uppdatering av vår krishanteringsplan och hur organisationen för denna skulle se ut, krisnivåer, rapporteringsordning, scenarier och mycket annat. Det låg i luften på något sätt att kriser är på väg och att vi behöver rusta oss ordentligt. Sorgligt att denna känsla blev sannspådd så snabbt.

(mer …)

En stor ledare och enorm fredsmänniska har tyvärr gått ur tiden alldeles för tidigt. FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan är död. Jag minns hans upphöjda lugn, intellektuella sätt att ta sig an sina uppgifter och storslagna förmåga att förstå människor och samhällen. Han satt länge på min vägg som en stor förebild kring ledarskap och samlande kraft. Det jag mest fascinerades över var hans stoiska lugn i all röra, hans innovativa lösningar och visdom. Det är egentligen först när det är riktig kris som man överhuvudtaget kan tala om ledarskap. När det rullar på så är det chefskap det handlar om. Annan har mycket att lära varje människa och ett fint lästips är hans bok; Interventions: A Life in War och Peace som inte skyr några svåra ämnen.

Det är en personlig berättelse inifrån diplomatins innersta rum och fredsbevarandets yttersta utposter, där Annan ger sin bild av de avgörande händelser som präglat vår tid: terroristattackerna 11 september 2001 och krigen i dess följd, de amerikanska invasionerna av Irak och Afghanistan, kriget mellan Israel, Hizbollah och Libanon, de brutala konflikterna i Somalia, Rwanda och Bosnien. Med ett unikt perspektiv skriver Annan engagerat och uppriktigt om de senaste decenniernas världspolitik, om FN:s framgångar och misslyckanden och om det ansvar vi alla bär att skapa fred och utveckling för världens folk.

(mer …)

På Uppsala Universitet lärde jag mig begreppet double loop thinking/learning. Det innebär ungefär att tänka ett varv till och försöka förstå bakomliggande mekanismer och strukturer som är grunden till det första varvet.

Bakom nästan alla branscher finns ett par grunddrag som i det närmaste är tidlösa och som oftast är både och. Att leda är en konst i avvägningar och att balansera olika intressen till en kompromiss eller syntes.  Att kompromissa är en ädel konst och inte alls så negativt som många uppfattar det som.

Det gäller alltså att göra det som delvis är motsatsen till varandra och ändå sy ihop helheten trots att dessa krockar då och då. Ibland är det motsägelsefullt, men det är inte sällan sådan jordmån som främjar utveckling och växande.

(mer …)

Trots alla digitala hjälpmedel så det förbluffande få som riktigt känner sina kunders vanor, sätt att leva och relation till erbjudandet. Förr försökte man dechiffrera detta med olika kundanalyser, paneler, omvärldsanalyser och statistik. Dessa blev ungefär rätt men i praktiken helt fel.

Ingen blev gladare för att man visste att primärkunden hette Andersson, Svensson och Hanzon. Kundtypologierna var mer skoj och show än viljan att veta och utveckla.

Ska man förstå sina kunder behöver man närmast umgås eller leva väldigt nära för att både se, höra och känna vad dessa behöver och önskar sig. De flesta kunder köper saker för att markera social ställning eller tillhörighet. Även ekonomin påverkar, liksom intresset för att investera eller konsumera. Vissa saker gör man i sömnen andra lägger man tid på. Shopping är både behov och substitut.

Varför är det bra att veta vem kunden egentligen är? Spelar det någon roll egentligen?

(mer …)

Jag blev väldigt inspirerad av Fabian Kastner som skrev en bok på 24 timmar. ”Medelsvenskens arkiv” är Kastners tredje bok och den är häpnadsväckande innehållsrik utan att vara illvillig. Kastner har skrivit den på Bonniers Konsthall under precis ett dygn mellan den 17 och 18 januari 2017, från klockan 23 till klockan 23.

Nu sitter jag under en lönn och alm och försöker skriva en bok på sju dygn. Måndag till måndag och lägger ner cirka fyra timmar per dag. Upp direkt och skriva till lunch.

Att sitta ute, i skugga och skriva är helt oslagbart. Lagom doser ljud, vind och solljus. Ovanpå detta lite WiFi och ett bra batteri samt en kopp kaffe. Bättre en så blir det inte. Kan man inte producera nu så går det aldrig. Det är också kul att följa flygmaskinerna och båtarna via deras transpondrar. På flyg-radar.se kan man följa alla plan och allafartyg.se alla båtar som är runt omkring Öland.

Jag gör alltid ett grovschema med alla delar som jag vill få med. Vissa dagar är det trögt att skriva men då kan bra idéer dyka upp. Vissa dagar går det flyhänt men då kan man missa sitt pärlband och texten kan bli lite osammanhängande. Jag ser över texterna en timme per kväll och sedan är det klart. Ungefär denna arbetsmetod körde Strindberg och den är faktiskt bra – utan några andra jämförelser.

Mellan passen lyssnar jag på Strindbergs fantastiska litteraturskatt och kan bara häpna över hans fenomenala blick, psykologiska skildringar och svåra ämnen som han tar sig an. Att Ingmar Bergman sedan gav sig på dessa verk gör inte saken sämre. Vilka enorma prestationer och vilka tvillingsjälar.

(mer …)

Det är soligt och varmt denna underbara julidag i Frösundavik. Vi går förbi SAS enorma huvudkontor som ligger fint inbäddat i grönskan och fortfarande efter drygt 30 år utstrålar samma ”hightech” som arkitekturen benämndes när allt byggdes 1985-1987.

Det är en fascinerande arkitektur med klara idéer och uppbyggnad. Hela anläggningen är på hela 55 000 kvadratmeter och det blev den norska arkitekten Nils Torp som tog hem förstapriset att rita det nya koncernkontoret.

Torps idé var att bryta upp de stora kontorsytorna i fem mindre sammanhängande byggnader, där vara och en har sin individuella prägel. Höjderna varierar från tre till sju våningar. En central inomhusgata med gym, butiker, reception, konferens – den så kallade kreativa gatan, knyter ihop anläggningen. Alltsammans väderskyddas av ett smäckert skal av glas.

Istället för två stora klossar eller höga byggnader som de andra arkitektkontoren satsade på så liknar detta ett universitetsområde. Jan Carlzon menar att Torp verkligen förstått behoven av en platt organisation och att skapa en sober miljö där kunden är i centrum. Det man slås av är öppenhet, informella mötesplatser, hög nivå i materialval och god arkitektur. Jag tror att det var så att Torp tänkte på norska fjordar som grenar ut sig i sin arkitektur. Detta syns också i kopplingen med Brunnsviken som ligger nedanför och den fint anlagda dammen med utomhusbryggan. Det är på många sätt ett riktigt konstverk.

(mer …)

Man kan sannerligen aldrig få för många vänner som talesättet säger. Vänskap är sällan något som man reflekterar över. Det är en själslig relation som oftast är lång, som bygger på likheter, öppenhet och intresse av varandra. Och som inte innehåller något fysiskt. Människor som kort och gott passar för varandra och växer i varandras umgänge. Bland sina vänner kan man utforska vägval, utmaningar och analysera olika situationer. Det är nästan alltid en stödjande miljö och riktig vänskap är helt fria från pengar och beräkningar. Det är en form där människan visar sina bästa egenskaper och kan lär sig mängder av varandra.

Igår var det reunion och järngänget träffades igen. Nu var det tre år sedan sist och det hinner verkligen rinna mycket vatten under broarna mellan mötena. Så, vi börjar alltid med varvet runt. Vad har hänt, varför, hur ser framtiden ut och vilka glädje- och sorgeämnen har passerat revyn. Vi som träffas fann varandra i Uppsala på MBA-utbildningen mellan 2002-2004. Det är alltså, hemska tanke 14 år sedan examen som var förträfflig.

Med tiden har vi gett varandra smeknamn och vid varje tillfälle som vi träffas fördjupas relationen och vi ser mer av varandra. Detta är nog en viktigt del i vänskapen. Att man kommer varandra nära och visar sina sidor helt prestigefritt.

Ett gott tecken på god vänskap är att när man träffas så känns allt naturligt och som om det vore i går. Vi är oss själva och är ytterst trygga tillsammans. Det är bara att ta upp tråden sedan sist och så är hjulet och samtalet igång utan slut. Nu ska jag se till att dessa möten blir mer frekventa eftersom vi inte nöter ut varandra direkt. I vänskap ligger också att man har en distans till varandra som gör att man faktiskt kan se saker och ting som man själv inte ser. Det är det där med att inte se bjälken i sitt egna öga. Sannolikt är denna vänskapsform den mest utvecklande och berikande en människa kan ha. I vänskap finns uppriktighet, vilja att hjälpa till och förstå samt att ha roligt tillsammans.

Årets träff var faktiskt enastående berikande. Vi blir mer öppna med allt och utforskar områden som kärleken, jobben, meningen, tiden, strävan och vänskapen med mera. Och som alltid kommer nya insikter fram. Här kommer ett ytterst litet smakprov;

(mer …)

Jag minns så väl de stora bostadsutvecklarna JMs och Skanskas alla kampanjer kring det intelligenta hemmet i slutet av 1990-talet. Visionerna var häpnadsväckande, allt ifrån intelligent kylskåp till att styra hemmets funktioner efter närvaro och aktivitet. Samverkan fanns med de bästa universiteten, mjukvaruföretagen var på tå och tunga kundundersökningar såg något nytt som gav en ohämmad optimism att allt var möjligt. När IT-bubblan sprack runt 2001 försvann mycket av dessa intressanta tankar med badvattnet.

Såhär femton år senare är allt i full gång igen. Idéerna är samma men nu finns det en verktygslåda och alla tekniska saker finns i verkligheten. Därför är det spännande att läsa gamla uppsatser, visionsprogram, artiklar, böcker om denna pionjärtid. Idag är det mer fokus på tekniska prylar och produkterna istället för kundbehoven och visionerna. Vi bländas av tekniska finesser och missar helheten eller syftet.

Som alltid behövs både tanken och handen.

(mer …)

Det är sista passet på den suveräna ettåriga VD-utbildningen som arrangerats av Handelshögskolan i Stockholm. Där framme vid podiet, en energifylld och glad professor Robin Teigland som snart ska få håret att stå bakåt på oss alla. Hon är amerikanska, pratar svenska, har kopplingar till Norge och Afrika. Hon är lite av den idé som hon föreläser om. Hennes nästa arbetsplats blir Chalmers berättar hon eftersom hon vill komma närmare tekniken och gatan liksom. Föreläsningen gör sannerligen ingen besviken. Hon är sig själv och älskar det hon håller på med och är sprängfylld med många aktuella exempel. Föreläsningen ”den digitala revolutionen” är som ett stort pussel där hon lägger bit till bit och plötsligt är det ett mönster och en bild av framtiden som skymtar till.

Jag tänker på det hon säger och försöker se tillvaron från hennes horisont. Hur hon testar, kastar sig in i och verkligen blir digitaliserad all-in. Det flesta av oss gör inte detta ställningstagandet och kommer aldrig riktigt in i matchen. Det är först när man sitter i programmen eller använder tekniken som man förstår och framför allt ser att man själv kan utveckla och bidra med kunskap. Hon är medryckande.  Vi har att göra men en ny nät-generation som hela tiden är mobil och förväntar sig 24/7. Mycket av deras lärande sker idag via sociala medier eller genom sina nätverk istället för traditionella institut menar hon, professorn. Hon berättar om sin son som spelar spel och samtidigt gör läxan och chattar med kompisar från soffan. Det funkar och i chatten fanns en pensionerad matematiklärare. Hennes budskap är också att skapa tillgång till olika resurser utan att behöva äga dessa. Det är i dessa synsätt som delningsekonomin springer fram med nya tjänster som Airbnb. Även hållbarhet finns som en röd tråd, men här är jag mer kritisk och känner att detta inte tas på fullt allvar med all logistik och transporter som följer med en växande e-handel. Kanske kan detta bli digitaliseringens akilleshäl?

De senaste tio åren har tekniken verkligen tagit jättesprång med öppna WiFi, smarta telefoner, Cloud, IoT, VR, 3D skrivare som kan skriva ut föremål och Blockchains (en distribuerad databas, där varje nod automatiskt verifierar ändringar och tillägg som görs på någon av de andra noderna). Sannolikt står vi också inför ett megagenombrott av robotar som kommer att förändra de flesta branscher i grunden. Till detta komma AI och det man kallar Gig economy – den delen av arbetsmarknaden som består av tillfällighetsjobb som förmedlas genom tjänster på internet som exempelvis Uber.

(mer …)