Hammerth.se

2018 håller på att fullbordas och ett nytt 2019 står för dörren. Det är svårt att definiera 2018 på något sätt. För mig är det ett år då jag lagt grunden och infrastrukturen till det som komma skall. Alltså inget skördeår utan ett grundläggningsår. Därav är året lite av avvaktan och neutralt innan man ser skörden och resultatet.

På minuskontot finns en outhärdlig knäskada i ett terränglopp som prövat mig i månader på olika sätt. Att inte kunna gå ordentligt eller springa är inget som passar mig. Nu kan jag åtminstone springa cirka fem kilometer från att ha sprunget 10-15 kilometer varannan dag och bara det är befriande och lycka. Det blev heller ingen bok publicerad i år eller singelhcp i golf. På pluskontot finns en härlig VD-utbildning, bostad i Stockholm och återknutit banden med gamla vänner och tagit fram en intressant plan – GUBS för 2019.

Det är också skönt att lägga ett helt arbetsår bakom sig. Att man har klarat sig och sina åtaganden är verkligen värt att fira. I år blir det sista året med namngivna raketer på pinnar. Alla borde skriva ner sin årscykel och reflektera över vad som hänt och känna stolthet över sitt livsverk som alla människor bygger på. Gott slut !

(mer …)

I år skriver vi historia när vi inför internet som standardutrustning i alla våra bostäder. Det är en julklapp till våra hyresgäster som vi kämpat för i två år och som vi till sist landat tack vare ett fantastiskt samarbete med Jönköpings Energi. Även WiFi i alla våra stadsdelar står på tur nästa år. Vi har just nu ett pilottest på Råslätt som är mycket uppskattat.

Syftet är att utveckla hyresrätten till det smarta hemmet, se till att alla våra hyresgäster inkluderas i digitaliseringen och att vi utvecklar Mina Sidor och appen Yourblock för kommunikation och dialog. Kan vi även spara tid och minska administrationen så är det som lök på laxen. Idag delar alla bovärdar ut hyresavierna i brevlådan en gång i månaden och vi delar även ut hyresgästinformation och sätter upp trapphusmeddelanden etc. Här kan vi förbättra arbetsmiljön och istället använda digitala tjänster och lägga tiden på service.

(mer …)

Jag har äntligen hittat ett bra upplägg och flyt i bokskrivandet som passar mig. Numera bygger jag upp en stomme och så fyller jag på med ett till två kapitel per dag. Inte mer. Tar tid att reflektera innan jag går lös på tangenterna. Det blir inga långrandiga texter utan essensen och kärnan i ledarskapet efter att allt oväsentligt skalats bort. Det blir sammantaget 52 kapitel som motsvarar verktygen i verktygslådan.  Därefter olika råd på hur man använder och kombinerar dessa och får människor att samarbeta mot gemensamma mål från små startup till stora koncerner. Det påminner om ett företagsår eller årshjul. Ett tema per vecka och målgången är i början av våren 2019.

Idag är det paus från skrivandet och istället blir det en blogg efter en skön långpromenad där jag gått och grunnat på arbetsgivarorganisationens Sobonas nya vision. Detta i samband med att vi håller på att fastställa en strategisk plan i styrelsen för de kommande fem åren. Vi har över 1100 medlemmar med 100 000 anställda och ska bli den bästa arbetsgivaren någonsin.

De flesta bolag har en nerskriven vision, nästan pliktskyldigt, men som egentligen saknar betydelse i vardagen. Dessa ledare har inte själva förstått eller känt vad en vision kan åstadkomma.

Att jobba med starka visioner är underbart. När jag och Samuel startade vårt egna företag för 27 år sedan var vi de nya generationens konsulter med visionen – alternativet till godtycke. Dessa ord gav oss kraft att kämpa nätter igenom och kraft att utveckla nya metoder och idéer för våra uppdragsgivare. Något senare, tror det var 1997, formulerade vi en ny vision ”Framtiden tillhör våra uppdragsgivare” som gav mening, lust och fångade allt vi stod för. Något som faktiskt förflyttade berg och gav oss lärdomar för livet. Det har runnit mycket vatten under broarna sedan vi gick vidare men denna pionjärtid sållade agnarna från vetet. Vad upplevde det som funkade från skolböckerna och såg med egna ögon vad som föll som ett korthus i mötet med verkligheten. Ett universitet på universitetet sa vi om detta.

(mer …)

En världsomspännande undersökning som Gallup gjorde 2011 – 2012 med 230 000 arbetstagare i över 140 länder visar att bara 13 procent är engagerade i sitt arbete. 63 procent uppgav att de är oengagerade. Resten, alltså 24 procent, sa sig vara direkt negativ till sina jobb. Nästan nio av tio arbetstagare är alltså omotiverade och presterar inte i närheten av sin kapacitet på jobbet. Det tål att tänkas på.

Hos oss på Vätterhem ligger engagemangsindexet på 84 procent och det totala indexet för medarbetarnöjdheten har passerat 80 procent. När man väger ihop allt, är 86 procent nöjda med sin arbetsplats. I Sverige ligger snittet på låga 57 procent. Det är en gammal sanning att det man mäter blir gjort och påverkar beteendet. Vi har mejslat fram sex stycken mål  kundnöjdhet, medarbetarnöjdhet, energianvändning, nyproduktion, produktutveckling och ekonomisk styrka som vi mäter varje år med externa aktörer och officiell statistik som verifieras innan vi publicerar detta.

Genom att peka ut målen så riktas uppmärksamheten till dessa områden. Ett företag befinner sig i ett virrvarr av brus, dialoger, påverkan, intressenter, händelser och aktiviteter. Ledarskap handlar om att prioritera och påvisa vad som är viktigast, näst viktigast osv. På detta sätt synliggörs en beslutshierarki som hjälper organisation att fördela resurser, tid och sin uppmärksamhet.

(mer …)

Då och då blir man glatt överraskad av kloka och klara tankar i bostadspolitikens farvatten. Det är inte sällan aktörerna talar i egen sak och skjuter ifrån sig ansvaret till någon annan och går på grund. Just nu sviktar marknaden för bostadsrätter och tendensen är att nedgången fortsätter. Även flera hyresrättsutvecklare drar i handbromsen. I samband med detta har en infekterad debatt dragit igång om vems fel detta är bland bostadsutvecklare, banker, finansinspektion, riksbanken, statens olika departement, kommuner, experter och alla konsulter som alla slåss för sin sjuka moster. Jag kan förstå detta i och med att det är stora summor inblandade, höga risker och påverkar samhällets tillväxt och utveckling.

Grundproblemet, elefanten i rummet, är att det saknas en övergripande bostadspolitik som tar ställning och beskriver vilket samhälle vi vill uppnå och varför. Ingen ser helheten idag. När man saknar en sådan helhetsbild eller social riktning så blir det ett virrvarr av motstridigheter och anklagelser istället för att definiera vad man är överens om och vad man inte är överens om. Därefter behövs en sund kompromissvilja hos alla inblandade där man ger och tar. Det är ett pussel som ska läggas och som är svårt. Men om alla hjälper till och ser till den stora bilden, inte bara sitt perspektiv, så löser man detaljerna även om detta också är svårt. Vilken möjlighet att kunna delta i att bygga det hållbara samhället där alla får plats.

På DN debatt skriver två professorer inspirerande om centrala avvägningar och möjligheter att skapa nya lägen genom planmonopolet. Det är steg på vägen och en byggsten, som visar på hur man kan resonera för att bygga en långsiktig vision. Här kommer hela artikeln i sin helhet som är skriver av Lars Marcus, Chalmers, och Örjan Sjöberg, Handelshögskolan.

(mer …)

Lärande kan definieras som ”varje process som hos levande organismer leder till en varaktig kapacitetsförändring som inte bara beror på glömska, biologisk mognad eller åldrande”. En av många ansedd bristfällig och väl förenklad förklaring. Lärande innebär väldigt olika saker beroende vem vi är, vad vi har för syften, värderingar och vilket sammanhang vi använder ordet.

Ett företag behöver två nya ringar runt sin kärnkompetens. En ring med hållbarhet och en ring med kunskapsutveckling. Dessa ringar ska genomsyra hela företagets avdelningar och organisation. Därför är jag inne på att inleda ett brett samarbete med Högskolan i Jönköping som kan organisera sådana kursprogram utifrån våra behov och den förnyelse som sker i samhället.

Det är viktigt att förstå det livslånga lärandet och dess nödvändighet i det framtida samhället. Det är först när man blir lite äldre som man verkligen blir en bra student och förstår vad det är man läser och hur man kan dra nytta av detta. Man är inte lika tidspressad och har tid för reflektion och begrundan. Det är lättare att sätta in det man lär sig i ett sammanhang och värdera om det ger något eller bara är blaj.

Jag sitter i dessa tankar, eftersom jag bestämt mig för att återuppta mina högskolestudier i filosofi i Uppsala. Jag tog en tvåårspaus, men från och med nästa år, 2019 är det distansundervisning på halvfart för att ta en högskoleexamen i filosofi. Syftet är att hålla igång hjärnkontoret och studera något som intresserar mig – utan någon direkt praktisk nytta. Filosofins idéutveckling har alltid fascinerat mig liksom logiken, etiken och hela apparaten kring kunskapsbegreppen och vad lärandet är. Liksom vad vi kan ha kunskap om och hur den skapas. Om säg 20-30 år, tror jag att alla har en studentportal där man deltar i olika program, kurser och nätverk som tillhandahålls av högskolor, universitet, folkhögskolor och andra institut. Att komplettera ekonomi, finans och ingenjörskap med humaniora är helt grundläggande för att förstå människor, lagbyggen och mänskliga beteenden. Det är från denna materia som allt uppstår ifrån.

(mer …)

Ett företag står och faller med sina medarbetare. Det är bolagets främsta tillgång och under årens lopp så utvecklas en specifik kultur hur man löser problem, synen och samarbetet med varandra och våra kunder samt bolagets tempo. Dessa mönster och relationer är inte lätta att se med blotta ögat. Det är som ett isberg där man ser toppen men huvuddelen av berget finns under ytan och är inte sällan outforskat.

Att förändra en kultur tar tid och kräver stor omsorg eftersom kulturen sitter i individer, deras relationer och vad som tidigare skett i bolaget kring ledarskap och erfarenheter. Det är konstigt att inte flera forskare ägnar mer tid åt företagskultur, eftersom man säger att kulturen äter upp alla strategier innan frukost. Kan man inte koppla nya strategier till kulturen så är allt ett hopplöst företag. Då faller ledarens legitimitet och förtroende.

(mer …)

Att gå runt i Hammarbyhöjden och njuta av ”den vita staden” är en filosofisk och politisk tidsresa där många av lösningarna finns på dagens problem och bostadskris. De funktionalistiska stadsplaneidealen är i princip intakt och lätta att följa. Här finns svaren hur man bygger sig ur krisen, hur detta kan finansieras, principer för standardisering och gestaltning, tankar om hyresgästens behov och hur stadsdelen skulle integrera kommunikationer och service på ett naturligt sätt. Hammarbyhöjdens nackdel var att det blev linje 17 egen sovstad utan arbetsplatser och villor. Trädgårdsstaden fanns på andra sidan vägen.

Vi backar alltså bandet till början av 1930-talet då Stockholmsutställningen gick av stapeln. Precis då som nu var det bostadskris på allvar. Krisen hade pågått sedan sekelskiftet. Endast en tredjedel av alla innerstadslägenheter hade eget bad och dusch. 85 procent av alla Stockholmare bodde i hyreshus innanför tullarna. Utanför staden låg främst villa- och egnahemsområden.

Makarna Alva och Gunnar Myrdals larmrapport  ”Kris i befolkningsfrågan” blev startskottet till att ta itu med dessa usla och ovärdiga bostadsförhållandena som låg till grund att nativiteten sjönk stadigt. Trångboddheten var mycket stor. 1935 inleddes en ny statlig bostadspolitik med ett särskilt stöd till bostäder för ”mindre bemedlade barnrika familjer”.

(mer …)

NCC håller just nu på men en bred framtidsstudie kring hur människor kommer att bo och hur det nya lärandet kan påverka de nya skolorna som ska byggas. I samband med detta har jag blivit utvald för att ge min bild av hur jag tror det kommer att se ut om säg femton år när det gäller boendet.

Min egen kungstanke är att se det bredare och i ett hållbarhetsperspektiv. Att inte bara se det enskilda huset utan hela stadsdelen och vad man kan bidra med i denna stadsdel. För oss som har stora stadsdelar är det lätt att förstå denna helhetssyn, men många bostadsutvecklare saknar denna förmåga. Ska man bli en framtida aktör så krävs att man bidrar med något när man bygger sina bostäder som ligger utanför huset. Det kan handla om bra utomhusmiljöer, ekologiska systemtjänster, arbetsmarknadsstöd, utveckling av bilpooler, busslinjer, mötesplatser, stärka tillgängligheten osv. Saker som kommer samhället till del. Inte bara husets kunder eller hyresgäster.

Därefter behövs en mycket större blandning av bostadsformer. Varje stadsdel mår alltid bäst om det finns variation av både privata hyresvärdar, allmännyttan, bostadsrätter och villor. Detta skapar naturliga kontakter, en sociala utjämning och en ökad integration av människor vilket alltid är positivt enligt mitt synsätt. Jag tror att framtiden ligger i att komplettera stora hyresrättsområden med mer bostadsrätter och villor för att få en större blandning. En form av förtätning i våra förorter och inte bara i innerstaden. Framtidens jobb blir att läka och bygga ihop stadens funktion.

(mer …)

Det är lite kringelikrok för att komma ut till Saltsjöbaden i östra Stockholm och konferensanläggningen Vår Gård. Jag har ett svagt minne från anläggningen från 1970-talet då vi hälsade på kusinerna som bodde i de fina grosshandlarvillorna, de så kallade ”Sjuvillorna”. De bodde vägg i vägg med Vår Gård och villorna var personalbostäder som ägdes av KF.

Kooperativa Förbundet var i gasen på 1920-talet och köpte både slottet Skärtofta och bröderna Thiels båda träslott som kallades för ”Vårgård”. Detta blev grunden till ”Vår Gård” som sedan utvecklats genom tillbyggnader och nybyggnader i omgångar. Ändamålet med lokalerna var kursverksamhet med utbildning av butikspersonal och chefer inom KF-sfären. Här fanns den första och legendariska rektorn Harald Elldin som införde grupparbeten och rollspel och inte bara katederundervisning.

Detta hade jag någonstans i bakhuvudet när jag var på väg in i ett styrelseinternat under två dagar med arbetsgivarorganisationen Sobona som precis genomfört en fusion mellan Pacta och KFS. Jag visste också att anläggningen låg fint precis vid Baggenfjärden och att många av lokaler låg mot sjön.

När jag steg in i huset så kände jag direkt en glädjeeufori. Jag blev verkligen häpen och överrumplad över den fantastiska arkitekturen, alla konstföremål, möbler, textilier och layout av lokalerna. Vilken underbar atmosfär. Första tanken var att här krävs en vecka för att ta in allt. Jag kände också att tonen från skolans lärande, sökande och förkovran fanns kvar som en del av husets själ. Så minns jag inte alls denna plats när vi var här och drack the och kaffe. Kanske var vi aldrig inne i denna del eller så var allt så marinerat av det politiska 1970-talet att jag var fullt upptagen mot att opponera mig…..

(mer …)

Det är i krisen som man prövas som man brukar säga (det kanske är den bästa läraren av alla). De flesta chefer har fokus på innovationer och utveckling och detta är oftast förknippat med positiva nyheter. När krisen kommer så brukar cheferna gömma sig och inte finnas anträffbara på kontoren.

Mitt eget fokus är att försöka att balansera både förvaltning och förnyelse så gott det går. Men i kris är det framförallt en sak som står klart för mig. Ingen kan ensam hantera en kris. Där om något krävs samverkan och djup respekt för varandras kunskaper och erfarenheter. Är man ett bra team så löser man det mesta – i annat fall så förvärrar man situationen och då går krisen mot en katastrof.

Jag vet inte riktigt varför, men när det är kris, så börjar jag automatiskt lyssna av och tänka helhet, hur arbetsuppgifter och ansvar ska fördelas. Vem har kapacitet för vad och hur fogas de olika bitarna in i varandra. Detta att lyssna av förloppet och skapa förståelse infinner sig alltid i krisartade situationer. Under vanliga dagar så är detta inte alls så framträdande.

Jag har också lärt mig under årens lopp att kriser kommer med jämna mellanrum. För ett år sedan drog vi igång en rejäl uppdatering av vår krishanteringsplan och hur organisationen för denna skulle se ut, krisnivåer, rapporteringsordning, scenarier och mycket annat. Det låg i luften på något sätt att kriser är på väg och att vi behöver rusta oss ordentligt. Sorgligt att denna känsla blev sannspådd så snabbt.

(mer …)

En stor ledare och enorm fredsmänniska har tyvärr gått ur tiden alldeles för tidigt. FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan är död. Jag minns hans upphöjda lugn, intellektuella sätt att ta sig an sina uppgifter och storslagna förmåga att förstå människor och samhällen. Han satt länge på min vägg som en stor förebild kring ledarskap och samlande kraft. Det jag mest fascinerades över var hans stoiska lugn i all röra, hans innovativa lösningar och visdom. Det är egentligen först när det är riktig kris som man överhuvudtaget kan tala om ledarskap. När det rullar på så är det chefskap det handlar om. Annan har mycket att lära varje människa och ett fint lästips är hans bok; Interventions: A Life in War och Peace som inte skyr några svåra ämnen.

Det är en personlig berättelse inifrån diplomatins innersta rum och fredsbevarandets yttersta utposter, där Annan ger sin bild av de avgörande händelser som präglat vår tid: terroristattackerna 11 september 2001 och krigen i dess följd, de amerikanska invasionerna av Irak och Afghanistan, kriget mellan Israel, Hizbollah och Libanon, de brutala konflikterna i Somalia, Rwanda och Bosnien. Med ett unikt perspektiv skriver Annan engagerat och uppriktigt om de senaste decenniernas världspolitik, om FN:s framgångar och misslyckanden och om det ansvar vi alla bär att skapa fred och utveckling för världens folk.

(mer …)

På Uppsala Universitet lärde jag mig begreppet double loop thinking/learning. Det innebär ungefär att tänka ett varv till och försöka förstå bakomliggande mekanismer och strukturer som är grunden till det första varvet.

Bakom nästan alla branscher finns ett par grunddrag som i det närmaste är tidlösa och som oftast är både och. Att leda är en konst i avvägningar och att balansera olika intressen till en kompromiss eller syntes.  Att kompromissa är en ädel konst och inte alls så negativt som många uppfattar det som.

Det gäller alltså att göra det som delvis är motsatsen till varandra och ändå sy ihop helheten trots att dessa krockar då och då. Ibland är det motsägelsefullt, men det är inte sällan sådan jordmån som främjar utveckling och växande.

(mer …)

Trots alla digitala hjälpmedel så det förbluffande få som riktigt känner sina kunders vanor, sätt att leva och relation till erbjudandet. Förr försökte man dechiffrera detta med olika kundanalyser, paneler, omvärldsanalyser och statistik. Dessa blev ungefär rätt men i praktiken helt fel.

Ingen blev gladare för att man visste att primärkunden hette Andersson, Svensson och Hanzon. Kundtypologierna var mer skoj och show än viljan att veta och utveckla.

Ska man förstå sina kunder behöver man närmast umgås eller leva väldigt nära för att både se, höra och känna vad dessa behöver och önskar sig. De flesta kunder köper saker för att markera social ställning eller tillhörighet. Även ekonomin påverkar, liksom intresset för att investera eller konsumera. Vissa saker gör man i sömnen andra lägger man tid på. Shopping är både behov och substitut.

Varför är det bra att veta vem kunden egentligen är? Spelar det någon roll egentligen?

(mer …)