
Redan när modellen infördes slog det mig att det här är rätt. Det handlar om balanserad styrning eller ”The balanced scorecard”. Metoden introducerades 1992 av professorerna Robert S. Kaplan och David P Norton och har i Sverige populariserats genom Nils-Göran Olves böcker. Den tar sin utgångspunkt i att traditionell styrning lagt för stor vikt vid enbart det finansiella perspektivet. I sin bok Relevance Lost kritiserade Kaplan och Norton det finansiella perspektivet och menade att det är historiskt fokuserat och sällan förmår fånga de för organisationer viktiga långsiktiga trenderna. I metoden introduceras ett antal andra perspektiv som behövs för att komplettera styrningen. Samtliga nödvändiga perspektiv är: