Hammerth.se

Det var länge sedan jag läste Jung. Men för ett tag sedan sprang jag på hans böcker och jag slås fortfarande av vilken enorm vetenskapsman han var. Just hans sätt att strukturera upp, skapa begrepp, åskådliggöra sina tankar i matriser plus ett mycket bra författarskap är få förunnat. Här finns mycket att jobba vidare med.  Jung menar att människan grovt kan indelas i två grupper. Antingen är man introvert (inåtvänd) eller så är man extrovert (utåtvänd).

Utifrån detta vägval finns sedan fyra funktioner som en människa består av enligt Jung. Dessa är tanke, känsla, förnimmelse och intuition.

Enligt Jungs modell är tanke och känsla varandras motsatser, likaså förnimmelse och intuition. Människor utvecklas olika och därmed sker specialisering och en av dessa funktioner blir den primära funktionen för individen, vilket leder till att dess motsatta funktion förblir outvecklad och primitiv. Någon funktion i det andra paret kan också utvecklas mer och blir stödfunktion. Med andra ord: individen kommer bara att kunna hantera ett par av funktionerna på ett moget och medvetet sätt. Det är en intressant iakttagelse där han bara använder få och grundläggande begrepp.

Således kommer en individ med anlag för tanke och intuition, så kallat intuitivt tänkande, att hantera känsla och förnimmelse på ett omoget och omedvetet sätt. Är denne dessutom introvert har han anlag för att bli ingenjör eller uppfinnare. Tanken hjälper till att systematisera idéer, definitioner, abstraktioner och begrepp, medan intuitionen hjälper till att komma på vad skall kunna använda sin insikt till.

Är man extrovert och intuitivt tänkande blir man dragen till att systematisera omvärlden och lära sig dra nytta av den, och skulle troligen kunna fungera som företagsledare. Men båda dessa personlighetstyper har outvecklad känsla och förnimmelse. På mig stämmer denna definition väl. Det var kanske därför som jag och GH kunde samarbete på ett bra sätt i och med att vi kompletterade varandra på rätt områden fast vi inte kände till detta.

Är man alltså en introvert intuitivt tänkande personen  är man inte lika stark på funktionerna extroverthet, förnimmelseförmåga och känslor. Dessa förblir outvecklade och styr hur den Jungska skuggan beter sig. Till exempel omedveten/outvecklad känsla kan leda till obetänkt risktagning, medan omedveten/outvecklad förnimmelse kan göra att idéerna går före det praktiska, ibland på bekostnad av funktionsdugligheten (till exempel en ritning blir omöjlig att omsätta i verkligheten). Genom ökad självkännedom kan man sänka horisonten för det omedvetna och vid dålig självkännedom förblir mycket av den egna psykologin omedvetet. Det här handlar alltså om jaget och är den yttersta ringen i personlighetsmodellen.

Nästa lager är det personliga omedvetna med ett antal omedvetna strukturer/bildningar (komplex), bland andra skuggan, persona, anima eller animus. Innehållet i detta lager är unikt för varje människa, och vilka strukturer man har utvecklat beror på vilka anlag man har, vad man upplevt och hur man hanterat sina upplevelser. Persona är vårt försvar mot omvärlden, ungefär som en grekisk teatermask. Med begreppet skuggan benämns de förträngda sidorna, goda och dåliga. Man ser dem inte själv men omgivningen kan till viss del märka dem. Anima (feminin) och animus (maskulin) är våra inre följeslagare – det kvinnliga hos mannen och det manliga hos kvinnan.

Nästa lager är det kollektiva omedvetna, det vill säga det mytologiska lagret med en mängd arketyper som i stort har allmänmänskliga men dolda mönster. Exempelvis finns här arketyperna den eviga ynglingen, den gamla mannen, modern, fader osv. Den innersta kärnan är arketypen Självet som står för helheten i personligheten. Jaget och Självet bildar par och förbinds därför med en Jag-Själv axel.

Här finns alltså mycket att bearbeta och forska vidare med. Vad är självet, vad består detta av och hur hänger det ihop med jaget. Frågorna tar sannerligen inte slut utan varje ny teori föder nya frågor.

Gustaf och jag tar bilen till Stensö för att gå ut med Cassi. Hit åkte även morbror Jan och jag för att fika men då var det tidigt 70-tal och vid parkeringen fanns till och med en lotteriförsäljare med tombola. Vad jag minns fanns inga joggare på denna tid, nu är hela skogen full av funktionsklädda löpare (jag är även en av dessa) som korsar oss. Däremot fanns det en ström av udda gubbar med hundkoppel och taxar. Dessa är borta nu liksom mina egna släktingar.

Det är påsk och solen skiner. Det är kallt i luften men små bäckar rinner och på stigen är det lerigt och kladdigt. Jag tittar lite extra för att inte bli smutsig. Jag ser alla barr på marken, de små bäckarna och de högresta tallarna bredvid stigen. Jag minns min mormor och hur vi gick här tillsammans när jag var liten.  Hur jag ville bli äldre och frågade och frågade om saker och ting.  Jag minns även alla kompisar och läkarfamiljerna som bodde i de stora och fina villorna på väg hit. Det var en annan värld.

Det har snart gått 40 år och mina egna frågor har inte blivit färre.  På något sätt verkar livets uppdrag gå ut på att skapa bra och konkreta saker för andra och inte bara för sig själv (dessa utesluter inte varandra). Att omsätta tankar i praktiken och göra nyttiga saker, både fysiska och sociala verkar vara ett ändamål för människans idé även om man gärna vill lämna efter sig något beständigt.

Vi liknar arbetsmyrorna på marken. Vi stretar med barn, lån, hus, bilar, jobben, släkt, resor, datorer, familj, hund, båt, utbildning, oro, karriär, val osv i en aldrig sinande ström av aktiviteter. Det går verkligen att sysselsätta sig här på jorden.  Men är detta huvudpoängen? Att sysselsättas av praktiska saker i åttiofem år? Eller är poängen njutning och kickar? Att göra tillvaron så bra som möjligt här på jorden och ha skoj så långt det går? Eller är det en balans av dessa?

Till att börja med är alla olika. Alla har sina definitioner på lycka och mening och det finns ingen standardmodell. Det gäller att utforma sin egen idé och inriktning.  Själv tror jag på två parallella spår. En praktisk ”sysselsättningslinje” med ansvar som grundbegrepp och en personlig ”utvecklingslinje”, där man fortsätter att förkovra sig eller som Aristoteles skulle ha sagt, utvecklar sin karaktär, sin dygd hela livet. Alltså en nyfiken arbetsmyra som kan upptäcka mer av tillvaron ju mer man anstränger sig och därmed se längre och djupare. Här någonstans tror jag människans gräns går. Men det kräver arbete och mycket ihärdighet innan belöningen i form av sinnesro och lyckan infinner sig.

Den här rastningen blir ungefär som ”På spaningen efter den tid som flytt” av Marcel Proust.   Man går i barndomens spår och får nya tankar och perspektiv. Sin barndoms landskap verkar på något konstigt sätt ha etsat sig fast i minnet mer än andra platser. Mycket är nytt men mycket är också bekant.

Percy Barnevik är tillbaka med en ny bok, ”Ledarskap 200 råd” efter hans förra bok ”Jag vill förändra världen”.

Förordet är inte så mycket att säga om och bokens alla råd är väl strukturerade och ger en fantastisk inblick i Percys liv och sätt att leda, bygga och tackla kriser med mera. Boken köptes i mars månad men förordet avslutas med Stockholm i april 2013. Det är Percy i ett nötskal och sannerligen en medveten markering. Att ligga en månad före, alltid effektiv, alltid ha greppet och kontroll på marknad, konkurrenter eller organisationen ligger väl i linje med Percys filosofi.

Han liknar de riktigt starka kungarna som stred i första ledet med sina soldater. Han gick själv i bräschen för sina idéer och föregick på så sätt med gott exempel. Även om dessa exempel kan diskuteras. Men han offrade först sig själv och försökte leva som man lär. På så sätt fick han en hög trovärdighet och kunde skapa momentum för sina organisationer. På en del punkter påminner han om Ingvar Kamprad även om denne envisa smålänning alltid har haft en mer folklig framtoning. Percys bok är viktig och väsentligt bättre än jag trott.

Han ger sin version, en rak och ärlig beskrivning av detta hantverk. Boken är välskriven på klassisk Barneviks manér. Det är inte svårt att hysa respekt för en som lett 200 000 medarbetare och haft ett huvudkontor på 100 personer. Percy var facklan, min ”näringslivshjälte” när vi började med företag. Han blåstes upp och var modellen för oöverträffade jobbhistorier. På 2000 –talet blev det svarta rubriker kring hans stora pensioner, skandaler med asbestexplosionen i USA, rättegångar och ett ABB som höll på att gå i konkurs. Plötsligt var aktien inte värd mer än ett frimärke. Krisen var ett faktum. Lägg därtill kritik från huvudägaren som dömde ut hans skicklighet som trix med bokföringen (klåparna Wallenbergarna). Plötsligt blev allt tyst kring Barnevik som själv blev sjuk och fick många privata prövningar att ta hand om. Men även när strålkastarna släcktes fortsatta han att jobba och använde sina pengar till att bygga upp en fantastisk organisation Hand in Hand, som skapat 900 000 företag i Indien. Vilken prestation och detta gör han när vi andra lägger oss på sofflocket och ser fram emot pensionen och ett lugnt och stilla liv. Istället är han i Indien och hjälper målmedvetna kvinnor att resa sig från sin fattigdom och bygga en ny framtid. Något som SIDA aldrig skulle klarat av. Denna udda krigare är nu 72 år. Det är märkligt hur mycket en människa kan åstadkomma på ett liv. En enskild människa. Tack Percy – för dina tankar kring hantverket ledarskap.

Jag läser boken på Öland som alltid ger den rätta inramningen. Här i köket med havet framför oss, i vårt båtkök är stämningen oslagbar. Mellan raderna hörs J. S. Bachs Matteuspassionen av Kammarkören och som dirigeras av mästaren Eric Ericsson. Det kan inte bli vackrare än så.  Slutsatsen: Bach + Percy + Havet + kopp kaffe gör Percys text levande och inspirerande.

Det har nu gått nästan ett års sedan jag drog igång bloggen hammerth.se. Det var vid påsken 2012 som dottern Klara hjälpte till så att den kom till stånd (innan dess har jag haft hemsidor sedan 1996, men inte som privatperson). Utan hennes hjälp skulle det inte ha blivit något. Första inlägget heter Glad Påsk och publicerades 2012-04-05.

Det här är alltså en blogg med personliga inlägg, plus en mikroblogg (twitter) och också en bokblogg. Bloggen har ingen inriktning och ska inte täcka något specifikt område. Därav slogan: dagliga speglingar utefter vägen, som inte är speciellt bra men ändå säger något om karaktären. Det är en diversebod eller store med olika kommentarer som sätts upp på hyllan för andra. Kanske innehåller sortimentet något mer av det filosofiska, företagsledning/ekonomi och speciella saker i vardagen.

När det gäller bokbloggen kommer denna däremot att först och främst handla om företagsledning och ledarskap.

Lite statistik. Jag har under detta inledningsår gjort ett nytt inlägg var tredje dag (126 stycken) och i princip ett twitterinlägg varje dag. Inläggen är på maximalt en A4-sida i någa enstaka fall har de varit 3-4 sidor. Från början var jag helt själv på denna blogg. Vid årsskiftet köpte jag ett statistikpaket från Loopia som driftar dessa sidor och denna statistik är intressant.  Hemsidan besöks av cirka 700 unika besökare som gör cirka 2 500 tittin per månad. Snittiden man är inne och kollar är mellan 3-5 minuter och det är mycket spritt varifrån man kommer. Det är också vanligt att man kommer hit efter en sökordsoptimering. Exempelvis kors, trålning, bostadsutveckling och så vidare.

Detta var absolut inget som jag förväntat mig eller på något sätt haft som målsättning.

Jag får ungefär cirka 25-30 epost varje dag med kommentarer på sidorna som publicerats. 75 procent av dessa kommentarer är skräp och kommer från företag med Viagra som huvudprodukt. Dessa är bara att slänga i papperskorgen och inte publicera. Cirka 5-6 stycken har läst ett inlägg och ger oftast en god feedback som jag svarar på.

Med sidan har jag också kört igång Skype som är en smart funktion.

För mig har denna blogg varit en fantastisk möjlighet att kommentera och fundera kring vad som sker och vad som händer. Man får själv ett redskap eller kanal som man kan publicera sina tankar i. Skrivandet får en form när man blir sin egen redaktör. Bloggen är nyckeln till att ge sig in i olika debatter, kommunicera och avsätta tid för att fundera. Vid sidan av detta har jag som alla andra ett facebooks-konto.

Det fortsatta målet är 2-3 inlägg i veckan, ett twitterinlägg per dag och ett bokkapitel varannan vecka. Det sistnämnda är jag lite osäker på. Jag vill däremot rekommendera andra att dra igång en blogg. Det är inget som man kommer att ånga. Kostnaderna är små och numera kan man själv  göra många varianter av standardiserade mallar. Denna blogg är en Word-Press-produkt (temat Esplanade) och här finns oändligt med layoutförslag, uppdateringar, länkar, programmeringsmöjligheter som är relativt enkla   att sätta sig in i. Jag har inte valt en flödande blogg utan mer som en tidning med artiklar och påannonsering.  Men ta gärna hjälp av barnen eller andra för att komma över första tröskeln.

Trafiken brusar fram genom den småländska barrskogen. Bortom enbacken skymtar Hamburger Hill, en klunga hamburgerrestauranger strategiskt placerade där E 4:an möter väg 27. Vi befinner oss i utkanten av Värnamo, omgivna av industrier, stormarknadsbutiker och motorvägsbuller. Här i nya konferenslokaler på Vandalorum ska vi ha vårt första startmöte i miljöprojektet ”Det Gröna affärssprånget”. En symboliskt vald plats?

Vandalorum är konsthallen mot alla odds. En 25 årig berg- och dalbana fram till att anläggningen stod klar för ungefär två år sedan. Ett projekt som i första etappen kostat 50 miljoner och sponsrats av regionens företag och där olyckskorparna kraxat och kraxar om drift, inriktning och finansiering.

Namnet VANDALORUM kommer från den legendariska museimannen Pontus Hultén som tidigt var engagerad i projektet och som fick den berömde italienske arkitekten Renzo Piano att rita ett koncept för bygget. Hultén fick genitivformen ”vandalorum” från minnesstenen över Drottning Kristina i S:t Peterskyrkan i Rom, där det står: Christinae Svecorum – Gotthorum et Vandalorum Reginae. Alltså att hon skulle ha varit ”Svearnas, Göternas och Vandalernas drottning”.

RENZO PIANO, arkitekten bakom Vandalorum, värderar Platsen högt. Den plats där hans arkitektur ska vara en del av framtiden. Han värdesätter och låter sig inspireras av de lokala materialen och byggnadsteknikerna. Därför är hans museer inte baserade på en förutfattad idé utan ”växer upp ur marken”. Här låg en gång en torklada för hö av imponerande mått, rödmålad och med en sinnrik takkonstruktion. Denna lada har Renzo Piano Building Workshop nu i sina ritningar låtit mångfaldiga till elva lador, placerade i en ring för en naturlig rundvandring genom utställningar och andra funktioner. Så långt lokalerna.

Vi deltar alltså i ett miljöprojekt tillsammans med åtta andra företag som alla inser att ett förbättrat miljöfokus kan ge bättre affärer och möjligheter att utveckla verksamheten. Det är vårt första steg att samla ihop oss och långsiktigt bli ett mycket bra miljöföretag för oss, våra kunder, våra uppdragsgivare, ägare och andra intressenter.

Vi gör det inte direkt för att tjäna pengar eller visa oss på styva linan. Vi gör det för att det inte känns bra som vi jobbar idag. Vi vill bidra till att underlätta miljövalen för våra kunder, att hitta hållbara lösningar och nya innovationer som kan minska vår miljöbelastning. Alltså att bli energieffektiva utan att försämra komforten för våra hyresgäster, att bli bättre på värmeåtervinning i våra hus, införa bättre belysning i våra trapphus, områden och källare. Använda bättre system för sophantering och tvättstugor, införa elbilar, använda solceller och solpanel, förbättra husens isolering utan att bygga in fukt och söka efter bra miljömässiga produkter för våra fastigheter.

Genom detta projekt hoppas vi få en struktur och tydlighet hur vi ska arbeta framåt. Projektet tar cirka ett år och vi är beredda på fler års arbete hårt arbete efter detta. Det gäller att vara minst lika uthållig och ihärdig som Sven Lund som var eldsjälen till att Vandalorum blev verklighet och ett centrum för fri konst och design mitt ute på bystan. Det går om man vill även om det tar tid för både kultursatsningar och miljösatsningar.

Det är lördag och dagen går mot sitt slut.

Ovanför oss slår kyrkklockan sina slag, det är helgmålsringning – som förr var signalen på att helgen inleds. Varje slag påminner om en sten som kastas ut i vatten. Ljudet ger ringar i luften.På någon punkt längre bort kan detta ljud inte uppfattas. Det finns en fysikalisk utbredning som går att beräkna med vårt förnuft och matematiska formler.

Men nu; ljudet nästan syns, hörs, känns, smakar och luktar malm. Alla yttre sinnen är liksom med i denna förnimmelse. Slagen är mäktiga och taktfasta i den stilla luften. Slagen väcker associationer, tankar och minnen.

En tanke dyker upp,

Vad är ett sinne och hur många är de egentligen? Finns det verkligen inga inre sinnen?

Jag går in och slår upp begreppet sinne. Det visar sig att det inte är så lätt och att man är oense om hur många sinnen det egentligen finns. En definition som skulle kunna godkännas av de flesta är ”ett system som består av en sensorisk celltyp eller grupp av celltyper som reagerar för en speciell sorts fysisk energi, och som motsvarar en definierad region eller grupp av regioner i hjärnan där signalerna motas och tolkas”.

Frågan är om inte tänkandet också reagerar på någon form av fysisk energi och vad som är vad. Howard Gardner som beskriver multipla intelligenser som exempelvis visuell, musikalisk, logisk/matematisk, lingvistisk, rörelse, intrapersonell osv menar att intelligens och sensoriska perception tycks vara nära relaterade till varandra. I så fall skulle även språk, tänkande, moral, jaget kunna vara sinnen fast på en högre nivå.  En del forskare menar också att det kan finnas upp till 30 sinnen och att även våra vanliga sinnen som synen kan var två eller tre sinnen.

En sådan anatomi skulle bilägga den tusenåriga kampen mellan sinneskunskap och förnuftet, mellan det inlärda och medfödda, mellan det som är möjligt eller omöjligt att ha kunskap om osv. Människan motar och tolkar information med alla sina sinnen och därmed finns det ingen mer uppdelning av primära och sekundära kvaliteter utan det är ett sinnesintegrerat system (hjärnan) som anpassats för denna värld.

Det som finns utanför detta system kan vi aldrig nå kunskap om. Det är ungefär som att försöka bli vän med en sten. Frågan är alltså om språket är ett högre sinne i vår hjärna eller om våra kognitioner också är ett sinne. Då försvinner uppdelningen mellan en inre och yttre värld.

Vi är också helt omedvetna om alla processer, signaler och substanser som håller igång en människokropps delar och dess existens. Vi har ingen aning om allt detta. Bara att vi kan hålla balansen inbegriper att hjärnstammen reflexmässigt justerar ögonmusklerna för att stabilisera bilden. Även vår lagringsförmåga av minnesbilder är omedvetet.

Tänk vad kyrkklockan kan dra igång.

Blir man lycklig av att leva moraliskt?

Etik och moral är områden som rör den praktiska filosofin.  Det är en handlingsvetenskap med de goda som princip. Oftast kan de båda begreppen i stort sett vara synonyma, men ibland står moral för hur vi människor handlar och etik för våra tankar och teorier kring vad som är rätt eller fel. Ordet etik härstammar från grekiskans ethos (sedvana) och moral från latinets mos (med ungefär samma betydelse). Moral avser alltså våra seder, vanor och karaktär.

Det innebär att moral och etik främst är något som vi lär oss och som syftar till att skapa goda handlingar och vanor oberoende av yttre omständigheter. Allt strävar efter det goda som övergripande mål. Men är det, det goda för mig, för andra, för gud, för godheten i sig själv. De olika filosoferna och skolorna har olika vägar och olika definitioner på slutmålet för det goda.

För att svara på frågeställningen har jag valt att undersöka vad lycka och moral är utifrån moralfilosofins två centrala frågeställningar; hur bör jag leva (så att jag blir lycklig) och hur bör jag handla.  Målet är sedan att dra slutsatser och bedöma om det är möjligt eller ej.  Till stöd för detta har jag valt att läsa texter från Platon, Aristoteles, Epikuros, Zenon, Kant, Mill och sinnelagsetiken.

Till att börja med var uppgiften enkel och okomplicerad. Men det har blivit svårare och svårare i takt med att man sätter sig in i frågeställningen.

Hur bör jag leva (så att jag blir lycklig)

I Platons (427 f.Kr – 347 f.Kr) Gästabudet refererar Sokrates till Diotimas berättelser och visdom. Hennes budskap är att kärleken är den demon (daimon) som både ger upphov till det goda/sköna och som leder en människa till det goda/sköna. En slags förmedlande dubbelnatur av både gudomlig och mänsklig natur som gör att människan får del av odödligheten. Kärleken är alltså själva motorn för att uppnå lycka. Enligt Platon finns det en lyckotrappa med sju steg eller grader där människan når en högre verklighet efterhand. Stegen går från sinneskunskap via intellektuell kunskap till kontemplation. Denna metod förutsätter en initiation av andra lärare eller filosofer.  Vägen inrymmer många delar och det är få som når de översta stegen. Dessutom behövs kärleken finnas med i alla steg.  Filosofin förutsätter som jag ser det tålamod, att man hela tiden går uppåt samt känner kärleken i de olika stegen. Platons definition på lyckan är alltså att skåda det sköna i sig själv, den sanna idévärlden.

En annan mycket viktig etiker under antiken var Aristoteles (384 f.Kr – 322 f.Kr)  som står för en annan väg än Platon. Han sätter dygden som grunden för lycka. Alltså en mer jordnära och handfast filosofi och menar till skillnad från Platon att lyckan finns i detta liv, inte bortom detta liv.  I hans bok ”Den nikomachiska etiken” betonas vanan att agera dygdenligt och att kultivera den egna karaktären.  Att jobba med sig själv och hela tiden förkovra sig. Ett ganska modernt och individualistiskt snitt.  Aristoteles menar också att människan strävar efter konkreta mål som är goda. Där det praktiska förnuftet hjälper oss att välja mål i olika situationer. Aristoteles verkar mena att utbildning, uppfostran och ett livslångt lärande är nycken till att nå dygden. Han betonar även vikten av att utföra sitt verk eller arbete väl, en form av djup kvalitetssträvan.

Den dygdige lär sig hur man väljer medelvägen mellan två ytterligheter – den gyllene medelvägen. Aristoteles betonar även det personliga valet för att kunna göra övervägda beslut. Aristoteles filosofi står alltså i bjärt kontrast till sin läromästare Platon. För mig förefaller Aristoteles som en modern företagsledare eller ingenjör.

Att bli dygdig/lycklig kan ta ett helt liv men något som flera kan uppnå med sin strävan.  Filosofin förutsätter ständig utbildning eller förkovran, medvetenhet om jaget, strävan efter mål samt att välja och fatta egna beslut.

Utöver dessa två giganter eller fixstjärnor, finns även två filosofiska skolor som också definierat lyckan på sitt sätt. Den ena är Epikurismen efter grundaren Epikuros (341 f.Kr – 270 f.Kr) För dessa så kallade trädgårdsfilosofer var meningen att nå ett lyckligt, lugnt liv, karaktäriserat av frånvaron av smärta och rädsla. För Epikuros var lusten själva målet med tillvaron, dvs. fri från smärta. Han förordade att var och en skulle leva ett självförsörjande liv och vara omgiven av sina vänner. Epikuros hävdade att njutning och smärta är mått på vad som är bra respektive dåligt. Det gällde alltså att frigöra sig från sin existentiella oro och som botemedel fanns fyra principer (frukta inte gudarna, frukta inte döden, man kan inte känna mer smärta än vad man kan uthärda och nöj dig med naturliga och nödvändiga ting). När man behärskar dessa botemedel uppnår man Ataraxia som innebär sinnesro, ungefär samma slutmål som Platons kontemplation fast på olika grunder. Denna skola förutsätter en materialistisk åskådning, är mer grupprelaterad och betonar ett lugnt liv som något eftersträvansvärt.

Sist men inte minst, finns Stoicismen som introducerades i Grekland av Zenon (490 f.Kr – 430 f.Kr) och som varit en filosofisk kraft i hundratals år. Denna filosofi menar att den kosmiska världsordningen är deterministisk, alltså nödvändig och utan möjlighet att påverka. Något som sker utan att vi kan ingripa. Att bli lycklig eller dygdig handlar för denna filosofi om att foga sig i kosmos förnuftsmässiga förlopp och bemästra sina egna passioner och känslor. Just genom att bemästra sina känslor, blir man likgiltig, apati, som i sin tur leder till sinnesro, en form av en autonom självbehärskning. Stoikerna har alltså samma definition på lycka som Epikurismen. Denna lite märkliga men intressanta skola förutsätter självbehärskning, anpassning och ett kosmiskt perspektiv.

Vad är alltså lycka? På något sätt ger både filosoferna och skolorna ganska konkreta råd om hur man bör leva. Det som skiljer dessa från nutidens självhjälpsböcker med snabba quick-fix lösningar är djupet och deras noggranna studier av människan liv. De är vetenskapsmän som vill skapa ordning, struktur och ge livsråd.  Att bli lycklig handlar här om utbildning och ett livslångt lärande. Det krävs egna insatser, mycket flit och stöd från andra för att lyckas. Lyckan verkar för de flesta gå ut på att uppnå sinnesfrid eller kontemplation. För Aristoteles är emellertid lyckan mer jordnära och praktisk.  För att bli lycklig krävs rejäla insatser och att följa anvisningar från dessa filosofer och skolor. De flesta är överens om att det är få som når slutmålet och att det tar lång tid för att bli lycklig. Det påminner om en lång skolgång från förskolan till att man blir klar doktorand på ett Universitet. Den som ligger närmast min egen uppfattning är Aristoteles syn på lycka.

Hur bör jag handla?

Under 1700-talet sker en förnyelse och en nydaning inom området. Etiken blir helt förnuftsbaserad och lämnar tankegångarna om lyckan och hur man bör leva. Istället kommer frågor om hur man bör handla i förgrunden.  Det är med filosofen Immanuel Kant (1724 – 1804) som moralfilosofin får en vändpunkt. Kant menar att det endast är i kunskapsteorin vi kan veta något om världen, något annat kan vi inte ha kunskap om. Därmed kan vi inte veta något alls om yttervärlden. Allt handlar om våra sinnesintryck.

Kant menar att det är människan som står i centrum. Det är vårt medvetande som påverkar yttervärlden och inte tvärtom som man tidigare tänkt. Detta kom att bli början på hans kopernikanska revolution, att gå från en kosmos- till en antropocentrisk ordning, ungefär som astronomen Nikolaus Kopernikus förändrade vår världsbild från en geocentrisk till heliocentrisk världsbild.

Kant menar precis som Aristoteles att det är det praktiska förnuftet som styr våra handlingar.  Att vår moral styrs av inre lagar. Där vi drivs av plikt, en form av inre lydnad till oss själva. Detta är alltså pliktetiken och den förutsätter den goda viljan. Här tycker jag Kant är otydlig och oprecis. Vad innebär en inre lydnad till oss själva? Det känns inte som Kant kommer i mål med sin etik. Pliktetiken kan nästan tolkas som Guds röst eller att riskera att bli helt subjektiv.

Han menar att handlingar inte ska styras av några mål, utan enbart för pliktens egen skull. Det så kallade kategoriska imperativet. Och där människan kan bli värdig att bli lycklig men inte mer. Lyckan finns inte i detta liv. Kant menar att det är förnuftigt att postulera att själen är odödlig och att vi kan bli lyckliga i ett annat liv. Kant framställs som en rationell akademiker men hans filosofi är på många punkter djupt religiös som jag ser det.

En intressant ståndpunkt var att Kant menar att varje handling ska kunna upphöjas till en universell eller allmän lag. Klarar handlingen en sådan definition så är den en god handling. Om jag inte betalar tillbaka ett ficklån så blir det problem om alla som tar lån inte betalar tillbaka detta. Då är det en dålig handling. Ett problem för Kant var när flera plikthandlingar kolliderar exempelvis självförsvar som leder till en annans död. Här finns inga tydliga svar och då blir det problematiskt.

Det var framför allt empiristerna som satte Kants etik i gungning. Dessa menar att man inte kan sätta förnuftet i centrum utan att man måste utgå från människans sinne och känslor när det gäller att handla rätt. Effektetiken eller utilitarismen utgår från att all moral bottnar i våra känslor och sinnesintryck. Och att det är i de konkreta situationerna, där människans gör sina psykologiska erfarenheter, som moralen grundas. Effektetiken strävar efter största möjliga nytta till största möjliga antal. Begreppet nytta ska ses som preferens, lust och frånvaro av smärta. Alltså någon form av lycka. Lusten är för John Stuart Mill (1806 – 1873) det enda som är begärligt för sin egen skull. Alla begärliga ting har en inneboende lust eller är begärliga som medel för att framkalla lust.

Utilitarismen kan löpa risk att bli alltför egoistisk och därför förde Mill in begreppet altruism, så att nyttan också avsåg det allmännas bästa och inte bara individen. Han ville alltså nyansera och bredda begreppet så att det inte endast avsåg ren egoism som hos exempelvis filosofen/författaren Ayn Rand.

Utilitaristen ska alltså maximera nyttan i varje handling till så många människor som möjligt. Då är handlingen moraliskt bra. Men att göra sådana beräkningar eller kalkyler förefaller omöjliga. Filosofin blir i praktiken svår att utföra.  Däremot tycker jag om anslaget att man tänker igenom konsekvenserna av sina handlingar och vilka effekter de kan ha. På så sätt kan man handla  relativt konsekvent och stå för en linje eller filosofi. Men att beräkna sannolikheten för olika handlingars utfall blir lönlöst, det går inte. Det är för många okända variabler som påverkar förloppen.

Avslutningsvis finns sinnelagsetiken som är konsekvensetikens motsatts. Den ser en handlings moraliska värde efter dess konsekvenser. Sinnelagsetik ska inte blandas ihop med dygdetik. Inom sinnelagsetiken så används regeln som säger att det är ens inställning till medmänniskan som är avgörande. Om handlingen utförs för att man vill väl så är det alltid rätt, även om konsekvenserna blir ödesdigra. Det handlar om att göra det som känns moraliskt rätt. Här är det den subjektiva känslan som avgör vad som är moraliskt rätt eller fel.

Slutsats: Blir man lycklig av att leva moraliskt?

Mycket beror på vem man är, vilka förmågor man har och hur man uppfostrats.  Och inte minst hur man själv definierar lycka och moral. De finns de som följer Bibelns tio Guds bud som ett moraliskt rättesnöre och är väldigt lyckliga och kan inte alls bli lyckliga av att följa Platons trappa.

Men utifrån våra underlag och filosofer/skolor kan jag konstatera följande:

• Det är svårt att bli lycklig och att det tar tid, även om vägarna till lyckan är relativt tydliga. Det krävs enligt filosoferna ett målinriktat arbete som tar tid. På många sätt liknar det en lång utbildning där man sakta men säkert når de högsta stegen. Men detta gäller alltså ett fåtal och inte flertalet. Aristoteles väg verkar mer öppen för fler människor.
• Våra handlingar är för mig en blandning av pliktetik, effektetik och sinnelagsetik. Att följa en väg förefaller inte leda till god moral i och med att det finns flera komplikationer och problem med dessa handlingar. Om man istället växlar mellan dessa så kan moralen bli bristfällig eller subjektiv.  Sannolikt finns inget system som är komplett och ger svar på alla moraliska frågor. Effektetiken är nog den filosofi som ligger närmast vår kultur och sedvana.
• Detta betyder att man endast kan bli lycklig av att leva moraliskt om man själv gör sina egna definitioner eller blir introducerad i olika filosofier i tidig ålder, under uppväxten.  Den filosof som jag själv ligger närmast är utan tvekan Aristoteles. När man följer eller berör denna dygdeväg, känns det som om man kan bli lycklig av att leva moraliskt enligt Aristoteles väg. Medan de andra inte leder till samma lycka för mig.  Detta innebär att lyckan är olika för olika människor och att systemet man väljer behöver passa ens läggning och åskådning. På sätt och vis tror jag att dagens människor skulle behöva någon form av plattform eller ”moralsystem” nu när både kyrkan, auktoriteter, vetenskaper och valfriheten har förlorat sina positioner i den postmoderna världen. Här finns ett behov att tillgodose.

Tidiga lördagsmorgnar är de bästa under hela veckan!  Att slå på P2 och höra klassiskt, brygga kaffe, ta lite frukost och sitta och fundera eller läsa något intressant har slagit ut fredagskvällarna som veckans höjdpunkt. Utanför skiner solen och vi är på Öland. Det är en kort stund innan alla är uppe så det gäller att ta tillvara denna egna gudstjänst. Just här på Öland passar P2:s musik till det omgivande landskapet och det lilla båtköket är som gjort för god musik. Utanför skummar vågorna i den mycket starka vinden när de når de långgrunda vikarna. Först idag går det upp för mig att det var den internationella kvinnodagen i går. Kvinnorna är nästan alltid bättre än män och oftast mer seriösa och ansvarfulla. Det är dåligt att det år 2013 inte råder jämlikhet när det gäller löner, yrken, hushållsarbeten, föräldraledighet. Det är IG till politiken och andra beslutsfattare.  Jag hinner fundera på den färgstarka El Comandante Hugo Chavez som gått bort. En omstridd men tydlig ledare för alla de fattiga i landet. Att SVT sänder tre timmar från hans begravning har jag inget problem med. Han var sin kontinents starka röst. För att förstå Chavez ekonomiska gärning och sätt att tala bör man vara spansktalande och ha levt eller följt landet. Jag har fått höra många solskenshistorier om Chavez av min chilenska vän Luis Martinez under våra många löparrundor. En av hans styrkor var att kommunicera och visa hur landets pengar användes, utfall mot budget och även redovisa sina egna utgifter i börsmonitorer som las in i hans TV-sända tal och på många olika andra platser.  Även gud och kyrkan fanns med på ett hörn. Mycket var bröd och skådespel och jag är ganska kritisk, men han gick sin egen väg och det är det alltför få som gör.

Plötsligt dyker Klara upp i dörrposten och undrar vad jag gör och om jag inte kan sänka musiken eller stänga av. Förtrollningen tonas bort och det blir mer konkreta saker som ska avgöras.

Efter frukosten går vi ut och ser hur landskapet börjar tinas upp och bli mer vårlikt. De stora fälten ligger snöfria och fungerar som stora landningsbanor för alla inflygande fåglar. I buskar och träd börjar stararna byggjobbet med nya eller att renovera bon.  Inne i ladugårdarna väntar korna på att komma ut på dessa unika strandängar som liknar perfekta greener. Fritidshusen börjar sakta men säkert öppnas och för varje veckoslut tänds det upp i ytterligare ett mörkt hus. Ett trevligt vårtecken för alla bofasta och inte minst öns köpmän och handlare som nu äntligen kan vädra morgonluft när omsättningen steg för steg ökar.

Öland har verkligen två olika ansikten. Ett tillbakadraget och närmast asketiskt vinterliv och sedan ett flödande och livsbejakande sommarliv där nästan alla idéer är möjliga när alla turistströmmar verkar sakna ett slut. Många människor på liten yta verkar stimulera fantasin och nya idéer. Men så här den 9 mars är det fortfarande lugnt och meditativt.

London, 1909. Harry Selfridge, ett amerikanskt affärsgeni, kommer till staden med storslagna planer. Harry är en udda figur i det livliga och glamourösa London. Han rör sig mellan styrelserummens intriger och fashionabla Mayfairs bjärta ljus och glamour. Serien äter sig liksom in och Selfridge karaktär och alla andra aktörer spelar enastående och storyn blir mer och mer komplicerad, ungefär som livet som helhet. En sak är han tydlig på: Tjuva aldrig något från mig eller mitt företag, utan kom alltid till mig först vid problem så hjälper jag till, är hans  ”Code of conduct”.  Allt handlar om tillit och lojaliteter när man bygger företag och utvecklar olika verksamheter.  Han tar sakerna personligt. I serien sparkas en ytterst betrodd medarbetare när hon ertappas med att stulit fina och dyra tyger. Det är så att säga nolltolerans och så tycker jag själv att det bör vara. Alla blir förlorare om förtroendet rubbas.

Det är viktigt att man innerst inne vet vad som är etik och moral. Moralen är hur vi handlar och vad vi gör praktiskt i vår vardag och etiken är moralens teoretiska del. Hur vi ser på världen, vad vi värnar, våra värderingar och principer. Och både etik och moral måste hänga ihop för att livet ska vara friskt och inte glida isär. En god moral är som en underbar vän och ett gott rus. Den lyser upp dagen.  Den känslan ger livet mening. Det gäller att följa sitt samvete och dra upp en skarp och tydlig gräns – när det känns fel så är det fel.

Tyvärr är Mr Selfridge inte helt utan skuld och så brukar det oftast vara på högsta nivån.  Det är alla andra som ska följa lagarna och något som ledarna ska kunna stå över.  I och med att de oftast drar upp riktlinjerna och principerna så gäller det sällan ledaren själv. Ett tankefel och brist på omdöme.  De flesta människor tittar på hur ledaren handlar och tar efter detta beteende oavsett vad man säger. Där har Selfridge en klar uppförsbacke. Men å andra sidan har han sina djärva idéer, sina härliga initiativ när han räddar Agnes från sin pappa och ser till att hon kommer tillbaka och sin kämparglöd som inte har några gränser.  Dessutom förefaller han var en inspirerande och varm människa som förstår både affärer och konst. Men just skevheten mellan vad man säger och gör brukar fälla även de starkaste. Jag minns Pågens koncernchef och ägare som inte fick ihop bitarna och där alla såg ett bristfälligt beteende istället för intelligenta ord och tankar. I sitt eget bageririke styrde hans järnlagar med en demons oberäknelighet.  Utanför murarna log medarbetarna åt galenskapen.  Mr Selfridge har även samma uppförsbacke på hemmaplan. Det gäller att leva som man lär. I våra företag gäller nolltolerans och det gäller ALLA.

Det är inte lätt att bena ut vem man är eller att definiera sitt egna Jag. Det är lättare att se flisan i sin broders öga än bjälken i sitt eget öga. Bästa sättet att förstå vem man är, är att fråga omgivningen som har lättare att se och förstå sådant. Vem vi är påverkar nämligen hur vi väljer och våra val påverkar vem vi blir.

Vi flesta tänker nog inte så mycket kring våra val, vi bara gör och tar det som det kommer. Sannolikt görs de flesta val impulsivt och känslomässigt men styrs ändå av bakomliggande rationella principer. Jag tror i princip inte vi kan ånga våra val, eftersom dessa är en förlängning av oss själva. Vi är så att säga vårt egna facit. Det är i våra val som den skarpögde ser oss som vi verkligen är, utan mask.

När det gäller den danske 1800-tals filosofen Søren Aabye Kierkegaard (1813-1855) så delade han in livet i tre stadier, först det estetiska stadiet, sedan det etiska stadiet och till slut det religiösa stadiet. En intressant och enkel indelning som rymmer mycken klokskap. Från början är det yta, kroppar och nöjen som övergår i mer ansvarstagande, reflekterande över rätt och fel för att till slut lämna jaget och gå upp i ett större sammanhang. Vi flesta befinner oss säkert i flera stadier och kan hoppa fram och tillbaka. Men tanken kring en slags mognadsprocess tror jag är rätt tänkt.

För att välja krävs att vi uppenbarar oss i världen, syns, handlar och liksom odlar oss själva. De livsavgörande valen som vi gör, gör att vi binder upp oss och ställs inför oförutsedda händelser som vi aldrig kan förutsäga.  Det blir vår livsresa som vi många gånger inte uppfattar förrän det är för sent.

Kierkegaard brottades hela sitt liv med sina val och de val som han inte gjorde. Allt gick tillbaka till hans livs stora kärlek Regine Olsen som han bröt upp ifrån för att leva som filosof och författare istället för äkta man. Detta livsavgörande vägval släppte aldrig hans tankar och kom att forma hans existentialism och sentens ”Gift dig, och du kommer att ångra dig. Gift dig inte, och du kommer att ångra dig”. Valet blev en plåga.

Många tycker säkert att valmöjligheterna är många och jobbiga att ta ställning till. De ”triviala” valens som att välja elbolag, betalningsformer, tandkräm, vårdcentral, PPM-fonder, Tv-kanaler, datorprogram tar tid och är nästan gränslösa.  Alltmedan  våra ”karaktärsval” istället verkar ha reducerats och vi är nog mer likformiga idag än vad vi var för säg 30 år sedan. Vad har alla kufar och original tagit vägen?

Jag har alltså inte själv ägnat någon djupare tanke kring valet och de olika valens konsekvenser. Men ju mer man tänker på dessa, desto mer intressanta blir det. Även Jean-Paul Sartre (1905-1980), som är en av existentialismens förgrundsfigurer, har sammanfattat dessa tankar i formeln “Existensen föregår essensen.” Det finns således, enligt detta synsätt, inget specifikt mänskligt, utan alla människor skapar sitt eget sätt att vara, sitt eget liv genom olika val.

Att ge akt på valets konsekvenser är både spännande och gör det egna livet mer medvetet. Vem jag innerst inne är, om jag är karriärist, materialist, rädd, stolt, tävlingsinriktad, handlingsinriktad så styr dessa komponenter vad jag väljer eller inte väljer, vilket ger ledtrådar till självkännedom. Till sist tror jag inte Kierkegaard förstod, att det alltid är Regine Olsen som väljer och alltså inte Søren Kierkegaard i deras relation. Det var en brist i hans filosofi som han inte hann att se under sitt alltför korta liv.

Italien slutar aldrig att förbrylla eller att fascinera. Europas tredje största ekonomi och världens tionde ekonomi trots alla sina ständiga politiska skandaler.  Men Italien är också konstens, vinets, modets, fotbollens, småföretagsamhetens huvudstad framför andra. Här grundlades också den första filosofin och vetenskapen vid sidan av Grekland. Romarrikets enorma imperium styrdes härifrån under flera hundra år. I det vackra soliga landskapet finns sida vid sida Cosa Nostra/maffian och den katolska kyrkans epicentrum – Vatikanstaten. Landets territorium täcker 301 338 kvadratkilometer och rymmer 60 813 326 invånare (ungefär 200 personer per kvadratkilometer vilket är tio gånger fler än i Sverige). Landet har tillgång till många olika klimatzoner som gör att Italien är ett mycket rikt land även vad gäller djur och växter. Här finns snö, hav, sol och kultur utan motstycke.

Det är på den politiska mediala scenen som landet håller på att gå mot ett intellektuellt haveri.   Det är inte svårt att vara satiriker här, det gäller bara att kunna hänga med alla svängningar. Är det inte porrstjärnor som Cicciolina som visar brösten i kammaren så är det Alessandra Mussolini som stormar ut ur tv-sändningar efter kommentarer om fascistdiktatorn. Men senaste valet måste väl slagit alla rekord i udda rollinnehavare, brist på politiska program och idéer samt det rekordlåga valdeltagandet på 55% ? Eller vad sägs om följande personer:

– Silvio Berlusconi (Frihetspartiet)  76 år, mediemagnat, ägare av fotbollsklubben Milan, domstolskund och ständigt i nya rättsskandaler för grova skattebrott, sexskandaler och brottsutredningar. Tvingades avgå sedan har kört landets ekonomi i botten.  Röstandel: 29,18%

– Beppe Grillos (Femstjärnerörelsen), drygt 60-årig komiker med nätet som främsta vapen. Hans idéer är vaga och närmast förvirrade men alltid upproriska. Den härskande klassen, La casta, ska krossas. ”Dra åt helvete”, så lyder huvudparollen. Röstandel: 25,55%

– Pier Luigi Bersanis (vänstern), 61 år, Filosof från universitetet i Bologna. Först politiker i Italiens kommunistiska parti (PCI) och därefter inom dess socialdemokratiska efterföljare som nu heter Demokratiska partiet (PD). Valets segrare med röstandel: 29,58%

– Mario Monti, (partilös) 70 år, professor i ekonom, betrodd medlem av Bilderberg-gruppen och medlem i Coca-colas styrelse och före detta EU-kommissionär. Är ingen politiker utan teknokrat.  Stöds öppet av kyrkan.  Röstandel: 9,13 procent.

– Giorgio Napolitano, 87 år, Italiens åldrande president. Även han har varit med i Italienska kommunistpartiet från 1945-1991.

Det är inget direkt nytt eller fräscht gäng som vill styra Italien in i framtiden.  Undra om en experimentell teater skulle kunna komponera eller ens tänka ut något som liknar dessa udda karaktärer. Personer som ska leda en av världens tionde största ekonomier. Redan nu, en dag efter valet, har det kommit förslag på ny röstomräkning från Berlusconis läger.

Det luriga med Italien är att bakom denna scenkonst finns skickliga affärsmän, akademiker och familjeföretagare som sköter landet oavsett det politiska och massmediala spektaklet.  Även om det är tufft just nu med hög arbetslöshet, ungdomsarbetslöshet, låg tillväxt, stora skulder i förhållande till BNP och högt ränteläge så brukar landet resa sig på 9.  Det är som om man behöver ha allt det här kaoset omkring sig. Det hör liksom till interiören och ger extra syre. Italien är och förblir den eviga Comeback kids med all sin charm, sitt eleganta språk och sina starka familjeband och företagsamhet. Forca Italia

I de tidigaste samhällena hittade man svaren på de fundamentala frågorna i religionen. Några fann de religiösa förklaringarna otillfredsställande och började söka rationella svar. De första tänkarna som Thales (ca 625- ca 545 f.Kr) använde förnuftet för att undersöka tillvaron istället för att lita till myter och religiösa föreställningar. Ända sedan den klassiska filosofin med Platon i spetsen (ca 427-347 f.Kr) har förnuftet spelat en central roll inom filosofin. Inom kunskapsteorin som är en del av filosofin förekommer förnuftskunskapen som skäl eller kriterier för det vi kan ha kunskap om. Frågan är alltså vad förnuft är för något och vad det innebär att ha rätt.

I princip finns två dominerande synsätt på förnuftet. Båda avser att det är en form av kunskapsprocess och att förnuftet är en del i medvetandet. Antingen så är förnuftet medfött och något som är oberoende av våra sinnen. Ungefär som matematiken och geometrin, där man genom tänkandet kan upptäcka sanningar eller kunskap som inte påverkas av sinneserfarenheten. En modell som har starka företrädare i Platon, Descartes och Spinoza. Det andra synsättet är att vi föds som en tom tavla och där alla intryck och idéer ordnas med förnuftets hjälp till kunskaper. Förnuftet är i denna modell en form av sinnenas slav och denna linje stöds av lika starka företrädare som Locke, Hume och Leibniz. Dessa menar att det inte finns några medfödda idéer eller förnuft, allt måste vara erfarenhetsbaserat för att ha relevans. Det finns även skeptiker som helt ifrågasätter förnuftet och Immanuel Kant som menar att viljan och förnuftet inte är åtkomliga för mänsklig kunskap. Det är så att säga Tinget-i-sig och ligger bortom vår kunskapshorisont. Vi kan bara uppleva förnuftet genom våra sinnesintryck och åskådningsformer, kategorier och begreppsliggörandet av våra sinnesintryck. Det innebär att vi inte kommer längre och att frågan inte kan besvaras enligt detta synsätt.  

För att uttrycka förnuftet krävs språk eller handlingar. Både språket och handlingarna har begränsningar som även begränsar förnuftet. När man säger att någon har sunt förnuft menar man något positivt och att någon har ett bra omdöme. En form av gyllene medelväg och utan extrema inslag. Att var förnuftig har varit en dygd och något eftersträvansvärt som innebär att det är svårt att stå neutral inför begreppet eftersom det är så pass positivt laddat.  I förnuftskunskapen ligger begreppen deduktion och a priori. Det vill säga hur vi gör när vi drar slutsatser från enstaka händelser till allmänna regler och att vi kan uppfatta verkligheten direkt utan erfarenhet. Processerna är både analytiska och intuitiva och olika från människa till människa.

När det gäller att få rätt, handlar det om hur man definierar spelreglerna och från vilket perspektiv man ser saken. I en domstol finns lagar och där kan man genom prövningar fastställa om man har rätt eller fel. Alltså i botten finns ett regelverk där personer tolkar händelser som andra har gjort. Att man själv får rätt eller fel är en mycket subjektiv uppfattning, kanske rent av en illusion. Det krävs tydliga premisser och att fler bedömer, diskuterar och analyserar för att något ska var rätt eller fel, åtminstone ur en mer objektiv synvinkel.  

Frågan är då hur de stora filosoferna har sett på förnuftet och om förnuftet är en absolut garant för att alltid få rätt. Jag väljer därför ut två ytterligheter, en rationalist i form av René Descartes (1596-1650) och empiristen Johan Locke (1632-1704) för att ta reda på om förnuftet alltid får rätt.

Descartes gjorde tvivlet till sin metod för att nå fram till en säker kunskap och menade att idéerna och förnuftet var medfött och oberoende av våra sinnesintryck. I samband med detta införde han begreppet dualism som är en uppdelning mellan kropp och själ och där själen bestod av en tänkande substans. Här finns någon form av gudomlig tanke att alla svaren finns nerlagda i oss från början. Där det likt matematiken gäller att tänka för att upptäcka svaren. Människor som inte är bra på att tänka eller matematik har då sämre förnuft som gör att förnuftet för dessa personer kan leda fel.    

Eftersom även människans ord och handlingar är begränsade i språk och etik så kan inte förnuftet uttryckas fullt ut. Därav kan man inte fullt ut lita på förnuftet. Hur säker är man på att individen förstått matematiken fullt ut och när når man slutpunkten apropå oändliga tal? Man kanske har förstått en stor del men inte allt. Ungefär som Descartes som bröt ny mark med sitt arkitektoniska system men som inte såg allt enligt min mening. Även Descartes stora filosofiska upptäckt ”Jag tänker alltså existerar jag”, bygger delvis på sinnesförnimmelse och att sinnena i alla högsta grad medverkar när han formulerar detta klassiska axiom. Jag tycker själv det blir självmotsägande och ett svagt bevis på att förnuftet inte påverkas av våra sinnen. Det är mer som ett eko från Platons grotta.

När det gäller Locke så är han tydlig med att allt börjar med en tom tavla. Han menade att ingen människas kunskap kan nås bortom hennes erfarenhet. Vi föds utan några medfödda idéer eller något medfött förnuft. Dessa fylls på i takt med erfarenheten. Däremot menade han att vi har medfödda kapaciteter som gör att vi kan lära oss exempelvis språk. Sinnesförnimmelsen bygger på tre saker, för det första våra sinnesintryck och passioner, för det andra minnet och för det tredje induktiv förmåga (utifrån en eller många iakttagelser bygger vi upp en generell regel). Samtliga faktorer har brister och kan bedra oss. Minnet sviker oss, induktionen är inte bergsäker och varseblivningen är i högsta grad subjektiv. Locke delade även upp föremålen i olika kvaliteter. De primära och sekundära kvaliteterna. Speciellt de sekundära är helt subjektiva och personligt färgade. Alla våra sinnesintryck sorteras och bearbetas av förnuftet för att komma fram till kunskap och sanningar. Här blir förnuftet en frågan om bearbetning eller en produktionsprocess. Eftersom våra sinnen kan svika oss och till och med lura oss, är det inte säkert att förnuftet kan gallra bort dessa fel. Om förnuftet inte kan selektera detta så går det inte heller för denna åskådning att hävda att förnuftet alltid har rätt. Om förnuftet däremot kan sortera ut felen är vi inte medvetna om detta eftersom vi blir bedragna. Här föreligger en osäkerhet.

Slutsatsen är alltså att förnuftet inte alltid har rätt utifrån dessa båda filosofer. Det finns brister i båda systemen som inte kan förbises. Dessutom är förnuftet ett begrepp som vi inte kan se eller i grund och botten ha kunskap om eller definiera på ett klart sätt.  Något som gör det svårt att värdera som rätt eller fel när vi inte har gemensamma spelregler.  Grunden för vår kunskap finns både i sinneskunskap och förnuftskunskap. Båda är också behäftade med vissa brister som gör att man kan tvivla på om förnuftet alltid har rätt. Många förnuftiga idéer och planer brukar aldrig bli lika bra i verkligheten som de är på pappret. Detta kanske beror på våra begräsningar i ord och handlingar eller etisk förmåga. 

Det är bokslutstider och en arbetstopp för ekonomer och ledning när allt ska summeras och bedömas. Hur gick året och fick vi in allt i ladorna som vi skulle. En årsredovisning är så att säga hard facts, fri från svammel, möjligheter och spännande visioner. Den består bara av siffror och kronor och ören. Alla insatser, arbetstimmar, upphandlingar, möten, sociala frågor, detaljplaner, projekt, investeringar, renoveringar, PM, föredrag, räkningar, förhandlingar, ritningar, allt är översatta till siffrornas språk. Och det gäller att ge plus, matcha ägarens avkastningskrav, krav på buffert (soliditet) och eventuellt även utdelning. Först då får omgivningen förtroende för hur vi sköter ruljansen. I vårt fall, där alla är involverade i budgetar, inköp, upphandlingar är det väsentligt med en noggrann kostnadskontroll varje vecka och månad. Annars är det lätt att det drar iväg om någon tappar kontroll. Vi ska även ha koll på skulder, driftskostnader och samordna oss inom koncernen för eventuella koncernbidrag eller aktieägartillskott.

Ett bokslut ger också lite perspektiv vad vi gjort och gör. Det är nästan obegripligt hur mycket vi gör på ett år. Man kan fråga sig var all denna energi kommer ifrån. Det som är roligt för oss är att det syns när vi går fram. Vi jobbar konkret och praktiskt. Allt bär syn för sägen och vi påverkar vår stad på ett förtjänstfullt sätt. Vi målar, städar, renoverar, installerar, underhåller, investerar, byter ut saker som gör att våra fastigheter blir mer och mer välskötta.  Ibland är det en fröjd att ta sig en tur och se alla framsteg. Sådana här tankar kommer fram när det är bokslutstider.

En annan dimension är granskningen av vår verksamhet. Först våra auktoriserade revisorer som granskar räkenskapen och strukturen, sedan granskar lekmannarevisorerna och deras sakkunniga biträden oss utifrån ägarnas perspektiv.  Sedan brukar kommunens revisorer granska oss en eller två gånger per år.  Konferensrummet intas av fyra fem revisorer under ett par dagar och då liknar det verkligen en brottsmålsutredning med mängder med datorer, pärmar, utdrag, högar, telefoner och anteckningar. I grund och botten sköts vår ekonomi på ett sagolikt bra sätt. Det beror på att vi har sanningsenliga och extremt pålitliga medarbetare samt ett långt samarbete med extern revisor som gör kontroller och biträder oss vid skattefrågor.  Även styrelsen är mycket aktiv och får en genomlysning av ekonomin varje månad med en resultat- och balansräkning, låneförteckning samt likviditetsprognos. Utöver detta kontrolleras alla utbetalningar, alla större fakturor och vi gör även egenkontroll och går ut och gör olika kontroller ett par gånger per år. Vi har haft ett par skatterevisioner från Skattemyndigheten de senaste fem åren och inga fel har upptäckts vilket är ett gott kvitto på hur vi jobbar. Jag tänker på storfifflet i Göteborg, fifflet i Uddevalla, Kalmar, Norrköping och nu senast på Kriminalvården när man bygger nya anstalter.  Det är inte undra på att vi är under lupp.

Bakom boksluten ligger ägardirektiven, vad vi ska göra och uppnå. Det är en av styrelsens viktigaste uppgifter att hålla kolla på. Det är alltså skönt att slå ihop bokslutet och stänga 2012. Det gör jag med VD-ordet där ekonomin och verksamheten beskrivs. Det är mitt femte bokslut, tionde för båda bolagen och vi har alltid haft positiva resultat vilket känns skönt och ger handlingsfrihet. Ett tack till alla medarbetare som gör detta möjligt och tar fullt ansvar för sina uppgift. Ett företag är som en orkester, där alla betyder lika mycket för att det ska bli ett bra resultat.

Vi sitter med den viktigaste uppgiften av de alla. Att finna ut rätt medarbetare till den nya ekonomichefstjänsten som kommer att påverka företagets framtid under lång tid. Saker som inte syns nu men som kommer märkas om 5-10-15 år. I princip är det nästan omöjligt att förstå en människa efter några träffar. Karaktären, läggningen, intressen, drivfjädrar, erfarenheter, allt sådant kan man se och analysera.  Men om personen kommer att lyckas eller ej, om personkemin kommer att stämma på sikt eller om man verkligen är den man utger sig för att vara är väldigt svårt att bedöma. Här behöver man vara flera som kan diskutera och se olika saker hos varje individ.

Vi har fått in jättebra ansökningar och flera har förmåga att klara jobbet.  Vi väljer ut tre personer som vi går vidare med. Under intervjuerna ställer vi sju frågor till alla som bygger på den 5 V:na (vem, vad, varför, när, och hur) och följdfrågor för att fånga in grundnaturen istället för olika diagram, konsultfloskler och ovetenskapliga psykologiska modeller. Vi är fem personer från oss som träffar varje person och vi lägger märke till olika saker.

Vi summerar och ger plus och minus på de olika personerna. En relativt förnuftsstyrd process där vi ger och tar och liksom ”tolkar fram” vem som är mest lämpad för tjänsten.  Bitarna faller på plats och det blir en segrare. Eller så är det så, att det alltid finns en person som på något sätt är rätt för tjänsten. Där man a priori vet vem som ska ha jobbet och där magkänslan oftast visar sig vara rätt (vad denna känsla består av och varför den uppstår skulle jag däremot vilja förstå).

Rekrytering är med andra ord en svår konst. Kanske den svåraste arbetsuppgiften som finns, eftersom så mycket står på spel. Jag tycker trots allt att man ska göra denna process själv. Även om den tar tid och är svårt så skapar hela urvalsförfarandet, framtagningen av en ”gärningsmannaprofil” och intervjuerna en tydlighet och klarhet. Bra intervjuer blir som dialoger och uppslag för tankar, idéer och innovationer.

Det tråkiga med rekryteringar är att man bara kan välja en istället för alla. Man måste hårdprioritera trots allt. En bra rekrytering svetsar ihop laget och kan utveckla arbetssätten när man prata konkreta saker som berör gruppen.   Alltså ett pedagogiskt moment och en utbildning i sig själv. Därför är det viktigt att hålla i stafettpinnen själv istället för att styras av ett konsultföretag.  Det är också spännande att en ny person som kommer in, bli bolagets talesperson, företrädare, förkämpe och idéutvecklare. Det slår mig att ett företag är en blandning av idétraditioner och materiella tillgångar som formas av människors ambitioner. En rolig rekryteringskampanj som skojar lite med sig själv är historiska felrekryteringar: http://www.youtube.com/watch?v=YrwEWz5pwe4&playnext=1&list=PL0CCC7961F0932EAB&feature=results_main. Men på något sätt är jag bergsäker, vi har gjort rätt rekrytering och det är jag glad för. Det blir en  person som kommer att få stort inflytande, betydelse och göra skillnad. Det kommer att synas efterhand.